Månad: juni 2019 (Sida 1 av 2)

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 25; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

PÅ VÄGEN TILL SAMARIEN.

STANNAR TILL VID JACOBS BRUNN NÄRA SYKAR 

1. När Herren fick veta att en rapport hade nått fariséerna att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes.

2. Även om Jesus själv inte döpte, utan bara hans lärjungar.

3. Jesus lämnade Judéen och begav sig än en gång till Galiléen.[1] 

Efter dessa ord av Johannes gick hans lärjungar snart över till Mig och antalet lärjungar till Mig fortsatte att växa från dag till dag, ofta från timme till timme. Ty alla som började tro på Mig och som Jag hade lagt mina händer på – i enlighet med måttet på hans tro och vilket följde efter dopet med vatten som utfördes av Mina första lärjungar – blev fyllda av andlig styrka och mod och förlorade all rädsla för den fysiska döden.[2] 

Eftersom många hörde talas om detta, spred de nyheterna varhelst de gick, även om jag hade förbjudit det. Alla Mina gärningar, ofta också med tillägg och överdrifter, gjordes dessutom kända överallt i Judéen och bland judarna, som alltid längtade efter mirakel, vilket faktum naturligtvis ledde till att fler och fler av dem varje dag kom till Mig och i många fall också stannade hos mig.[3] 

Men det hade tyvärr också den oundvikliga följden att allt detta nådde fariséernas öron och, som redan nämnts, med tillägg och överdrifter, av vilka några lät så märkliga att även några romare började tänka att jag skulle behöva vara antingen Zeus själv eller åtminstone en av hans söner.[4] 

Romarna skickade också utredare till Mig, men de fann inte det de hade skickats ut för. Vid dessa tillfällen utförde Jag vanligtvis inga mirakler för att så förhindra dessa vidskepliga människor att bli ännu trögare än de redan var.[5] 

Från dessa överdrifter härstammade så småningom ett ansenligt antal falska evangelier som förvrängde den sanna.[6] 

Fariséerna, dessa ondsinta och ytterst avundsjuka överhuvuden för templet och skriften, började skyndsamt att samråda med varandra om hur de skulle få ett slut på vår verksamhet. De planerade att antingen göra sig av med oss ​​på ett till synes ofarligt sätt eller att åtminstone tillhandahålla ett livslångt boende för oss på en anstalt – snyggt beläget under jorden – som de senare med Herodes hjälp lyckades ordna för Johannes (Döparen).[7] 

Att jag var ganska medveten om dessa ädla intentioner är naturligtvis uppenbart men för att undvika tumult och irriterande bråk hade jag inget annat val än att lämna det konservativa, mörka Judéen och färdas till det mera frisinnade Galiléen.

4. Han var tvungen att passera genom Samarien.[8] 

Det var inte ens tillrådligt att färdas på direktvägen till Galiléen, utan snarare genom Samarien som med hjälp av romarna redan sedan länge hade befriat sig från templets prästadöme (en lätt och önskvärd uppgift för romarna, som ändå hade som princip att dela upp länderna för att göra det lättare att styra dem).[9] 

På grund av detta var samariterna, i Jerusalems prästerskaps ögon, också det mest avskyvärda och hädiska folket på jorden. Å andra sidan hade prästerna i Jerusalem ett sådant rykte hos samariterna att dessa vanligtvis beskrev den värsta möjliga sak med en tempelprästs namn. Om till exempel en samarit i ett tillstånd av omotiverad upphetsning sade till någon, ”du din farisée”, så åtalade den sålunda skymfade den som kränkt honom, som ofta blev tvungen att betala för sin oförsiktighet med styva böter och fängelse i åratal. Det är naturligtvis uppenbart att det inte skulle vara tillrådligt för en farisé eller annan präst att komma in i Samarien. Detta visade sig vara i högsta grad till nytta för för Mig och alla som följde Mig, ty i Samarien gick vi säkra från tempeltjänarnas ondskefulla förföljelse.

5. Han kom till en samaritisk stad som heter Sykar, nära den lilla by som Jakob gav till sin son Josef.[10] 

Vägen gick genom Sykar, en stad nära den gamla lilla byn som Jakob gav sin son Josef vid sin födelse tillsammans med invånarna i den lilla byn som huvudsakligen består av fåraherdar, som han fick tillsammans med Rachel som hennes hemgift. Staden Sykar var inte precis en framstående stad i detta land, men många mycket rika Samariter bodde där, liksom mången rik romare, eftersom denna stad var vackert belägen och hela regionen var mycket hälsosam.

6. Nu fanns Jakobs brunn där. Eftersom Jesus var trött efter sin resa satte han sig ner på brunnens stenkant och det var ungefär den sjätte timmen.[11] 

Enligt den nuvarande beräkningen av tid, gav vi oss iväg från Judéen redan klockan 4 på morgonen, gick raskt utan vila och anlände precis klockan tolv, vilket då var den 6: e timmen, till den gamla Jakobs brunn, som låg cirka 40 steg framför den lilla byn i riktning mot Sykar. Detta brunn hade en väldigt bra källa, var omgärdad av en kant som var graciöst utmejslad i gammal stil och omgiven av skuggiga träd.[12] 

Eftersom det var midsommar, var dagen het och Min kropp hade blivit väldigt trött efter den påfrestande resan. Alla de, som hade följde Mig från Judéen och redan tidigare från Galiléen, sökte i sin utmattning skydd och en högst önskvärd vila, delvis i den lilla byn, delvis under skuggiga träd.[13] 

Även de första lärjungarna, det vill säga Petrus, Min Johannes evangelisten, Andreas, Tomas, Filippos och Natanael kastade sig ner i det frodiga gräset under träden. Jag ensam, fastän också väldigt trött satte Mig på brunnens stenkant väl vetandes på förhand att det snart skulle ges ett bra tillfälle för en nyttig diskussion vid brunnen med de envisa men annars mera öppet sinnade samariterna. Samtidigt var jag redan mycket törstig och väntade på en behållare för att hämta upp vatten, i vilket syfte en lärjunge hade gått in till byn, men inte återkommit med den ännu.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 24. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

27. Johannes svar var: ”En människa kan bara ha det som Gud ger honom.”

[1] Men Johannes samlar sig och säger till sina lärjungar: 

”Lyssna, jag är övertygad om detta: En människa kan inte ta något, särskilt i saker som rör anden, såvida det inte först är givet honom från himlen. Den osedvanliga mannen som lät Sig Själv döpas av mig på andra sidan Jordanfloden och över vilken jag såg Guds Ande nedstiga från himlen i form av ett litet ljusmoln, så försiktigt som en duva som landar över sina bon, och för vilken jag vittnade, kunde inte som en vanlig man ha tagit det han besitter. Han är mer än en vanlig man och verkar Själv ha kraft att ta från himlen och att antingen behålla vad han har tagit eller föra över det till vem Han än behagar. Och jag tror att vi alla har fått det vi har från Hans nåd. Därför kan vi omöjligt säga till Honom vad han ska göra och hur skall göra det. Han ger och vi är de som tar det ifrån Honom. Han har sin kastskovel i Sin hand och kommer att sopa golvet i Sin ladugård, men bränna agnarna i den eviga elden och använda askan på det sätt Han anser lämpligt.

28. ”Ni själva kan vittna om att jag sade att jag inte är Messias, utan skickats som 

Hans förelöpare.”

[2] Ni är mina vittnen till att jag berättade för prästerna och leviterna, som kom till mig från Jerusalem, att jag inte är Messias, utan skickats som Hans förelöpare. Hur kan jag då hitta fel på vad den Ende gör, som har sin egen kastskovel i Sin hand? Hur han än sopar sitt tröskgolv så kan vi inte sätta regler för Honom. Ty fältet (världen) är Hans, således också vetet (Guds barn) och agnarna (världens eller djävulens barn) och Hans är ladan (himlen) och Hans

elden (helvetet), som aldrig brinner ut.

29. ”Det är till brudgummen (Herren) som bruden hör. Och brudgummens vän, som står redo och lyssnar på honom, är överlycklig över att höra brudgummens röst. Denna glädje är nu min.”

[3] Vem som än har bruden (himlens visdom) är en sann brudgum, men brudgummens vän som står redo och lyssnar på Honom är överlycklig över att höra brudgummens röst. Och titta, denna glädje är nu min. Men när Herren själv kommer, så är häroldens uppdrag avslutat. Ty häroldens enda plikt är att meddela Herrens ankomst. När Herren väl har anlänt behövs inte härolden längre.

30. ”När han ökar måste jag minska.”

[4] Därför måste jag nu minska, medan han som Herren måste öka med människorna på denna jord. Sedan jag kom till er som en budbärare har ni alltid varit mina lärjungar. Har någon av er någonsin hört mig skryta om det? Hela tiden lät jag den verkliga äran förbehållas Honom som har rätt till den. När jag vittnade om att jag inte var tillräckligt god för att knyta upp Hans skor, höjde jag mig verkligen inte ovanför honom, utan gav Honom all den ära som folkets blindhet ville visa mig. Därför upprepar jag: Nu är mitt uppdrag avslutat. Så snart Herren Själv har kommit, så behövs föregångaren inte längre, varför budbäraren (köttet) nu måste växa mindre, medan Han som Herren (Anden) måste växa bortom allt kött. Det föreligger en stor skillnad mellan härolden och Han som utifrån Sin egen makt skickar härolden vart han vill.

31. ”Den som kommer från ovan står över alla andra. Den som är från jorden tillhör jorden. Den som kommer från himlen står över allt. ”

[5] Den som har makten att stifta lagar står över och den som måste lyda står nedanför. Ingen kan med rätta stå över om han inte härstammar därifrån. Men den som verkligen kommer uppifrån står ovan alla andra. Den som är från jorden kan aldrig vara från ovan, utan tillhör jorden och kan inte tala om annat än om jordiska saker. Men den som kommer från himlen står över allt, ty Han är Herren och kan därför göra vad han vill. Han kan döpa med vatten, eld och ande, ty allt är Hans.

[6] Jag tror fortfarande inte att Han Själv döper med vatten, utan bara med Andens eld, medan Hans lärjungar kommer att döpa människorna i förväg på det sätt jag gör det, det vill säga alla de som inte fick dopet med vatten från mig. Dopet med vatten är till ingen nytta för människan om det inte följs
av dopet med Guds Ande.

32. ”Och vittnar om vad han har sett och hört, ändå tar knappast någon emot Hans vittnesbörd.”

[7] Vatten ger bevis på ingenting annat än vatten och renar huden från jordens smuts. Men Guds Ande, med vilken endast Herren kan döpa, eftersom Guds Ande är Hans Ande, vittnar om Gud och det som endast Han
alltid ser och hör i Gud.

[8] Tyvärr har ingen än så länge godtagit detta heliga vittne, för det som är jord förblir jord och avvisar Anden, om inte jorden först passerar genom elden där för att själv bli ande. En ordentlig eld förtär allt utom Anden, som är en mäktig eld i sig själv. Därför kommer Herrens andedop att förstöra många och på grund av detta kommer många att frukta för att ta emot det.

33. ”Men den som tar emot den håller det förslutet (inom sig) att Gud är sann (naturligtvis inom Den Ende som bar vittnesmål om Honom genom dopet med Guds Ande).”

[9] Men den som kommer att ta emot detta dop och dess heliga vittnesmål

kommer att inom sig hålla kunskapen förseglad från världen, att Den Ende som döpte honom med Anden verkligen är Gud och förmögen att ensam kunna ge evigt liv. Nu säger ni inom er: ”Varför skall man behålla förseglat inom sig själv himlens vittnesbörd om Gud genom Gud ?” Jag har redan berättat för er: Jord är och förblir jord och ande är och förblir ande. Om dock den dödliga människan, som i grund och botten består av jord, tar emot anden i sin jord, kommer hon då att kunna behålla anden, om hon inte försiktigt bevarar det inom sig, det vill säga i sitt hjärta?

[10] Eller finns det ett särskilt mått enligt vilket ande fördelas så att alla kan veta hur mycket ande hon mottagit? Om det inte finns ett sådant mått gäller det för den tillfälliga jordmänniskan att i sitt hjärta öppna upp ett sådant mått för den mottagna anden. Och när anden väl i detta mått har dragit sig tillbaka för permanent vila och sålunda fyller upp det nya måttet, bara då inser jordmänniskan inom sig hur mycket av ande hon har mottagit.

[11] Till vilken nytta skulle det vara för er ni om ni vid havet fyllde vatten i en tunna med hål i? Skulle ni någonsin kunna hävda och värdera att ni har tagit upp en viss mängd vatten från det för er omätbara havet? Om tunnan är väl sammanbunden, kommer ni att kunna bedöma hur mycket av havsvattnet som finns i den. Havsvattnet är dock detsamma överallt, om det är i stora eller små mängder har ingen betydelse. Således är havet som sådant hav överallt, och varhelst man tar upp vatten från havet, det kan vara mycket eller lite, så tar man till varje del upp havsvatten och kommer först senare att kunna veta måttet. 

