Endast den som simmar mot strömmen når källan

Månad: augusti 2019 (Sida 2 av 2)

Hur köpmannen förväntade sig Messias

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 57]

[1] Köpmannen säger: ”Min vän, du har nu samtalat med mig uppfylld av visdom och berättat för mig det som jag bara alltför ofta har känt inom mig. Men jag kan inte förstå att du insisterar på att jag skall säga vad jag tycker om dig och i synnerhet om Honom. Det som jag från början trodde att han var sade du att han inte var, utan något mycket mer. Men hur man kan vara mer än en världens gud förstår inte jag. Endast Jehova är världsligt och andligt mer än den världsliga kejsarguden. Ändå kommer han säkert inte att vara det?

[2] Jonael säger: ”Jag säger till dig att ge akt på vårt sällskap mera ingående; kanske något kommer att stå ut, trots allt. Vad tror du om de många strålande ungdomarna som du ser i vårt sällskap? Ge akt på dem och tala sedan.”

[3] Köpmannen säger: ”Fram till nu tog jag dem för att vara kejsarens adliga spolingar, och romerska aristokraters söner, fastän med tanke på deras fina vita hud och färg, kunde de snarare vara förklädda flickor från det kaukasiska Mindre Asien. Därför att jag likväl sannerligen inte har stött på sådana oförklarligt strålande gestalter förut, trots att jag tidigare befattat mig med sådan handel med Egypten och Europa och mestadels med Sicilien och dess kända romare och deras förkärlek för sinnlighet. Kan du inte att berätta för mig varifrån de kommer? Dina döttrar är naturligtvis också i strålande skick, men i jämförelse med dessa – kunde man säga lysande gestalter – släpar de efter betänkligt. Eftersom du är bunden till att veta mer om dem än jag, snälla berätta hur och varifrån dom är.’

[4] Jonael svarar: ”Det är inte min sak att berätta det utan bara en uppgift för Honom som står här mitt ibland mina döttrar. Vänd dig därför till honom. Han kommer att klargöra detta för dig.”

[5] Här vänder sig slutligen köpmannen till mig och säger: ”Herre, all denna trängsel som verkar följa Dig som får sin herde, skulle Du vilja vara så snäll och berätta för mig vem jag har förmånen att prata med i din person.  Eftersom jag blev tillfrågad och bestämde mig  för högsta sociala ställning på jorden, antyddes det ändå för mig att jag hade fel. Nu jag har inget mer att säga. Var därför snäll att anse mig värdig att få reda på mera om din ställning.” 

[6]  Jag sade: ”Du är också en av dem som inte tror utan att få uppleva mirakler. Men när de ser dessa så säger de: Se, detta är antingen en lärjunge från esséernas skola eller en trollkarl från Egypten eller till och med från landet som bevattnas av floden Ganges, eller också är han en tjänare till Beelzebub.” Vad kan man då göra? Men om jag berättar rakt på sak vem jag är så kommer du inte tro Mig.

[7] Du gav uttryck för din åsikt och den var felaktig. Men när Jonael berättade för dig att Jag var mer än din världsliga gud, sade du: bara Jehova är större än en kejsare och i hemlighet värjer dig mot antagandet att jag skulle vara mera än en romersk kejsare, för vilken du går med på högsta rang endast av rädsla för hans världsliga makt, men som du i ditt hjärta föraktar mer än pesten och hans makt mer än gräshoppssvärmar.

[8] Men det är redan på den tredje dagen av min vistelse i Sykar, och bara en obetydlig promenad till staden härifrån. Det skulle förvåna Mig mycket om du inte har fått nyheter om Mig från dina kollegor i staden.”

[9] Svarar köpmannen: ”Åh, så det är du som är denne om vilken jag redan igår och idag fick berättat för mig att Han är Messias och som understödjer detta med fantastiska gärningar. Du förmodas att ha restaurerat Irhaels vackra gamla hus och utrustat det på ett mirakulöst och ståtligt sätt. Och jag förtaltes också om en frän predikan som du framfört från berget, vilken väckte anstöt hos många eftersom den gick helt emot Mose lagar. Nåväl, det är alltså du som är Denne?

[10] Nu är jag glad för att Du besöker mig och jag hoppas kunna lära känna Dig bättre. Vet du att jag är inte avogt inställd till denna tanke och tror fullt och fast på att Messias skall komma och måste komma. Enligt min uppfattning skulle tiden kunna vara ungefär den rätta, eftersom trycket från romarna är nästan outhärdligt. Och varför skulle den länge förväntade Messias inte kunna vara Du? Åh, detta skulle jag godta snabbt och lätt.

[11] Om du är säker på din kraft, och sålunda vet hur du skall presentera dig själv på rätt sätt, då står jag till din tjänst med all min stora rikedom. Dessa hedniska grisar från väst kommer snart att göra rent hus med vårt fäderneland. Ty sannerligen, ända från tidiga år har jag använt all min kraft uteslutande till att samla så stor förmögenhet som möjligt för den emotsedda Messias skull, så att en stor armé av de mest stridslystna, djärvaste och listigaste krigarna kan köpas för goda löner. Jag har redan skapat kontakter med ganska många av Fjärran Österns tappraste folk, och det behövs bara några budbärare så kommer inom loppet av några få månar en fruktansvärd styrka att samlas ihop i dessa delar. Men inte mer om detta nu. I mitt högst rymliga hus kommer vi att kunna återuppta våra grubblerier.

[12] Men lunchen bör nu vara färdig för alla; kom därför alla ni, och äta och drick av hjärtans lust.”

[13]  Jag sade: ”Rätt då, låt allt detta gälla till dess. Då ska vi diskutera och slutföra saker och ting. Led oss därför till din stora hall. Men de män som står längst bak lämnar här; dessa tillhör inte de Mina utan endast världen.”

Översättning från engelska av mig, Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Resultatet av lögn och sanning.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 56]

[1] Efter en liten stund svarar köpmannen: ”Kära upphöjda gäster, här är det bäst att sätta en klämma över munnen och säga så lite som möjligt. Därför att man får aldrig – och minst av allt inför bemärkta människor – tillkännage vad man tänker och känner i sitt hjärta, eftersom dessa viktiga människor har en känslig hud som inte klarar av sanningens skarpa hugg. Det är därför särskilt farligt att komma ut med sanning framför sådana upphöjda människor. Eftersom sådana herrar är som man skulle säga, av en utmanande natur, och man måste vara mera försiktig med dem än med ormar, huggormar och basilisker, eftersom det finns exempel på detta, ja, man har ganska märkliga exempel. Låt var och en tänka vad han vill, men om han i sina affärsuppgörelser är en god patriot, så kommer han att komma överens med alla människor. Men bara tala så lite som möjligt, annars kan man lätt göra den mest obehagliga bekantskap med hantlangarna.

[2] Jag har faktiskt redan talat alldeles för mycket om sanningen. Därför håller jag mig till kejsaren nu och säger igen: det finns inget högre på jorden än kejsaren. ’Caesarum med jum, unam esse personam ”. Det en kejsare vill ha utför Gud i tysthet.

