Dessutom skulle en evolution kräva att mutationerna samordnats för att kunna fylla en gynnsam funktion. Man kan emellertid visa att det är osannolikt med fler än 3-4 samordnade mutationer under jordens hela existens, 4,5 miljarder år, vilket förs i bevis i denna artikel. Detta antal mutationer utgör således en slags kvantitativ gräns för vad de slumpmässiga mutationerna kan åstadkomma och förklarar varför mikroevolution (smärre artförändringar) är möjlig men ej makroevolution (övergång från en klass till en annan klass).  

  Artikeln tar också i detalj upp malariaparasitens effekt på människan under kanske 10.000 år. Människan har i detta möte sargats svårt och utvecklat ett antal sjukdomar, som samtliga är försämringar i förhållande till friska individer. I inget fall har denna kamp givit några förbättringar, såsom evolutionsteorin förespråkar.  

Historik 

 Enligt den darwinistiska evolutionsteorin har naturens mer än en miljon olika arter  utvecklats från en gemensam anfader genom s.k. naturligt urval, där de starkaste eller bäst anpassade arterna överlever medan de svaga och dåligt anpassade går under i konkurrensen. Här måste man redan nu inflika att denna teori ända från början hade och än i dag har en rent spekulativ karaktär. Den bygger alltså inte på fakta utan på spekulation. Darwin hade t.ex. svårigheter att presentera vetenskapliga belägg för sin teori. De arter som påståddes ha gått under i konkurrensen, de s.k. utdöda fossila mellanformerna, hade han inte återfunnit och kunde således inte heller presentera. Han kunde inte heller peka på någon ärftlig mekanism, som kunde förklara hur ’bättre anpassade’ arter fått sina ärftliga förändringar. I stort sett var teorin ett ’nollsumme’-spel med en konstant ärftlighetspool. Den kunde förklara varför t.ex. den större individen i en familj kunde ha större möjlighet att överleva gentemot den mindre men inte varför en klass kunde omvandlas till en annan, t.ex. hur en reptil kunde omvandlas till en fågel. Denna brist på vetenskapliga belägg och tänkbar verkningsmekanism hindrade dock inte att teorin redan från början fick ett mycket entusiastiskt mottagande och, som det senare skulle visa sig, faktiskt gick segrande fram. Detta måste antagligen förklaras av främst av sociala skäl. Socialister och liberaler, som var emot religionens inflytande över människors tänkande, blev omedelbart starka anhängare av teorin. Eftersom Darwins teori gjorde anspråk på att förklara livets uppkomst och utveckling med mekanismer som var helt oberoende av en Skapande Gud så passade denna teori deras idéer som hand i handske. Teorin skulle tyvärr senare också komma att användas i rasistiska och kolonialistiska syften. 

 Idag, 150 år efter teorins tillkomst, har de fossila s.k. mellanformerna ännu inte kunnat påvisas. Det skulle också dröja 70 år innan en möjlig ärftlighetsmekanism, slumpmässiga mutationer i det genetiska materialet, kunde utpekas. Först 1930 lades således grunden till den utvecklingsteori, nydarwinismen, som är förhärskande än idag. Denna ny-darwinistiska teori är en syntes av Darwins filosofiska teori och genetisk vetenskap och kallas därför ibland också för den syntetiska teorin. Ironiskt nog utfördes hela det vetenskapliga genetiska pionjärarbetet av en kristen munk, Gregor Mendel. 

Likheter – inget ’bevis’ för evolution

 Om nu teorin saknade vetenskapliga belägg i form av fossila mellanformer och möjlig verkningsmekanism, så frågar man sig vad den stödde sig på. Vad Darwin faktiskt anförde som indicium för teorins riktighet var anatomiska likheter mellan olika arter och t.o.m. klasser av djur. Och det är klart att detta är bestickande. Men likheter mellan arter innebär ju inte per automatik att dessa utvecklats genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval och utesluter inte en Skapare. Under senare år har det i främst USA men även i andra delar av världen vuxit fram en motrörelse bland vissa vetenskapsmän, som istället förklarar arternas utformning med en ”intelligent designer”. 

’Intelligent design’ förhånas

Det görs många försök från det konventionella vetenskapliga etablissemanget och media att förlöjliga teorin om ”intelligent design”. I ett sådant försök jämförde t.ex. T. Berra de olika årsmodellerna av märket Corvette. Han sade: ”Om man jämför en 1953 och 1954 års modell av Corvette, sida vid sida, sedan en 1954 och 1955 modell, och så vidare, så är den modifierade härkomsten (’modified descent’) överväldigande tydlig. Detta är vad paleontologer gör med fossila fynd, och beviset är så gediget och vittomfattande att det inte kan förnekas av förnuftiga människor” (1). Vad T. Berra inte verkar ha tänkt på är, att utvecklingen av bilmodellerna inte alls var ett resultat av blinda naturkrafters påverkan på det förändrade föremålet, som påstås när det gäller evolutionen – utan är ett exempel på motsatsen! Modellförändringarna i detta fall hade ju designats av ingenjörer!

 Inte heller likheter i naturen mellan arter är oförenliga med design och utgör inget bevis för en evolution. Precis som t.ex. en bilingenjör eller en keramiker använder samma grundmaterial, t.ex. plåt, skruvar, muttrar, lera etc., etc. och låter sina skapelser påminna om varandra, så kan Gud, om det nu finns en sådan, mycket väl ha använt samma byggstenar och också låtit sina skapelser likna varandra. Att peka på likheter mellan arter hjälper oss därför inte att förstå varför arterna ser ut som de gör. 

Bästa testen på Darwins teorier –  stora populationer 

 Om likheter mellan arter de facto är förenliga med både en evolution och en skapelse, hur skall vi då närma oss en lösning av problemet om arternas tillkomst ? En möjlig framkomstväg vore att studera faktiska mutationsförändringar inom stora art-populationer, som förändras snabbt på kort tid, och utifrån detta dra paralleller till andra mindre populationer som förändras mycket långsammare (t.ex primatet) men lika mycket under oerhört mycket längre tidsperioder. 

 Malariaparasiten, HIV-viruset och tarmbakterien Escherichia Coli utgör alla sådana stora populationer, som förändras snabbt på kort tid. De är dessutom de mest väldokumenterade i hela världslitteraturen. Generationstiden för malaria är 2-3 dygn, för HIV 1-2 dygn och för E. coli 20 minuter. För människan rör det sig om 20-30 år. Ett års mutationsförändringar för malaria motsvarar då 3.500 människoår och 10.000 malariaår 35 miljoner människoår. 

 Samtidigt skiljer sig mutationsfrekvenserna åt. Mutationsfrekvensen per genom-kopiering är t.ex. 10.000 gånger högre för HIV än för malaria och E. coli – och för människa. Genom sina olika antal, olika reproduktionshastigheter och olika mutationsfrekvenser samt noggranna dokumentation kan därför ett studium av dessa tre organismers förändringar användas som ett test på Darwins teorier.  

”The Edge of Evolution”

 Resonemanget som följer nedan har inspirerats av tankarna i Michael Behe’s bok ”The Edge of Evolution”, men innefattar också en mängd andra detaljer. Det är min förhoppning att läsaren ursäktar denna detaljrikedom. Detaljer är vi ju inte precis bortskämda med när den fluffiga evolutionsteorin framställes men är nödvändiga för att man skall förstå att denna teori är byggd på lösan sand. Således:  

Det mänskliga genomet

 Det mänskliga DNA-t består av 6 miljarder baser (nukleotider), arrangerade parvis två och två i en lång dubbelspiral, vilket innebär 3 miljarder baspar (= DNA-positioner) i spiralen. Mutationsfrekvensen anges till en på hundra miljoner (10-8), vilket innebär att varje enskild människas reproduktionsceller bär på c:a 30 slumpvis fördelade mutationer. Man kan räkna ut att med denna mutationsfrekvens krävs det minst 100 miljoner individer (108) för att alla baspar (= DNA-positioner) sannolikt skall ha kunnat mutera en gång. Men eftersomantalet mänskliga individer, som totalt har levat, tros uppgå till en triljon (1012) så är det sannolikt att varje DNA-position i det mänskliga genomet muterat tusentals gånger fram och tillbaka. Detta skall vi hålla i minnet när vi nu kommer in på diskussionen om malaria. 

I. Malaria

 Människan har varit i kontakt med malaria i kanske 10.000 år, varunder det högt räknat levt en triljon människor (1012). Den farligaste malaria-formen orsakas av Plasmodium falciparum, en encellig parasit, som sprids till 3-400 miljoner människor varje år via en specifik mygga, Anopheles. Redan inom en halvtimma efter smittan har malariaparasiten tagit sig till levern där den under 5-7 dygn symptomlöst förökar sig till 30.000 s.k merozoiter. Dessa merozoiter tar sig sedan in i lika många röda blodkroppar, där de livnär sig på hemoglobinets aminosyror och under 2-3 dygn hinner föröka sig c:a 20-faldigt i varje blodkropp. Därefter sprängs blodkropparna, vilket ger den välkända malaria-febern, varefter de frigjorda dottercellerna ånyo infekterar 20-faldigt fler röda blodkroppar. Och på detta sätt fortsätter det. Dottercellerna förökar sig således mycket snabbt och man tror att malaria-infekterade människor i genomsnitt bär på en triljon (1012) parasiter. Med flera hundra miljoner smittade människor per år rör det sig om en årlig tillkomst av minst hundra miljoner triljoner parasiter (1020). 

Hög dödlighet

 Malaria är en farlig sjukdom med mycket hög dödlighet. Immunsystemet, som har till uppgift att skydda mot angrepp från virus, bakterier och parasiter, har under denna långa tid, märkligt nog, inte lyckats utveckla eller bevara någon enda mutation eller kombinationer av mutationer (t.ex. utvecklandet av en antikropp) som skyddar mot malariaparasitens angrepp, trots tusentals mutationer fram och tillbaka på varje DNA-position. Detta visar på något av svårigheterna att via slumpvisa mutationer utveckla olika arter i gynnsam riktning.  

 Det finns dock en hel del mutationer som ger ett visst skydd mot malariaparasitens angrepp. Därför att varje tillstånd som ger upphov till den röda blodkroppens död innan den 20-faldigt förökade malariaparasiten hunnit utträda ur den röda blodkroppen för att infektera nya blodkroppar har visat sig utgöra ett skydd emot malaria t.ex. sickle-cell anemi, β-talassemi, glucose-6-phosphate dehydrogenase (G-6-PD)-brist (2). 

 Men dessa mutationer försvårar inte bara bara för malariaparasiten utan också för den enskilda människan. Istället för att kampen för tillvaron har karaktären av utvecklandet av sofistikerade vapen i ett slags ’kapprustningskrig’ (som evolutionsteorin gärna vill få det till) har denna kamp mer karaktären av ett ’skyttegravskrig’ i vilket de båda krigförande sidornas soldater råkar ut för sjukdomar i form av lunginflammationer och/eller kallbrand i benen. Soldaters överlevnad i ett sådant krig beror då kanske mindre på att de är bättre fysiskt och/eller psykiskt rustade utan istället på att de skickas bort från fronten för att omhändertas och vårdas på ett sjukhus, medan de ännu friska soldaterna kanske faller offer för en kula och dör. Liknande är förhållandet mellan malaria och människa.    

Survival of the ’non-fit’

 Man måste ha klart för sig att det absolut sämsta utgångsläget vid akuta malaria-infektioner är att vara fullt frisk och ”fit” i darwinistisk mening. Malariaparasiten har nämligen störst förutsättningar att döda en individ med ett helt intakt cirkulationssystem. Och ett bättre utgångsläge är att vara ”non-fit”, att vara en slags fysiologisk krympling. Med detta menar jag att man inte är i optimalt skick utan är i ett försämrat fysiologiskt tillstånd, något som dock kan variera avsevärt från tillstånd till tillstånd.  I mötet med malarian gällde således inte ”survival of the fittest” utan ”survival of the non-fit”. 

 Nedan skall jag gå igenom 7 olika sådana former (fysiologisk krymplingar). Dessa individer överlever på grund av att de genom mutationer försämrade blodkropparna fastnar i mjälten och förstörs (eftersom de är ’dåliga’ blodkroppar). Samtidigt dödas i mjälten också de malariaparasiter som infekterat dessa blodkroppar. Mutationerna ger ett således ett visst skydd mot malaria eftersom de försvårar för malariaparasiten att föröka sig (tack vare mjälten) men är inte några evolutionära framsteg i darwinistisk mening. Varför dessa individer är fysiologiska krymplingar framgår av det följande.

Försämrad syrgas-transport

 För ett optimalt syrgasutbyte är det viktigt att de syretransporterande molekylerna (hemoglobin) är fritt rörliga inne i den röda blodkroppen och att blodkroppen är lättrörlig och maximalt formbar. Formbarheten är viktig eftersom blodkroppens diameter är ungefär dubbelt så stor som kapillärernas, och blodkroppen vid passagen måste vikas eller rullas ihop. Hemoglobin-molekylernas fria rörlighet inne i blodkroppen gör att alla molekyler då lätt kan exponeras mot den röda blodkroppens cellvägg och inom bråkdelar av en sekund både fånga upp eller lämna av syrgas i lung- respektive vävnadskapillärer. Vid vissa mutationer av hemoglobin-molekylen och åtföljande skador av fria syreradikaler klumpar emellertid hemoglobin-molekylerna ihop sig, och bildar en fast eller gelatinös massa eller mindre aggregat, s.k. Heinz-kroppar. Detta försvårar utbytet av syrgas. Mutationer som orsakar en ihop-klumpning (s.k. aggregering) av hemoglobin-molekylerna, har visat sig inte bara försämra kroppens syrgastransport utan också försvåra malariaparasitens konsumtion av hemoglobinets aminosyror. Det innebär att parasiterna inte kan föröka sig lika snabbt. Dessutom skadas blodkroppens cellvägg vilket ger kraftigt form-förändrade röda blodkroppar. Sådana blodkroppar har svårare att passera mjälten och de som uppfångas där och förstörs varvid malariaparasiterna i dessa form-förändrade blodkroppar också dödas. Men dödandet av parasiter leder också till omfattande sönderfall av blodkroppar (hemolys) och uttalad och ibland dödlig blodbrist (anemi). 

 Skadorna på blodkroppens cellvägg orsakas främst av från syret frisatta syreradikaler. Man kan likna denna situation med att bära syra i glasflaskor. Så länge glasflaskorna är hela är allt gott och väl, men om de skulle gå sönder och man råkar få syra på händerna eller på golv och matta så uppkommer frätskador. Således: så länge syret transporteras med normalt hemoglobin (HbA) eller blodkroppen innehåller tillräckligt med anti-oxidanter som kan neutralisera syreradikalerna (främst glutation) är cellen skyddad. Men vid mutationer som drabbar hemoglobinet eller produktionen av glutation uppkommer skador på blodkropparnas cellväggar. 

 De 7 tillstånden av olika specifika mutationer som drabbar hemoglobin och blodkroppens cellvägg är följdriktigt utbredda i malariatäta områden och jag skall här ge en närmare presentation av dessa:  

1. ’Talassemi’

 Människans hemoglobin består av fyra hem-molekyler (som binder varsin syremolekyl) samt fyra långa proteinkedjor, två α- och två β-globuliner, som lindas kring hem-molekylerna i ett speciellt tredimensionellt mönster (med utseende av en ’tetrapak’) för att bl.a. skydda mot syreradikalernas skadeverkningar. Denna form gör också att syret upptas och avlämnas på optimalt sätt (jfr. syrgasaffiniteten). Det vanligaste är att mutationer helt enkelt förstör någon funktion, antingen genom att a. formen förändras eller att b. ett specifikt protein upphör att bildas alternativt c. bildas i för liten mängd. 

