Etikett: Johannes Döparen

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 25; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

PÅ VÄGEN TILL SAMARIEN.

STANNAR TILL VID JACOBS BRUNN NÄRA SYKAR 

1. När Herren fick veta att en rapport hade nått fariséerna att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes.

2. Även om Jesus själv inte döpte, utan bara hans lärjungar.

3. Jesus lämnade Judéen och begav sig än en gång till Galiléen.[1] 

Efter dessa ord av Johannes gick hans lärjungar snart över till Mig och antalet lärjungar till Mig fortsatte att växa från dag till dag, ofta från timme till timme. Ty alla som började tro på Mig och som Jag hade lagt mina händer på – i enlighet med måttet på hans tro och vilket följde efter dopet med vatten som utfördes av Mina första lärjungar – blev fyllda av andlig styrka och mod och förlorade all rädsla för den fysiska döden.[2] 

Eftersom många hörde talas om detta, spred de nyheterna varhelst de gick, även om jag hade förbjudit det. Alla Mina gärningar, ofta också med tillägg och överdrifter, gjordes dessutom kända överallt i Judéen och bland judarna, som alltid längtade efter mirakel, vilket faktum naturligtvis ledde till att fler och fler av dem varje dag kom till Mig och i många fall också stannade hos mig.[3] 

Men det hade tyvärr också den oundvikliga följden att allt detta nådde fariséernas öron och, som redan nämnts, med tillägg och överdrifter, av vilka några lät så märkliga att även några romare började tänka att jag skulle behöva vara antingen Zeus själv eller åtminstone en av hans söner.[4] 

Romarna skickade också utredare till Mig, men de fann inte det de hade skickats ut för. Vid dessa tillfällen utförde Jag vanligtvis inga mirakler för att så förhindra dessa vidskepliga människor att bli ännu trögare än de redan var.[5] 

Från dessa överdrifter härstammade så småningom ett ansenligt antal falska evangelier som förvrängde den sanna.[6] 

Fariséerna, dessa ondsinta och ytterst avundsjuka överhuvuden för templet och skriften, började skyndsamt att samråda med varandra om hur de skulle få ett slut på vår verksamhet. De planerade att antingen göra sig av med oss ​​på ett till synes ofarligt sätt eller att åtminstone tillhandahålla ett livslångt boende för oss på en anstalt – snyggt beläget under jorden – som de senare med Herodes hjälp lyckades ordna för Johannes (Döparen).[7] 

Att jag var ganska medveten om dessa ädla intentioner är naturligtvis uppenbart men för att undvika tumult och irriterande bråk hade jag inget annat val än att lämna det konservativa, mörka Judéen och färdas till det mera frisinnade Galiléen.

4. Han var tvungen att passera genom Samarien.[8] 

Det var inte ens tillrådligt att färdas på direktvägen till Galiléen, utan snarare genom Samarien som med hjälp av romarna redan sedan länge hade befriat sig från templets prästadöme (en lätt och önskvärd uppgift för romarna, som ändå hade som princip att dela upp länderna för att göra det lättare att styra dem).[9] 

På grund av detta var samariterna, i Jerusalems prästerskaps ögon, också det mest avskyvärda och hädiska folket på jorden. Å andra sidan hade prästerna i Jerusalem ett sådant rykte hos samariterna att dessa vanligtvis beskrev den värsta möjliga sak med en tempelprästs namn. Om till exempel en samarit i ett tillstånd av omotiverad upphetsning sade till någon, ”du din farisée”, så åtalade den sålunda skymfade den som kränkt honom, som ofta blev tvungen att betala för sin oförsiktighet med styva böter och fängelse i åratal. Det är naturligtvis uppenbart att det inte skulle vara tillrådligt för en farisé eller annan präst att komma in i Samarien. Detta visade sig vara i högsta grad till nytta för för Mig och alla som följde Mig, ty i Samarien gick vi säkra från tempeltjänarnas ondskefulla förföljelse.

5. Han kom till en samaritisk stad som heter Sykar, nära den lilla by som Jakob gav till sin son Josef.[10] 

Vägen gick genom Sykar, en stad nära den gamla lilla byn som Jakob gav sin son Josef vid sin födelse tillsammans med invånarna i den lilla byn som huvudsakligen består av fåraherdar, som han fick tillsammans med Rachel som hennes hemgift. Staden Sykar var inte precis en framstående stad i detta land, men många mycket rika Samariter bodde där, liksom mången rik romare, eftersom denna stad var vackert belägen och hela regionen var mycket hälsosam.

6. Nu fanns Jakobs brunn där. Eftersom Jesus var trött efter sin resa satte han sig ner på brunnens stenkant och det var ungefär den sjätte timmen.[11] 

Enligt den nuvarande beräkningen av tid, gav vi oss iväg från Judéen redan klockan 4 på morgonen, gick raskt utan vila och anlände precis klockan tolv, vilket då var den 6: e timmen, till den gamla Jakobs brunn, som låg cirka 40 steg framför den lilla byn i riktning mot Sykar. Detta brunn hade en väldigt bra källa, var omgärdad av en kant som var graciöst utmejslad i gammal stil och omgiven av skuggiga träd.[12] 

Eftersom det var midsommar, var dagen het och Min kropp hade blivit väldigt trött efter den påfrestande resan. Alla de, som hade följde Mig från Judéen och redan tidigare från Galiléen, sökte i sin utmattning skydd och en högst önskvärd vila, delvis i den lilla byn, delvis under skuggiga träd.[13] 

Även de första lärjungarna, det vill säga Petrus, Min Johannes evangelisten, Andreas, Tomas, Filippos och Natanael kastade sig ner i det frodiga gräset under träden. Jag ensam, fastän också väldigt trött satte Mig på brunnens stenkant väl vetandes på förhand att det snart skulle ges ett bra tillfälle för en nyttig diskussion vid brunnen med de envisa men annars mera öppet sinnade samariterna. Samtidigt var jag redan mycket törstig och väntade på en behållare för att hämta upp vatten, i vilket syfte en lärjunge hade gått in till byn, men inte återkommit med den ännu.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 24. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

27. Johannes svar var: ”En människa kan bara ha det som Gud ger honom.”

[1] Men Johannes samlar sig och säger till sina lärjungar: 

”Lyssna, jag är övertygad om detta: En människa kan inte ta något, särskilt i saker som rör anden, såvida det inte först är givet honom från himlen. Den osedvanliga mannen som lät Sig Själv döpas av mig på andra sidan Jordanfloden och över vilken jag såg Guds Ande nedstiga från himlen i form av ett litet ljusmoln, så försiktigt som en duva som landar över sina bon, och för vilken jag vittnade, kunde inte som en vanlig man ha tagit det han besitter. Han är mer än en vanlig man och verkar Själv ha kraft att ta från himlen och att antingen behålla vad han har tagit eller föra över det till vem Han än behagar. Och jag tror att vi alla har fått det vi har från Hans nåd. Därför kan vi omöjligt säga till Honom vad han ska göra och hur skall göra det. Han ger och vi är de som tar det ifrån Honom. Han har sin kastskovel i Sin hand och kommer att sopa golvet i Sin ladugård, men bränna agnarna i den eviga elden och använda askan på det sätt Han anser lämpligt.

28. ”Ni själva kan vittna om att jag sade att jag inte är Messias, utan skickats som 

Hans förelöpare.”

[2] Ni är mina vittnen till att jag berättade för prästerna och leviterna, som kom till mig från Jerusalem, att jag inte är Messias, utan skickats som Hans förelöpare. Hur kan jag då hitta fel på vad den Ende gör, som har sin egen kastskovel i Sin hand? Hur han än sopar sitt tröskgolv så kan vi inte sätta regler för Honom. Ty fältet (världen) är Hans, således också vetet (Guds barn) och agnarna (världens eller djävulens barn) och Hans är ladan (himlen) och Hans

elden (helvetet), som aldrig brinner ut.

29. ”Det är till brudgummen (Herren) som bruden hör. Och brudgummens vän, som står redo och lyssnar på honom, är överlycklig över att höra brudgummens röst. Denna glädje är nu min.”

[3] Vem som än har bruden (himlens visdom) är en sann brudgum, men brudgummens vän som står redo och lyssnar på Honom är överlycklig över att höra brudgummens röst. Och titta, denna glädje är nu min. Men när Herren själv kommer, så är häroldens uppdrag avslutat. Ty häroldens enda plikt är att meddela Herrens ankomst. När Herren väl har anlänt behövs inte härolden längre.

30. ”När han ökar måste jag minska.”

[4] Därför måste jag nu minska, medan han som Herren måste öka med människorna på denna jord. Sedan jag kom till er som en budbärare har ni alltid varit mina lärjungar. Har någon av er någonsin hört mig skryta om det? Hela tiden lät jag den verkliga äran förbehållas Honom som har rätt till den. När jag vittnade om att jag inte var tillräckligt god för att knyta upp Hans skor, höjde jag mig verkligen inte ovanför honom, utan gav Honom all den ära som folkets blindhet ville visa mig. Därför upprepar jag: Nu är mitt uppdrag avslutat. Så snart Herren Själv har kommit, så behövs föregångaren inte längre, varför budbäraren (köttet) nu måste växa mindre, medan Han som Herren (Anden) måste växa bortom allt kött. Det föreligger en stor skillnad mellan härolden och Han som utifrån Sin egen makt skickar härolden vart han vill.

31. ”Den som kommer från ovan står över alla andra. Den som är från jorden tillhör jorden. Den som kommer från himlen står över allt. ”

[5] Den som har makten att stifta lagar står över och den som måste lyda står nedanför. Ingen kan med rätta stå över om han inte härstammar därifrån. Men den som verkligen kommer uppifrån står ovan alla andra. Den som är från jorden kan aldrig vara från ovan, utan tillhör jorden och kan inte tala om annat än om jordiska saker. Men den som kommer från himlen står över allt, ty Han är Herren och kan därför göra vad han vill. Han kan döpa med vatten, eld och ande, ty allt är Hans.

[6] Jag tror fortfarande inte att Han Själv döper med vatten, utan bara med Andens eld, medan Hans lärjungar kommer att döpa människorna i förväg på det sätt jag gör det, det vill säga alla de som inte fick dopet med vatten från mig. Dopet med vatten är till ingen nytta för människan om det inte följs
av dopet med Guds Ande.

32. ”Och vittnar om vad han har sett och hört, ändå tar knappast någon emot Hans vittnesbörd.”

[7] Vatten ger bevis på ingenting annat än vatten och renar huden från jordens smuts. Men Guds Ande, med vilken endast Herren kan döpa, eftersom Guds Ande är Hans Ande, vittnar om Gud och det som endast Han
alltid ser och hör i Gud.

[8] Tyvärr har ingen än så länge godtagit detta heliga vittne, för det som är jord förblir jord och avvisar Anden, om inte jorden först passerar genom elden där för att själv bli ande. En ordentlig eld förtär allt utom Anden, som är en mäktig eld i sig själv. Därför kommer Herrens andedop att förstöra många och på grund av detta kommer många att frukta för att ta emot det.

33. ”Men den som tar emot den håller det förslutet (inom sig) att Gud är sann (naturligtvis inom Den Ende som bar vittnesmål om Honom genom dopet med Guds Ande).”

[9] Men den som kommer att ta emot detta dop och dess heliga vittnesmål

kommer att inom sig hålla kunskapen förseglad från världen, att Den Ende som döpte honom med Anden verkligen är Gud och förmögen att ensam kunna ge evigt liv. Nu säger ni inom er: ”Varför skall man behålla förseglat inom sig själv himlens vittnesbörd om Gud genom Gud ?” Jag har redan berättat för er: Jord är och förblir jord och ande är och förblir ande. Om dock den dödliga människan, som i grund och botten består av jord, tar emot anden i sin jord, kommer hon då att kunna behålla anden, om hon inte försiktigt bevarar det inom sig, det vill säga i sitt hjärta?

[10] Eller finns det ett särskilt mått enligt vilket ande fördelas så att alla kan veta hur mycket ande hon mottagit? Om det inte finns ett sådant mått gäller det för den tillfälliga jordmänniskan att i sitt hjärta öppna upp ett sådant mått för den mottagna anden. Och när anden väl i detta mått har dragit sig tillbaka för permanent vila och sålunda fyller upp det nya måttet, bara då inser jordmänniskan inom sig hur mycket av ande hon har mottagit.

