Människan – Guds avbild eller bara ett djur ?

  Före Darwins framträdande ansågs människan vara skapad av Gud – till Guds avbild (den judeo-kristna synen) – med en hög värdering av det enskilda människolivet. Det fanns visserligen olika raser, som levde i skiftande naturmiljöer, men dessa hade alla lika värde inför Gud. De svarta och brunögda människorna var skapade för att kunna skydda sig mot det starka ljuset i solrika områden medan de vita och blåögda hade fått sin hudfärg och ögonfärg för att i solfattiga områden kunna ta emot så mycket solljus som möjligt (framförallt bildning av D-vitamin som är viktig för skelettet). De röda och gula raserna levde i områden däremellan. Punkt slut. Darwin, å andra sidan, trodde att olika raser hade utvecklats ur varandra vid skilda tidsepoker, att de därför var olika långt framskridna och hade olika människovärde. De svarta (i Afrika) hade framträtt allra först och var förment primitivast medan de vita hade tillkommit senare och därför var den högst utvecklade rasen. När Darwin 1859 för första gången framförde dessa tankegångar i The Origin of Species, beskrev han utvecklingen som en ’kamp för tillvaron’ i naturen och och beskrev denna kamp som en oundviklig lag: …”lagen, som leder till framsteg för alla organiska varelser, nämligen, att…låta de starkaste överleva och de svagaste dö” (4)…och menade att ”…ur kriget i naturen, ur svält och död, följer direkt det mest förädlade mål som vi kan föreställa oss, nämligen frambringandet av högre stående djur.”(5) 

Endast en spekulativ teori 

 Darwins teori mötte ett intensivt motstånd från den vetenskapliga eliten i England och USA som påtalade att det endast rörde sig om en mycket spekulativ teori utan tillstymmelse till vetenskapliga belägg. Var någonstans fanns alla de fossila arter, som han påstod hade förintats under utvecklingens gång? Darwin, som inte kunde peka på en enda, kände sig trängd och i avsaknad av vetenskapliga bevis tar han istället till – retorik. I ett brev till den amerikanske senatorn W. Graham varnade han t.ex. denne för att underskatta det naturliga urvalets effektivitet (?!) när det gäller att föra mänskligheten framåt (?!). Trots det massiva vetenskapliga motståndet och bristen på bevis skulle Darwin dock komma att vidhålla sina uppfattning och skrev elva år senare att …”I en framtid, som inte ligger alltför långt borta i sekel mätt, kommer mänsklighetens civiliserade raser nästan säkert att utrota och byta ut de vilda raserna över hela världen”(6). 

 I sanning förskräckliga rader. Hans gode vän och mentor, professorn i geologi, Adam Sedgwick, till synes mycket upprörd, skrev i ett brev till Darwin: ”Passager i din bok …chockade verkligen min moraliska smak….Det finns en moralisk eller metafysisk sida av naturen såväl som en fysisk. En människa som förnekar detta befinner sig djupt nere i tokeriets träsk. Det är den organiska vetenskapens krona och prakt att den, genom den finala orsaken, förbinder materiellt med moraliskt…Du har ignorerat denna förbindelselänk; och, om jag inte missförstår dig, så har du i ett eller två tydliga fall gjort ditt bästa för att bryta den. Om det vore möjligt att bryta den (vilket det inte är, Gudskelov), så skulle mänskligheten, i min mening, lida en skada som skulle kunna brutalisera den, och försätta den mänskliga rasen i en lägre grad av förfall än den någonsin berättats ha varit sedan dess skrivna historia kom till.”(7). 

Mänskligheten brutaliseras  

 Adam Sedgwick visste nog inte hur fel han skulle komma att få när det gäller den framtida händelseutvecklingen. Redan ett år efter publiceringen av ”On the Origin of Species” framförde nämligen den tyska geologen Oscar Peschel följande…”Detta följer historiens gång. Om vi betraktar det med en geologs ögon, och faktiskt en geolog som accepterar den darwinistiska teorin, måste vi erkänna att denna förintelse (av mänskliga raser) är en naturlig process …”(8). När kriget mellan Tyskland och Österrike brutit ut 1866 kallade Oscar Peschel detta till och med för en ”…storslagen händelse…inte längre en fråga om rätt eller skuld…”, och menade att etiken inte kunde gå emot rasförintelsens naturliga process (9). Och i förordet till den franska upplagan av Darwin’s Origin of Species, som utkom 1862, hittar vi följande: ”Vad blir resultatet av detta särskilda och ointelligenta skydd som erbjuds de svaga, de skröpliga, de obotliga, de syndiga, till alla dem som av naturen är motbjudande? Det är att de sjukdomar som har drabbat dem har en benägenhet att bevaras och mångfaldigas i det oändliga…” 