 Vid till exempel talassemi drabbas de gener som ombesörjer bildningen av hemoglobinets fyra globulin-kedjor. På kromosom nr. 16 finns hos både pappan och mamman två gener för α-globulin-produktion (2+2=4) och på kromosom nr. 11 en för β-globulin-produktion (1+1=2).   Talassemi är utbrett i områden där det finns eller har funnits malaria, dvs. i subtropiska och tropiska områden och finns i ett stråk från Medelhavsområdet till Sydostasien, samt i delar av västra Afrika och på några ytterligare ställen. När Tomas Cooley 1925 för första gången beskrev sjukdomen så poängterade han grav blodbrist, lever- och mjältförstoring, urkalkning i skelettet med pseudo-frakturer samt skelettförändringar i form av uppdrivna bihålor eller pseudo-tumörer i rörben och ryggrad samt tillväxthämning med försenad könsmognad. 

 Alla symptomen sammanhänger med den snabba nedbrytningen av röda blodkroppar och behovet att snabbt producera nya blodkroppar också i benvävnad som ligger utanför den ordinarie benmärgen (extramedullärt), t.ex. i huvud och bröst-ryggrad. 

 Vilket baspar (=DNA-position) som helst i de 6 olika generna kan naturligtvis drabbas av en eller flera mutationer och ge funktionsförändringar. Man har faktiskt diagnosticerat mer än 200 olika mutationsvarianter av talassemi hos 3 % av världens befolkning. Här kan vi dock inte gå in på alla dessa utan koncentrerar oss på de allra viktigaste formerna där man finner total eller partiell brist av α- eller β- globulinerna. Man brukar indela dem i α- resp. β-talassemier men generellt kan sägas att ju fler av dessa 6 gener som är drabbade desto svårare blir sjukdomsbilden. 

α-talassemi:

 Om man saknar alla fyra α-globulinerna (två från mamman och två från pappan) dör man i något som kallas ’hydrops fetalis’. Dessa barn föds bleka och ödematösa med massiv svullnad av lever och mjälte och klarar inte av ett liv utanför livmodern någon längre tid. Om man saknar två eller tre  α- globuliner får man svårigheter att avlämna syrgas till vävnaden (hög syrgas-affinitet) samt bildar Heinz-kroppar och utvecklar lever-mjältförstoring och blodbrist. Om man bara saknar ett α-globulin (α-thalassemia minor), kan man i stort sett leva utan symptom (’tyst bärare’), men överskottet av β-globulin förändrar förmågan att uppta och avge syrgas. Så mycket som 65 % av befolkningen i sydvästra Stillahavs-området har denna variant, 20-30 % i västra Afrika och 5-10 % i Medelhavsområdet. 

β-talassemi:

 Om å andra sidan båda β-globulinerna muterat (’β-thalassemia major’) så får man en allvarlig blodbrist med endast 25-50 % mängd blodkroppar (Hb ≈ 30-70 g/L), som obehandlad leder till hjärtsvikt och död inom 5-års ålder. Dessa barn föds emellertid normala eftersom de i fosterlivet och en tid därefter har normalt foster hemoglobin (vilket består av α-globuliner och γ-globuliner). Efter födelsen, när produktionen av γ-globuliner upphör så kan de inte producera de nödvändiga β-globulinerna (utan endastα-globuliner) och utvecklar efter c:a ett halvår den grava blodbristen. Det är här nödvändigt att ge blodtransfusion. För att undvika främst skelett-komplikationerna har man lärt sig att man bör hålla ett blodvärde över 120g/L vilket innebär 200-250 mL transfusioner var tredje vecka (hos 20 kg barn). Men som en biverkan leder denna till järnintoxikation, eftersom man får i sig c:a 35 ggr mera järn än ett normal barn. Detta järn lagras i hjärta, lever, mjälte och bukspottkörtel, eftersom kroppen saknar förmåga att göra sig av med järn, och leder till lever- och hjärtsvikt och tidig död i tonåren. 

 På 1960-talet började man behandla denna intoxikation med deferoxamin för att binda järnet och undvika järnintoxikationen. Detta visade sig vara inte helt enkelt. Om deferoxamin ges för snabbt kan det leda till cirkulationskollaps, varför man numera ger detta som en 10 timmars långsam subkutan infusion. För att vara effektiv bör denna dock ges så ofta som 4-6 ggr/vecka. Behandlingen är emellertid smärtsam och obehaglig och ger upphov till hårda, ömma uppdrivningar i huden (subkutana noduli). Med tanke på att det rör sig om mycket små barn kan det därför vara svårt att motivera föräldrarna till sådan behandling. 

 Mjältförstoringen kan också leda till för lite vita blodkroppar (leukopeni) och för lite blodplättar (trombopeni) och ge ökad infektions- och blödningsbenägenhet varför man ibland får överväga att operera bort mjälten (splenektomi) och ibland också benmärgstransplantera.  

 Om bara en β-globulin muterat, så får man mild blodbrist. Men överskott av α-globuliner i detta fall gör att man ej bildar den tetramerer och bindningen till blodkroppsmembranen ger cellskador med toxiska aggregat i hög koncentration (3). 

2. ’Glukos-6-fosfat-dehydrogenas-brist’

 Ren syrgas är skadlig för levande celler på grund av syreradikaler, som förstör cellstrukturer. Denna effekt kan oskadliggöras av organismens s.k. anti-oxidanter. Den viktigaste anti-oxidanten i den röda blodkroppen är glutation. När den reducerade formen av glutation oxideras omvandlas väteperoxid till vatten. För att denna mekanism skall kunna fortsätta fungera krävs det dock att det oxiderade glutationet ständigt kan återomvandlas till sin reducerade form. För denna omvandling av oxiderat glutation till reducerad form är enzymet glukos-6-fosfat dehydrogenas (G-6-PD) absolut nödvändigt. Av detta följer att det viktigaste anti-oxidantskyddet i den röda blodkroppen, glutation, inte fungerar vid brist på enzymet G-6-PD.

 Man känner till 200 olika mutationsvarianter, som ger upphov till brist på glukos-6-fosfat dehydrogenas. Dessa drabbar 400 miljoner människor och harolika svårighetsgrad. De vanligaste formerna är ’A’- och ’Mediterranean’, vilket antyder att den huvudsakligen är utbredd i medelhavsområdet. Följdriktigt förekommer brist på G-6-PD hos endast en promille av befolkningen i Norra Europa, men hos så många som 50 % bland kurdiska judar (4).  De drabbade individerna är i de flesta fall utan kliniska symptom under normala förhållanden. Men under vissa betingelser, då man t.ex. intagit oxiderande ämnen och har brist på G-6-PD, får man skador på den röda blodkroppens cellmembran samt skador på hemoglobinet med ihop-klumpning (aggregering) och bildning av s.k. Heinz-kroppar. Detta inträffar vid t.ex.: 1. infektion, 2. exponering för vissa läkemedel och 3. intag av viss föda t.ex. bondböna. Även inhalation av partiklar från dess blomma kan utlösa ett anfall.  

 Bondbönan (Favaböna)  innehåller ämnen som omvandlar syrgasmolekylentill fria syreradikaler. Människor med G-6-PD-brist (Mediterranean) kan inte oskadliggöra dessa. Och vid intag av bondböna hos människor med brist på enzymet G-6-PD kan det utvecklas ett omfattande sönderfall av röda blodkroppar med i värsta fall cirkulationssvikt och död (5). Denna senare utgång är ovanlig men förståelig då man i ca 30 procent av fallen ser Hb-nivåer som sjunker under 40 g/L (≈ 30 % av normal blodmängd) (6). I Sverige har denna böna odlats under lång tid, och är en av våra allra äldsta kulturväxter. Numera odlas bönan endast sporadiskt i vårt land, och den har länge varit i det närmaste bortglömd i den svenska kosthållningen, men säljs på vissa marknader. Människor som lever i Medelhavsländerna med dessa mutationer vet ofta att de skall undvika bondböna. Men i vissa fall har denna kunskap gått förlorad genom att de utvandrat till andra länder och utgör andra eller tredje generationens invandrare vilket en artikel i Läkartidningen för en tid sedan visade (7). 

 Man har också visat att denna brist i vissa fall kan skydda mot malariainfektion (2). Varje tillstånd som ger upphov till den röda blodkroppens död innan den intracellulärt förökade malariaparasiten hunnit utträda ur den röda blodkroppen för att infektera nya blodkroppar utgör ett skydd emot malaria. (som sepsis, haemolytiska uremi-syndromet, malaria, sickle-cell anemi, β-talassemi, glucose-6-phosphate dehydrogenase (G-6-PD)-brist, fosfat-brist, järn-brist and Wilson’s sjukdom. En sådan tidig celldöd kan också triggas av t.ex. klorpromazin, cyclosporin och PGE2 och gynnsamt påverka malarian (8). Ibland behövs blodtransfusioner. Hemolysen kan också ge njurskador pga hemoglobinuri. 

 Medan thalassemi och G-6-PD-brist är kvantitativa problem, vid vilka det bildas alltför lite av ett visst globulin eller enzym orsakat av mängder av ospecifika mutationer, så är sickle cell sjukdomen ett kvalitativt problem. Vid detta tillstånd bildas proteiner i tillräcklig mängd men dessa fungerar felaktigt på grund av mutationer i ett fåtal alldeles specifika baspar.

3. ’Sickle-cell’

 Vid ”Sickle cell” har glutaminsyra bytts ut mot valin genom en mutation vid aminosyre-position 6 i hemoglobinets β-globulin (som består av 146 aminosyror). Om man fått samma mutation från båda föräldrarna så klumpar hemoglobinet ihop sig och övergår i fast form, varvid de röda blodkropparna stelnar och antar formen av en månskära (”sickle” cell). Dessa ”sickle” cells fastnar i cirkulationen och orsakar blodproppar i olika organ och/eller kroppsdelar. Beroende på var de hamnar kan de ge hjärtsvikt, andningssvårigheter, trötthet, olika cellsönderfall i leder och hud med mycket svåra smärtor, livshotande blodproppar i hjärnan (spec. hos barn) och ögon med förlamningar och blindhet, försenad tillväxt och försenad pubertet (9). 

 Sickle cellerna försämrar vidare mjältens funktion och orsakar ofta mjältinfarkt redan under barndomen. Detta gör patienterna extremt känsliga för bakteriella infektioner. Det finns barn som har rapporterats döda inom 9 timmar efter feberns början. Dessa barn dör tidigt i livet, ofta före 5-årsåldern. 

 Om man däremot bara har fått mutationen från ena föräldern så blir emellertid ihopklumpningen av hemoglobinet något mildare. Eftersom aggregationen i detta fall utlöses av malariaparasitens metabolism, så sker således inte aggregationen förrän man smittats av malaria. Den formförändrade röda blodkroppen inklusive malariaparasiten fångas då upp och förstörs av mjälten, vilket är förklaringen till att denna form fått stor spridning i malariatäta områden. Den drabbar årligen 200.000 nyfödda och finns hos 5-40% i Väst-, Öst- och Centralafrika (10). Risken att bli dubbel anlagsbärare i sådana områden är dock stor. Det bör också påpekas att det inte är harmlöst att vara enbart anlagsbärare, även om man inte är malaria-smittad. Sådana är till exempel helt oförmögna att koncentrera sin urin för att spara på kroppsvätskan, något som kan vara ödesdigert i tropiskt klimat. 

4. ’Hemoglobin C’

 Vid det s.k. ”hemoglobin C”– tillståndet har glutaminsyra på de 6:e positionen i β-kedjan istället bytts ut mot lysin. Vid dubbla anlag från båda föräldrarna så vecklar hemoglobin-molekylen ut sig istället för att klumpa ihop sig och stelna och exponerar malariaparasiten för syreradikalerna. Den infekterade cellen förstörs senare i mjälten. Vid enkelt anlag från bara ena föräldern sker inte detta. Enkla anlagsbärare har därför mycket begränsat skydd mot malaria varför denna mutation (med dubbla skyddande anlag) är mycket lite spridd. 

5. ’Hemoglobin C-Harlem’

 Det finns ytterligare ett tillstånd som inbegriper den 6:e baspars-postitionen: ”hemoglobin C-Harlem”. Här är inte bara den 6:e utan också den 73 aminosyran i β-kedjan förändrad. Vid   anlag från bara ena föräldern så reagerar hemoglobinet som vid heterozygot form av Sickle cell. dvs. aggregerar till en gelatinös massa vid parasitangrepp. Om man fått anlaget från båda föräldrarna så stelnar dock inte hemoglobinet som vid Sickle cell. Detta skulle naturligtvis kunna ge ett gott skydd gentemot malaria. Problemet är att den uppstod i Harlem och bara finns i Amerika men inte i Afrika. Hemoglobin C-Harlem ger heller ingen fördel gentemot normalt hemoglobin. Risken finns därför att formen försvinner helt. 

6. ’Den röda blodkroppens cellvägg’

 ”Band 3 proteiner” är en av 50 olika slags proteiner som finns i den röda blodkroppens cellvägg, där de utgör 25 %. De fungerar som kanaler för utbyte av bikarbonat och klorid mellan vävnad, röd blodkropp och lunga (”kloridskiftet”). Koldioxid från ämnesomsättningen transporteras i blodet till 90 % via denna mekanism (11). Band 3 proteiner utgör också nödvändiga fästpunkter i cellväggen för det deformerbara cellväggsskelett, som ger den röda blodkroppen dess bikonkava form. Vid olika typer av mutationer av ”band 3 proteiner” får kroppen svårt att göra sig av med koldioxid (12). Samtidigt utvecklas renal tubulär acidos och diverse formförändringar av den röda blodkroppen, t.ex. sfärocytos eller ovalocytos, varvid de röda blodkropparna förstörs i mjälten med hemolys och anemi som följd. På grund av cellväggens förändring vid dessa tillstånd kan malariaparasiten inte heller ta sig in i den röda blodkroppen (13), varför mutationer av band 3 proteiner är spridda i malaria-endemiska områden. Dubbla anlagsbärare har aldrig diagnostiserats. Det är sannolikt att dessa dör innan födelsen.  

7. ’Fetalt hemoglobin’

 Vid ”hereditary persistence of fetal hemoglobin (HPFH), fortsätter kroppen att producera foster-hemoglobin, vilket innehåller två γ- istället för två β-globuliner. Foster-hemoglobin har sämre syresättnings-egenskaper än normalt hemoglobin, Hb-A (hos vuxna). Men om man får en blandning med t.ex. 90 % sickle-Hb och 10 % HPFH så ger detta mildare symtom med mindre blodbrist, har det visat sig. Man kan få barn och leva ett långt liv. HPFH är mycket spridd i Afrika.

Mutationerna leder inte människan framåt utan bakåt

 Sammanfattningsvis kan man säga att människans kamp med malaria under kanske 10.000 år inte i något av de sju fallen lett till någon förbättring av mänsklighetens fysiologi. Tvärtom. De här mutationerna kan inte heller åstadkomma någonting tillsammans, såsom förutsätts i evolutionsteorin, där den ena mutationen påstås bygga vidare på den andra. Alla mutationerna i tre av exemplen utnyttjar position 6 i β-globulinet. Sickle cell-anlaget kan spridas, men om det sprids för mycket, så riskerar individerna att bli dubbla anlagsbärare – och dö tidigt i livet. Hemoglobin C-anlaget ger däremot skydd vid dubbla anlag. Men eftersom enkla anlagsbärare har mycket begränsat skydd, är spridningen liten. Hemoglobin C-Harlem finns bara där det inte finns någon malaria. Eftersom det inte utgör någon fördel gentemot normalt hemoglobin riskerar det att försvinna helt. Problemet blir en slags gordisk knut. Den s.k. evolutionen leder ingenstans. 

Kinin och klorokin

 Sedan 1930-talet har malariaparasiten sargats av människans medvetna medicinska åtgärder, främst kinin och klorokin. Mekanismen är denna: Malariaparasiten konsumerar hemoglobinets α- och β-globuliner men kan inte metabolisera själva hemet, som är giftigt för parasiten när det ansamlas i parasitens digestiva vakuol (”magen”). Normalt oskadliggörs hemet genom att i den digestiva vakuolen omvandlas till hemozoin. Hemozoin är ogiftigt. Vid tillförsel av klorokin ansamlas också detta i parasitens digestiva vakuol. Men klorokin förhindrar bildning av hemozoin, varvid ’giftigt’ hem koncentreras tiotusen-faldigt i vacuolen och dödar parasiten. Redan efter 50 år (på 1980-talet) blev dock P. falciparum resistent över hela världen. Denna resistens förmedlas av ett protein i den digestiva vakuolens vägg, kallat ”Plasmodium falciparum Chloroquin Resistance Trait” (PfCRT), som muterat på aminosyre-positionerna 76 och 220 i detta protein vilket gör att klorokinet läcker ut från den digestiva vakuolen och ansamlingen av det giftiga hemet förhindras. 

Klorokinresistens

 Man tror att  klorokinresistens uppstått oberoende av varandra mindre än 10 gånger under 50 år.  Med en triljon parasiter (1012) per smittad individ och kanske mer än en miljard (109) smittade under denna tid innebär det att sannolikheten för att utveckla två lyckosamma kombinerade mutationer, som vid klorokinresistens, är en chans på 1020 parasiter. Under dessa 50 år kan man förvänta sig att mutationer har inträffat i samtliga aminosyrepositioner i samtliga proteiner tusentals gånger och även samtliga dubbelkombinationer många gånger. Inga har dock varit lika effektiva som PfCRT. 

Om nya funktioner förutsätter flera samverkande mutationer

 Om en ny funktion hos malarian skulle kräva inte bara två utan t.ex. fem samverkande mutationer, så förutsätter detta 1040 malariaparasiter. Då blir det svårt. Ty enligt beräkning från University of Georgia bildas bara 1030 bakterier på jorden varje år. Eftersom jorden anses vara endast 4,5 miljarder år gammal så är 1040 bakterier mer än vad som någonsin bildats på jorden, och således fem sådana samverkande mutationer inte sannolika. Men det innebär också att funktioner som kräver > 5 samverkande mutationer inte är sannolika och att 3-4 samverkande förändringar verkar utgöra en slags gräns för vad som sannolikt kan åstadkommas med slumpmässiga mutationer.  Och det kan förklara varför malarian inte kan föröka sig lika fort hos människor med ’sickle cell’ eller ’thalassemi’.

Människa och chimpans har ej utvecklats från gemensam anfader

 Med detta som utgångspunkt kan vi spekulera kring människans utveckling. Talet 1020 är hundra miljoner gånger större (108) än den triljon (1012) ”människoliknande” individer, som antas ha levat under tiden från det ”människoträdet” påståtts ha skilts från chimpansernas ’träd’ för 6-10 miljoner år sedan. Att skapa en lyckosam kombination av två liknande  mutationer (som vid klorokinresistens) bör därför ha tagit hundra miljoner gångerlängre tid för ’människoapan’, vilket blir en miljon miljarder år. Men jorden anses bara vara 4,5 miljarder år. Så detta är omöjligt! Dessutom: Människans och chimpansens DNA skiljer sig inte bara på 2 DNA-positioner utan på 150 miljoner sådana (14).  Hur man än räknar, så får man inte ekvationen att gå ihop.

 På liknande sätt kan man spekulera kring de 5000 övriga däggdjursarter, som framträtt under de senaste 200 miljoner åren. De påstås ha utvecklats från reptiler och sedan diversifierats till fladdermöss, kängurur, elefanter och valar osv. Om man antar en miljon individer/art och en ny generation varje år innebär  detta1018 individer. Dvs. sannolikheten att två sådana gynnsamma mutationer som vid klorokinresistens skall uppkomma hos någon av dessa däggdjur under utveckling är mindre än en chans på 100. Det är därför orimligt att tro att dessa arter har uppkommit genom stegvisa slumpvisa mutationer. Denna slutsats stämmer väl överens med vad de paleontologiska fynden visar: det finns inga utdöda övergångsformer. Den stämmer också väl överens med vad man funnit nedan angående HIV och E. Coli.   

II. HIV

 Varje HIV-smittad kan bära på allt från 1 upptill 10 miljarder viruspartiklar. Med en generationstid på 1-2 dygn (malaria 2-3 dygn) kan man tio år efter smittotillfället ha härbärgerat 1013 viruspartiklar, vilket motsvarar mer än ettusen generationer. Den sammanlagda mängden viruspartiklar hos 50 miljoner HIV-smittade tros uppgå till 1020. HIV, som är s.k. retrovirus, skiljer sig dock från malaria genom en 10.000 gånger högre mutationshastighet. Varje möjlig mutation av varje enskild nukleotid (en s.k. punktmutation) inträffar t.ex. 10.000 – 100.000 gånger hos varje HIV-smittad, med minst en mutation per HIV-generation. Varje möjlig kombination av 2 mutationer sker en gång per dag hos varje HIV-smittad och varje möjlig kombination av 6 olika mutationer förväntas ha hänt i en HIV-partikel någonstans i världen. Följaktligen är resistensutvecklingen mot läkemedel oerhört snabb. Vad har kommit ut av alla dessa stora mängder HIV-mutationer, som motsvarar miljoner mänskliga generationer? Mycket lite. HIV-partikeln är fortfarande en HIV-partikel och har inte ändrat sig särskilt mycket. 

