Författare: StureBlomberg (Sida 1 av 9)

Många människor har under senare år, speciellt efter Covid-19 pandemin, blivit varse vårt sjukvårdssystems brister i bevakningen av läkemedelsbiverkningar. Och detta gäller i synnerhet vaccinbiverkningar. Flera studier har visat att endast 1-10% av biverkningarna rapporteras till myndigheterna och då oftast endast mindre allvarliga men kända sådana såsom sveda, svullnad, rodnad och värk. Allvarliga biverkningar – även om dessa inträffar i anslutning till vaccinationstillfället – rapporteras nästan aldrig. Och om de rapporteras så avfärdas de som inte orsakade av vaccinerna. Förklaringen till detta ligger i att om man INTE har klart för sig den stora mängden liknande biverkningar – eftersom inrapporteringen är så dålig – så ser man inte orsakssambandet till läkemedlet eller vaccinerna.

För många år sedan fann man t. ex. att sotare hade en incidens av cancer i pungen, som var 200 gånger högre än hos övriga yrkesgrupper vilket var begynnelsen till den medicinska specialiteten ”yrkesmedicin” och tillämpningen av Bradford-Hills 9 kriterier för att avgöra orsakssamband mellan arbetsmiljö och sjukdom. Den distriktsläkare som diagnostiserade en cancer i pungen hos en sotare, men som inte kände till dessa fakta, hade naturligtvis svårt att förklara detta med sotaryrket utan trodde det berodde på genetiska faktorer. Den distriktsläkare däremot, som kände till dessa fakta, kunde svårligen förklara bort detta med genetik. Precis samma förhållande råder idag för läkemedels- och vaccinbiverkningar. Eftersom allvarliga händelser, som dödsfall, myokarditer, förlamningar, kramper, långa gummiliknande proppar i blodkärlen etc. inte registreras som vaccinbiverkningar, även om omfattningen är stor, så tolkar den enskilde läkaren inte dessa allvarliga händelser som en vaccinbiverkan. Vi skall i denna betraktelse provokativt fråga oss i vilken mån vårt rapporteringssystems uppbyggnad bär någon skuld till detta och om bristerna i rapporteringssystemet är oavsiktliga eller möjligtvis kan ha planerats och vidmakthållits helt medvetet.

På grund av att många läkare, sjuksköterskor och patienter uppmärksammat alla de många dödsfall och allvarliga skador bland unga friska människor, som blivit en följd av Covid-19 pandemins enormt utbredda mRNA-vaccinationer, har många också kommit att ifrågasätta hela det historiska narrativet kring vanliga (icke mRNA-) vaccinationer. Är dessa verkligen nödvändiga? Kan de också ge allvarliga skador för unga friska individer likt mRNA-vaccinerna? Finns det ett samband mellan autism och barnvaccinernas enormt höga halt av adjuvanset aluminium ? Detta är frågor som många börjat ställa sig och det finns en stigande misstro mot Hälsomyndigheters aktuella kunskaper och eventuellt felaktiga rapportering kring vaccinationernas historia. I denna artikel skall jag dock bara ta upp till diskussion påståendet att barnvacciner har räddat miljoner barns liv.

De flesta människor betraktar vaccinationer som ofarliga och oskadliga injektioner, som på ett säkert sätt förhindrar att man smittas av epidemiska infektionssjukdomar, vilka kunde ha blivit dödliga eller invalidiserande i avsaknad av vaccination. Denna uppfattning är dock inte sann, vilket man blir varse när man tränger in i vaccinationernas historia. Den absoluta majoriteten av läkare i alla länder har tyvärr inte studerat vaccinhistoria varför vaccinationernas påstådda positiva hälsoeffekter fortfarande har ett starkt grepp över läkares, hälsomyndigheters, politikers och allmänhetens tankevärld. Vaccination tycks i deras föreställningsvärld vara en storartad idé, som bara dårar och antivax- fanatiker kan motsätta sig. Jag kanske här bör inskjuta att detta har också varit min föreställning under hela min studietid och 40-åriga karriär som läkare tills för bara några år sedan då jag började studera vaccinationernas historia med större allvar.