[11] Till vilken nytta skulle det vara för er ni om ni vid havet fyllde vatten i en tunna med hål i? Skulle ni någonsin kunna hävda och värdera att ni har tagit upp en viss mängd vatten från det för er omätbara havet? Om tunnan är väl sammanbunden, kommer ni att kunna bedöma hur mycket av havsvattnet som finns i den. Havsvattnet är dock detsamma överallt, om det är i stora eller små mängder har ingen betydelse. Således är havet som sådant hav överallt, och varhelst man tar upp vatten från havet, det kan vara mycket eller lite, så tar man till varje del upp havsvatten och kommer först senare att kunna veta måttet. 

34. ”För Den som Gud har skickat utger Guds ord. Gud ger Sin ande (till Honom som Han skickade) utan mått (inte som till en människa, utan i allt Hans överflöd). ”

[12] Således förhåller det sig med den som har kommit från Gud att bära vittnesbörd om Gud och utge Guds rena ord. Han Själv är det omätbara havet (Guds Ande). När Han ger någon av Sin Ande, så ger Han inte det i en oändlig mängd, som bara hos Gud kan existera i oändligt överflöd, utan enligt det mått som är tillstädes hos människan. Om en människa vill få Anden, så får hennes egen mått inte vara defekt och förbli öppet, det måste vara väl sammanbundet och väl förseglat.

[13] Han som du just har sett och frågade huruvida han var Kristus har, fastän till det yttre också en Människoson, fått Guds Ande inte enligt en människas mått, utan enligt Guds ändlösa mått redan från evigheten. Ty Han Själv är Guds Andes omätbara hav inom Sig. Hans kärlek utgör Fadern från evigheten, och detta är inte utanför den synliga Människosonen, utan inom Honom, vilket är elden, flamman och ljuset från evigheten i och från Fadern.

35. ”Fadern älskar Sonen och har anförtrott honom all makt.”

[14] Denna kärleksfulla Fader älskar Sin eviga Son högt och all makt och myndighet ligger i Sonens händer och allt vi har enligt det rätta måttet har vi tagit ifrån hans omätbara överflöd. Han Själv är med Sitt eget Ord nu en människa i kött ibland oss, och Hans ord är Gud, ande och kött, och vi kallar det ”sonen”. Således är Sonen också inom sig själv själva livet för evigt.

36. ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som inte tror på Sonen får inte uppleva det livet: Guds vrede ligger över honom. ”

[15] Den som tar emot Sonen och tror på honom har således redan evigt liv inom sig. Ty, precis som Gud själv i varje ord är Sitt eget mest fullkomliga eviga liv, så är Han också det i varje människa som tar Hans levande ord till sig och håller fast vid det. Å andra sidan, den som inte tar emot Guds ord från Sonens mun, och således inte tror på Sonen, får inte och kan inte ta emot livet och inte heller se och känna det inom sig. Och Guds vrede, som är domen för alla ting som inte har något liv, förutom den för evigt oföränderliga tvångets lag, kommer att vila över honom så länge som han inte tror på Sonen.

[16] Jag, Johannes, har nu berättat allt detta för er och har burit ett fullt giltigt vittnesmål till alla er. Med mina egna händer har jag renat er från jordens smuts. Gå nu och ta emot Hans Ord, så att ni får ta emot Hans Andes dop, för utan detta är alla mina ansträngningar å era vägnar meningslösa. Jag skulle själv vilja gå till Honom, men Han vill inte det och uppenbarar för mig genom min ande att jag borde stanna här, eftersom jag redan har fått i anden det som fortfarande saknas hos er

.[17] 

Detta är Johannes sista och största vittnesbörd om Mig och kräver ingen ytterligare förklaring eftersom den redan är förklarande i sig själv.

[18] Men anledningen till att det inte ges så detaljerat i evangeliet är och förblir alltid densamma. För det första var det i dessa dagar det sätt som saker och ting måste skrivas på, nämligen att bara huvudpunkterna dokumenterades och allt annat, som en person med en klarvaken ande ändå lätt kunde förstå, utelämnades. Och för det andra att förhindra att det levande heliga innehållet i Ordet skulle bli nedsmutsat och vanhelgat. Därför är alla sådana verser ett vältäckt frökorn med sovande grodd för ett evigt liv och dess omätbara överflöd av visdom.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 23. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

I LANDET JUDÉEN SOM OMGER  JERUSALEM

22. Efter detta gick Jesus in i Judéen med sina lärjungar, stannade

där med dem och döpte.[1] 

När det hade dagats kom vi i väg och vandrade till Judéen som omringade staden och i själva verket tillhör Jerusalem, på samma sätt som idag ett distrikt ligger runt sin huvudstad. Man kunde lätt vandra genom hela landet på några dagar.[2] 

Och vad gjorde Jag egentligen i detta land? Versen säger att jag stannade där med dem och då döpte. Här uppstår frågorna vilka ”de” faktiskt var och vad det innebär att jag stannade med dem. ”De” är framför allt lärjungarna, vars antal återigen hade ökat med några i Jerusalem, men också då alla de som trodde på Mig och sympatiserade med min lära.[3] 

Och alla som antog min lära i full tro blev öppet döpta av mig med
vatten, men i hemlighet med Min eviga kärleks och visdoms ande och fick därmed kraften att kallas ”Guds barn”. Detta var vad jag gjorde när jag
vistades där. Undervisningen och vad jag gjorde nedtecknades delvis av de tre andra evangelisterna och behöver inte tas upp här. Detta bestod huvudsakligen faktiskt av att beskriva alla de allvarliga defekter som judarna och fariséerna led av och att predika om kärleken till Gud och till ens nästa. [4] 

Först beskrev jag all svagheter, förmanade syndarna att ångra sig,
varnade alla som antog Min lära mot att återvända till fariséernas gamla
surdeg och, som bekräftelse på Min blidaste undervisning, utförde mirakulösa handlingar som var nödvändiga för dessa så väldigt materialistiska tider. Jag helade också många sjuka, befriade de besatta från
de orena andarna och tog Mig an fler och fler lärjungar.

23. Johannes döpte fortfarande vid Aenon, nära Salim, eftersom det fanns rikligt med vatten i den regionen och människor var anlände ständigt för att döpas. 

24. Detta var innan Johannes sattes i fängelse.[5] 

När jag färdades genom Judéens land kom jag också till det område där Johannes döpte vid Aenons lilla öken nära Salim eftersom det där fanns gott om vatten, medan Jordanfloden i Betabara regionen hade mycket lite vatten och densamma var lerig, smutsig och full av illaluktande skadedjur. Det är därför som Johannes hade flyttat på sig, höll sina stränga botgörare-predikningar vid Aenon och där döpte folk som godtog hans lära och gjorde äkta botgöring.[6] 

Bland dem var det också många som redan hade godtagit Min undervisning, men som ännu inte hade blivit döpta av Johannes. Dessa frågade Mig om det var nödvändigt att låta sig döpas av Johannes i förväg. Och Jag sade till dem: ’Endast en sak behövs och det är att faktiskt följa Min lära. Men den som vill bli renad av Johannes i förväg, medan han fortfarande utför detta arbete, kommer bara att dra nytta av en sådan rening.’ När jag hade talat så, gick många för att låta sig döpas

av Johannes.

25. En del av Johannes lärjungar hade råkat i tvist med judar (som hade kommit dit) om rening (dvs. om mitt dop med vatten jämfört med Johannes vittnesbörd).[7] 

En tvist uppstod om Johannes rening och Mitt dop, ty Johannes lärljungar kunde inte förstå att jag också döpte med vatten, eftersom de hade hört av Johannes vittnesbörd att jag inte skulle döpa med vatten, men med den helige anden. Många judar, som redan var mina lärjungar höll fast att Mitt dop var ett äkta dop. Ty även om jag döpte med vatten som Johannes, så var Mitt dop det enda giltiga eftersom jag inte bara döpte med naturligt vatten, utan samtidigt med Guds Andes vatten, vilket skänkte de döpta den uppenbara kraften att kallas Guds barn.

26. Och de kom till Johannes och sade: ”Rabbi, mannen som var med dig på den andra sidan av Jordanfloden, om vilken du bar vittnesbörd (att han skulle döpa med den Helige Ande), här är han och döper (med vatten), och folkmassorna flockas kring honom.”[8] Efter dessa diskussioner gick Johannes lärjungar med judarna till Johannes och sade: 

”Rabbi, lyssna, samme man som var med dig på andra sidan Jordanfloden, om vilken du vittnade att han skulle döpa

med den Helige Ande, är nu här i närheten och döper också med vatten som du gör. Hur ska vi förstå detta? Är den här döparen verkligen den som du bar stor vittnesbörd om?[9] 

Johannes sade dock till sina lärjungar: ’Gå och fråga honom:” Är du 

Den som ska komma eller borde vi vänta på en annan?” Lyssna noga på vad han berättar för er och berätta sedan detta för mig. Bara efter detta kommer jag att helt svara på er fråga.'[10] 

Därefter kommer flera av Johannes lärjungar till Mig och frågar Mig det som Johannes föreslagit. Men jag ger dem det välkända svaret, att de borde berätta för Johannes vad de har sett, nämligen att de blinda kan se, de lama gå, de döva höra och hur evangeliet om Guds rike predikas för de fattiga. Och lycklig den som inte tar anstöt. Lärljungarna går åter till Johannes och berättar omedelbart för honom vad de har sett och hört.

Översättning från engelska av mig.[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: 

https://www.jakob-lorber-australia.net

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 6; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

31. ”Jag själv kände Honom inte förut, men för att han skall uppenbaras för Israel så kom jag för att döpa med vatten (de som väntar på Honom)”[1]

 Naturligtvis frågade de hemliga sändebuden sedan Johannes, ’Sedan när har du känt den här märkvärdige mannen, och hur blev det som du just sagt om honom känt för dig? ’ – Här svarade Johannes ganska naturligt att han, som en man, inte heller hade känt honom, men att hans ande hade uppenbarat detta för honom och förmått honom att förbereda människorna för Denne och att tvätta dem rena från deras grova syndafläckar i Jordanflodens vatten.

32. Och Johannes vittnade vidare och sade (efter dopet): ”(När jag döpte honom) såg Jag Guds ande (som bevis för mig) stiga ned från himlen precis som en duva som försiktigt sänker sig själv ner, och denna ande stannade över Honom. ”[2]

 Här tillkännager Johannes att också han ser Mig för den första gången som person framför sig, och att Min Ande inombords iakttog denne man under det korta doputförandet med vatten, vilken Johannes till en början vägrade att utföra på Mig med den talande anmärkningen att Jag skulle döpa honom snarare än han Mig. Men när Jag stod på Mig att det måste ske på detta sätt, gav Johannes med sig och döpte Mig. Men han såg vad Jag Själv hade uppenbarat för honom genom Min ande inom hans ande, då jag hade skickat honom till Betabara, hur Guds ande, det vill säga Min egen eviga, ursprungliga Ande, sänkte sig ned över mig från himlen full av ljus som ett skinande litet moln på det sätt som en duva sänker sig och stannade till över mitt huvud. Samtidigt hörde han de bekanta orden:[3]

 ”Detta är min älskade Son, eller detta är Mitt ljus, Mitt eget ursprungliga väsen i vilket Jag, som kärlekens eviga, ursprungliga väsen, är väl förnöjd. Lyssna på honom.’

33. ”Jag skulle inte heller ha känt honom, men Den som skickade mig till döpa med vatten, sade till mig: Den som du kommer att se anden sänka sig ned över och blir kvar över, Han är den som kommer att döpa med den heliga anden. ”[4]

 Det är därför som Johannes säger: ’Jag skulle inte heller ha känt igen honom.’

34. ”Och jag såg det och intygar nu att detta verkligen är Guds Son. ”[5]

 Först efter detta dop berättar Johannes för de hemliga sändebuden vad han hade sett och hört och insisterar på att den döpte, som han, redan när Han närmade sig, hade förkunnat som Guds uppenbarade Lamm, verkligen var Messias, som hela Israel hade väntat på.