[3] Därför bort med sanningen från jorden, om någon sanning existerar, det är inte bra för mänskligheten. Hur mycket problem har inte sanningen orsakat redan, och de som lär ut detta har andats ut sin sanningsgnista antingen på korset eller under svärdet. Men den som har övergått till att ljuga har alltid lyckats rädda sitt eget skinn, om han inte från tid till annan, då hans lögn varit alltför enfaldig, tvingades att sänka blicken till fötterna. Men förutom detta hände det inte så mycket med honom, medan alla stora vänner av sanningen, med några få undantag, avlägsnades från jorden genom en våldsam död.

[4] Men om sådan belöning följer på sanningen, vilken åsna eller oxe vill då fortfarande vara dess vän? Låt det hållas inlåst i ens bröst, som en straffånge under lås och bom, och röra sig fritt bland människorna, snarare än att man, genom att släppa straffången fri själv blir en sådan till kropp och själ, ty så länge som en kropp måste tyna bort i fängelse kan själen inte vandra över ängarna.

[5] Jag har inte heller hört talas om att sanningen någonsin medför någonting bra. Några exempel kommer att kasta mera ljus på detta:

[6] En tjuv arresteras som stark misstänkt och förs fram till de stränga domarna. Om han är bra på att ljuga kommer han att släppas, i brist på övertygande bevis, men om stuten talar sanning kommer han att bestraffas å det grövsta. Till djävulen sanningen.

[7] Eller någon betalar en smart affärsman för mycket pengar för vissa varor – och detta händer många gånger. Den lurade kollegan, som ägare till många andra företag och rikedom, lägger inte märke till bedrägeriet och känner sig ganska glad. Därefter kommer en vän av sanning, som upptäckte bedrägeriet, och visar den bedragna hur och i vilken utsträckning hans köpman lurade honom. Först då blir den lurade ledsen, vänder sig till domstol för att få bedragaren straffad, till stor kostnad. Bidrog denna sanning till något bra för honom? Nej, det väckte bara vrede och hämndbegär inom honom, vilket ledde till ännu större utlägg. Men bedragaren, som var skicklig på att ljuga, led bara inte någon skada genom informatörens sanning, eftersom ljugandet tog honom igenom detta, utan det placerade den förrädiska informanten bakom lås och bom för förtal. Frågan är än en gång: vilken belöning gav sanningen till dess vän?

[8] Därför bort med sanning från denna jord. Det är ensamt ansvarigt för alla människors lidanden, som Moses också säger i första boken: ”Ty den dag som du äter från sanningens träds mångfald kommer du säkert att dö.” Och så förhåller det sig och förblir till denna timme. Med lögnen stiger du upp på tronen och med sanningen hamnar du i fängelse. En underbar överraskning för sanningens vänner.

[9] Gå därför och sök sanningen varhelst du vill, bara lämna mig utanför. Vadhelst som finns i mina skafferier och vad som växer i mina trädgårdar står till ditt förfogande, men det heligaste av heliga i mitt hjärta är endast mitt, som en gåva från Jehova. Men för dig och hela världen ger jag det jag har från världen, och det är världens nåd. Men Guds nåd håller jag för mig själv.”

[10] Översteprästen säger: ”Jag erkänner öppet att vad beträffar situationen i världen närvarande, så är din sammanfattning korrekt. Men eftersom du också nämner Moses är du utan tvivel medveten om att Moses också mottog ett bud för sitt folk där lögn eller falsk vittnesbörd är förbjuden, vilket gör sanningen obligatorisk? Om alla människor höll detta bud så erkänn: skulle det då inte vara underbart att leva på jorden?

[11] Jag säger till dig, och du måste erkänna det: allt lidande träffar mänskligheten inte genom sanning utan genom lögn och detta för att människor, med några sällsynta undantag, drabbar samman med varandra under härsklystnad och högmod. Alla vill vara förmer än sin medmänniska, och därför strävar människan på alla sätt efter att få henne själv att verka överlägsen sin medmänniska och få den svagare att tro att hon är mera förträfflig än någon annan människa.  

[12] Denna önskan att dominera leder med tiden människor till allt typer av laster, till och med till mördande och dödande, om de inte kan få hög status och erkännande från andra genom andra sätt att ljuga och bedra. 

[13] Eftersom mänskligheten som helhet därför vill verka vara bättre än den är, så återstår naturligtvis inget annat än att ständigt ljuga så mycket som möjligt för varandra, gemene man, och sanningen har därför en mycket svår tid bland dem.

[14] Om mänskligheten emellertid skulle erkänna den oändliga fördelen med sanning över lögner, vilket borde vara lätt om de aktivt skulle lyda Gud och hans heliga vilja. Då skulle de fly lögnen mera än pesten, och Guds rättfärdighet skulle då straffa lögnare med döden. Men mänskligheten, av vilka varenda en är högmodiga och härsklystna, älskar lögnen och främjar denna.

[15] Men, som man sett under årtusenden, människor  lever inte på denna jord för evigt – deras kroppar dör inom kort, för att bli mat för maskar – utan själen måste då överlämna sig till Guds dom. Då frågar jag hur denna kommer att klara sig inför Gud, med sin högt lovprisade lögn ?

[16] Men jag för min del vidhåller att det är bättre att korsfästas för sanning i världen än att en gång få skämmas inför Gud och höra honom högtidligt förklara ”Avlägsna dig från Mig för evigt”.

[17] Om du nu har förstått mig på rätt sätt och därför har insett att vi är sanningens vänner, så tala då sanning och frukta inte enfaldigt att vi skulle bestraffa dig för att du talar sanning. Och berätta för oss öppet och ärligt vad du tycker om oss och nämligen om Honom som nu samtalar med mina döttrar.”

Översättning från engelska av mig, Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Esaus slott. Den smarta köpmannen.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 55]

[1] Men vi fortsätter med vår resa och anländer efter en timma till en ren, skuggig lund som tillhör en rik affärsman i Sykar. Denna lund är försedd med massor av prydnadsföremål, små trädgårdar, bäckar och dammar med alla slags fiskar och fåglar; och i ändan av den vidsträckta lunden står ett enormt slott med massiva, befästa väggar. Detta slott hade byggts av Esau, och han bodde där när Jakob var utomlands. Det hade förstås drabbats mycket av tidens växlingar, men denna köpman kostade på det stora summor, rustade upp det helt så att det gick att bo där, och bodde ofta där med alla sina egna och så även vid detta tillfälle. Även om han till sin läggning var mycket välvilligt inställd och var i besittning av många andra egendomar, så var han ganska kinkig när det gällde denna och ängslig när han såg att alltför många människor tog sig in i den, ty han har gjort sig mycket besvär för att förfina den.

[2] När han därför plötsligt fick syn på en stor folkmassa som rörde sig genom lunden och mot befästningarna, skickade han snabbt ut sina många tjänare och arbetare för att få oss ut ur lunden, och också för att ta reda på vad vi höll på med.

[3] Men Jag sade till arbetarna: ”Gå till er herre och berätta för honom att hans och er Herre låter honom veta att Han och de med Honom skall göra ett kort uppehåll här för lunch.”

[4] Arbetarna och tjänarna återvänder omedelbart till sin herre med detta budskap. Han frågar dem om de kunde räkna ut vem Jag var. Men arbetarna och tjänarna svarade: ”Vi har redan berättat för dig hur han sade till oss att han var din och vår herre, så varför frågar du igen? Sju kungligt utsmyckade döttrar följer med honom, och det är en omätbar folkmassa i hans släptåg. Han skulle kunna visa sig vara en prins från Rom, och det vore därför tillrådligt att skynda till portalerna och välkomna honom i all ära.”

[5] När han får höra detta säger köpmannen: ”Ta i så fall genast hit mina dyraste festkläder och låt alla se så festliga ut som möjligt, för en sådan prins måste välkomnas ärofullt.”

[6] Allt i hela slottet är nu ett spring fram och tillbaka med kockar som alla springer ikapp till skafferiet för att förflytta mängder av matnyttiga saker till köket, medan trädgårdsmästarna rusar till de stora trädgårdarna för att samla ihop all slags dyrbar frukt.

[7] Efter en stund kommer slottsherren ut, praktfullt klädd och omgiven av hundra av sina mest framstående tjänare, och bugar sig ner nästan till marken framför Mig tre gånger, välkomnar Mig i allas namn och tackar Mig för den ovärderliga nåden, ty han är ännu av den övertygelsen att Jag är en nitisk prins från Rom.

[8] Men Jag tittar intensivt på honom och frågar: ”Min vän, vilken samhällsställning anser du vara den högsta, som en människa kan inneha på jorden?”

[9] Den rika köpmannen svarar : ”Herre, förlåt din högst lydiga slav, men jag kunde inte förstå din fråga, som innehöll en upphöjd visdom; var därför snäll och kom ner från din omätbart upphöjda visdom och ställ frågan på ett sätt som är begriplig för min gränslösa mentala tröghet.” (Ändå hade han förstått frågan ganska väl, men vid denna tid existerade en tokig form av artighet, som bestod i att inte förstå ens den enklaste fråga, om frågeställaren hade en upphöjd rang, för att på så sätt lyfta fram den högt ansedda personens visdom.)

[10] Men Jag säger till honom: ”Min vän, du förstod Mig ganska väl, men låtsas att inte ha förstått Mig, bara på grund av den gamla artighetsregeln, som dock redan har blivit omodern. Lägg därför denna gamla tokighet åt sidan och svara på Min fråga.”

[11] Köpmannen svarar: ”Ja, om jag kanske vågar besvara din upphöjda fråga rakt ut, då anser jag själv med ditt medgivande att jag  har förstått din upphöjda fråga och mitt svar skulle därför bli att jag naturligtvis betraktar kejsaren och hans ämbete som det högsta som en människa kan inneha på jorden.

[12] Jag sade: ”Men Min vän, varför motsäger du dig själv så kolossalt i ditt eget hjärta gentemot ditt eget uttalande, som låter så här: ”Sanningen står högst och heligast på denna jord. Och den som bär plikten att förvalta Sanningens och Rättvisans uppgift innehar det högsta och mest upphöjda ämbetet på jorden. Ty se, detta är din levnadsregel. Hur kan du som det högsta uppge ämbetet för en kejsare, vilken, som överbefälhavare, innehar ett ämbete av brutalt våld, som definitivt inte alltid stödjer sig på Sanning och rättvisa, och sålunda motsäga dina inre övertygelser?”

[13] Nu blir den rika köpmannen förbluffad och säger efter ett tag: ”Herre, du upphöjde. Vem gav bort mitt ordspråk till dig? Jag har aldrig uttalat det högt, men självklart har jag tänkt det tusentals gånger om. Eftersom vi bara är alltför väl medvetna om att de bästa resultaten inte alltid uppnås med den enkla sanningen och att man, för att komma undan helskinnad bland människorna, ofta måste offra denna av politiska skäl.

[14] Men det verkar som om jag också i dig själv, du upphöjda furstliga son, har upptäckt en stor vän av sanning och rättvisa, och du må anse det lämpligt för mig att bemöta dig med en omhuldad sanning, eftersom herrar högre stånds aldrig vill höra sanningen och därför tycker mycket om smicker, efter vilket de endast strävar efter, och alla mänskliga rättigheter betyder ingenting för dem. Vad de än vill ha, det tar de, allra helst med tvång. Huruvida de fattiga klagar på orättvisor, nu eller tidigare, det kvittar lika för de stora som värmer sig i högaktningen. Det är därför som man måste vara politisk och tilltala dem snyggt annars blir det fängelse och galär, vilket multiplicerar mänsklighetens plåga och smärta.”

[15] Jag sade: ”Du har talat väl och sanningsenligt. I det här fallet är jag av liknande åsikt, men berätta nu för mig vem du faktiskt tar mig för?”

[16] Säger köpmannen: ”Herre, detta är en kitslig fråga. Om jag säger för mycket kommer jag självklart att skrattas åt, men om jag säger för lite slutar jag i soptunnan. Därför är det bättre att låta Dig tro vad du vill än att svara på den – och fördriva sin tid i fängelse med tortyr och plågor.”

[17] Jag sade: ’Men om jag försäkrar dig att du inte heller behöver vara rädd, då kan du säkert svara? Därför säg rakt ut vem du tror att jag är.

[18] Svarar köpmannen: ”Tja, om jag måste säga det: en prins från Rom.”

[19] Jonael bakom mig säger: ”Detta torde vara alltför lite. Du måste bara gissa högre. Prins räcker inte.

[20] Köpmannen blir bestört och säger:  ”I slutändan, skulle det kunna vara kejsaren själv?

[21] Jonael säger: ”Fortfarande alldeles för lite; gissa därför lite högre.”

[22] Säger köpmannen: ”Detta skall jag med besked låta stå för  sig själv, därför att det finns inte något högre än en kejsare i Rom.”

[23] Jonael säger: ”Och ändå finns det det. Sannerligen, något mycket högre. Tänk bara och säg det rakt ut. Därför att jag ser in i ditt hjärtat, och detta tilldelar kejsaren i Rom den lägsta platsen. Varför talar du annorlunda mot vad du tänker och känner i ditt hjärta? Tala därför sanning.”

Översättning från engelska av mig, Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Herren med Jonael. Lärljungarna kritiserar Herren.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 54]

[1] Efter att den lokala invånaren lämnat platsen, kallar jag tillbaka Jonaels fru och döttrar, som av rädsla hade flytt tillbaka in i huset från korridoren, när de hade sett mig med den lokala invånaren.

[2] De skyndar sig tillbaka som svar på min kallelse och skyndar sig mot mig med de vänligaste, gladaste ansikten fulla av vördnad, och tackar mig med tårar i ögonen för att Jag givit dem deras oskuld  tillbaka, vilken kastats i smutsen av den ondskefulla mannen.

[3] Jag lägger mina händer på deras huvuden, välsignar dem och ber dem att gå vid min sida hela denna dag. Men de ursäktar sig och säger: ”Åh Herre, vi är inte värdiga en sådan enorm nåd. Vi är bara alltför glada om vi kan följa dig som de sista i detta stora sällskap.”

[4] Men Jag säger: ”Jag känner till att ni är  verkligt ödmjuka och uppmanar er av just denna anledning att gå i närheten av Mig, varhelst jag idag skall ge mig ut på vägen i denna trakt .”

[5] Döttrarna tackar mig för en sådan ofattbar ynnest. Men Jonael frågar döttrarna och säger: ”Mina kära döttrar, varifrån fick ni dessa underbara klänningar, som verkligen klär er som himmelskt mode?

[6] Först därefter blir döttrarna medvetna om att bära klänningar av den finaste brokad och på huvudet är de utsmyckade med de  värdefullaste diadem, vilket får dem att se ut som prinsessor.

[7] När alla sju blir medvetna om sådan prakt blir de helt utom sig. Deras hjärtan står i lågor av kärlek och förundran, och förvirrade på ett mycket näpet sätt kan de inte räkna ut vad som hade ägt rum med dem. Först efter att länge ha varit förvånade frågar de Jonael hur detta gick till, eftersom de inte var medvetna om att någon klätt dem i sådana kungliga kläder och diadem.

[8] Men Jonael, själv ganska förtjust över sina döttrars underbara utstrålning, säger: ”Tacka honom, som välsignade er. Han har placerat det på er på ett mirakulöst sätt.”

[9] Nu svärmar barnen runt omkring Mig och gråter av kärlek och glädjeoch kan inte prata. Men lärjungarna bakom mig säger: ”Om detta bara hade hänt inomhus. Men här framför flera tusen åskådare skapar denna sak för mycket upphetsning.”

[10] Men när Jag uppfattade att de talade på detta sätt så vände jag Mig om och sade till dem: ”Jag har varit med er länge, ändå gav ni aldrig Mitt hjärta den glädje, som dessa sju döttrar har gjort. Sannerligen säger Jag eder att dessa redan är på rätt väg och har tagit den bästa sidan. Om ni inte tar denna väg så kommer ni knappast att finna Mitt rikes portaler. Därför att de barn som kommer till mig på detta sätt kommer också att stanna, men de som kommer med endast smicker och beröm kommer bara att få en avbild av Mig, men Jag kommer inte att vara bland dem.

[11] Men Mitt sanna rike är faktiskt bara där jag själv befinner Mig. Förstå också detta. Men Herren är också en Herre över hela världen och behöver inte bry sig om vad som ter sig passande inför en enfaldig värld. Har ni förstått detta?

[12] Petrus svarar: ”Herre, ha tålamod med vår stora enfald. Du är medveten om att vår fostran inte härrör från himlen utan från den här världen. Allt är dock destinerat att bli rätt, eftersom vi också älskar dig över allting, annars skulle vi inte ha följt dig.”

[13] Jag sade: ”Håll er därför till kärleken och bry er inte om denna värld, utan om Mig från himlen.” Med detta är lärjungarna glada och lovprisar Mig i sina hjärtan.

Översättning från engelska av mig, Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Straffet för den som ljuger och förtalar

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 53]

[1] Längs vägen talar Petrus igen: ”Nu blir jag riktigt yr av alla underverk på underverk. Nej, den som fortfarande tvivlar på  att denna Jesus från Nasaret är Jehovas sanna Son måste antingen träffats av Faraos tiofaldiga blindhet, eller också är han helt död. De sjuka är plötsligt helbrägdagjorda bara genom Ordet, den blinda ser, den döva och stumma hör och den lama kan gå. Och de med den mest hårdnackade spetälska blir så ren som om de aldrig hade syndat.

[2] Därutöver öppnar sig himlen och massor av de mest magnifika änglar seglar snabbt ned, passar upp och sköter om oss som om de inte lämnat jorden sedan den första människans framträdande. Och deras skönhet är sådan att man vid deras blotta åsyn kunde förgås av förtjusning. Och när Han talar med Sin makalösa visdom, upplever man hur dessa Jehovas härliga tjänare alla visar upp den ljuvligaste omtanke full av vördnad och den heligaste hängivenhet, men ändå lika gladlynta som svalor på sommarens skönaste dagar. Verkligen, den som fortfarande kan säga: ’Denna Jesus är rena rama trollkarlen’ borde slaktas som en oxe. Därför att en sådan man inte kan vara en människa utan bara ett talande djur och borde därför inte dö som en människa utan som ett tamdjur.’

[3] Medan Petrus ältar detta och inte lägger märke till vad som händer omkring honom, så klappar en av denna stads icke troende invånare honom på axeln och säger: ” I så fall skall jag som en ärlig människapliktskyldigast förutspå att du kommer att dö blott och bart som en oxe. Därför att om du inte har nått det stadiet där du insett vad en riktig trollkarl mäktar med så borde du inte öppna din stora mun därerfarna och kunniga människor bor.’

[4] Petrus säger: ”Berätta för mig, din grova, mörka själ. Kan dessa dina trollkarlar också bota alla de sjuka med ett ord och öppna himlen högt upp dit ingen trollkarls hand eller intellekt kan nå?”

[5] Säger invånaren från platsen: ”Åh, du din dumma, blinda gallilé. Vet du inte att en riktig trollkarl kan göra en fisk eller orm ur en träbit? Alldeles nyligen fanns någon från Egypten här som kastade pinnar i vattnet vilka omedelbart blev till fisk. Men när han kastade pinnar på torra land så förvandlades de till snokar och  huggormar. Han andades sedan ut i luften och denna fylldes med gräshoppor och andra flygande insekter. Sedan tog han vita  stenar, kastade upp dem i luften varvid de förvandlades till duvor som flög iväg. Sedan tog han upp en hand full av damm från vägen, kastade upp det i vinden och titta, luften fylldes omedelbart med myggsvärmar som solen knappast kunde lysa genom. Men när han blåste på dessa myggsvärmar så kom en vind, som blåste bort dessa myggor som vore de ett moln. Därefter tog han oss till dammen bakom bäcken varifrån han först åstadkommit fiskar från träpinnar. Han rörde vattnet med sin spatserkäpp och se, det förvandlades omedelbart till blod, och när han vidrörde det igen blev det åter till vatten. På kvällen ropar han till stjärnorna och de flyger in i hans händer som tama duvor. Sedan ger han dem befallningar och de flyger tillbaka till himlavalvet. Ändå säger du: var finns den människa vars händer når upp till himlen? Men att allt detta ägde rum här kan jag vittna om med hundra vittnen. Vad säger du nu till din Guds Son från Nazareth, om vilken jag bara alltför väl känner till vems son han är och var han lärde sig allt detta?

[6] Petrus säger: ”Om du faktiskt inte har bedragit oss som en krokodil med sina falska tårar, efter att ha köpt dig dina hundra vittnen för några kopparmynt, så måste också dessa många, som erkänner Jesus som Kristus, känna till något om den här trollkarlen vars underverk du berättar om för mig. Jag skall genast fråga Jonael. Det kommer att bli synd om dig om du ljugit.”

[7] Säger invånaren från platsen: ”Dessa kommer inte att reda ut detta för dig eftersom de för det första inte skulle delta i sådana föreställningar av rädsla för att trollkarlarna gjorde allt detta med hjälp av djävulen, och han kunde åsamka dem mycket skada. Bara vi få modiga, som inte tror på en djävul ansträngde oss, därför att vi är lite mer bekanta med naturens krafter, och enormt förvånade övertygade vi oss själva om vad människan kan åstadkomma.”

