[Ur ”The Great Gospel of John” av Jakob Lorber, bok 1; kap. 12. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet.]
I KAPERNAUM
12. Efter detta gick han ner till Kapernaum med sin mor, sina bröder och sina lärjungar, men de stannade inte länge där.[1]
Sju dagar efter detta bröllop lämnade jag Nasaret och vandrade till Kapernaum med Maria, mina fem bröder – varav två också tillhörde Mina lärjungar – och med lärjungarna som hade Jag hittills tagit mig an. Denna stad var då ett ganska viktigt handelscentrum beläget vid gränsen till Zebulon och Naftali och även i mitten av dessa två provinser vid Galiléens hav, inte långt ifrån den plats där Johannes döpte på den motsatta stranden av Jordanfloden i Betabara, så länge som det fanns tillräckligt med vatten i denna ofta ganska uttorkade flodbädd.[2]
Man kan fråga sig vad jag egentligen sökte i denna stad, som redan hade blivit ganska hednisk. Man borde läsa profeten Jesaja 9: 1, etc, där det står skrivet:
Zebulons land och Naftali land på vägen vid Havet bortom Jordanien och det hedniska Galiléen, folket som vandrade i mörkret har sett ett stort ljus: ett mäktigt ljus har grytt för dem som vandrade i dödens skugga.[3]
Och om man har hittat denna text i Jesaja och vet att jag var tvungen att uppfylla Skriften från A till Z, blir det lätt att förstå varför Jag gick från Nasaret till Kafernaum. I denna region måste dessutom ytterligare två lärjungar upptas: Jakob och Johannes, Zebedéus söner. De var också fiskare, som fiskade i Galiléens hav inte långt från Jordanflodens mynning och inte heller långt från platsen där Petrus och Andreas arbetade, vilka båda också var berättigade att fiska i havet.[4]
När Jag också hade tagit Mig an dessa lärjungar och de hade erkänt Mig på grund av Mina ord och de mäktiga vittnesmålen från dem som följde Mig, började Jag så snart att undervisa folket ordentligt och uppmanade dem att bättra sig eftersom Himmelriket var nära. Jag gick in i deras synagogor och undervisade där. Vissa trodde, men många blev förargade, ville lägga händerna mig på Mig och kasta Mig i havet från en klippa. Men jag undkom dem med alla dem som var med Mig och besökte några små bosättningar vid Galilée-sjön, förkunnade Guds rike, helade många sjuka och de fattiga och enkla människorna trodde på Mig och tog emot Mig med glädje. Några av dem slog följe och följde mig överallt som lamm följer sin herde.[5]
I Kapernaum stannade jag bara för en tid eftersom det fanns så gott som ingen tro där och ännu mindre kärlek. Den här staden var en plats för handel och legosoldater, och där dessa regerar, har tro och kärlek helt övergivits. Där således så är fallet finns det lite eller inget för Mig att göra.
13. Eftersom det var nära tiden för den judiska påsken, gick Jesus upp till Jerusalem.[6]
När den judiska påskfesten hade kommit, vandrade jag upp till Jerusalem med alla som var med Mig. Men man får inte föreställa sig att de egentliga judarnas påskfest infaller vid samma tid som gäller samma festhögtid för olika kristna samfund, ibland redan i mars månad. Denna inträffade nästan tre månader senare. Ty vid Påsken, tackades Jehova för årets första skörd som består av korn, majs och vete. Vid det tillfället hade det nya brödet redan ätits vilket enligt lagen måste vara osyrat bröd, och ingen i landet tilläts äta syrat bröd under denna tid.[7]
Därför kunde detta det osyrade bröds fest äga rum bara först när det nyss skördade majskornet kunde malas till mjöl och inte vid en tidpunkt då majsen bara hade såtts. Under en gott år mognar majsen i Judéen 14 till 20 dagar tidigare än här. Till och med i Egypten skördas emellertid majs och vete knappast någonsin före slutet av maj, än mindre i Judéen där det är betydligt svalare än i Egypten.[8]
Men det osyrade brödets tid hade kommit och, som redan nämnts ovan, vandrade Jag med alla som var med Mig upp till den judiska huvudstaden, som också kallades ”Guds stad”, för namnet Jerusalem betyder så mycket som ”Guds stad”.[9]
Under den tiden kom många människor alltid till Jerusalem, inklusive många hedningar, som förde med sig och sålde olika varor, som redskap, vävda artiklar, nötkreatur och alla slags frukter. Denna fest hade vid den tiden fullständigt förlorat sitt heliga rykte och girigheten tvingade även prästerskapet att för denna tid hyra ut templets gårdar och entréhallar till köpmän, vare sig judar eller hedningar, för en betydande summa, så att en sådan tempeluthyrning under den tid högtiden varade uppgick till 1000 silverstycken , vilket under dessa dagar var en enorm summa och jämförelsevis mera än 100.000 floriner idag.[10]
Jag drog iväg till Jerusalem vid tiden för översteprästen Kajafas som visste hur man skulle bita sig fast vid detta det naturligtvis lönsammaste ämbetet i mer än ett år. Ty att följa den Mosaiska lagen hade i dessa dagar degenererat till tommast möjliga ceremoni, och ingen präst hade faktiskt mer respekt för detta än för snön som föll för hundra år sedan. Å andra sidan hade den värdelösa, tomma ceremonin nått sin kulmen när det gällde att i hög utsträckning mobba de fattiga människorna.[11]
Han hyrde till och med ut några platser i templets inre del till försäljare av duvor och några mindre penningväxlare. Dessa senare bar på små mynt, för vilka de, som behövde mindre mynt, för en viss växelavgift kunde växla sina silvermynt, romerska guldmynt och de romerska nötkreaturspengarna (pecunia), ty romarna hade en särskild typ av pengar för köp av nötkreatur. Beroende på vilket djur som var inpräglat på ett sådant mynt, måste samma djur vara tillgängligt för köp med det myntet förutsatt att ägaren hade det till salu. För sådana boskapspengar var det också möjligt att från de större eller mindre penningväxlarna att få en annan typ av pengar i omlopp, men till en högre växlingsavgift.
Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: