Om cancer är följden av en långvarig men oupptäckt parasitsjukdom, som de allra flesta människor kanske går och bär på, så kan det vara viktigt att behandla denna parasitsjukdom innan den utvecklats till cancer. Detta är ämnet för den amerikanska kvinnliga krigskirurgen Dr. Lee Merritt i denna video, som har titeln ”Parasite Paradigm – Parasite Protocol”. Hon börjar sitt föredrag med att prata om Covid-19 – injektionerna, som vi vet har givit upphov till en snabb cancerutveckling (s.k. turbocancer) och därför är relevant i sammanhanget. Jag tänker dock inte uppehålla mig vid detta utan istället bara belysa cancern utifrån dessa som bär på en potentiell cancerutveckling helt oavsett om de fått dessa injektioner eller inte, vilket är dr. Lee Merritts andra punkt i denna video.
Videofilm från tyska forskare som övertygande demonsterar att cancer skulle kunna vara en parasitsjukdom.
I förra krönikan ”Är cancer en parasitsjukdom?” nämndes av den kvinnliga krigskirurgen Lee Merritt en tysk studie som redan 1970 påvisade att cancer förmodligen orsakades av intracellulära parasiter. Studien, gjord av tre tyska forskare från München, publicerades i den vetenskapliga tidskriften Ärtzlische Praxis (≈ Läkarpraktik) och lyder i svensk översättning ”Ovanliga kroppsliga föremål i blodet.”
Fortsätt läsaFrågan kan tyckas mycket provokativ, men det finns faktiskt experter inom vissa vetenskapliga discipliner som hyser denna åsikt. Detta berättas i alla fall av den kvinnliga militära krigskirurgen dr. Lee Merritt i denna video. I sin verksamhet som militärkirurg på alla möjliga amerikanska militärbaser kommer hon i kontakt med medicinska experter från olika länder och får veta ett och annat. Bland annat får hon veta att västerländska läkare under alla år ignorerat parasiters roll som orsak till cancer. NIH (National Institue of Health) har inte ignorerat detta, menar hon dock, för de har ”en miljon” studier på Ivermektin och cancer, vid vilka man försöker kombinera Ivermektin med cellgifter för att förstärka effekterna.
Hon nämner vidare att det på 1990-talet fanns en tysk studie som visade att cancer berodde på intracellulära parasiter och över hela världen visas nu videos på detta av läkare, menar hon.
Fortsätt läsaDenna video är en 57 minuter lång intervju med professor Thomas Seyfried från Boston, som under sin c:a 40-åriga karriär huvudsakligen sysslat med cancerforskning. Han har skrivit mer 150 vetenskapliga artiklar i ämnet och givit ut två böcker, varav den senaste ”Cancer is a Metabolic Disease”rönt stor uppmärksamhet eftersom den vänder upp och ner på hela perspektivet om vad som är orsaken till cancer och därför också om hur cancer bör behandlas.
Otto Warburg
Redan 1926 fastslog Otto Warburg (Nobelpris 1931) att cancercellens mitokondrier är sjuka. Och detta konstaterande gäller än idag. Hos alla cancerformer är mitokondrierna icke-funktionella och enligt Seyfried kan man idag inte hitta någon cancerform där detta inte gäller. Olyckligtvis glömdes denna insikt bort när man 1952 upptäckte DNA-spiralen som kunde förklara ärftlighet (Nobelpris 1958) och därmed ärftliga mutationer som förklaring till cancer. Alltsedan dess har cancerforskningen därför, enligt Thomas Seyfried, varit felaktigt inriktad på att cancer orsakas av genetiska mutationer. Denna inriktning förklarar också de nutida behandlingarna kirurgi, strålning och cellgift, vid vilka det gäller att skada det genetiskt muterade DNA:t så mycket att dessa celler inte kan överleva och sprida mutationen vidare; Man skär bort tumören, strålar det kvarvarande i området och förstör med gift alla de celler som inte dött av strålningen.
Fortsätt läsaDr. Kathleen Ruddy är en bröstcancerkirurg, som förutom sin långa kliniska erfarenhet också skrivit 5 böcker om bröstcancer. Hon är därför väl insatt i forskningsläget kring cancer. Under en intervju med Jan Jekielik från Epoch Times berättar hon hur förvånad hon blivit när hon förstått att Ivermektin kanske har en mycket stark anti-cancereffekt. När hon började söka i den vetenskapliga litteraturen fick hon klart för sig att det faktiskt fanns 20 års forskningslitteratur om detta, som helt hade undgått henne och alla hennes kollegor. Jag skall bara i korthet redogöra för de tre fall av mycket svår cancer som blivit mirakulöst botade bara några månader efter att man börjat intaga Ivermektin.
Dessa fall bör jämföras med de fall som redovisats i posten om Joe Tippens protocol. Både Fenbendazol och Ivermektin är framtagna som antiparasitmedel, men har tydligen väldigt gynnsamma effekter också på cancer av olika slag.
Fortsätt läsaIndiska forskare har ägnat flera decennier åt studier kring fenbendazol och cancer. Jag kommer nu att gå igenom några av deras fynd, såsom de beskrivits i en lång och omfattande artikel från 2018: [Nilambra Dogra et al.”Fenbendazole acts as a moderate microtubule destabilizing agent and causes cancer cell death by modulating multiple cellular pathways.” Sci Rep. 2018; 8: 11926. Published online 2018 Aug 9.].
I stort sett pekar de på tre effekter, som var för sig är tillräckliga för att få cancercellen att begå programmerat självmord (apoptos), men som också samverkar med varandra och kan ge de dramatiska effekter som beskrivits av Joe Tippens. Dessa effekter är:
1. Fenbendazol bryter ner och förstör de rör (tub=rör) i cancercellen (mikrotubuli) som bl. a. behövs för att cancercellen skall kunna dela sig och växa till en cancersvulst.
2. Fenbendazol stimulerar proteinet p53, som får cancercellen att begå programmerat självmord (apoptos).
3. Fenbendazol förhindrar på flera olika sätt att cancercellen kan livnära sig på socker som är ett absolut behov hos cancercellen, varför cancercellen dör av svält.
Fortsätt läsahttps://www.bitchute.com/embed/mVz9zAWXlsW
[Ovanstående länk är en video med Joe Tippens på 38 minuter + en diskussion med frågor och svar på 44 minuter. Den har inte gått att bädda in i wordpress men klicka på länken så kommer videon upp.]
Joe Tippens:
Joe Tippens är en amerikansk riskkapitalist som i augusti 2016 var på väg till Schweiz för att skriva ett kontrakt om partnerskap i ett ”equity”-företag (=riskkapitalbolag). Han hade hus i Schweiz, hade grönt kort och hade i förväg sänt alla sina kläder dit. Men han kände sig lite ”tung i bröstet”, varför han uppsökte en läkare för att få utskrivet lite mediciner inför den långa flygresan till Schweiz. En lungröntgen visade på en knytnävestor småcellig cancertumör i vänster underlob. Denna typ utgör 10% av alla lungcancrar men är av farligaste sort och ingen överlever mer än några månader, vilket är i nivå med terminal bukspottkörtelcancer i sent stadium.
Resan till Schweiz fick ställas in och Joe Tippens uppsökte istället sjukhuset MD Andersen i Houston, vilket anses vara USA:s främsta cancerklinik. Han strålbehandlades och fick cellgifter. Vid en röntgen-kontroll en tid efter behandlingen gjorde man en ny lungröntgen, som visade att den knytnävsstora tumören i lungan hade försvunnit. Strålskadorna i matstrupen hade dock blivit så allvarliga att ingenting kunde passera, varken upp eller ner. Ställd inför att lägga ner en sond genom den svullna, sköra och irriterade matstrupen beslöt han sig för att istället försöka leva på sina muskel- och fettdepåer en tid och bara få intravenös vätska polikliniskt två gånger i veckan tills han efter 8 veckor kunde börja äta igen. Under denna tid magrade han från 100 till 47 kg.
Fortsätt läsaDet som jag här skriver om är hämtat från boken ”Turtles all the way down: Vaccine Science and Myth” redigerad av Zoey O’Toole och Mary Holland (ISBN 978-965-598-104-9) och utgiven under tidigt 2019, alltså före pandemin. Boken är på c:a 500 sidor med 1200 vetenskapliga referenser. Författarna, två israeliska forskare, har föredragit att förbli anonyma, då de förutsåg att man annars skulle undvika att diskutera bokens innehåll och bara rikta in sig på att smutskasta författarna enligt strategin ”att skjuta på budbärarna”. Dessa personliga angrepp har författarna genom detta beslut lyckats avstyra och kritiken, i den mån kritikerna läst boken, måste följaktligen riktas mot bokens innehåll. Min avsikt med detta stycke är att introducera mina läsare till den växande kritiken mot de med tiden alltmer omfattande vaccinationsprogrammen för barn i flera länder. Hur vetenskapligt förankrade är dessa vaccinationsprogram och hur vetenskapligt förankrad är kritiken? För att mina läsare självständigt skall kunna avgöra detta har jag för varje påstående lämnat en vetenskaplig referens som kan länkas till.