[8] Petrus säger: ”Du borde förvisso vara en bra kund. Men jag säger dig att du inte kommer undan med det och inte kommer att kunna undfly ditt straff. Följ bara mig till denna stads överstepräst nu. Vi skall avsluta denna fråga inför honom.”

[9] Säger invånaren från platsen: ”Vad har jag med denna överstepräst att göra? Jag är gallilé, och mera grek än jude i detta fall; den här översteprästen är emellertid en trögtänkt fanatiker, trots att hans fyra äldsta döttrar på kvällen, med sin mammas samtycke, beter sig skamligt, och hänger sig åt otukt, så går historien. Vad skall jag ha en sådan idiot till? Jag värderar konst och vetenskap över allting och jag reserverar min högsta vördnad för alla äkta forskare och konstnärer, men de får inte ge  sig ut för att vara mer än vad de är.

[10] Om din verkligt intelligenta och lärda mästare inom alla slags konster och vetenskaper hade hållit sig till det han är, skulle han ha varit en av de högst ansedda bland judarna, grekerna och romarna. Men han gör sig själv till en gud och detta är väldigt dumt och hör hemma i den mörka antiken.

[11] Ni människor är emellertid ärliga och uppriktiga själar på era egna villkor. Det enda är att er kunskap och erfarenhet inte verkar gå mycket utöver fiske. Därför bör vi lämna ytterligare argument åt sidan. Du kan tro vad du vill, men du kommer inte att lura oss så lätt, för vi är bevandrade i all slags lärdom och vetenskap och inte utan en gnutta av magi, och vet därför vad vi skall tänka om din herre. ’

[12] Petrus säger: ”Min vän, du försöker förgäves urskulda dig. Detta handlar inte alls om huruvida du anser min Mästare vara det här eller det där och nu med låtsad klyftighet försöker få mig att glömma att du tidigare uppgav en rutten lögn för mig. Översteprästen må för dig vara endast en fanatiker så mycket som han vill, men som en offentlig person i denna lilla stad är han förpliktad att veta om en trollkarl nyligen uppträtt här så, som beskrivits av dig. Därför att på detta beror vad jag bör tänka om min Mästare.

[13] Jag kan berätta för dig att jag och många av oss har lämnat allting, faktiskt till och med fru och barn och utan invändningar följer Honom, eftersom vi såg honom utföra handlingar, som inte någonsin skulle ha varit möjliga för någon människa, och dessutom hörde vi honom tala klokt som ingen människa någonsin talat före honom och knappast någonsin efter honom heller.

[14] Ändå gjorde du oss bekant med en annan mästare förutom min, som trots att han inte överträffar honom, icke desto mindre utför handlingar som är likvärdiga Hans, vilket bör respekteras av var och en. Allt beror helt enkelt nu på om det kan bevisas att en sådan trollkarl i verkligheten utförde de gärningar du nämnde.

[15] Om ditt vittnesmål är sant, så ger jag dig mitt hedersord på att fastän jag helt och hållet tillskriver min Mästare en rent gudomlig kraft, så skall jag ändå lämna honom omedelbart och gå hem till min familj. Därför att jag tänker inte följa en tvivelaktig trollkarl ett enda steg till, eftersom jag fortfarande är en sann jude, och tror mer på Moses än på hundratusentals av de listigaste trollkonstnärer. Om du emellertid ljög för mig av ren illvilja, vilket jag fullt ut misstänker, bara för att misstänkliggöra min Mästare, så bevare dig, vilket jag redan varnat dig för. Du kommer att förstå att även jag, genom min gudomliga Mästares nåd, är ganska så förmögen att få vissa saker att hända men utan att presentera mig själv som någon som sysslar med trollkonster.

[16] Kom därför bara med mig till översteprästen, som just nu rådgör med din skattekollektor Matteus, som också är förpliktad att känna till något om din trollkarl, eftersom också han var ständigt här i staden och måste veta något om det.Kom därför av fri vilja eller jag ska använda våld.”

[17] Säger invånaren från platsen: ”Varför använda våld, eftersom jag inte känner för det? Titta dig bara omkring, det finns hundratals bakom mig. Du skulle bara våga lägga hand på mig så får du se vad som händer.”

[18] Petrus säger:”Jag ska inte lägga hand på dig på det sätt som du tidigare oförsiktigt lade hand på mig, men du kommer ändå att få en överhalning. Massor av änglar färdas med oss, vilka du inte verkar se. Det behövs bara en fingervisning så kommer de omedelbart att få dig dit som jag vill ha och måste ha dig.

[19] Säger invånaren från platsen:”Dessa pojkar klädda i vitt kommer inte att vara dina änglar? Ha, ha, ha! Tja, om dessa är din skyddslegion då delar vi bara ut några krokar så sprids du och dina skyddspojkar utanför stadsmuren.”

[20] Denna kommentar får Petrus att bli ganska utom sig och han uppmanar genast en av ungdomarna att bestraffa honom. Men den unga säger: ”Jag är helt och fullt för detta, så länge som det är Herrens vilja, men Herren har inte givit mig någon vink än, och därför kan jag ännu inte fullgöra   din önskan. Men om Han vill detta så skall jag handla.”

[21] Petrus flyttar sig genast en aning framåt mot Mig och förmedlar sitt problem för Mig. Men jag sade, till och med när Jag anlände framför Jonaels hus: ”Gå och hämta hit denna person”.

[22] Petrus blev mycket lättnad och skyndade tillbaka och sade till den unga: ”Det är hans vilja.”

[23] Nu tittade den unga på den lokala invånaren och den senare började skaka och, pådriven av den unga, följde Petrus över till Mig utan protester. Men Jag tittade bara på honom, och den lokala invånaren erkände att han hade ljugit och att han aldrig hade sett en sådan trollkarl, men att han bara hade hört talas om sådana och bara ville se om denna lärjunge var fast i sin tro, och hade för övrigt inte alls menat något ont.

[24] Jag sade: ”Du vill använda en andra lögn för att komma ifrån den första och är därmed av djävulen. Gå och låt honom ge dig din belöning, eftersom du är en så bra tjänare för honom.”

[25] Omedelbart kliver en ond ande fram till den lokala invånaren för att kvalfullt plåga honom. Men den lokala invånaren ger ifrån sig ett enormt galltjut: ”Herre, hjälp mig, eftersom jag högljutt erkänner att jag har syndat.”

[26] Men Jag säger: ”Hörde du verkligen att Jonaels fyra äldsta döttrar var horor? Bikta dig högljutt om detta, eller jag låter dig plågas till världens ände.”

[27] Den lokala invånaren säger: ”Åh Herre, jag hörde aldrig det från någon, men en gång träffade jag de fyra döttrarna på kvällen när de bar vatten från Jakobs brunn och försökte förföra dem. Men döttrarna gav mig på pälsen på ett sätt som gjorde mig glad att lämna dem. Jag svor emellertid att hämnas på dem, hittade på denna skam på grund av mitt ondskefulla hjärta och spred ut ryktet överallt. Döttrarna är perfekta oskulder. Åh, herre, bara jag är ond, alla andra är goda och rena.”

