Endast den som simmar mot strömmen når källan

Etikett: evolutionsteorin (Sida 1 av 2)

Blodets koagulation är icke-reducerbart komplext

Rube Goldberg-maskiner:

Tecknaren Rube Goldbergs namn förknippas ofta med s.k. Rube Goldberg-maskiner som är skämtteckningar där orsak-verkan förloppet sker i en mängd till synes onödiga mellansteg. Och det är detta som är hela skämtet – det tycks vara så onödigt med alla dessa mellansteg. Det är det naturligtvis inte. Alla steg behövs för att den slutliga händelsen skall inträffa. Och tar man bort ett mellanled så kommer inte den slutgiltiga händelsen att inträffa. På så sätt kan förloppet beskrivas som icke-reducerbar komplexitet. På skämtteckningen nedan beskrivs t. ex En Enkel Väckarklocka – som dock inte är så enkel, utan tvärtom ganska komplicerad. ”/”

Förklaring: Den morgonpigga fågeln (A) kommer på besök och plockar upp en mask (B) och råkar då dra i ett snöre (C), som masken är fästad vid. Detta får ett pistolskott att gå av (D). Kulan (E) spräcker ballongen (F), vilket gör att tegelstenen (G) faller på sprayflaskans (I) knopp (H) som gör att tvättsvampen (K) blir blöt av parfym (J) – Då tvättsvampen ökar i vikt kommer den att sjunka och då dra i ett snöre  (L), som lyfter ena ändan av en bräda (M) – en kanonkula (N) faller nu ner på näsan på den sovande gentlemannen och drar ut en kork (O) ur en vakuumflaska (P) som gör att iskallt vatten samtidigt hälls över honom och således hjälper till vid väckningen.

Man kan notera att det endast är det kalla vattnet och kanonkulan som väcker honom. Men för att komma dithän behövs alla mellan led – inget enda kan plockas bort. Systemet är således icke-reducerbart komplext.

Fortsätt läsa

Darwin måste få ifrågasättas: Svar till Patrik Lindenfors

    Man får genom Jonathan Wells ta del av en flera decennier lång expertdebatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna Science, Nature m.m. angående tio olika ’ikoner’ för evolution bl.a. Darwins finkar, Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan. Varje isolerad debatt tycks inte få några stora negativa konsekvenser för evolutionsteorins ställning som förklaringsmodell. Men Jonathan Wells sammanställning av samtliga expertdebatter är enligt vår mening förödande för evolutionsteorin. Hans välskrivna debatt-presentationer har därför lett till en hätsk personlig smutskastnings-kampanj gentemot honom själv. Vad annat vore att förvänta? Att argumentera med hjälp av hån, förödmjukelser och förföljelse av dissidenter har nämligen en lång tradition inom darwinismen och beror på att evolutionsteorin inte är en vetenskaplig utan ateistiskt filosofisk teori, som försvaras med en i det närmaste religiös glöd. Man behöver bara påminna om utfrysningen och förlöjligandet av lamarckisten Paul Kammerer, som tyvärr också ledde fram till dennes tragiska självmord 1926. Detta sätt att argumentera har varit så utbrett (och är det än i dag) att en framstående entomolog såg sig manad att till och med i förordet till Everyman Library’s hundraårsutgåva (1959) av Darwins The Origin of Species fästa uppmärksamheten på detta problem. Han skrev: ”Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen.”(1)

Fortsätt läsa

PM Nilsson har fel om Intelligent Design

(Publicerad 27 december, 2013)    Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten (”Intelligent Design är samma sak som kreationism” och ”Intelligent Design är lika relevant som astrologi”). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral – med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen. 

Fortsätt läsa

Evolutionsteorin i ett nötskal

 Enligt den darwinistiska evolutionsteorin har olika arter i naturen utvecklats från en enda gemensam anfader genom s.k. naturligt urval, där den starkaste eller bäst anpassade avkomman överlever medan de svaga och dåligt anpassade går under i konkurrensen. Om man t.ex. funderar över hur den moderna geparden eller gasellen kommit till så föreställer sig teorin utvecklingen ungefär på följande sätt: En föregångare till en modern gepard började jaga en föregångare till en modern gasell. Både geparden och gasellen var från början ganska långsamma. De snabbare geparderna fångade de långsammare gasellerna, som dog ut. Långsamma geparder lyckades aldrig fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Båda arterna har nu blivit av med de långsammaste individerna inom sin art och som helhet har båda arterna blivit snabbare. De snabbare geoparderna fångade åter de långsammaste gasellerna, som dog ut. De långsamma geparderna lyckades inte heller nu fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Och så där håller det på. 

 Båda arterna blev snabbare, efterhand mycket snabbare. Men balansen mellan arterna hade inte förändrats, så vad hade naturen uppnått med detta? Och berodde verkligen de snabbare gasellernas överlevnad på deras snabbhet? Hur vet man det? Kan den inte istället ha berott på snabbare vändningar när de jagades? Eller större horn? Eller grövre hud? Eller att de vuxit till sig och blivit större? Eller att de utvecklat ett bättre kamouflage? Eller att de oftast betar där det inte finns några geparder? Eller att de brukar beta när geparderna sover? Eller att de helst betar i skogen där de kan få skydd? Eller någon annan av hundra andra strategier? Eller allt detta samtidigt? Frågorna är många – och obesvarade! Evolutionsteoretiker fokuserar på någon speciell egenskap, som de godtyckligt valt ut. Och sedan bevisar de att denna speciella egenskap utvecklats ur sig själv – i ett slags cirkelbevis. Det finns ingenting som man inte har försökt att förklara med denna teori. I och med att den baseras på ett cirkelbevis – man förutsätter det som man skall förklara så får man också till det. Och teorin tillämpas faktiskt idag helt följdriktigt inom praktiskt taget alla livets områden, långt ifrån det som den var avsedd att förklara – arternas ursprung. Men eftersom den gör anspråk på att förklara allting, så förklarar den egentligen ingenting. Går man in på detaljer som gjorts i artikeln ”Slumpmässiga mutationer leder inte framåt utan bakåt” på denna sajt (här) och inte bara håller sig på ett allmänt och ytligt plan, så blir detta uppenbart.  

Darwins lära om evolutionen – är den verkligen trovärdig?

Del 1.

”I sin tidigare version framställdes kromosomerna som klaviaturen till ett enormt piano med miljontals tangenter… En muterad gen är en tangent som har tappat stämningen. Vid vissa tillfällen – uppmanade man oss att tro – när en hel massa tangenter har tappat stämningen riktigt mycket, blir resultatet en underbar ny melodi: ett kräldjur som förvandlas till en fågel eller en apa förvandlad till en människa. Någonstans på vägen har teorin uppenbarligen spårat ur.” (ur ”Janus” av Arthur Koestler).

Fortsätt läsa

Den ’felande länken’ – felaktigheter och fusk om vartannat

(Publicerad 7 november, 2012)

 Vetenskapen känner idag till mer än en miljon levande djurarter, varav man hittat 10% i fossil form (= 100.000). Enligt Darwin har det emellertid existerat ett ”orimligt stort antal mellanformer’ (1), som dött ut under utvecklingens gång. Ingen av dessa ’mellanformer’ kunde han emellertid påvisa vid presentationen av sin nya teori 1859, och blev häftigt angripen av dåtidens mest kända vetenskapsmän, vilka påtalade den fullständiga avsaknaden av bevis i form av fossila mellanformer.

Fortsätt läsa

Lade Darwins lära om evolutionen grunden till förintelsen?

 Det har skrivits mängder av böcker om nazismen och de förbrytelser som begicks i dess namn. De flesta ställer sig helt oförstående till hur detta kunde ske i Tyskland som ju i många avseenden var ett föredöme, vetenskapligt, socialt, filosofiskt och religiöst. Många har sökt förklaringar i människans ’inneboende ondska’. Andra i traumatiska barndomserfarenheter hos en karismatisk ledargestalt, som under olyckliga omständigheter blommade ut och fick betydelse för en hel nation. Ingen av dessa förklaringar har övertygat och hela orsaksförloppet är fortfarande höljt i dunkel. En växande skara historiker har dock under de allra senaste decennierna uppmärksammat att Hitlers föreställningar om överlägsna respektive underlägsna raser faktiskt inte skapats av honom själv som ett resultat av en självcentrerad, våldsförhärligande irrationell personlighets sjuka tankar utan kan härledas tillbaka till Darwins teori om evolutionen. I en nyutkommen, mycket väldokumenterad  bok, From Darwin to Hitler (och i en uppföljare till denna, Hitler’s Ethics) kartläggs hela detta förlopp (1). I en annan bok framför historikern Steven E. Aschheim 2001 liknande tankegångar: ”Vägen från darwinism, wagnerism, nietzscheanism, och till och med rasism och antisemitism till nazism, var klart aldrig enkel eller direkt. Olika vägar ledde naturligtvis i olika riktningar. Icke desto mindre, om än slingrigt, så ledde faktiskt en till Auschwitz…” (2). Året därpå (2002) skrev N.D.A. Kemp: ”Medan vi bör akta oss för att framställa Darwin som en människa ansvarig för att inviga en utom-kyrklig tidsålder, så bör vi vara lika försiktiga med att underskatta den evolutionära idéns betydelse när det gäller att ifrågasätta det mänskliga livets okränkbarhet” (3). 

Fortsätt läsa

Slumpmässiga mutationer leder inte framåt utan bakåt!

(Publicerad 20 juni, 2012)

 Evolutionförespråkare tror att livet på jorden utvecklats tack vare slumpmässiga gynnsamma mutationer som i mycket små steg långsamt förändrat arterna till vad de är idag. Ett sådant scenario kan dock inte göras till föremål för vetenskapliga experiment – därtill är mutationerna alltför sällsynta och det individuella livet alltför kort. Men genom studier av organismer med extremt korta generationstider, t.ex. malariaparasiten, HIV-viruset och tarmbakterien E. Coli har man kunnat följa effekten av långvarig mutationsutveckling. Forskarnas historiska erfarenhet av 10.000 år med malariaparasiten, 50 års med HIV och 10 års odling av tarmbakterien E. Coli motsvarar den mängd mutationer som människan genomgår på 35 miljoner år, 2,5 miljarder år respektive 5,3 miljoner år. Och vad har kommit ut av denna enorma mängd mutationer? Mycket lite. Nästan ingenting alls. 

Fortsätt läsa

Övergången amfibie – kräldjur

 Evolutionsteorin förfäktar att däggdjuren (inklusive människan) utvecklats via fiskar, amfibier (t.ex. grodor) och kräldjur. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för detta i form av fossiler eller genetiska samband. Det är också svårt att förstå hur dessa övergångar skulle ha kunnat komma till stånd eftersom det föreligger avgrundsdjup mellan de olika klasserna fisk – amfibie – kräldjur – däggdjur. Författaren Arthur Koestler, som ägnat mycket kraft och tid åt detta hävdar till och med att dessa övergångar omöjligen kan ha skett så som evolutionsteorin föreskriver. Döm själva !

Fortsätt läsa

”Haldane’s dilemma” eller populationsgenetikens yrkeshemlighet

(Publicerad 14 april, 2010)

    Genetikern J B S Haldane är en legendarisk darwinist, som bl.a. grundade forskningsområdet populationsgenetik tillsammans med två andra genetiker. Populationsgenetiker använder matematiska modeller för att kartlägga hur evolutionen kan tänkas förlöpa i stora populationer.

  I detta syfte uppställde Haldane 1957 en teoretisk matematisk modell gällande den förmodade evolutionära förbindelsen chimpans-människa. Han började med maximalt gynnsamma antaganden till förmån för evolutionen. Men trots dessa extremt gynnsamma antaganden så tvingades han motvilligt erkänna att han inte kunde få siffrorna att stämma. Problemet, som senare kom att kallas ’Haldane’s dilemma’, har därefter förblivit olöst, och har av efterkommande generationer genetiker sopats under mattan.

Fortsätt läsa
« Äldre inlägg