 Detta var tydligen den europeiska, speciellt på den tyska, intelligentians omedelbara intryck av Darwins nya utvecklingsidéer. Den mänskliga rasens ’brutalisering’ i stor skala hade påbörjats och det verkligt farliga var att den nu hade givits ’vetenskaplig’ legitimitet. Genom detta, skulle det visa sig, vände man upp och ner på ont och gott. En ond handling mot en annan medmänniska skulle nu inte längre entydigt beskrivas som något ’ont’ utan kunde lika gärna hävdas vara något ’gott’ – om man betraktade det ur hela mänsklighetens ’utveckling’.  

Ernst Haeckel

 Ernst Haeckel var 25 år då Origin of Species utgavs. Han skulle sedermera bli en av nittonhundra-talets mest inflytelserika vetenskapsmän genom sin teori om att den enskilda individen under sin fosterutveckling upprepar artens utveckling – fylogenesen repeterar ontogenesen. Den går ut på att alla foster under sin utveckling genomgår gemensamma tidiga stadier, t.ex. fisk-, amfibie- och reptilstadier. Och att det mänskliga fostret först genomgår alla dessa stadier innan det senare i utvecklingen blir människolikt. Till stöd för detta hade Haeckel gjort olika förfalskade (som det skulle visa sig) fosterteckningar av de olika djurklasserna (inklusive människa) och ritat dessa som helt identiska under den första fostertiden, vilket de inte alls är. Teorin hade en enorm genomslagskraft trots att ingen patolog eller läkare någonsin hade eller har påvisat vare sig fisk-, amfibie-, eller reptilrester i några mänskliga fosterrester av de miljontals aborter som utförts i världen. Det skulle dock dröja ända till 1995 innan Haeckels hundraåriga bluff avslöjades genom att man tog fotografier av de olika arternas tidigaste utvecklingsstadier och jämförde dessa med de förfalskade teckningarna. Genom denna falska teori blev Ernst Haeckel en mycket viktig person för darwinismens framgångar. Han blev dock själv en hängiven darwinist långt tidigare – och av helt andra skäl. Han  skrev t.ex. redan 1864 i ett brev till sin far, att den personliga individuella existensen förefaller honom …”så förskräckligt ömklig, futtig och värdelös”, att hanbetraktarden ”som avsedd för ingenting annat än förintelse.” Vad är detta annat än det ’förringande av människovärdet’, som Adam Sedgwick antyder skulle bli följden av Darwins förment ’vetenskapliga’ synsätt ? Några år senare (1868) eskalerar detta resonemang då Haeckel konstaterar att ”européerna tar över hela världen och driver andra raser till utplåning” och (1878) att ”man…djupt (kan) begråta detta tragiska faktum, men…varken förneka det eller ändra på det”(10).Detta uttalade han uppenbarligen utan någon större förskräckelse, ty i nästa andetag heter det att ”…det är omöjligt att implantera mänsklig bildning där den nödvändiga grunden för detta, mänsklig hjärnutveckling, saknas..(11). Om man skall dra en skarp gräns, så måste man dra den mellan de allra högst utvecklade civiliserade folken å ena sidan och de grövsta primitiva folken å andra sidan och förena de senare med djuren.” (12), ty ”…skillnaden mellan de lägsta människorna och de högsta aporna är mindre än skillnaderna mellan de lägsta och högsta människorna.” (13). Bartholomäus von Carneri gick ännu längre och hävdade att ”…hela människostammar är lägre stående än djuren”(14).Det verkar således som om dessa rent rasistiska idéer tidigt varit helt avgörande för mångas ställningstagande – och detta säkert eftersom de av Darwin givits vetenskaplig förklädnad. Vem kan gå emot ’vetenskapen’ – och är det överhuvudtaget rätt att göra det?