[28] Nu befaller Jag den onda anden att lämna den lokala invånaren. Den senare måste icke desto mindre gottgöra detta för Jonael. Han är emellertid köpman och går tillbaka och ger döttrarna tio gånger det som jag befallde honom och bad Jonael och döttrarna om förlåtelse.

[29] Men Jag säger till honom: ”Gåvan ensam gottgör inte en sådan oförrätt. Gå och ta tillbaka allt ont du spridit överallt, endast på så sätt kommer du att förlåtas för dina synder. Låt det bli så nu.”

[30] Den lokala invånaren lovar att omedelbart göra allt, men ber att jag friar honom i de fall främlingar nåtts av ryktet och han inte vet hur han skall kunna leta upp dessa.

[31] Men Jag säger till honom: ”Gör vad som är möjligt; allt annat kommer Jag att göra och därefter skall du vara utan synd.

[32] Den lokala invånaren är nöjd med detta och ger sig av för att få allt ont han har åstadkommit ogjort.Översättning från engelska av mig, Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Smutskastningen av Jonaels döttrar

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 52 ]

[1] Översteprästen reste sig upp och bönföll Mig med orden: ”Herre, 

eftersom Du har välsignat oss med den ovärderliga nåden att bli kvar hos oss ytterligare en dag, hur skulle det då vara om Du och Dina lärjungar, tillsammans med också de andra som tror på Dig, och jag med min närvaro, besökte de närliggande städerna, av vilka vi bara kan räkna tre? Kanske kunde det finnas några personer där som skulle komma till tro på Dig om de fick se och höra Dig?

[2] Jag sade: ”För deras skull, nej, men för din skull, ja. Det ger dig nöje och jag vill gärna förläna dig det nöjet. Men du har fru och barn; vill du inte presentera dem för Mig? Var är de och hur många är de?

[3] Översteprästen säger lite generad: ”Herre, jag har en trevlig fru, som liksom jag själv börjar bli lite till åren kommen, och också sju barn, men bara jungfrur mellan 12 och 21 år. Du känner emellertid till att det inte är särskilt hedrande för en israelit att inte ha några manliga ättlingar; och Herre, var därför så snäll att stå ut med min svaghet. Jag saknade mod att dyka upp med enbart mitt kvinnfolk.

[4] Om det behagade Dig, Herre, skulle jag då vid detta tillfälle icke desto mindre vilja be Dig att ta vägen om mitt hus, där jag då kunde göra Dig bekant med min slags kvinna. Men tills nu har detta knappast varit lämpligt. Därför att trots att jag inte saknar någonting och kan klara mig ganska bra med min familj här, så lämnar klädsituationen något i övrigt att önska. De är visserligen klädda på ett lämpligt sätt för ärenden hemmavid, men att ses i sällskap som detta skulle, för en översteprästs familj bara vara alltför opassande. Därför skulle de under dessa omständigheter må väl avatt stanna hemma, där de inte utsätts för världens hån och dess medfödda fåfänga. Och det är bra för dem att ha som lite som möjligt att göra med världen, eftersom den senare är och förblir dålig hela tiden.”

[5] Jag sade: ”Jag vill foga mig i det som du ber om, men låt dem sedan alla komma med oss. Men en mer lämplig klädsel för dem kommer i vilket fall som helst att ombesörjas så till den grad att de kommer att göra ett fördelaktigt intryck i vår krets. Icke desto mindre är det bra och klokt att du håller dem borta från världen så mycket som möjligt, men i vårt förvisso icke-världsliga sällskap skulle de ha passat in.

[6] Titta på Maria, mitt kötts moder. Hon är helt enkelt ekiperad i vit linneväv, som hängts över med ett mycket vanligt blått förkläde, ändå är hon tillräckligt uppklädd. På huvudet bär hon normalt en fyrkantig solhatt, som alla andra kvinnor som följde mig från Galiléen och Judéen, men icke desto mindre uppfattar man dem som högst passande i vårt sällskap. Men oavsett detta, så kommer din fru och döttrar att finnas med i vårt sällskap idag.

[7] Säger en av samariterna: ”Allt detta skulle gå bra. Men även om jag för min del inte har några bevis, berättar jag ändå vad jag hört från människor i detta område och sedan kan Du göra vad du vill. Detta är emellertid vad de säger om de fyra äldre döttrarna, att när än översteprästen inte är hemma ses de på gatorna om kvällen. Och eftersom de är mycket vackra, tar de emot pengar från kättjefulla arbetare och sover med dem. Detta föregår i hemlighet. Jag för min del har inga bevis, men så mycket jag kan säga: Om denna lära skall bli allmänt accepterad i dessa delar, med alla dessa många otroende, då bör de fyra äldsta döttrarna åtminstone hållas borta från vårt sällskap för de dåraktiga massornas skull. Därför att du broder Jonael vet bara alltför väl hur skvallrigt och oerhört dåraktigt och otroende vårt folk är. Om detta spritt sig bland dem så kunde inte ens Jehova själv göra någonting åt det. Men det här är bara min ödmjuka åsikt, på grund av för vårt folks uppenbara ondska, för att förekomma någon skada vår goda sak.’

[8] Översteprästen blir väldigt ledsen och säger: ”Herre, om jag bara hade varit lite försumlig vad gäller mina döttrars uppfostran så skulle jag knappast bli bedrövad av att lyssna på detta, men jag är bara alltför medveten om att ingenting försummades för att fostra deras intellekt och hjärtan, och jag vågar svära på att var och en av mina döttrar är lika rena som en blomma på Jehovas berg. Så varför sådant skamligt förtal?

[9] Jag sade: ”Min kära bror Jonael, låt inte detta gräma dig. Låt det räcka för dig att dina döttrar är rena inför Mig. Därför att världen nu är rent djävulsk och sålunda ondsint rakt igenom. Har du någonsin hört talas om att man kan skörda druvor från törnbuskar och fikon från tistlar? Jag har vetat detta sedan länge och gjorde därför också en ganska livlig hänvisning till det på berget med liknelsen om skärvan i din nästas öga. Och se, detta körde nästan iväg ganska många från berget, eftersom de uppfattade det som om jag menade dem.

[10 Men Jag säger till dig: nu är det ännu tydligare att dina döttrar måste komma med oss, och jag skall gå mitt ibland dem. Låt därför det som är av djävulen, också förbli hos djävulen, om det inte omvandlas. Men låt oss börja nu. Jag har redan tillkännagivit allt för din fru och döttrar. De väntar  på oss.

Översättning från engelska av Sture Blomberg
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Gudarnas obetydlighet. Kärlekens mysterium.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 69]

[1] Jag sade: ”Käre vän, dina förfäder betyder ingenting, och ännu mindre de gudar som de hedrade, därför att dina förfäder har redan varit döda länge och deras gudar existerade aldrig utanför den mänskliga fantasin. Det fanns aldrig en verklighet bakom deras namn och bilder. Därför gör det verkligen inget att lämna en  högst tom tro på dina gudar, eftersom de inte kan göda din själ mer än målad mat din kropp. Det ligger därför ingenting i allt detta, som sagt, utan allt ligger i den rena sanningen och livet i och genom denna sanning. 

[2] För om du lever i lögnen då är livet självt inget annat än en lögn, och kan aldrig någonsin nå fram till en evig sanning. Men om ditt liv framspringer ur sanning och är i sig självt sanning, blir allt som ditt liv då frambringar också fakta och verklighet. Ingen människa kan dock se och känna igen sanningen genom lögnen, därför att för lögnen är allt en lögn. Endast för den som är född på nytt av sanningens ande, som blir till sanning inom honom själv, och detta till fullo, för honom blir även lögnen en sann lögn. 

[3] Därför att den som känner igen lögnen som en lögn är själv sanning i allt, eftersom han genast känner igen lögnen för vad den är, och detta är också sanning. Förstår du detta?

[4] Befälhavaren säger: ”Min vän, Du talar rätt och riktigt, och inom dig finns det djup visdom. Men den stora, härliga sanningen, var finns den, och vad är den? Är saker sanna på det sätt vi ser dem eller ser kanske en svart mans öga det annorlunda än oss? En frukt kan smaka sött och behagligt för den ene, medan den för en annan är bitter och motbjudande. Sålunda talar allsköns mänskliga stammar olika språk, vilken av dem är sant och gott? Mycket kan vara sant för någon specifik individ, men enligt min åsikt kan det inte finnas någon allmän allomfattande sanning, och om det funnes någon, visa då var och vad denna är och vad den består i.”

[5] Jag sade: ”Sannerligen, Min vän, däri ligger den gamla gordiska knut, som du så väl känner till, som än så länge inte har knutits upp av någon annan än den makedoniske hjälte som du har hört talas om. 

[6] Vad du än kan se och känna med hjälp av köttet har samhörighet med köttet och dess redskap, och är på samma sätt obeständigt och förgängligt; så vad helst som är obeständigt och förgängligt, hur kan detsamma ge dig stadga för den evigt beständiga och odödliga sanningen?

[7] Det finns bara en sak i människan, och detta stora och heliga är kärlek, vilken är en verklig eld från Gud. Kärleken bor i hjärtat, inne i detta finns kärleken, och ingen annanstans finns sanning, eftersom kärleken i sig är själva grundfundamentet för all sanning i och utifrån Gud inom varje människa. 

[8] Om du vill se och känna igen saker och ting och dig själv i deras fulla sanning, då måste du se och känna igen dem enbart utifrån detta din varelses sanna grundfundament, allt annat är en villfarelse. Och människans huvud och vad som finns i detta tillhör sfären för din välkända gordiska knut, som ingen kan knyta upp endast genom att tänka. 

[9] Endast med den skärande kraften av kärlekens gnista i människans eget hjärta kan han hugga sönder denna knut, och sedan i hjärtat börja tänka, se och känna igen, och endast längs denna väg sedan nå fram till sanningen om sig själv och om varje annan varelse och liv.

[10] Ditt huvud kan skapa oräkneliga gudar för dig, men vad är de för någonting? Sannerligen säger jag dig, inget annat än fåfängliga, livlösa mönster producerade av hjärnan med dess slappa mekanismer. Endast i hjärtan kommer du att finna en Gud, och denne Ende är sann, ty kärleken i vilken du fann den ende sanne Guden är själv Sanning.

[11] Denna sanning kan alltså endast sökas och hittas i sanningen, men huvudet har fullgjort sin del om det har givit dig nyckeln till sanningen. Ändå kan allt, som driver dig och drar dig mot kärlek, bli en nyckel till sanning. Följ därför en sådan dragningskraft och starka längtan och stig in i ditt hjärtas kärlek, så kommer du att finna sanningen, som befriar dig från all förvillelse. 

Översättning från engelska av Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Den romerske befälhavaren och att leva i enlighet med läran.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 68]

[1] Men nu hade den romerska krigs-delegationen kommit fram, och deras ledare gav Mig en skriftlig uppmaning från detta forts överbefälhavare, genom vilken denne för allmänhetens skull bönfaller Mig att inte bry Mig om vad som hände och att övertyga sällskapet om att inte sprida ut vad som hände, därför att det skulle åsamka honom skada, men inte gynna någon. Men om de gjorde den romerske överbefälhavaren till vän snarare än till fiende skulle det vara till mer gagn än skada för alla. Jairus  borde också hålla tyst och vara säker på att lämnas i fred i sitt hem. Men skulle Jag i vilket fall besöka honom i hans residens eftersom han har hemliga och viktiga saker att diskutera med Mig?

[2] Mitt svar till skriftens budbärare var: ”Säg till din herre att hans önskemål skall tillgodoses. Men jag skall ändå inte komma till hans residens, utan om han vill tala med Mig om hemliga och viktiga spörsmål, så skall han invänta mig vid ingången till detta område, varvid Jag skall berätta för honom vad det handlar om, som han vill diskutera.

[3] Med detta går budbäraren iväg med sitt sällskap för att framföra allt som han hörde från Mig till sin herre, och den senare  går med sina ombud omedelbart till detta ställes port för att invänta Mig. 

[4] Jairus frågar mig emellertid om en sådan inbjudan kan bli betrodd, eftersom han känner till den uttalade slugheten hos denna överbefälhavares, som är överste. På detta sätt förmodas denne redan ha skickat många till den andra sidan.

[5] Jag sade: ’Käre vän, Jag känner honom också, både som han var och nu är. Ynglingarna har i honom ingjutit en respekt som är bestående och han betraktar dem som andar, och Mig som en son till deras gud Jupiter, och nu vill han ta reda på hur mycket substans det ligger i detta. Men Jag vet vad Jag skall säga till honom.’ 

[6] Jairus är nöjd med detta, även när vi kommer till porten där överbefälhavaren och hans officerare väntar på oss. Han stiger genast fram och hälsar vänligt på Mig, och dryftar genast sina angelägenheter. 

[7] Men jag var snabbare och sade: ”Min vän, Mina tjänare är inte skyddsandar, och Jag är inte på något sätt son till din Zeus. Och nu vet du allting, som du ville veta om Mig och ämnade fråga Mig.”

[8] Befälhavaren blev förbluffad över att jag öppet berättade för honom det som han endast hade tänkt, men inte antytt för någon.

[9] Efter att ha varit konfunderad över detta ett tag frågar han Mig igen: ”Om du inte är detta så säg mig vilka du och dina tjänare verkligen är. För ni måste med alla mått mätt vara mer än vanliga människor, och det glädjer mig att bevilja er de rätta hedersbetygelserna”

[10] Jag sade: ”Varje människa, som frågar uppriktigt och ärligt, är värdig att bli besvarad på liknande sätt. Du har nu frågat mig ärligt och uppriktigt och du kommer få ett liknande svar, så lyssna därför på Mig. För det första är jag det och den, som står framför dig, nämligen en människa.  Det finns säkerligen många på jorden som ser ut som Mig, ändå är de inte människor utan bara mänskliga skal. Men ju mer fulländad en sann människa är, desto mer makt och styrka ligger i hans insikter och verkningsfulla vilja.”

[11] Befälhavaren säger: ”Kan varje människa uppnå Din fulländning?”

[12] Jag sade: ”Sannerligen, om han gör det som Jag undervisar honom om för hans fulländning”

[13] Befälhavaren ber: ”Låt mig då höra om din lära så jag skall försöka handla så”

[14] Jag sade: ”Undervisningen kunde jag säkert låta dig få, men den skulle tjäna dig litet, eftersom du inte skulle leva efter den. Ty så länge som du förblir det som du av Rom är anställd för att uträtta, kan Min lära inte bli till någon nytta för dig, såvida du inte skulle lämna allt och följa Mig, annars vore det omöjligt för dig att leva enligt Min lära”. 

[15] Befälhavaren säger: ”Ja, det skulle bli väldigt svårt. Du kunde icke desto mindre ge mig något av det grundläggande i din lära? Ty jag har redan förvärvat kunskap om många ting som jag är ganska bevandrad i, så varför skulle jag inte kunna få lite grepp om din lära? Kanske kunde jag ändå tillämpa den i viss utsträckning? 

[16] Jag sade: ”Min vän, eftersom Min lära består i att följa Mig, utan vilket man inte kan inträda i Mitt fullkomlighetens rike, hur skulle du då kunna tillämpa den?

[17] Befälhavaren säger: ”Detta låter visserligen konstigt, men det kan ligga något i det. Låt mig tänka på det en stund.”

[18] Befälhavaren funderar en stund och säger: ”Menar du med det ett fysiskt eller i princip ett moraliskt följande?

[19] Jag sade: ”Det som föredras när det gäller att följa Min lära är att, om möjligt, följa Mig kroppsligen kombinerat med att följa Min lära i moraliskt hänseende. Men där det personliga följandet på grund av yrket inte är möjligt, räcker det med att samvetsgrant följa läran moraliskt. Men Jag Själv och kärlek till Mig och alla människor måste vara grunden för samvetet, annars vore moraliskt efterliknande andligen dött. Förstår du detta?

[20] Befälhavaren säger: ”Detta är oklart. Men om det är så, vad ska jag då göra med alla mina fina gudar? Mina förfäder trodde på dem. Är det rätt av mig att förbli trogen dessa förfäders tro, eller borde jag börja tro på judarnas Gud?

Översättning från engelska av Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

Den nya lagen om kärlek.

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 67]  

[1] Säger Jonael: ’Sådana knep kan ha lite framgång hos människor, men mot Guds kraft är sådana knep till ingen nytta. Endast ren och sann kärlek åstadkommer någonting hos Gud. Allt annat är bara som agnar i den starka orkanvinden. Var därför inte orolig, eftersom Gud är med oss. Vem kan då stå emot oss?’

[2] Säger den helbrägdagjorda:  ‘Ja, verkligen, du har rätt. Men Gud var utan tvekan också med Adam, ändå visste Satan hur han skulle lägga vantarna på honom med underfundig list. Och efter en tre-dagars kamp måste Mikael ändå lämna över Mose kropp till honom. Gud är visserligen utan tvekan allsmäktig, men Satan är fylld av den värsta sortens list och detta har redan åsamkat Guds folk mycket skada. Därför är försiktighet nödvändig i närheten av en tiger så länge den lever. Först efter att den är död kan man andas ut utan att behöva vara försiktig.’

[3] Jonael säger: ’Du måste komma ihåg att under förgången tid tillät Herren Satan att handla si eller så, ty den först skapade andens (Lucifers) frihetstest måste tillåtas få ta lång tid, eftersom han inte bara var den första, utan också den största av de skapade andarna.

[4] Men denna tid har nått ett slut och mörkrets prins kommer nu att bli avsevärt begränsad och inte längre kunna att röra sig lika fritt som tidigare.

[5] Om rätt kärlek till Gud bor inom oss skall det därför bli lättare att gå omkring på jorden än vad som tidigare under lagens hårda ok varit fallet.

[6] Från Adam till vår tid regerade visdomens lag och sådan visdom och en stark och ovillkorlig vilja krävdes för uppfylla en sådan lag inom en själv.

[7] Men Gud såg att människorna aldrig skulle uppfylla visdomens lag och kom därför själv till världen för att ge dem en ny lag om kärlek, som de lätt kommer att kunna följa. Ty i visdomens lag lät Jehova bara sitt ljus stråla bland människorna. Ljuset var inte han själv, det flödade bara från honom till människorna på precis samma sätt som människorna har sprungit ut från honom, men ändå inte är Jehova Själv. Jehova Själv kommer emellertid till människorna genom och inom kärleken, tar andlig boning hos människan med hela sin sanning och gör därmed den skapade människan lik honom själv i allt. Då kan Satan inte längre genom sin slughet skada en människa som är beväpnad på detta sätt, ty Jehovas ande inom människan ser alltid igenom Satans knep hur lömska de än är och har alltid gott om makt för att smula sönder Satans fullkomliga vanmakt.

[8] Profeten Elias beskrev mänsklighetens nuvarande situation, när Jehova kommer direkt till människorna i kärlek, som ett milt rassel som passerade grottan, men Jehova fanns inte i den stora stormen och i elden.

[9] Därför är det milda rasslet människornas kärlek till Gud och deras bröder där Jehova själv bor, medan han inte bor i visdomens storm och lagens flammande svärd.

[10] Och eftersom Jehova själv nu är med oss, för oss och bland oss, behöver vi inte frukta Satans knep lika mycket som var fallet under antiken och i det förgångna, sorgligt nog; och du kan se den blodtörstiga romerska tigern i ögat och vara ganska mycket modigare och mera obekymrad. Lade du inte märke till hur en hel legion just nu lade benen på ryggen på ett högst vanhedrande sätt inför de två ungdomarna? Ändå gör et stort antal sådana ungdomar oss sällskap och borde vi då vara rädda för romare som närmar sig oss med vita flaggor? Inte ens i drömmen, säger jag, och än mindre i verkligheten.’

[11] De helade ser förvånade ut och säger efter ett tag: ”Vad sade du? Är Jehova nu ibland oss? Jag trodde denna man som hjälpte mig bara var den väntade Messias? Hur kan Jehova och Messias vara En för dig?

[12] Jag har inga problem med att förstå att Jehovas makt genom Messias skall visa sig fullkomligare än alla profeternas tillsammans, men jag skulle inte ens ha vågat tänka, än mindre uttrycka att Messias och Jehova skulle vara En. Förutom att det står skrivet att man inte ska föreställa sig att Jehova har någon likhet med någonting, och nu denna människa, som sannerligen har alla Messias attribut, skulle han vara Je-ho-vah själv? Detta är okej för mig, så länge det är okej för dig som överstepräst.

[13] Att Messias kunde vara en speciell Gud trodde jag direkt efter att jag botats, för enligt skriften är vi alla gudar mer eller mindre, beroende på hur Jehovas lag efterföljs. Men att Han skulle vara Jehova själv? Tja, om det är så, då borde vi handla annorlunda. Han själv har läkt mig – och det betyder nu att tacka honom på ett helt annat sätt.’  

[14] Här vill han genast komma över till Mig. Men Jonael håller tillbaka honom, och råder honom att göra det när vi kommer till Sykar och den helade är nöjd med detta.

Översättning från engelska av Sture Blomberg.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net 

Nyare inlägg »