Detta är verkligen Guds Son, det är Guds verkliga ursprungliga grundläggande innersta väsen inom Gud.[6]

 Han, Johannes, hade med egna ögon sett Guds Ande sänka Sig ned över Honom och bli kvar över Honom. Inte som om denne man då bara hade mottagit den Anden, utan denna manifestation ägde rum som ett bevis för honom (Johannes) eftersom han inte hade känt Honom tidigare.[7]

 Här uppstår frågan om dessa hemliga sändebud från Jerusalem inte hade varseblivit dessa saker med sina egna ögon och öron. Svaret på detta är alltid ett och detsamma: Dessa saker kommer att avslöjas endast för de omyndiga och enfaldiga, men för de världsvisa kommer de att förbli gömda och förtäckta.[8]

 Således säger de hemliga sändebuden från Jerusalem också här ingenting annat än att

han döpte med vatten och blev ganska förargade när Johannes berättade för dem vad han hade sett och hört. De uppfattade ingenting av detta och smädade därför Johannes och påstod att han ljög för dem. Men flera av Johannes lärjungar som var närvarande anslöt sig till dem och gick i god för att Johannes hade talat sanning.[9]

 Men de hemliga sändebuden skakade på huvudet och sade, ’Johannes är er läromästare och ni är hans lärjungar, varför ni bekräftar hans påstående. Vi är lärda och kloka i allt som rör profeter och inser på era ord och handlingar att ni och er läromästare är dårar, att ni inte förstår och kan ett dyft och med er dumhet driver många människor till vansinne, och detta i en sådan utsträckning att denna fråga redan sedan en tid har betraktats som en otyg av templets överstepräster. Det vore bäst att sätta stopp för era aktiviteter med våld.’[10]

 Detta gjorde att Johannes ilsknade till och han sade: ”Ni ormar, ni huggormars avföda’: Tror ni att ni därmed kan undkomma vedergällning? Ty se, yxan med vilken ni skulle vilja tillintetgöra oss är redan lagd till era rötter – försök se hur ni kan undkomma evig fördömelse. Såvida ni inte ångrar er i säck och aska och låter er döpas, så kommer ni att möta er undergång.[11]

 Ty sannerligen, detta var Den om vilken jag hade sagt till er: Efter mig kommer den som har varit före mig att komma, ty Han var där innan jag var. Från hans fullkomlighet har vi alla fått nåd på nåd.'[12]

 Efter dessa kraftfulla ord stannar vissa med hos honom och låter sig döpas, men de flesta av dem ger sig av mycket upprörda.[13] 

Dessa verser handlar om rent historiska fakta och har inte mycket inre mening som lätt kan kännas igen från tidigare förklaringar. Här måste det påpekas att sådana verser är alla lättare att förstå om de ges med de då kända omständigheterna. Ty vid den tidpunkt då evangelisten skrev ner evangeliet var det vanligt att utelämna meningar, som handlar om alla sorters allmänt kända omständigheter som onödiga, och endast dokumentera de huvudsakliga meningarna, vilket lämnar alla sekundära detaljer ”mellan raderna,” som ni skulle säga idag. För att kasta mer ljus på detta för den tiden mest anmärkningsvärda angelägenhet, kommer vi ur denna synvinkel att ta en närmare titt på de tre följande verserna varvid stilen för den tiden blir ganska tydlig och igenkännbar.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 5; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet.]

NÄR BETABARA

19. Och detta är det vittnesbörd som Johannes gav till judarna när de sände  präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: ”vem är du? ”[1]

 Denna vers handlar om rent yttre fakta och har därför ingen djupare mening. Bara en sak kan enkelt förstås av denna kallelse, att vid denna tid judarna med sin känsla av upphöjelse redan började ana sig till att det ursprungliga ljuset eller Guds ursprungliga liv började närma sig människorna på jorden och snart måste vara på jorden. Och det förmodade att detta allt livs ursprungliga liv skulle kunna bo inom Johannes och att han är den utlovade Messias.[2]

 Det är därför som – på grund av ovanstående antagande snarare än Johannes rykte som predikant – de skickade hemliga sändebud för att fråga honom vem han var, huruvida han var Kristus eller Elias eller någon annan profet.

20. Och han bekände och förnekade inte det och sade: ”Jag är inte Kristus, den utlovade Messias. ”

21. Men de fortsatte att fråga, ”Vad då då? Är du Elias? ”Och han sade: ”Det är jag inte.” Och de frågade: ”Är du en profet?” Han svarade: ”Nej”[3]

 Anledningen till att de frågade Johannes huruvida han var Elias eller någon annan profet var det faktum att deras profetiska Skrifter uppgav att Elias skulle vara den utlovade Messias förelöpare och förbereda hela Israel för Messias stora ankomst som var väntad. Vid denna tid skulle dessutom andra profeter också framträda, som också skulle föregå Messias som förebud. Detta var känt för sändebuden från Jerusalem som var väl förtrogna med skrifterna och därför ställde de alla dessa frågor till Johannes, men han bekände att han inte var någon av dessa.

22. Då sa de till honom: ”Vem är du då, så att vi kan ge svar till dem som skickade oss? Vad säger du om dig själv? ”[4] 

Sålunda måste de fortsätta att fråga honom, vem han faktiskt var.

23. Johannes sade: ”Jag är rösten av en som ropar i öknen, och bereder vägen för Herren, vilket förutsades av profeten Jesaja. ”[5]

 Varefter Johannes erkände att han bara var en som ropar i öknen och bereder vägen för Herren, vilket förutsagts av Jesaja.[6]

 Här skulle det vara berättigat att fråga varför John hade valt öknen för detta arbete där, man måste anta, inte många människor skulle vara bosatta, och att det skulle vara mer tillrådligt att vara förelöpare i mer tätbefolkade områden. Vilken nytta kunde man ha av ens det kraftfullaste rop i den döda öknen där ljudet av

ropet skulle gå förlorat redan innan det hade nått något öra? Även om det nådde ett mänskligt öra, är det därför som detta skulle vara långt ifrån tillräckligt i en fråga som är så livsviktig för alla människor.[7]

 Som svar på denna fråga måste det påpekas att termen ”öknen” inte syftade så mycket på den lilla öknen i Betabara bortom Jordanfloden, utan snarare på den andliga öknen i människornas hjärtan. Betabara-öknen, där Johannes faktiskt bodde,

predikade och döpte, hade utvalts endast för att symboliskt visa människan hur det såg ut i hennes hjärta, nämligen ganska så torrt, tomt och bart på ädla frukter, men fullt av törnen och tistlar, allt typer av ogräs, huggormar och andra skadedjur. Och i en sådan människoöken framstår Johannes som ett uppväckt samvete, vilket han också andligen representerar och predikar ånger för syndernas förlåtelse, och bereder således vägen för Herren till människors hjärtan som har blivit ofruktbara som en öken.[8]

 Nu kvarstår frågan varför Johannes nekade till att vara Elias eller en profet eftersom han enligt Min egen vittnesbörd var både den ena och den andra, ty Jag Själv berättade ganska rakt på sak för mina apostlar och också andra som tog del av Min undervisning att Johannes var Elias som skulle komma före mig, om ni accepterar detta.[9]

 Anledningen till detta förnekande var att Johannes här beskriver sig själv endast enligt sin aktiva, nya kallelse och inte den tidigare given till hans ande inom Elias när han bodde på jorden. Elias måste straffa och tillintetgöra Molok, medan Johannes måste uppmana folk till att ångra sig på rätt sätt, skänka syndernas förlåtelse genom dop med vatten och bereda vägen för Mig. Och i samstämmighet med en sådan verksamhet presenterade han sig endast som det som han faktiskt var.

24. Och de som hade skickats tillhörde fariséerna.

25. Och de fortsatte att fråga ut honom och sade: ”Om du varken är Kristus eller Elias, eller en profet, varför döper du då ? ”[10]

 Eftersom  han förrättade dop, vilket endast var tillåtet för prästerna och profeterna som bevisats vara kallade för detta, frågade prästerna och Leviterna, som hade skickats till honom av de svartsjuka fariséerna, varför då han döpte folk om han varken var den ena eller den andra.

26. Johannes svarade dem och sade: ”Jag döper bara med vatten, Han (Kristus om vilken ni frågar) står i bland er, men ni känner inte Honom. ”[11]

 Men Johannes sade: ’Jag döper bara med vatten, vilket betyder att jag rengör hjärtan som blivit orena för att värdigt kunna mottaga Den som, så att säga, redan sedan en lång stund har varit mitt i bland er, men som ni inte känner igen på grund av er blindhet.'[12]

 Alla de som söker Mig, Herren, någonstans på utsidan är här representerade av de sändebud som reser över länder och hav och frågar alla siare, Var är Kristus och när och var kommer Han att komma?’ Den Sanne, som byggt en boning för Sig Själv i deras hjärtan och som kan bara hittas där, (Åh, dessa vilseledda sökare.) Honom söker de inte, åtminstone bara inte vid den plats där Han måste sökas och kan hittas.

27. ”Han är Den som kommer efter mig, som var före mig, vars skosnören jag inte är värdig att knyta upp. ”

28. Detta ägde rum vid Bethabara bortom Jordanfloden, där Johannes döpte. [13]

 Ett sådant högst ödmjukt vittnesbörd Johannes bär fram inför prästerna och Leviterna, eftersom han är ganska medveten om vem som har kommit till jorden i Kristus. Men vad betyder det för det världsvisa prästerskapet? De ignorerade Johannes allra sannaste vittnesbörd ty de bryr sig inte om en ödmjuk, fattig och

anspråkslös Messias, utan ville ha en som alla skulle ge upp inför av rädsla och skräck.[14]

 Vid sitt första framträdande – naturligtvis ingen annanstans än i Jerusalem – nedstigande synligt från Himlen och med ett mera briljant sken än solen, åtföljd av myriader av änglar och bosättande sig bara i templet, så skulle Messias omedelbart behöva avskaffa och förstöra alla de då befintliga potentaterna, omgående göra judarna fullständigt odödliga, förse dem med jordens alla pengar och låta åtminstone några hundra uppenbarligen överflödiga berg störta ned i havet med ett dunder och brak, samtidigt som det stackars, smutsiga slöddret också avrättas. Därefter skulle de ha trott på Honom och sade: ’Herre, du är så fruktansvärt stark och mäktig. Alla måste buga djupt för dig och kasta sig i dammet, och översteprästen är inte värdig att knyta upp dina skosnören.”[15]

 Men Kristus kom till jorden ganska fattig, obetydlig, uppenbarligen svag och utförde inga underverk inför de prominentas ögon under nästan 30 år. Han arbetade hårt som snickare med Josef och höll till i de lägre klassernas sällskap. Hur kunde detta, i de stolta och så väldigt visa judarnas ögon, vara den så länge väntade Messias ? Bort med en sådan hädare, en sådan trollkarl som åstadkommer sina bedrifter med hjälp av chefsdjävulen. En sådan en ohyfsad och vulgär snickare som någonstans med hjälp av Satan har lärt sig att utföra magiska konster, som går omkring barfota, är en vän med det värsta slöddret och vandrar omkring med dem, accepterar skökor och dricker i sällskap med offentligt kända syndare och därmed uppenbarligen motsätter sig lagen – hur kunde det vara möjligt att han var Kristus, den utlovade Messias?[16]

 Detta var de framstående och kloka judarnas uppfattning om Mig under hela min närvaro i köttet på jorden. Och exakt samma syn på Mig råder ännu idag bland miljoner, som på inga villkor ens vill höra talas om en mild Gud, som sänker sig och   som håller Sitt ord.[17]

 För det första måste deras Gud bo högt ovanför himlavalvet och existerar knappast på grund av Sin oändliga storslagenhet. Han förväntas inte skapa mindre saker än solar om han vill vara en värdig Gud. För det andra kan han inte våga anta någon form, allra minst mänsklig form, utan måste vara någon obegriplig absurditet.[18]

 För det tredje, om Kristus möjligen kunde vara Gud, må han endast ge Sig Själv tillkänna genom det inre levande ordet för människor av facket, för vissa sällskap, råd, extraordinära pietister, trosivrare omgivna av en gloria och föredömen vad gäller dygd och omedelbart utrusta en sådan välsignad individ med kraft att flytta på bergen. Annars kan det inte finnas några gudomliga meddelanden eller uppenbarelser från Kristus.[19]

 Herren Jesus må aldrig göra sig själv känd för en lekman eller ens en syndare, ty i så fall är uppenbarelsen redan misstänkt och accepteras inte, precis som Jag Själv inte accepterades av de högt ansedda judarna, för i sina stolta och ambitiösa ögon var Mitt framträdande inte tillräckligt gudomligt och ädelt, långt därifrån. Men det spelar ingen roll. Det som gäller är endast Johannes vittnesbörd.[20]

 Världen förändras inte och fortsätter att vara den Betabara-öken där Johannes vittnade. – Men inte heller Jag förändras och fortsätter att komma till människorna för att undertrycka deras högmod och ge liv åt sann ödmjukhet och kärlek på samma sätt som när jag kom till judarna. Välsignade är de som känner igen Mig och accepterar Mig, liksom Johannes gjorde enligt hans vittnesbörd om Mig inför ögonen och öronen på de stolta prästerna och leviterna, vilket irriterar dem väldigt mycket.[21]

 Nästa dag ser Johannes Jesus komma mot honom och säger: ”Se, det är Guds Lamm, som bär världens synd.”[22]

 Med dessa hemliga sändebud fortfarande kvar i Betabara, som var där för att ta reda på vad denne Johannes gjorde och vad han huvudsakligen predikade, bär Johannes nästa dag återigen vittnesbörd om Mig och att Jag, vid det kända tillfället då jag kom till honom från öknen, bad honom att döpa Mig i flodens vatten.[23]

 Redan när Jag närmar Mig honom drar han uppmärksamheten till Mig från  ledaren för dessa hemliga sändebud, som under natten hade grubblat över det som han hade hört från Johannes, som sagt: ”Se, den som närmar sig är Guds lamm som har tagit alla människors svagheter på sina axlar, så att alla människor som tar emot  Honom kommer att få ett nytt liv från Honom och ha makten inom sig, på grund av ett sådant nytt liv, att kallas Guds barn. Ty Jehova kommer inte i stormen, utan Han kommer bara i det mjuka prasslet.'[24]

 ”Det här är Honom om vilken jag (igår) sade, efter mig är kommer en människa som har varit före mig ty Han vad där innan jag fanns till. ”[25]

 Här upprepar Johannes en gång till vad han dagen innan hade sagt till de hemliga sändebuden om Mig. Å ena sidan vittnade han om Mig att jag kommer till människorna, så att säga, som en spegel av människans sanna och oumbärliga ödmjukhet och bevisar genom sådan ödmjukhet att jag kommer för att hjälpa människorna i deras tillkortakommanden och inte i deras förmodade styrka, som de inte alls äger. Å andra sidan så vittnar Johannes också om att den som han kallar Guds lamm fortfarande är Han som föregick all existens, ty uttrycket ”han var före mig” betyder att Johannes – som för ett ögonblick erkänner den höga andliga entiteten inom honom – låter de hemliga sändebuden förstå att, fastän samma ursprungliga ande av samma natur hade sin boning inom honom, han ändå hade skänkts en fri och helt oberoende existens endast genom kraften i den Första Orsaken – den ursprungliga Källan och Skaparen – som hade sin boning i detta lamm och inte av sin egen kraft. Genom frambringandet av en sådan självständig existens – en sann gärning av den Första Orsaken – så hade också den första cykeln börjat, innan vilket det inte hade funnits någonting i hela oändligheten, förutom den Första Orsaken Jehova och i själva verket exakt Densamme som nu synligt inför era ögon i detta Guds lamm önskar att döpas av honom (Johannes).

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  

https://www.jakob-lorber-australia.net

[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1 av 25; kap. 2. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

6. Det fanns en man som Gud sänt, vars namn var Johannes.[1] 

Denne man, som predikade bättring vid Jordanfloden och döpte de omvända med vatten, hette Johannes. I denna man bodde profeten Elias ande, och det var samma ängels ande som från första början besegrade Lucifer och senare på det kända berget brottades med Lucifer om Moses kropp (som Michael).

7. Densamme kom som vittne (från ovan) för att bära vittnesbörd om det ljus som alla människor (oupplysta människor) genom honom kunde tro på (dvs. genom hans ljus kan känna igen det ursprungliga ljuset som hade kommit till dem).[2] 

Denne kom som gammalt såväl som nytt vittne från ovan, vilket betyder från det ursprungliga ljuset, som ett ljus för att han skulle kunna bära vittnesbörd om hur det ursprungliga ljuset, om hur Guds primära väsen, som nu Själv klädde sig i köttet och i den mänskliga formens fullständiga avbild, Honom Själv som en människa, kom till Hans människa, som kommer ur honom, för att ännu en gång ge dem klarhet i deras mörker,

och därigenom få dem att återvända till Hans ursprungliga ljus.

8. Han var inte det ljuset (ur sig själv), men skickades för att bära vittnesbörd om det ljuset (det vill säga han vittnade om människornas dunkla känsla av hänförelse över att det ursprungliga ljuset, som ett lamm i ödmjukhet, Självt stigit ner från sin eviga höjd till människorna för att av fri vilja ta alla deras svagheter (synder) på Honom Själv och därigenom ge det ursprungliga ljuset tillbaka till människorna och göra dem till hans likar).[3] 

Denna man var naturligtvis inte det faktiska ursprungliga ljuset självt, men som alla varelser bara en del av ljuset ur det ursprungliga ljuset. Men på grund av hans utomordentliga ödmjukhet medgavs det honom att förbli förenad med det ursprungliga ljuset.[4] 

Eftersom han således var i oavbruten kontakt med det ursprungliga ljuset och var väl medveten om skillnaden mellan Detta och sitt eget ljus – även om det har utgått från det ursprungliga ljuset, men inte var det ljuset, utan bara ett ljus som härrör från det, så att han skall kunna känna igen det och bära sann vittnesbörd om Det – Han bar giltig vittnesbörd om det ursprungliga ljuset och väckte därigenom i människornas hjärtan tillräckligt mycket av det sanna ljuset för att de skall kunna känna igen, även om i början bara svagt, men gradvis starkare och tydligare, att det Ursprungligt ljuset, nu klätt i köttet, fortfarande är detsamma som gav alla varelser och människor deras oberoende existens vilken de kan, om de så önskar, behålla i all evighet.

9. Det var det sanna ljuset, som upplyser alla människor, som kommer in i den här världen.[5] 

Inte vittnet, men hans vittnesbörd och Han om vilken han vittnade, var det sanna ursprungliga ljuset som från första början har upplyst och givit liv åt alla människor som kommer in i denna värld och fortsätter att ge dem liv och klarhet. Därför står det i vers 9 att det sanna och det rätta ljuset är och var det som från första början skapade alla människor till fria varelser och nu kom att rikligt lysa upp denna existens och än en gång göra den lik honom själv.

10. Han var i världen, och världen gjordes av Honom, men den kände inte igen Honom.[6] 

Det har redan i vers 5 på ett rättframt sätt diskuterats hur denna värld, med det menas, oupplysta människor, som med hela sitt väsen har sprungit ut från Mig eller från det ursprungliga ljuset (ordet), vilket är samma sak, kunde misslyckas med att känna igen mig eller det ursprungliga ljuset, oaktat alla förelöpare och förkunnare av Min ankomst. Det måste dock nämnas i detta fall att under ’världen’ skall inte förstås jorden, som bärare av själar under dom, som faktiskt utgör materia, utan bara de människor som, fastän delvis härrörande från denna materia, inte längre tillhör, eller är tänkt att tillhöra denna ursprungliga själsliga materia under dom – när de väl har gjorts till självständiga varelser. Ty det skulle verkligen vara att begära för mycket om Jag begärde av stenen, som fortfarande befinner sig i ett extremt tillstånd av dom, att känna igen mig. Detta kan bara med rätta förväntas av en fri själ inom vilken Min Ande har sin bostad.

11. Han kom till Sin egna, och Hans egna tog inte emot Honom.[7] 

Som redan nämnts skall inte jorden, utan bara människorna i sin egenskap av själ och ande betraktas som faktiskt Herrens egna – Mina egna, därför att de är så att säga själva ursprungligt ljus ut ur Mitt ursprungliga ljus och därmed ett med Mitt grundläggande väsen.[8] 

Men eftersom de i denna särskilda tillvaro, vilken inom dem uttrycker sig som en känsla av hänförelse, är försvagade och på grund av vilken svaghet jag kom till dem som till Min naturliga ägodel och fortfarande kommer till dem, så misslyckades de med att känna igen Mig och som en följd av detta också sig själva och sitt eget grundläggande väsen, som aldrig någonsin kan förintas eftersom det i grunden är Mitt väsen.

12. Men till alla, som tog emot Honom, gav Han rätten att bli Guds barn, därför att de är trodde på Hans Namn.[9] 

Det är uppenbart att, med alla dem som inte tog emot eller kände igen Mig, så stördes den ursprungliga ordningen, och med denna oordning förblev det ett tillstånd av lidande, det så kallade ”onda” eller ”syndiga”, medan det hos många andra som tog emot Mig, det vill säga de som kände igen mig i sina hjärtan, detta onda måste förgås, eftersom de än en gång förenades med Mig, som med all tillvaros ursprungliga ordning och primära kraft, och däri hittade sig själva och Mitt Ursprungliga ljus som ljuset inom dem och i detta evigt, oförstörbart liv.[10] 

Men de fann också att de, tack vare ett sådant liv, inte bara var Mina skapade varelser, vilket uttrycktes av deras lägre livsmedvetenhet, utan att de – eftersom de bär Mig Själv inom sig, vilket bara genom kraften i Min vilja gavs självständighet från Mig – tveklöst är Mina helt egna barn därför att deras ljus (deras tro) är jämbördig med Mitt eget ursprungliga ljus, varför det inom sig bär den fulla makt och kraft som bor inom Mig och denna makt ger dem helt rätt inte bara att kallas Mina barn, utan att vara det fullt ut.[11] 

Ty tron är ett sådant ljus och Mitt namn, mot vilket detta ljus mäktiga strålar är riktade, är den kraft och makt och Mitt primära väsens faktiska natur genom vilken alla inom sig uppnår att vara Guds barn på rätt och fullt giltigt sätt. Det är därför som det står i vers 12 att alla som tar emot Mig och tror på Mitt namn ska ha makten inom sig att med rätta kallas ”Guds barn”.

[12] Vem föddes inte av blodet, eller av köttets vilja, inte heller av en mans vilja, utan av Gud. (Johannes evangelium 1: 13)[13] 

Denna vers är bara en närmare definition av och förklaring till den förra och när man förbinder de två verserna med varandra i en mjukare stil kan det läsas: Men de som tog emot Honom och trodde på Hans namn till dem gav han rätten att kallas ’Guds barn’, som inte föddes av blodet eller av köttets vilja (köttets lust), ej heller av en mans vilja, utan av Gud.[14] 

Det behöver inte påpekas att här inte menas en första födelse som kött från köttet, utan bara en andra andlig födelse av kärleken till Gud och av den levande trons sanning i Guds levande namn, som kallas ”Jesus – Jehova – Sebaoth”. Denna andra födelse kallas också ’andens återfödelse genom dopet från Himlen’, och detta är en bra förklaring.[15] ’

Himlens dop’ är den fullständiga övergången av anden och själen med alla dess begär till den levande andan av kärlek till Gud och kärlek i Gud Själv.[16]

 När en övergång av egen fri vilja väl har ägt rum och all hennes kärlek nu bor i Gud, då bor genom en sådan helig kärlek hela personen inom Gud, där han förs till mognad och blir styrkt som en ny varelse och sålunda efter att ha uppnått rätt mognad, är återfödd av Gud. Bara efter en sådan andra födelse, som varken föregås av köttets lust eller människans önskan att avla barn, har människan blivit ett sant barn av Gud tack vare Guds nåd, som är Guds kärleks fria kraft i det mänskliga hjärtat.[17] 

Denna nåd är faktiskt Guds mäktiga uppmaning i människans ande genom vilken hon av Fadern dras till Sonen, det vill säga det gudomliga ursprungliga ljuset och därmed, vilket är detsamma, uppnår Guds riktiga och levande mäktiga visdom.

Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]