34. ”För Den som Gud har skickat utger Guds ord. Gud ger Sin ande (till Honom som Han skickade) utan mått (inte som till en människa, utan i allt Hans överflöd). ”

[12] Således förhåller det sig med den som har kommit från Gud att bära vittnesbörd om Gud och utge Guds rena ord. Han Själv är det omätbara havet (Guds Ande). När Han ger någon av Sin Ande, så ger Han inte det i en oändlig mängd, som bara hos Gud kan existera i oändligt överflöd, utan enligt det mått som är tillstädes hos människan. Om en människa vill få Anden, så får hennes egen mått inte vara defekt och förbli öppet, det måste vara väl sammanbundet och väl förseglat.

[13] Han som du just har sett och frågade huruvida han var Kristus har, fastän till det yttre också en Människoson, fått Guds Ande inte enligt en människas mått, utan enligt Guds ändlösa mått redan från evigheten. Ty Han Själv är Guds Andes omätbara hav inom Sig. Hans kärlek utgör Fadern från evigheten, och detta är inte utanför den synliga Människosonen, utan inom Honom, vilket är elden, flamman och ljuset från evigheten i och från Fadern.

35. ”Fadern älskar Sonen och har anförtrott honom all makt.”

[14] Denna kärleksfulla Fader älskar Sin eviga Son högt och all makt och myndighet ligger i Sonens händer och allt vi har enligt det rätta måttet har vi tagit ifrån hans omätbara överflöd. Han Själv är med Sitt eget Ord nu en människa i kött ibland oss, och Hans ord är Gud, ande och kött, och vi kallar det ”sonen”. Således är Sonen också inom sig själv själva livet för evigt.

36. ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som inte tror på Sonen får inte uppleva det livet: Guds vrede ligger över honom. ”

[15] Den som tar emot Sonen och tror på honom har således redan evigt liv inom sig. Ty, precis som Gud själv i varje ord är Sitt eget mest fullkomliga eviga liv, så är Han också det i varje människa som tar Hans levande ord till sig och håller fast vid det. Å andra sidan, den som inte tar emot Guds ord från Sonens mun, och således inte tror på Sonen, får inte och kan inte ta emot livet och inte heller se och känna det inom sig. Och Guds vrede, som är domen för alla ting som inte har något liv, förutom den för evigt oföränderliga tvångets lag, kommer att vila över honom så länge som han inte tror på Sonen.

[16] Jag, Johannes, har nu berättat allt detta för er och har burit ett fullt giltigt vittnesmål till alla er. Med mina egna händer har jag renat er från jordens smuts. Gå nu och ta emot Hans Ord, så att ni får ta emot Hans Andes dop, för utan detta är alla mina ansträngningar å era vägnar meningslösa. Jag skulle själv vilja gå till Honom, men Han vill inte det och uppenbarar för mig genom min ande att jag borde stanna här, eftersom jag redan har fått i anden det som fortfarande saknas hos er

.[17] 

Detta är Johannes sista och största vittnesbörd om Mig och kräver ingen ytterligare förklaring eftersom den redan är förklarande i sig själv.

[18] Men anledningen till att det inte ges så detaljerat i evangeliet är och förblir alltid densamma. För det första var det i dessa dagar det sätt som saker och ting måste skrivas på, nämligen att bara huvudpunkterna dokumenterades och allt annat, som en person med en klarvaken ande ändå lätt kunde förstå, utelämnades. Och för det andra att förhindra att det levande heliga innehållet i Ordet skulle bli nedsmutsat och vanhelgat. Därför är alla sådana verser ett vältäckt frökorn med sovande grodd för ett evigt liv och dess omätbara överflöd av visdom.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 23. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

I LANDET JUDÉEN SOM OMGER  JERUSALEM

22. Efter detta gick Jesus in i Judéen med sina lärjungar, stannade

där med dem och döpte.[1] 

När det hade dagats kom vi i väg och vandrade till Judéen som omringade staden och i själva verket tillhör Jerusalem, på samma sätt som idag ett distrikt ligger runt sin huvudstad. Man kunde lätt vandra genom hela landet på några dagar.[2] 

Och vad gjorde Jag egentligen i detta land? Versen säger att jag stannade där med dem och då döpte. Här uppstår frågorna vilka ”de” faktiskt var och vad det innebär att jag stannade med dem. ”De” är framför allt lärjungarna, vars antal återigen hade ökat med några i Jerusalem, men också då alla de som trodde på Mig och sympatiserade med min lära.[3] 

Och alla som antog min lära i full tro blev öppet döpta av mig med
vatten, men i hemlighet med Min eviga kärleks och visdoms ande och fick därmed kraften att kallas ”Guds barn”. Detta var vad jag gjorde när jag
vistades där. Undervisningen och vad jag gjorde nedtecknades delvis av de tre andra evangelisterna och behöver inte tas upp här. Detta bestod huvudsakligen faktiskt av att beskriva alla de allvarliga defekter som judarna och fariséerna led av och att predika om kärleken till Gud och till ens nästa. [4] 

Först beskrev jag all svagheter, förmanade syndarna att ångra sig,
varnade alla som antog Min lära mot att återvända till fariséernas gamla
surdeg och, som bekräftelse på Min blidaste undervisning, utförde mirakulösa handlingar som var nödvändiga för dessa så väldigt materialistiska tider. Jag helade också många sjuka, befriade de besatta från
de orena andarna och tog Mig an fler och fler lärjungar.

23. Johannes döpte fortfarande vid Aenon, nära Salim, eftersom det fanns rikligt med vatten i den regionen och människor var anlände ständigt för att döpas. 

24. Detta var innan Johannes sattes i fängelse.[5] 

När jag färdades genom Judéens land kom jag också till det område där Johannes döpte vid Aenons lilla öken nära Salim eftersom det där fanns gott om vatten, medan Jordanfloden i Betabara regionen hade mycket lite vatten och densamma var lerig, smutsig och full av illaluktande skadedjur. Det är därför som Johannes hade flyttat på sig, höll sina stränga botgörare-predikningar vid Aenon och där döpte folk som godtog hans lära och gjorde äkta botgöring.[6] 

Bland dem var det också många som redan hade godtagit Min undervisning, men som ännu inte hade blivit döpta av Johannes. Dessa frågade Mig om det var nödvändigt att låta sig döpas av Johannes i förväg. Och Jag sade till dem: ’Endast en sak behövs och det är att faktiskt följa Min lära. Men den som vill bli renad av Johannes i förväg, medan han fortfarande utför detta arbete, kommer bara att dra nytta av en sådan rening.’ När jag hade talat så, gick många för att låta sig döpas

av Johannes.

25. En del av Johannes lärjungar hade råkat i tvist med judar (som hade kommit dit) om rening (dvs. om mitt dop med vatten jämfört med Johannes vittnesbörd).[7] 

En tvist uppstod om Johannes rening och Mitt dop, ty Johannes lärljungar kunde inte förstå att jag också döpte med vatten, eftersom de hade hört av Johannes vittnesbörd att jag inte skulle döpa med vatten, men med den helige anden. Många judar, som redan var mina lärjungar höll fast att Mitt dop var ett äkta dop. Ty även om jag döpte med vatten som Johannes, så var Mitt dop det enda giltiga eftersom jag inte bara döpte med naturligt vatten, utan samtidigt med Guds Andes vatten, vilket skänkte de döpta den uppenbara kraften att kallas Guds barn.

26. Och de kom till Johannes och sade: ”Rabbi, mannen som var med dig på den andra sidan av Jordanfloden, om vilken du bar vittnesbörd (att han skulle döpa med den Helige Ande), här är han och döper (med vatten), och folkmassorna flockas kring honom.”[8] Efter dessa diskussioner gick Johannes lärjungar med judarna till Johannes och sade: 

”Rabbi, lyssna, samme man som var med dig på andra sidan Jordanfloden, om vilken du vittnade att han skulle döpa

med den Helige Ande, är nu här i närheten och döper också med vatten som du gör. Hur ska vi förstå detta? Är den här döparen verkligen den som du bar stor vittnesbörd om?[9] 

Johannes sade dock till sina lärjungar: ’Gå och fråga honom:” Är du 

Den som ska komma eller borde vi vänta på en annan?” Lyssna noga på vad han berättar för er och berätta sedan detta för mig. Bara efter detta kommer jag att helt svara på er fråga.'[10] 

Därefter kommer flera av Johannes lärjungar till Mig och frågar Mig det som Johannes föreslagit. Men jag ger dem det välkända svaret, att de borde berätta för Johannes vad de har sett, nämligen att de blinda kan se, de lama gå, de döva höra och hur evangeliet om Guds rike predikas för de fattiga. Och lycklig den som inte tar anstöt. Lärljungarna går åter till Johannes och berättar omedelbart för honom vad de har sett och hört.

Översättning från engelska av mig.[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: 

https://www.jakob-lorber-australia.net