III. E. coli

Ännu tydligare blir scenariot när man studerar E. coli-bakterier: Replikationstiden är här endast 20 minuter. Professor Richard Lensky i Michigan föresatte sig att studera evolutionen ”in action” och började därför 1990 att odla E.Coli i flaskor. Varje flaska rymde 500 miljoner bakterier. Denna mängd uppnåddes redan efter några tiotal delningar under dygnet. Varje dag överfördes en liten del av de senast bildade E. coli till ny flaska. Totalt motsvarade detta efter några års odling c:a 30.000 generationer och en miljon år mänsklig historia (15-17). Och vad fann man? Att ingenting revolutionerande hade tillkommit !!!  Vissa muterade E. coli-stammar förlorade förmågan att reparera sitt DNA, eller att syntetisera ribos, som behövs vid tillverkning av RNA.  Andra slog av genen som styr uppbyggnaden av bakteriens flagellum osv., osv. Det var i stort sett allt (18, 19).

Sammanfattning: 

Evolutionsförespråkarna hävdar att slumpmässiga mutationer i det genetiska materialet i enstaka fall leder till ’förbättringar’ för enskilda individer, som ger dessa en fördel i ’kampen för tillvaron’. Vid studier på malarians effekter på människan under kanske tiotusen år kan man dock inte påvisa några förbättringar utan endast försämringar i människans fysiologi. 

När man gjort a) historiska, b) kliniska och c) experimentella studier på slumpmässiga mutationers inverkan på a) malariaparasiten, b) HIV-virus under 50 år och c) bakterien E. Coli  under några år så har dessa inte åstadkommit några som helst positiva förändringar trots att mängden mutationer är jämförbar med den mängd människan som art skulle genomgå på 5,3 miljoner år (E. coli), 35 miljoner år (malaria) och 2,5 miljarder år (HIV).   

Referenser: 

1. T. Berra. Evolution and the myth of creationism (1990; 117-119).

2. Luzzatto L, Usanga EA, Reddy S. Glucose-6-phosphate-dehydrogenase deficient red cells: Resistance to infektion by malarial parasites. Science 1969; 164: 839-42.

3. Läkartidningen 1996: volym 93; n:o 1-2, sid. 26-30.

4. Beutler E, Lichtman MA, Coller BS, Kipps TJ. Williams Hematology. 5th ed. New York: McGraw-Hill Inc, 1995; 564-81.

5. Landl JH. Blood – textbook of hematology. 1st ed. Boston: Little, Brown and Co, 1987: 338-45. 

6. Kattamis CA, Kyriazakou M, Chaidas S. Favism. Clinical and biochemical data. J Med Genet 1969; 6: 34-41.

7. Läkartidningen 1998: volym 95; n:o 23, sid. 2712-2714.

8. Föller M, Bobbala D, Koka S, Huber SM, Gulbins E, Lang F. Suicide for survival–death of infected erythrocytes as a host mechanism to survive malaria. Cell Physiol Biochem. 2009; 24(3-4):133-40. Epub 2009 Aug 3. 

9.http://www.ornl.gov/sci/techresources/Human_Genome/posters/chromosome/sca.shtml.

10. Diallo, Dapa MD *; Tchernia, Gil MD + Current Opinion in Hematology. March 2002. 9(2); 111-116.

11. William F. Ganong. Review of Medical Physiology, 22:nd ed., sid. 669-70. 

12. Guizouran H. et al. Point mutations involved in red cell stomatocytosis convert the electroneutral anion exchanger 1 to a nonselective cation conductance. Blood. 2007 Sep 15;110(6):2158-65.

13. SC Liu, S Zhai, J Palek, DE Golan, D Amato, K Hassan, GT Nurse, D Babona, T Coetzer, P Jarolim, and et al.Molecular defect of the band 3 protein in southeast Asian ovalocytosis. The N Engl J Med . November 29, 1990; Volume 323: n:o 22: 1530-1538.

14. Britten, R.J. 2002. ‘Divergence between samples of chimpanzee and human DNA sequences is 5% counting indels.’ Proc Natl Acad Sci USA 2002 Oct 15; 99 (21):13633–5.   

15. Lenski, R.E. 2004. Phenotypic and genomic evolution during a 20.000-generation experiment with the bacterium Escherichia coli. Plant Breeding Reviews 24:225-65. 

16. Cooper, T.E., Rozen, D.E., and Lenski, R.E. 2003. Parallel changes in gene expression after 20.000 generations of evolution in Escherichia coli. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 100: 1072-77. 

17. Vulic, M., Lenski, R.E., and Radman, M. 1999. Mutation, recombination, and incipient speciation of bacteria in the laboratory. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 96: 7348-51. 

18. Cooper, V.S., Schneider, D., Blot, M., and Lenski, R.E.2001. Mechanisms causing rapid and parallel losses of ribose catabolism in evolving populations of Escherichia coli B. J. Bacteriolol. 183: 2834-41.

19. de Visser, J.A. and Lenski, R.E. 2002. Long-term experimental evolution in Escherichia coli. XI. Rejection of non-transitive interactions as cause of declining rate of adaption. BMC Evol. Biol. 2:19.