I USA är det obligatoriskt att vaccinera små barn under 2 år med 13 olika vacciner: Polio, Difteri, Stelkramp, Kikhosta, Hepatit A och B, Haemophilus Influenza typ B, Pneumokocker, Vattenkoppor, Mässling, Påssjuka, Röda hund och Rotavirus [1]. Man kan på goda grunder ifrågasätta behovet av att vaccinera barn mot olika sjukdomar innan de haft möjlighet att utveckla sitt eget immunsystem och hur pass säkra och komplikationsfria är i så fall dessa vacciner. Det uppges från läkemedelföretagens och hälsomyndigheternas (FDA och CDC) sida att alla dessa vacciner är ”säkra”. Det har emellertid framkommit att INGA av dessa 13 vacciner, vilka ges till barn under 2 år, är någonsin testade mot äkta placebo med koksalt. INGET läkemedelsföretag kan därför uppge den sanna incidensen av milda eller allvarliga biverkningar och kan därför inte heller hävda att något av dessa 13 vacciner är säkert. Ändå hävdas detta. Och man hävdar vidare att de flesta vaccinerna är testade mot ”placebo” i stora randomiserade och kontrollerade studier (RCT).
Fortsätt läsa1. Berättelsen om Mona
Detta, som jag nu kommer att beskriva, hände i slutet av 1984, när jag gick min 3 månaders randutbildning i kardiologi, som en del i min specialistutbildning till intensivvårds- och narkosläkare. Patienten var en rödhårig 50-årig kvinna med mjölkvit hud och mycket fräknar. Jag nämner detta eftersom detta sannolikt hade stor betydelse för själva händelseförloppet, men det anade man inte då. Patienten hade diabetes sedan många år och tog dagliga injektioner av svininsulin. Hon ansåg sig för övrigt vara helt frisk om man räknar bort hennes diabetes och hon motionerade regelbundet med löpningar i skogen flera gånger i veckan. Humant insulin hade alldeles nyligen syntetiserats och ansågs vara mycket bättre än svininsulin och i stort sett biverkningsfritt. Det trodde man i alla fall. Hon hade av denna orsak alldeles nyligen bytt från svininsulin till humant insulin. Nu kom hon emellertid in till akutmottagningen i ett tillstånd av uttalad fysisk svaghet samt hjärtklappning med mycket hög hjärtfrekvens. Hon orkade ingenting. Samma dag, som hon hade lagts in på hjärtintensiven, träffade jag som hennes behandlande doktor henne och hennes man.
Fortsätt läsaLorraine Day är ortopedisk traumakirurg. När hon en gång tar på sig bilbältet upptäcker hon plötsligt en liten knuta i bröstvävnaden, som irriterar. Detta hände 1992 då hon var 55 år. Hon blev inte omedelbart orolig eftersom knutan, som togs bort, såg ofarlig ut. Provtagning visade dock på en cancer. Tyvärr var inte denna avgränsbar utan hade spridning i hela bröstet. Man föreslog konventionell behandling med kemoterapi, röntgenstrålning och mastektomi (att operera bort bröstet). Hon vägrade. Problemet, som hon såg det, var att hon under sin medicinarutbildning fått lära sig att cellgifter i sig kan skapa cancer och att dessa också förstörde immunsystemets celler, som behövdes för att bekämpa cancer. Och detta var väl känt bland alla läkarutbildade, menade hon. Hur kunde man då rekommendera en behandling mot cancer, som förstörde de naturliga mekanismerna i kroppens egen cancerbekämpning. Hennes behandlande läkare, som också var hennes personliga vänner, blev förskräckta över hennes beslut att inte följa onkologernas råd. Kirurgi löser inte heller problemet, menade hon, eftersom det i kroppen utvecklats en tendens att bilda cancer, som inte kan skäras bort. Hon drar slutsatsen att det är hon själv som skapat sin cancer genom sitt levnadssätt och att hon måste finna en väg tillbaka.
Fortsätt läsa