[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 47][1]
Men vid denna tid anländer vi till Irhaels och Jorams hem, där allt hade
gjorts i ordning för kvällsvarden, på samma sätt som föregående dag, bara
långt mycket rikligare. Alla de många sykariterna som hade varit på
berget börjar ta sitt farväl i korridoren, men en stor mängd ungdomar klädda
i vitt steg in bland dem och bönföll dem att stanna till kvällsvarden.[2]
Översteprästen som var förvånad över det stora antalet ungdomar och
framför allt över deras stora älskvärdhet, vänlighet och välvilja, steg
omedelbart fram till mig och frågade mycket ödmjukt: ”Men herre, vilka
är dessa magnifika ungdomar? Ingen av dem kan vara sexton år, ändå
uppvisar de med varje ord och rörelse en enastående bildning. Åh berätta
för mig varifrån de kom och vilken skola de tillhör Åh så vackra och välväxta
de är. Så oerhört trevligt och behagligt för hjärtat att bara höra ljudet av
deras röster. Därför Herre, berätta, berätta för mig vilka dessa ungdomar är
och varifrån de kommer ?[3]
Jag sade: ”Har du inte hört det som sagts sedan gamla tider: Den som är
herre har också sina tjänare och skötare? Du kallar Mig Herre, och det passar
sig därför att jag också har Mina tjänare och skötare. Att de är högt utbildade
bevisar att deras Herre måste vara högst vis och kärleksfull. Världens herrar
är emellertid hårda och kärlekslösa och så förhåller det sig också med deras
tjänare; Men den Herre som är Herre i himlen och nu har kommit till jorden
och till människornas hårda värld har också sina tjänare varifrån han
kommit, och tjänarna liknar honom eftersom de inte bara är hans tjänare utan också barn av hans visdom och kärlek. Har du verkligen förstått Mig ?
[4] Översteprästen säger:
”Ja, Herre, försåvitt man alls kan förstå ditt högst
tänkvärda bildspråk. Det återstår visserligen många frågor för att få klarhet
i detta, men jag lämnar det där och hoppas att det ännu skall finnas gott om
möjligheter för det idag.”[5]
Jag sade: ”Åh ja, verkligen. Men låt oss nu gå till kvällsmaten, eftersom
allt står färdigt.’[6]
Folkmassan som hade tron gick alla till kvällsvarden; endast den del
som inte hade tron gick hem, eftersom de betraktade allt detta som en fälla.
Orsaken var att dessa mestadels var emigrerade galiléer, bland dem
många från Nasaret, som kände Mig och också mina lärjungar, som de ofta sett på fiskmarknaden. Dessa sade också till de inhemska samariterna: ”Vi känner
honom och hans lärjungar. Han är snickare till yrket och hans
lärjungar är fiskare. Han gick i skolan tillsammans med esséerna som är
mycket kunniga i alla slags konster, läkande och sällsynt magi. Sådant har
han lärt sig där och han utför nu sina konster för att vinna många följare
och stora inkomster till esséerna. Dessa ungdomar är dock välväxta,
förklädda flickor som köpts i Kaukasien, och som tillhör samma esséer;
dessa var tänkta att vara huvudattraktionen. Men vi ska inte så lätt låta
oss bedåras, eftersom vi vet att man absolut inte skojar med Abrahams,
Isaks och Jakobs Gud. Men för esséerna, som tror att deras förfäder skapade världen, är det lätt att skämta om sådant som de anser inte existerar. Så
länge som vi därför tror på Abrahams, Isaks och Jakobs gud har vi inget
behov av sådana bedrägerier från esséerna, och om vi någonsin skulle
förlora vår tro, så kommer inte esséerna med sina luriga budbärare att
bli någon ersättning, utan till slut göra oss till sadducéer, som inte tror
på någon återuppståndelse eller evigt liv. Men Jehova må rädda oss
från det. ”Med dessa kommentarer återvände de hem.[7]
Jag och en stor del, bestående mestadels av samariter, sätter oss ned
till måltiden, tar det lugnt efter en bra dags arbete och låter änglarna
passa upp oss, eftersom Jag också här arbetade i en öken, och det står skrivet:
”Och när Satan tvingades att ge sig av, kom änglar och passade upp honom.”
Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: