Det har skrivits mängder av böcker om nazismen och de förbrytelser som begicks i dess namn. De flesta ställer sig helt oförstående till hur detta kunde ske i Tyskland som ju i många avseenden var ett föredöme, vetenskapligt, socialt, filosofiskt och religiöst. Många har sökt förklaringar i människans ’inneboende ondska’. Andra i traumatiska barndomserfarenheter hos en karismatisk ledargestalt, som under olyckliga omständigheter blommade ut och fick betydelse för en hel nation. Ingen av dessa förklaringar har övertygat och hela orsaksförloppet är fortfarande höljt i dunkel. En växande skara historiker har dock under de allra senaste decennierna uppmärksammat att Hitlers föreställningar om överlägsna respektive underlägsna raser faktiskt inte skapats av honom själv som ett resultat av en självcentrerad, våldsförhärligande irrationell personlighets sjuka tankar utan kan härledas tillbaka till Darwins teori om evolutionen. I en nyutkommen, mycket väldokumenterad  bok, From Darwin to Hitler (och i en uppföljare till denna, Hitler’s Ethics) kartläggs hela detta förlopp (1). I en annan bok framför historikern Steven E. Aschheim 2001 liknande tankegångar: ”Vägen från darwinism, wagnerism, nietzscheanism, och till och med rasism och antisemitism till nazism, var klart aldrig enkel eller direkt. Olika vägar ledde naturligtvis i olika riktningar. Icke desto mindre, om än slingrigt, så ledde faktiskt en till Auschwitz…” (2). Året därpå (2002) skrev N.D.A. Kemp: ”Medan vi bör akta oss för att framställa Darwin som en människa ansvarig för att inviga en utom-kyrklig tidsålder, så bör vi vara lika försiktiga med att underskatta den evolutionära idéns betydelse när det gäller att ifrågasätta det mänskliga livets okränkbarhet” (3). 

Fortsätt läsa