Var Darwin rasist? 

 Många bestrider att Darwin själv var ’rasist’. Men man glömmer då att han i förordet till sin bok 1871 klart deklarerade att ett av tre syften med boken var att beakta ”värdet av skillnaderna mellan de s.k. människoraserna”(6). Vilka skillnader då, frågar man sig. Jo, den skillnaden att vissa raser var underlägsna rent genetiskt och därför var destinerade att gå under, vilket man inte borde begråta utan istället välkomna. Jag tvivlar inte på att Darwin var en snäll och icke-våldsam människa. Men är det inte detta som definitionsvis menas med rasism – att de olika raserna är olika – inte bara fysiskt utan också mentalt. Och att man inte kan förvänta sig lika stor prestation av människor som tillhör en förment ’underlägsen’ ras. Med denna utgångspunkt skall vi inte bli förvånade att Darwin 1868 skrev: ”Det stöd som jag får från Tyskland är min huvudsakliga grund för att hoppas att våra ståndpunkter till slut kommer att segra”(15). Och det stöd han fick från Tyskland var inte bara från Ernst Haeckel, vars förfalskade fosterteckningar drog till sig många nya anhängare, speciellt inom den vetenskapliga eliten. Han fick tydligen också stöd för sina synpunkter om ”värdet av skillnaderna mellan de s.k. människoraserna”, varför t.ex. historikern Heinz Gollwittzer kan hävda att ”…raskamps-terminologin [var] vida spridd i tysk press” kring sekelskiftet (16). 

Raskamps-terminologin utbredd på 1890-talet

För mig framstår ”raskamps-terminologin” som en oundviklig konsekvens av Darwins idéer. Om det finns underlägsna och överlägsna raser och mänskligheten har utvecklats genom att det överlägsna har besegrat det underlägsna i kamp, varför skall man då begråta att det underlägsna går under? Helt följdriktigt användes Darwins teorier t.ex. av general Trotha som försvar för det första folkmordet i modern tid, massutrotningen av 24-65.000 svarta under Herero-revolten i Tyska Sydvästafrika 1904 (1). Den tyske generalen Friedrich von Bernardi ansåg likaså 1913 att: ’Darwin har bevisat att krig är en ”biologisk nödvändighet”(17) för vilka åsikter han 1914 fick stöd från den österrikiske generalen Franz Conrad von Hötzendorf (18). Vernon Kellogg, entomolog vid Stanford noterade 1917 att: ”Trosbekännelsen på det naturliga urvalets allmakt som baseras på våldsam och dödlig konkurrerande kamp är de tyska intellektuellas evangelium.” (19), vilket 1918 följdes upp av det amerikanska historiker-förbundets president William Roscoe Thayer, som uttalade sig på följande sätt: ”Jag tror inte att det ohyggliga krig i vilket tyskarna i augusti 1914 störtade Europa, och vilket därefter har dragit in alla länder och alla folk, någonsin skulle ha utkämpats, eller åtminstone inte fått sådana gigantiska proportioner, om inte tyskarna hade hade fått fnatt på grund av teorin om den starkares överlevnad.”(20). På liknande sätt ansåg William Jennings Bryan 1922 att darwinismen hjälpte till att ”lägga grunden till historiens blodigaste krig.”(21). 

Kristna bespottas

 Under hela denna period fick de kristna utstå mycket spott och spe. Ernst Haeckel kritiserade t.ex. kristendomen för att begå …”ett stort misstag, genom att så ensidigt upphöja altrusim till ett bud, medan den tillbakavisar egoism …” (22). Wilhelm Schallmayer attackerade kristen moral som ett hinder för evolutionära framsteg (23) och Alexander Tille kritiserade Jesus och de ”humanistiska fanatikerna”, som ”… ur läran om att alla människor är Guds barn och har lika värde inför Honom [hävdade] att alla människor har lika stor rättighet att finnas till och har lika värde”, vilket enligt honom var ”oförenligt med evolutionsteorin” (24). Tille gladde sig vidare åt Nietzsches förnekande av medlidande och sympati eftersom detta ej leder till evolutionära framsteg. Snarare, försäkrade Tille: ”Även det noggrannaste urval av de bästa uppnår ingenting, om det inte är förbundet med en hänsynslös eliminering av de sämsta människorna…Detta innebär därför att bli hård mot dem som är under medelmåttan, och när det gäller dessa att besegra sin egen sympati” (25). Christian von Ehrenfels uttryckte samma tankegång på följande sätt:”Den liberal-humanistiska påhittet om alla människors lika värde var helt visst en av de mest godtyckliga, okunniga saker som det mänskliga sinnet någonsin har tänkt ut.” (26). 

Hitlers världsåskådning

 Hitler var ett barn av sin tid och stödde sig också han på Darwins teorier. Han menade t.ex. i Mein Kampf att han förespråkade …”en mer förfinad evolution” av mänskligheten och skriver 1923: ”Men vi Nationalsocialister intar här (i den judiska frågan) en extrem ståndpunkt. Vi vet bara ett folk, som vi kämpar för, och det är vårt eget. Kanske är vi inhumana! Men om vi räddar Tyskland, så har vi åstadkommit världens betydelsefullaste handling. Kanske begår vi orättvisa handlingar? Men om vi räddar Tyskland så har vi upphävt den största orättvisan i världen. Kanske är vi omoraliska ! Men om vårt folk räddas, så har vi åter berett vägen för sedlighet.”(27). I ett tal hållet 1933 sade han: ”Klyftan mellan den lägsta varelse som fortfarande kan kallas människa och våra högsta raser är större än mellan den lägsta formen av människa och den högsta apan” (28), en åsikt som är ett eko av Ernst Haeckels 1868 (13). När det gäller tyskarnas kamp emot judar, så hade detta enligt Hitler …”väsentligen varit en desinficerande process, vilken vi fullföljt till dess yttersta gräns och utan vilken vi själva skulle ha kvävts och blivit tillintetgjorda.” (29). Ytterligare en djupt tragisk detalj i detta skeende är att evolutionsteorin, trots att den existerat i mer än 150 år, aldrig kunnat vetenskapligt bestyrka ett enda av sina vidlyftiga påståenden. Den är …”ingen vetenskap” utan – ”en bluff … som lyckats alltför väl”, skrev författaren E.F. Schumacher mycket insiktsfullt redan 1977 (Vägledning för vilseförda). Detta påstående har mycket övertygande besannats av de 15 senaste årens amerikanska debatt om evolutionsteorin. Som djupt troende darwinist under flera decennier känner jag mig grundlurad. 

Summering:

 Sammanlagt mer än hundra miljoner människor dog i de båda världskrigen inräknat Spanska sjukan, som på grund av undernäring och dåliga sanitära förhållanden följde i krigets spår. Dessutom dödades 6 miljoner judar i en exempellös förintelseprocess. Många har frågat sig hur det var möjligt för människor att deltaga i systematisk förintelse av den judiska befolkningen, till synes helt känslokallt och utan varje tecken på samvetsförebråelse. Svaret är att detta i grunden inte så mycket berodde på individuell ondska som på tron på en teori, vilken nästintill uppmanade till ’förintelse’ av förment lägre stående människor och ’förakt’ för genuint mänskliga känslor som sympati, medkänsla och medlidande. Eller som det uttrycks av historikern Richard Evans: ”Socialdarwinismens språk hjälpte till att avlägsna alla hämningar från dem som ledde regimens terror- och förintelsepolitik, och den legitimerade dessa hållningar i sinnet hos dem som utövade dem genom att övertyga dem om att vad de gjorde rättfärdigades av historien, vetenskapen och naturen.”(30). Utan att förringa varje nazists ansvar för egna begångna onda handlingar är det hög tid att den teori, darwinismen, som skapade dessa vanvettiga vanföreställningar hos nazisterna och övriga krigshetsare, också får bära en del av skulden. 

Referenser:

1. Richard Weikart, ”From Darwin to Hitler; Evolutionary Ethics, Eugenics, and Racism in Germany” (N.Y,2006)

2. Steven E. Aschheim, ”In Times of Crisis” (Madison, 2001), sid. 111.

3. N.D.A. Kemp: ”Merciful Release: The History of the British euthanasia Movement (Manchester, 2002), sid. 19. 

4. Charles Darwin, ”Origin of Species” (London: Penguin, 1968), sid. 129 och 263.

5. Charles Darwin, ”Origin of Species” (London: Penguin, 1968), sid. 459.

6. Charles Darwin: ”The Descent of Man”, 1871: (1) sid. 201. 

7. Adam Sedgwick to Charles Darwin, November 24, 1859, in The Correspondance of Charles Darwin vol. 7: 1858-1859 (Cambridge, 1991), sid. 397. 

8. Oscar Peschel, ”The Origin and Differences of the Human Races”; Das Ausland 33, 1860; sid. 393.

9. Oscar Peschel, ”Ein Rückblick auf die jüngste Vergangenheit” [ung. En tillbakablick på den yngsta forntiden], Das Ausland 39, 1866, sid 874.

10. Ernst Haeckel, ”Freie Wissenschaft und freie Lehre” [övers. Fri vetenskap och fri lärdom] (Stuttgart, 1878), sid. 73-4.

11. Ernst Haeckel, ”Natürliche Schöpfungsgeschichte” [övers.Naturlig skapelseberättelse] (Berlin, 1868), sid. 547. 

12. Ernst Haeckel, ”Natürliche Schöpfungsgeschichte” [övers.Naturlig skapelseberättelse] (Berlin, 1868), sid.549.

13. (Ernst Haeckel, ”Natürliche Schöpfungsgeschichte” [övers.Naturlig skapelseberättelse] (Berlin, 1868), sid.555.

14. Bartholomäus von Carneri, ”Sittlichkeit und Darwinismus” [övers. Sedlighet och darwinism] (Wien, 1871), sid. 29. 

15. ”The Life and Letters of Charles Darwin”, ed. Francis Darwin (New York, 1919), 2: sid. 270.

16. Heinz Gollwitzer, Die gelbe Gefahr [övers. Den gula faran] (Göttingen, 1962), sid. 169.

17. Friedrich von Bernardi, ”Deutschland und der nächste Krieg” 6th ed. [övers. Tyskland och nästa krig], (Stuttgart, 1913), sid. 11 och 57.

18. Franz Conrad von Hötzendorf, ”Private Aufzeichnungen” [övers. Privata anteckningar], ed. Kurt Peball (Wien, 1977), sid 317. 

19. Vernon Kellogg, ”Headquarters Nights” (Boston, 1917), sid. 22-32.

20.William Roscoe Thayer,”Evolution and war, 1871 – 1918”, citerat i Antonello La Vergata Nuncius 9; 1994, sid. 148. 

21. William Jennings Bryan, ”In His Image” (Freeport, NY, 1922, rapporterad 1971), sid 124-125.

22. Ernst Haeckel, ”Die Weltsräthsel” [övers. Universums gåta], Folkutgåva (Bonn,1903), sid. 135.

23. Wilhelm Schallmayer, ”Vererhung und Auslese im Lebenslauf der Völker” [övers. Arv och urval i folkens levnadsförlopp], (Jena, 1903), sid 227.

24. Alexander Tille, ”Von Darwin bis Nietzsche” (Leipzig, 1895), sid. 21-2. 

25. Alexander Tille, ”Von Darwin bis Nietzsche” (Leipzig, 1895), sid. 232-234. 

26. Christian von Ehrenfels, ”Sexualethik” (Wiesbaden, 1907), sid 95.

27. Adolf Hitler, ”Politik und Rasse. Warum sind wieAntisemiten?” [övers.”Politik och ras. Varför är vi antisemiter?”] in Hitler Sämtliche Aufzeichningen [övers. Hitler Samlade anteckningar], 1905-1924, sid. 909.

28. ”The Speeches of Adolf Hitler”, April 1922-Augusti 1939 (Oxford, 1942), I:464.

29. ”The Testament of Hitler: The Hitler-Bormann Documents: February-April 1945”, ed. Francois Genoud (London 1961), sid. 51; Hitler uttryckte liknande åsikter mycket tidigare; se ”Hitlers Samlade anteckningar”, 1905-1924, sid. 156, 176-177.

30. Richard J. Evans, ”In search of German Social Darwinism: The History and Historiography of a Concept”, in Medicine and Modernity (Washington, 1997), sid. 79.