Endast den som simmar mot strömmen når källan

Etikett: nära-döden-upplevelse

Ett märkligt möte

En berättelse om A, docent i geologi från Lausanne, Schweiz.

Det var den 29 januari 1998 och jag var på väg till en konferens i Montreux om ’visceral smärta’ (= de inre organens smärta) dit jag var inbjuden som talare. Det var en liten konferens med bara ett fåtal inbjudna talare från varje område och det föll på min lott att redogöra för hjärtats smärtfysiologi. Jag flög till Geneve varifrån jag sedan skulle ta direkttåg från flygplatsen till Montreux. Tyvärr hade jag inte hemifrån via Internet kunnat ordna mina tågbiljetter från Geneve via Lausanne till Montreux, men detta bekymrade mig inte eftersom jag förutsatte att sådant skulle kunna lösas på plats. Väl framme i Geneve visade sig emellertid att alla biljettkontor på järnvägsstationen var stängda, trots att det var tidigt på kvällen. Jag kände mig lite förvirrad och var tvungen att fråga om hur jag skulle kunna skaffa tågbiljetter till Montreux. Man pekade på en biljettapparat på stationen. Denna verkade dock bara ta emot mynt och några sådana hade jag inte, eftersom jag bara växlat in sedlar hemma. Dessutom var min franska eller tyska inte i det skick att jag kunde läsa och följa instruktionerna utan risk för att göra fel. Så jag måste fråga en annan man om priset. Denne nämner en summa som han dock säger sig vara osäker på eftersom han sade sig ha månadskort – men påpekar att det går att köpa biljetter på tåget. Sedan ändrar han sig och menar att det faktiskt blir billigare med köp i apparaterna och pekar 100 meter bakåt. Det är ”spår 4”, säger han och tillägger att jag har gott om tid eftersom det dröjer 20 minuter innan tåget skall gå. Jag börjar gå i riktning mot apparaterna. Då följer han efter och hjälper mig med hela proceduren. Och så får jag växel tillbaka. Jag blev lite förvånad över hans hjälpsamhet. Det är inte ofta man möter människor som gör sig en massa extra besvär bara för att var bussiga. Mannen var gråhårig och magerlagd. Han kunde ha varit i 55-60-årsåldern, föreföll vältränad med ett öppet och vänligt ansikte. Efter biljettköpet går vi sedan åt samma håll, står tysta en lång stund på samma perrong i väntan på tåget. Vi skall sedermera stiga på samma tåg och också hamna i samma kupé. Mannen skulle alltså åt samma håll vilket förklarade att han kände till detaljerna om tåget. För att inte verka alltför påflugen satte jag mig på motsatt sida om mittgången. 

Fortsätt läsa

Har människan en själ?

Pamela Reynolds var en känd country-and-western sångerska i USA då hon plötsligt drabbades av svår trötthet och huvudvärk, som visade sig bero på ett jättestort ”aneurysm” (stor bubbla på blodkärl) i hjärnan. Faran med detta är att de när som helst kan brista och orsaka patientens död och därför måste opereras omedelbart. Detta låg dock så illa till (längst ner under hjärnan) att man endast vågade operera om patienten kyldes ner till ”klinisk hjärndöd” (=14-16 °C), varvid all ämnesomsättning upphör. Detta gjordes genom yttre kylning (isvatten). När all elektrisk hjärnaktivitet upphört (EEG), och hjärtat slutat slå, tömmer man via ljumsken ut blod från hjärnan. Pamela är kliniskt hjärndöd och utan blodtillförsel till hjärnan under 10 timmars operation, men kan ändå berätta hur hon upplevt allting som pågått i operationssalen under sin kliniska hjärndöd (=är det själen som ser ?), vilket förvånade hennes hjärnkirurg, dr. Spetzler. Hon berättar också hur hon far genom ”tunneln” och träffar och samtalar med tidigare döda släktingar på ”den andra sidan”.

[Vid tidpunkten 8:32 uppträder en psykolog, som ”visst tror” att patienten ”upplevt” allt detta men att upplevelsen kan ha inträffat innan eller efter patienten varit hjärndöd, dvs. i samband med nedsövningen eller uppvaknandet, då det fanns syrgastillförsel till hjärnan. Problemet med denna förklaring är att psykologen aldrig var med på operationen (och antagligen aldrig satt sin fot på en operationsavdelning). Neurokirurgen säger uttryckligen att nedkylningen var ”external”, dvs. efter sövningen och tillkopplingen av luftrörsslangen till en respirator lades patienten i en plastpåse och nedsänktes i en isvattenbassäng tills temperaturen var 14-16 °C. Därefter kontrollerades den ”kliniska hjärndöden” på 3 olika sätt, bl. a. med EEG, innan man fortsatte med uppläggning på operationsbordet, steriltvättning av operationsområdena, sterila dukar och slutligen själva ingreppen (ljumsken, skallen etc.). Precis så här tillgick det när vi opererade barn med vissa typer av hjärtfel i början av 1980-talet utan att använda hjärt-lungmaskin, vilket var det gängse sättet vid denna tid. Pamela Reynolds operation inträffade 1982. Patienten var alltså kliniskt hjärndöd när hon ”såg” och ”upplevde” allting och dessa upplevelser skedde inte i samband med nedsövning eller uppvaknande.]   

Fortsätt läsa