Det finns idag ingen rationell förklaring till Nära Döden-Upplevelsen (NDU) i den meningen att den inte kan förklaras av det rådande vetenskapliga paradigmet. Detta blir alldeles uppenbart för dem som tar del av de berättelser från NDU-patienter, som kommer att redovisas här. NDUn är dock mycket vanligare än man tror och visar sig ha en livsomvälvande betydelse för de människor som genomlever en sådan, enligt deras egna berättelser. Det livsomvälvande består i att de inte längre är rädda för döden och därför kan leva fullt och göra verklighet av sina ambitioner i detta fysiska liv. Rädsla och tvivel förlamar. Det livsomvälvande består också i dess sociala konsekvenser: När man kommer över på ”den andra sidan” , berättas det, så får man själv uppleva hur ens egna handlingar i livet påverkat andra människors känslor och hur dessa handlingar upplevdes för de som utsattes för dem. Om människor visste att de själv efter döden skulle få uppleva allt ont eller gott de gjort emot andra människor, så skulle de tänka efter två gånger innan de begick några onda handlingar. Av dessa två skäl är det därför livsviktigt att människor får en inblick i vad som händer efter den fysiska döden.

Detta är en föreläsning som jag hållit ett flertal gånger för olika kategorier av läkare och sjuksköterskor på Sahlgrenska Universitetssjukhusets alla sjukhusenheter och på flera andra sjukhus med start någon gång i slutet av 1980-talet. Under en period från 1990-92 anlitades också detta föredrag ett 20-tal gånger av två läkemedelsbolag i samband med deras gemensamma läkemedelsreklam för distriktsläkare knutna till olika sjukhus på Sveriges västkust. Därefter har jag hållit föredraget i olika modifierade former sporadiskt under 1990-talet på olika sjukhus i Sverige och Norge och dessa föreläsningar kulminerade senare i TV-programmet ”Norra Magasinet”, vilket sändes den 29 mars 1998.

Upprinnelsen till mitt intresse för NDU

Ursprunget till mitt intresse för vad som eventuellt skulle kunna hända efter döden var en tragisk händelse vid vilken jag som intensivvårdsdoktor inte kunde ge tröst till en mamma som förlorade sitt enda barn i denna olycka. Det heter ju i den Hippokratiska läkareden att man skall ”alltid trösta, ofta lindra och ibland bota”. Men med den inställning till döden som för närvarande är gängse inom läkarkåren – att allt tar slut när man dör – blir det mycket svårt att följa den hippokratiska läkareden att ”alltid trösta”.

Tragisk olycka

Dödsfallet av en femårig flicka skedde under sådana dramatiska och fasansfulla former att jag efter avslutad vård av flickan och inför den nu helt ensamma mammans återbesök till mig beslöt mig för att under mellantiden till återbesöket försöka ta redan på vad vetenskapen känner till – om någonting – om vad som händer efter döden. Året var 1987. Jag hade aldrig varit intresserad av döden. Emellertid hade jag en kort tid dessförinnan läst en förunderlig men för mig livsförändrande bok av E. F. Schumacher med titeln ”Vägledning för vilseförda”, i vilken författaren på ett övertygande sätt argumenterade för en möjlig andlig värld utanför vår fysiska värld. Denna bok hade gjort intryck på mig och jag beslöt mig nu för att försöka ta reda på vad man vet om vad som händer efter döden.

Olyckliga tillfälligheter

Detta berättades för mig innan jag som doktor hade träffat mamman och den svårt skadade flickan: Mamman hade inte fått plats på den fullsatta bussen till jobbet och återvände snabbt hem för att få skjuts av sin make, som då också var tvungen att i bilen ta med deras 5-åriga dotter. Det hade varit frostigt och kallt dagen innan, en dag i mitten av november. Det mesta hade dock smält bort i solen förutom i en kurva på vägbanan, som låg i skuggan av ett bergsparti. Man hade bråttom och bilen fick sladd och kom ut i motsatta vägbanan, varvid den blev påkörd på vänster sida av en annan personbil. När ambulansmännen anlände uppmärksammade de genast att den lilla flickan, som satt fastspänd i barnstolen i höger framsäte, var medvetslös och utan andning. Hon togs snabbt omhand, återupplivades och kopplades till ventilator via ett andningsrör (tub) i mun och luftväg. Mamman, som satt i vänster baksäte just där den andra bilen kört in, hade ådragit sig en komplicerad vänstersidig underbensfraktur, som opererades akut. Pappan, som kört bilen, kom gående in till sjukhuset och kunde berätta vad som hänt. Han var till synes utan skador men dog plötsligt under dramatiska omständigheter för sina då osynliga men mycket allvarliga skador.

Hög ryggmärgsskada

Detta hade skett på en fredag. På lördag var jag jourhavande läkare på intensivvårdsavdelningen och fick en kort rapport från jourhavande ortoped om flickans skador. På lördagsmorgonens röntgenrond upptäcktes en allvarlig skada högst upp på ryggmärgen, vilket kunde förklara hennes förlamning i armar och ben. I just detta område är ”andningscentrum” och ”vasomotorcentrum” belägna (som reglerar andning, blodtryck och pulsfrekvens). Allt hopp, om att förlamningen skulle kunna gå tillbaka, var dock inte ute. Vid ryggmärgsskador drabbas man först av en ”spinal chock” (spinal = ryggmärg) med kraftig svullnad och förlust av nervledningsfunktion. När svullnaden sedan lägger sig kan delar av eller hela funktionen komma tillbaka – om skadan inte är alltför allvarlig. Därför fattades beslut om att flickan skulle ligga kvar nedsövd i respiratorn i minst tio dagar, tills svullnaden klingat av.

Det ankom nu på mig som jourhavande att gå in till mamman och ge henne beskedet om flickans skada på ryggmärgen och vad detta kunde innebära för framtiden. Detta var mycket långa och tunga minuter. Jag höll mamman i handen länge – med båda mina händer – utan att kunna säga så mycket mera. Jag erbjöd henne sedan möjligheten att flytta in hennes sjuksäng till flickan så att de kunde vårdas i samma rum. Mamman avböjde. Några timmar senare ändrade hon sig och ville flyttas in till flickan, vilket så skedde.

På grund av det svåra livstraumat beslöts att endast överläkare och ansvarig IVA-läkare skulle gå in till patienten under ronden på måndagsmorgonen medan alla övriga läkare och sjuksköterskor skulle stanna utanför vårdrummet. Efter samtal och undersökning av överläkaren och IVA-ansvarig doktor ville dock patienten ställa några frågor till mig, som skött henne under hela helgen. Samma önskan upprepades flera dagar i rad. Det beslöts då att jag ensam skulle ha hand om kommunikationen med modern under morgonronderna. På grund av detta band kom jag att bli väldigt känslomässigt berörd av denna lilla flickas öde.

Ingen förmåga till egen andning

Om det inte fanns någon egen andning när svullnaden klingat av, så förväntades även hjärtat sluta slå inom 2-3 veckor efter skadetillfället. Detta händelseförlopp var väl känt, eftersom andnings- och hjärtreglering i stort sett styrdes från samma skadade område i förlängda märgen. Det gick inte som vi hoppats efter den stipulerade tiden utan respiratorn fick stängas av och flickan dödförklaras. Detta fall följer nog många liknande olycksfall, som omhändertas på olika sjukhus över hela världen. Det speciella här var att jag som ung intensivvårdsdoktor på nära håll fick uppleva denna svåra och fullkomligt förlamande sorg.

”Det finns ingen död – bara olika världar”

Mamman undrade nu om hennes lilla flicka ”hade det bra” – Ja, hon har det bra nu, svarade jag och kom att tänka på ett mycket vackert och berömt tal från 1854 till den amerikanske presidenten i vilket indianhövdingen Seattle säger att ”det finns ingen död, bara olika världar” och att indianer ofta möter ”Den Store Anden” i naturen. Detta var naturligtvis inget bevis för att någonting, men det gav tröst att tänka så. Mamman flyttades därefter till vanlig vårdavdelning under någon veckas tid och jag brukade besöka henne varje dag innan jag gick hem för dagen.

Återbesök

Hon hade förlorat sitt enda barn och sin make och var nu ensam med sin tunga sorg. Jag visste att man på olika barnsjukhus följde upp tragiska dödsfall med flera återbesök för att försäkra sig om att föräldrarna kunde klara av sin vardag. Jag föreslog därför att hon skulle komma på återbesök, trots att man på intensivvårdskliniker inte har detta som rutin. Inför återbesöket i januari kände jag mig nervös; vad skulle jag säga? Jag ville ju så gärna att det skulle vara så som jag utlovat och att flickan hade det bra, att döden egentligen inte finns och att man efter den kroppsliga döden kommer till en annan värld. Jag beslöt mig nu för att försöka undersöka detta.

Raymond Moodys ”I dödens gränsland”

I bokhandlarnas fönster gjorde man vid denna tid på många ställen reklam för en bok med titeln ”I dödens gränsland” som handlade om vad som händer när man dör, utgiven 1975 och skriven av psykiatern Raymond A. Moody Jr. Han hade 1963 under sin psykiatriutbildning på föreläsning fått höra psykiatern George G. Ritchie redogöra för sina andliga upplevelser på ”den andra sidan” i samband med en dubbelsidig lunginflammation i september 1943. Denne var enligt journalanteckningar konstaterat död under 9 minuter. George G. Ritchie skrev senare en hel bok om detta med titeln ”På den andra sidan”. Raymond A. Moody Jr. började då fantisera om att kunna träffa på en eller helst två patienter som varit nära döden, intervjua dessa och sedan publicera dessa intervjuer som fallbeskrivningar i någon vetenskaplig tidskrift. Det skulle visa sig att upplevelsen var mycket vanlig och på kort tid hade han samlat ihop 150 patienter som han djupintervjuade och publicerade resultatet av i sin ovan nämnda bok. Boken var en total ögonöppnare både för mig och för andra och fick snabbt många efterföljare i form av intervjuunder-sökningar utförda av läkare inom olika medicinska specialiteter, varav jag läste det 20-tal som kommit ut under 1990-talet. Om man idag söker på Amazon.com med sökordet ”Near Death Experience” så får man upp 8.000 träffar.

Upplevelser gemensamma för alla

Det visade sig att patienternas upplevelser var väldigt likartade och kunde indelas i 9 olika drag: 1. en känsla av att vara döda trots att de är fullt medvetna varvid de kan fråga sig: ”är jag död nu?” 2. Om de råkat ut för något mycket smärtsamt så är de nu befriade från alla smärtor. 3. Deras medvetande lämnar kroppen och de kan se allting som utspelar sig kring den egna döda kroppen uppifrån taket och till och med passera genom väggar och röra sig ut på parkeringsplatsen och se vad som sker där. 4. Därefter kan de komma in i ett mörkt tomrum som i en tunnel och 5. färdas snabbt genom ett ljus i tunneln till en helt annan värld där de 6. får möta tidigare döda vänner och släktingar, som är omvärvda av ljus och 7. de möter en ljusgestalt, som de tolkat som ett slags Högsta Väsen och som känner till allt som hänt i deras liv. 8. Under hans närvaro gör de sedan en återblick på sitt liv och som på video spelas avgörande händelser och beslut i livet upp samtidigt som ljusgestalten frågar om de ”är nöjda med sitt liv”. 9. De har absolut ingen lust att återvända till de levandes värld men får ofta beskedet att ”du skall tillbaka, din tid är inte kommen ännu”. Alternativt kan de vara småbarnsförälder, och därför känner sig tvungna att återvända för barnens skull.

Deras upplevelser skiljer sig emellertid från det som man upplever i den fysiska världen. Det viktigaste är en känsla av ”oerhörd frid och lycka”. De säger ofta att det de upplevt är ”outsägligt” och inte går att beskriva med våra ord. De har också en känsla av ”tidlöshet”. De kan inte säga om det gått 15 sekunder eller tre timmar. Samtidigt är hela upplevelsen mycket ”verklig” och de kan till exempel säga att ”det var mycket verkligare än att sitta här och prata med dig”, vilket flera personer sagt till mig.

När medvetandet separeras från kroppen kan de få två slags upplevelser: a) antingen lämnar medvetandet bara kroppen eller också b) går det vidare till en annan värld. När medvetandet är kvar i denna fysiska verklighet kan de mycket detaljerat se allt som sker i rummet. De både hör vad andra säger och läser andras tankar eller känner andras känslor. När de emellertid gör försök att kommunicera med dem i rummet så är det ingen som uppfattar att de finns i rummet. Jag kommer nu att återge några berättelser såsom dessa berättats i boken ”Vi upplevde döden” av Michael Sabom, professor i kardiologi. Och många av hans beskrivningar, som återges här, har jag använt under mina många föreläsningar om NDU, fast inte alltid på samma sätt eller i den ordning, som de framställs här.

Utomkroppsliga upplevelser

Patient 1: ”jag kunde inte på något vis tala om för henne att jag mådde bra. På något sätt visste jag att jag mådde bra, men jag visste inte hur jag skulle tala om det för henne. Jag bara såg på.”

Patient 2: ”Jag kunde se att jag inte var där. Jag hade försvunnit. Jag sa ’Om någon kan höra mig, så mår jag bra’”. Byggnadsarbetaren försökte prata direkt med en sköterska:

Patient 3: Jag såg mitt [fysiska] ansikte. Det var drygt en meter nedanför mig, och jag kunde se det…jag kunde se att de (läkare och sköterskor ) var upptagna. En gång kunde jag faktiskt se att en sköterska såg mig rakt i [mitt ickefysiska] ansikte så här nära [visar på 30 cm]. Jag försökte säga nånting, men hon sa ingenting… Det var som att titta på en filmduk som inte kan svara och som inte märker att man är där. Det var jag som var verklig och hon som var overklig. Det var så jag kände det.

Patient 4: ”Jag försökte hindra dem [läkarna]. Jag försökte faktiskt ta tag i dem och hejda dem, för jag kände mig verkligen lycklig där jag var …Ja, jag kommer ihåg att jag tog tag i läkaren…”

Fråga: ”Vad hände då?”

Svar: ”Ingenting. Absolut ingenting. Det var nästan som om han inte var där. Jag grep tag i honom och han var inte där, eller också gled jag rätt igenom honom eller nåt sånt.”

Patient 5: ”Vet du vad ett zoomobjektiv är för nåt? Jag kunde själv ställa in det. Jag kunde få föremålet närmre mig, eller mig närmre föremålet. Det räckte med att jag tänkte: Det skulle inte vara så dumt att vara lite närmre föremålet  och så var jag där.”

Tankeresor

De kan också göra så kallade tankeresor. Så fort de tänker på någonting, så befinner de sig där. Väl tillbaka i den materiella världen är det väldigt svårt att berätta för någon vad de varit med om.

En patient berättar så här: ”Medan de håller på ned det [att operera], kommer jag ihåg att jag plötsligt far direkt tillbaka till slagfältet där jag hade stupat. De höll på att städa upp efter slaget. Jag tittat på alla dem som hade dött den dan, och de la dem  i säckar, och de tog hand om de sårade. Jag kände en av männen, och jag kommer särskilt ihåg att jag försökte få honom att sluta samla ihop de där kropparna. men jag lyckades inte, och plötsligt var jag tillbaks på sjukhuset… Det var nästan som om jag i ena ögonblicket var där, och plötsligt i nästa ögonblick var här borta. Det var precis som att blinka med ögonen.”

En annan patient berättade: ”Jag kunde se precis vart jag ville. Jag kunde se ut på parkeringsplatsen, men jag befann mig fortfarande i korridoren… Det var precis som om jag sa ”OK, vad är det som händer ute på parkeringsplatsen?” och en del av min hjärna for dit och tog en titt på vad som hände där borta och kom tillbaka till mig och rapporterade, eller … jag vet inte …Jag tyckte att de förde ett jäkla oväsen där de tvättade tvätten. De hade stora kokare där och jag tänkte: Oj, det är alldeles för mycket oväsen. Jag är säker på att patienterna ovanför på nästa våning måste höra det. De borde ljudisolera de där dörrarna. De borde ljudisolera taket. Jag hade faktiskt tillfälle att gå till cafeterian när jag var tillbaka på sjukhuset och hälsade på en bekant [några månade senare], och det såg precis likadant ut som det gjorde när jag ”såg” det. Samma detaljer – men det hade jag inte tänkt berätta för dig.”

En tredje berättade så här: ”Jag skulle ha kunnat ge mig iväg från min kropp precis när jag hade velat… Det fanns ingenting mekaniskt inblandat som med bilar. Det var helt enkelt en tankeprocess. Det kändes som om jag skulle kunna tänka iväg mig själv precis vart jag ville på ett ögonblick… Jag var glad och hade en känsla av makt. Jag kunde göra vad jag ville…Det är faktiskt mer verkligt än här.” 

Den transcedentala upplevelsen

När de går vidare till en annan värld så passerar de ofta en mörk tom region, som ibland beskrivs som en tunnel och som slutar med ”ljuset i tunneln”. På ”den andra sidan” badar man i ljus, som dock inte alls bländar på samma sätt som när man tittar på solen. Det är enormt vackert, man ser de mest fantastiska färger och hör vacker musik. Man möter också tidigare döda släktingar, som man kommunicerar med, men aldrig nu levande människor. Detta senare sker ju ofta i drömmar. Ibland händer det att människor har båda dessa upplevelser.

Rent vetenskapligt är det väldigt svårt att undersöka vad den transcedentala upplevelsen står för. Den autoskopiska är lättare att kontrollera och det gjordes av dr. Michael Sabom, som är professor i kardiologi, i hans bok ”Vi upplevde Döden”. Denna bok bygger på intervjuundersökningar av 194 patienter som varit nära döden, uppdelat på 116 retrospektiva och 78 prospektiva fall. [Retrospektiv betyder att patienten en tid tillbaka haft en NDU och han/hon intervjuas därefter. Prospektiv betyder att man deltar under återupplivningen och förvissar sig om att patienten varit ”död” i klinisk bemärkelse eller skulle dött om man inte ingripit med återupplivning]. Nedan återges ordagrannt ett fall från Saboms bok där en kvinna återger vad hennes medvetande såg uppifrån taket då hon hade en epileptisk kramp och förmodades av omgivningen vara helt medvetslös:

Kvinna med epileptiskt anfall

”Jag visste att någonting skulle hända … och sedan blev jag medvetslös … och jag tittade ner och kunde se hur jag började krampa, och jag började falla ur sängen, och flickan i sängen bredvid skrek efter sköterskorna … Sköterskan fångade upp mig och la tillbaka mig, och då hade där kommit två sköterskor till, och en kom tillbaka nästan genast med en spatel på min tunga. Och de fick upp sänggrindarna och kallade på doktorn… Det var en känsla av höjd, stort avstånd, en känsla av lätthet, som att vara uppe på en balkong och titta ner och se på allt detta och känna sig mycket avskärmad, som om jag tittade på nån annan, som om man såg på en film… Det var en mycket lugn och avspänd känsla, en känsla av välbefinnande… Allting gick att se tydligt, som att titta på TV…Jag tyckte att det såg hemskt fult ut att se min kropp harva omkring i sängen… och så som jag slängde omkring i sängen… så skrämde jag flickan i den andra sängen…Kramperna varade inte särskilt länge, och nästa sak som jag märkte, jag vet inte hur förändringen gick till, men jag vaknade upp nästa morgon, och då var jag tillbaka i mig själv igen.”

Patient som återupplivas på vårdavdelning

Nästa ordagranna autoskopiska berättelse från Saboms bok rör en patient som får ett hjärtkammarflimmer och får hjärtmassage och defibrilleras med flera elektriska stötar:

”Det var nästan som om jag var avskärmad, som om jag stod en bit ifrån och tittade på, jag deltog inte alls utan var en ointresserad åskådare… Det första de gjorde var att ge en injektion i droppslangen, i den där gummipackningen som dom har för sprutor… Sen lyfte de upp mig och flyttade upp mig på plywoodskivan. Det var då som dr A började slå mig i bröstet… De hade satt på mig syrgas innan, en av de där små näskatetrarna, och de tog bort den och satte på en ansiktsmask som täckte munnen och näsan. Det var en slags tryckgrej… en slags plastmask, ljusgrön till färgen… Jag kommer ihåg att de drog fram kärran, defibrillatorn, apparaten med plattorna… Den hade en mätare på framsidan… Den var fyrkantig och hade två nålar, en fast nål och en som rörde sig… [Nålen] verkade att röra sig ganska långsamt, faktiskt. Den flög inte bara upp, som den gör på amperemätare och voltmätare… Den första gången gick den upp till mellan en tredjedel och halva skalan. Och de gjorde det igen, och den gången gick den upp över halva skalan, och tredje gången var det omkring tre fjärdedelar… Den fasta nålen rörde sig var gång de tryckte på grejen och någon donade med en. Och jag tror att de flyttade den fasta nålen och den stod stilla medan den andra rörde sig upp…. [Defibrillatorn] hade en massa rattar. Den stod på hjul med ett litet räcke runt om, och de hade grejer på den. Och de hade de där två platt-grunkorna med kablar på… som runda skivor med handtag på… De höll en i var hand och de satte dem på mitt bröst… Jag tror att det var som handtag med små knappar på… Jag kunde se hur jag ryckte till.”

[Den fasta nålen ställs först på 100 W, därefter 200 W och slutligen på 300 W medan det tar lite tid innan den rörliga nålen laddat upp så mycket att man kan trycka på knapparna och ge elstöten. Det räckte alltså inte med 100 W och 200 W utan man fick ge tre el.stötar]

Försöksgrupp: 32 patienter med NDU

För läkare och sjuksköterskor som deltagit i hjärtmassage och defibrilleringar framstår detta som en fullkomligt korrekt beskrivning av hur en sådan går till. Men man kan också fråga sig om patienten kan ha beskrivit detta utifrån vad han/hon sett på TV eller som medpatient till en annan patient som de sett genomgå denna procedur på samma rum. Eller att det kan röra sig om ”intelligenta gissningar”. För att utreda detta gjorde prof. Michael Sabom en jämförande undersökning. I försöksgruppen ingick 32 patienter som under hjärtåterupplivning upplevt de fenomen som är förknippade med ”Nära Döden-Upplevelsen” och som beskrivits ovan.

Kontrollgrupp: 25 ”stamkunder” på HIA

Som kontrollpatienter använde han patienter som varit ”stamkunder” på hjärtintensivavdelningar med känd hjärtsjukdom sedan mer än 5 år. Dessa kunde således förmodas ha varit inlagda åtskilliga gånger på hjärtavdelning och i så fall själva varit utsatta för hjärtåterupplivning eller bevittnat hur andra medpatienter genomgått denna procedur. Tjugo av dessa 25 hade haft hjärtinfarkt, 12 hade hjärtkateteriserats (= fått slang till hjärtat), 8 hade genomgått öppen hjärtkirurgi, 2 hade fått elektriska stötar på grund av förmaksflimmer, 1 hade fått pacemaker och 4 hade fått hjärtstillestånd och återupplivats utan att ha haft någon Nära Döden-upplevelse.

Endast patienter med NDU kunde ge korrekta beskrivningar

Prof. Michael Sabom ställde nu frågan till dessa kontrollpatienter om de kunde beskriva hur en hjärtåterupplivning går till. Tjugo av dessa 25 gjorde flera större fel. Det vanligaste felet var att man trodde att det på en hjärtintensivavdelning görs ”mun-till-mun andning”. Detta görs aldrig på en intensivavdelning där man istället ventilerar patienten med ansiktmask och andningsblåsa. Man missuppfattade också vad som menas med ”fri luftväg” och trodde att man satte ”trä-spatlar i munnen”, ” som glasspinnar, fast större”. Man missuppfattade också hur en hjärtåterupplivning går till och trodde att den innebar ”en dunk i ryggen” eller att ”man öppnar bröstkorgen och håller händerna runt hjärtat och masserar det”, eller att man ”ger ett hårt slag i magen”, och ”sitter grensle över patientens ben och trycker uppåt”. Man missuppfattade också ofta innebörden av defibrillering (=den elektriska stöten genom hjärtat) och trodde att man ”ger en elektrisk stöt genom kablarna som är fastsatta på bröstet och går till kardioskopet”, man ger en ”elektrisk stöt genom nål som var instuckna i hjärtat genom bröstkorgen”. Man missuppfattade också hur de metallplattor ser ut som man använder när man ger elektrisk stöt genom hjärta och hur dessa används. Många trodde att man ”kopplade dem till en lufttub med högtryck”, att de hade ”sugkoppar på undersidan”, ”inte var kopplade till någonting alls”. Endast 3 av 25 patienter gav begränsade beskrivningar som var fria från uppenbara fel. Av detta drog professorn i kardiologi Dr. Michael Sabom slutsatsen att patienterna med NDU verkligen hade sett och upplevt allt det som de berättade, vilket de egentligen inte skulle kunnat se om vår materialistiska syn på verkligheten stämmer.

Att de inte skulle kunnat se detta framgår väldigt tydligt av nästa berättelse som är hämtad ordagrant från prof. Saboms bok. Det rör en patient som genomgår en hjärtoperation. Patienten är nedsövd och får andningshjälp av en ventilator. Den centrala kroppstemperaturen är sänkt till +23°C och patienten är djupt medvetslös av både sövning och låg kroppstemperatur. Han är uppkopplad till hjärtlungmaskin, som brukligt är när man måste stanna hjärtat men hjärna, njurar, lever och övriga organ ändå måste få en viss blodcirkulation. Han har inga andra bedövningar, vilket är viktigt att påpeka då man sågat itu och spänt isär det delade bröstbenet, vilket skulle varit outhärdligt smärtsamt i vaket tillstånd. Ögonlocken är dessutom stängda och tejpade för att hornhinnan inte skall skadas av uttorkning och ett 60 cm högt stort grönt skynke skiljer av området för kirurgi och narkos. Ibland lägger man också ett grönt skynke över hela ansiktet för att inte förlora värme från huvudet under operationen. Nu skall vi ta del av vad denna patient upplevt under denna operation.

Patient genomgår operation i hjärtlungmaskin

Så här berättar han/hon: ”Narkosläkaren bedövade det här området och satte en grej [nål] där…[Patienten fick i denna nål sömnmedel på vårdavdelningen för att slappna av inför operation, s.k. premedicinering, min anm.] Jag måste ha slumrat till… När jag lämnade det där rummet före operationen, var jag fullständigt medvetslös och jag har över huvud taget ingen uppfattning om hur jag transporterades därifrån upp till där de opererar, förrän plötsligt rummet lyser upp, men inte så ljust som jag trodde att det skulle vara. Det var då jag kom till medvetande, men de hade faktiskt redan gjort en del med mig. De hade slutat klä in mig, narkosläkaren hade satt igång med sitt, och plötsligt blev jag medveten om alltsammans… som om jag var i rummet en halv meter ovanför mitt huvud, som om jag var en annan person i rummet… Det var som om jag kunde tänka på någonting och sedan få se det i färg och inramat, precis vad jag ville. Jag kan medvetet erinra mig… att jag såg två läkare som sydde ihop mig efter operationen; doktor C tror jag att det var, för hans händer var så stora, gav mig en spruta eller nåt rätt in i hjärtat två gånger, en på ena sidan och en annan på andra sidan av hjärtat; apparaten som de hade för att hålla isär revbenen så det blev en öppning; nån apparat som de stack in i en ven här uppe, nån slags mätningar som de gjorde, ett instrument här uppe; nåt blankt i hans hand – det var narkosläkaren, det är jag säker på. Jag kunde se allting. Och mitt huvud var täckt , och att resten av min kropp var täckt av mer än ett lakan, många lakan, som de hade lagt i lager. Jag visste att det var min kropp. Jag hade alltid trott att ljusen skulle vara starkare, men de verkade inte vara så starka. Som självlysande fläckar snarare än stora högeffektiva strålkastare… Jag kan komma ihåg en del av vad de pratade om, och det vara verkligen överraskande… De hade alla möjliga sorters instrument instuckna i öppningen. Jag tror att de kallade för peanger; peanger över alltsammans. Jag var förvånad över att jag hade trott att det skulle vara mycket blod överallt, men där var faktiskt inte särskilt mycket blod. Inte så mycket som jag hade trott att det skulle vara… På ett eller annat vis kunde jag uppfatta vad som hände, som om jag såg det från nånstans bakom mitt huvud. 

Det är lite otäckt, för jag vet inte varför det gick att göra så här. Men jag vet vad jag såg. Det var verklighet, eller i alla fall så tror jag det… Det mesta var inklätt. Jag kunde inte se särskilt mycket av mitt huvud, men från bröstvårtorna och ner kunde jag se bättre… jag var utanför min kropp… [När de sydde ihop honom] tog de några stygn på insidan av mig först, innan de sydde utsidan. Och sedan sydde de bara ihop en. Den korte doktorn började här nere och jobbade åt det här hållet. Den andre doktorn kunde ha börjat mitt på och jobbade uppåt. Det var lite krångligt precis här (pekar, min anm.), men resten gick rätt fort… Och hjärtat ser ju inte alls ut som jag trodde. Det är stort. Och det är ändå efter doktorn hade tagit bort små bitar av det. Det ser inte ut som jag trodde att det skulle göra. Mitt hjärta påminde lite grand om Afrikas kontinent, bredare upptill och avsmalnande neråt. Bönformat skulle man också kunna säga att det var. Kanske var mitt vanskapt… [Ytan var] skär och gul. Jag trodde att det gula var fettvävnad eller nåt sånt. Sladdrigt och äckligt liksom. Ett stort område till höger eller vänster var mörkare än resten i stället för att vara samma färg alltsammans… Jag skulle kunna göra en teckning av sågen de använde och grejen som de hade för att hålla isär revbenen med. Den satt  där hela tiden, och jag kan komma ihåg i detalj hur den såg ut, förmodligen bättre än de andra grejerna. Den var inklädd i dukar runt om, men man kunde se metalldelarna. Jag tror att det enda de hade den till var att hålla den öppen hela tiden. De hade instrument som hängde runt om den och dolde den, och ibland släppte de peangerna och stack in kompresser som dom hade satt på peangerna, och där var också händer i vägen, så jag kunde inte se den hela tiden för den var dold ibland… Det verkar som om doktor C gjorde nästan alltihopa från min vänstra sida. Han skar bort bitar av mitt hjärta. Han lyfte upp det och vred det fram och tillbaka och tog god tid på sig att titta på det och undersöka det i detalj. De till och med tittade på några av artärerna och venerna, och där var en lång diskussion om de skulle gör en ’bypass’ här upp Nä, jag tror det var här bort, för jag trodde att hjärtat satt här borta [till vänster], men det sitter faktiskt mitt i. Och de bestämde sig för att inte göra det. Det verkade som om jag hade en ven här som var alldeles för stor, och som gjorde sig ännu större och släpper igenom massor av blod, och jag kunde höra hur de diskuterade det… Detta låter knäppt, men jag brydde mig inte om det… Det kändes inte som om jag skulle dö. Jag litade mycket på doktor C. Han är verkligen imponerande… Den där grejen, som de höll min bröstkorg öppen med, var gjord av gediget stål utan rost, jag menar inga missfärgningar. Prima, hård blank metall… [När de stoppade hans hjärta] kände jag att de gjorde det med nålen när de injicerade nånting rätt in i mitt hjärta. Det är otäckt när man ser den där grejen gå rätt in i hjärtat… Jag var mycket nyfiken, men jag ville inte fråga någon av läkarna i laget, för jag tror att det skulle verka dumt. Alla utom en läkare hade skydd knutna kring sina skor, och den här skojaren hade på sig vita skor som var nerfläckade med blod. Jag undrade varför den här ende doktorn hade på sig ett par vita konstläderskor i operationssalen när sköterskorna och allihopa hade gröna skydd som de hade sin skor i och den var knuten… Jag var djävligt nyfiken på det. Det verkade så underligt… Jag tyckte att det var ohygieniskt. Jag kunde ju inte veta var han hade gått omkring med dem, men det oroade mig. Jag tyckte att han borde ha haft skoskydd som alla de andra… Och sen var där en läkare som hade skadat lillfingret och det såg ut som om han skulle bli av med nageln. Där var en blodfläck under hans nagel på högra handen. Jag kunde se den genom handsken, som nästan var genomskinlig. Den var ordentligt mörk, och jag kunde se att det var blod. Det var han som sydde ihop mig, och han stod mitt emot doktor C, på andra sidan om bordet.”

Kommentar: Denna berättelse verifieras av själva operationsberättelsen, som också är fullständigt återgiven i Saboms bok. Jag har som narkosläkaren deltagit i flera hundra sådana här operationer och denna är alldeles korrekt återgiven. Vid två tillfällen berättas om nålar som sticks in i hjärtat. Första gången sprutar man in kalium i hjärtats kranskärl och då stannar hjärtat och man kan påbörja den specifika operationen. Andra gången sticker man in nålar på båda sidor av hjärtat för att suga ut den luft som finns kvar när hjärtrummen skall fyllas med blod (av hjärtlungmaskinen) innan man låter hjärtat börja slå igen. Luftbubblor är väldig farligt för hjärnan varför all luft i hjärtrummen måste sugas ut. Patienten kastar dock om ordningen av dessa händelser i denna berättelse.

Patient som genomgår diskbråcksoperation liggande på magen:

Nästa patient skall genomgå en diskbråcksoperation i ryggen och är sövd, ansluten till en ventilator och placerad på magen med ansiktet nedåt och med ögonen igentejpade för att undvika hornhinneskador. Mitt under diskbråcksoperationen får han så ett hjärtstillestånd vilket innebär att man snabbt måste vända patienten på rygg för att kunna göra hjärtkompressioner och defibrillera hjärtat med elektriska stötar. Men patienten har fortfarande ett öppet operationssår i ryggen som måste hållas sterilt. Ortopederna drar snabbt ihop operationssåret med några fortlöpande stygn och lägger snabbt ett sterilt förband innan de vänder patienten. Allt detta ser patienten trots att han ännu så länge ligger med ansiktet neråt och har ögonen förtejpade. [Berättelsen kopierad ordagrant från prof. Michael Saboms bok ”Vi upplevde döden”]:

[På operationsdagens morgon] ”gav de mig nån slags spruta och jag var ändå ganska sömnig redan (=premedicinering, min anm.). Jag kommer inte ihåg hur jag lämnade mitt rum och hur jag kom till operationssalen… Vad jag kommer ihåg från operationssalen var att det kändes som om jag svävade uppe under taket. Det kändes som om där var ett ljus bakom min axel, för där var mycket varmt. Jag trodde att det var operationslampan eller nåt liknande. Jag mådde mycket bra och jag tyckte att det var spännande att se vad de höll på med… Det var en sådan lustig känsla för jag var där uppe och kroppen var nedanför… Rummet var grönt. En av sakerna som slog mig var att jag trodde att de skulle ha operationsbordet parallellt med där de hade alla instrumenten, men i själva verket stod det i vinkel. Jag tyckte att det var intressant… De hade på sig operationshandskar… Jag kunde se att de opererade min rygg. Jag liksom svävade där. Det slår mig nu att det var konstigt att jag inte tyckte att det var otäckt att se på en operation. Jag kommer i håg att jag la märke till en läkare som stod på ena sidan om bordet, och den andre, det fick jag reda på senare, var överläkaren på neurokirurgen; han stod på den andra sidan. Det verkade som om överläkaren gjorde mycket mer än doktor D. Han berättade för honom hur, och så vidare. Jag tyckte att det var intressant, för det var egentligen meningen att den andre killen [dr. D] skulle ha gjort operationen. Sen kommer jag ihåg att dr. D sa ”Där är disken. Där är den.”

Då flyttade jag mig lite närmre för att kunna se vad som skulle hända. Jag kom rätt ner i operationen, och jag var förvånad över hur djupt in min ryggrad låg i ryggen och hur många lager med grejer fastklämda och allt möjligt. Det var otroligt hur djup min ryggrad var. Jag hade trott att den var precis under huden. Sen såg jag hur de stack in nånting, jag tror att det var från min vänstra sida, och ta ut disken… de hade en lång tång, men den var böjd ute i spetsen, och det var med den som de tog bort disken… Jag kände att det här var fullständigt fantastiskt. Jag sa till mig själv om och om igen ”Det är fullständigt otroligt! Det är helt fantastiskt!” Jag var förvånad över vad de gjorde och så snabbt. Då sade nån som stod upp vid mitt huvud – hm – jag kan inte komma ihåg orden för de var liksom tekniska, men jag förstod vad ordet betydde just då, och det var att ha slutat andas eller nåt sånt. ”Stillestånd”, tror jag att han sa, ”stillestånd”. Han sa ”Sy ihop”, och plötsligt satte de igång att ta ut peanger från ryggen snabbt som attan och sy ihop skinnet. Jag var fortfarande långt inte i operationen, och de började sy nerifrån. De sydde så fort att när de nästan var färdiga, så var där en stor lucka i skinnet Jag var riktigt bekymrad för jag tror att de hade dragit åt för hårt i ena sidan. Jag tänkte: Jag skulle ha kunnat gjort det mycket bättre själv. Men jag tror inte att jag kunde ha gjort det lika fort. Sen var det inte intressant längre, så jag svävade upp till taket och ut genom dörren och nerför korridoren. Jag var mycket nära taket för lysrören var mycket starka. Sen kommer jag inte ihåg nånting förrän jag vaknade i ett annat rum och då tittade jag uppåt. Det var mörkt ute och jag trodde att de hade opererat mycket tidigt på morgonen för det var fortfarande mörkt, men det var på kvällen. 

Här följer några andra berättelser ur Saboms bok, som tar upp de sociala aspekter på Nära Döden-Upplevelsen, som var anledningen till att jag ville göra ett program för ”Norra Magasinet”

Det är man själv som dömer

”Man får se sitt liv – och det är man själv som dömer. Hade du gjort vad du borde göra? Man tänker: Jo, jag gav sex dollar till en fattig och det var bra gjort av mig. Men det betydde inte ett dugg. Utan det är de små sakerna  – kanske ett litet barn som hade slagit sig och som man hjälpte eller att man bara gick upp och hälsade på en som låg till sängs och var sjuk. Det är de sakerna som är de viktigaste… Det är man själv som dömer. Man har fått förlåtelse för alla sina synder, men kan man förlåta sig själv för att inte ha gjort vad man borde ha gjort och en del småfusk som man kanske gjort i sitt liv? Kan man förlåta sig själv? Det är det som är domen.

Det man gör mot andra det gör man också mot sig själv

Det viktigaste jag lärde mig av min upplevelse var att jag själv bär ansvaret för allt jag gör. Ursäkter och förnekanden var otänkbara när jag befann mig där tillsammans med honom (”Ljusgestalten”, min anm.) och såg tillbaka på mitt liv. Och inte nog med det, jag såg att det inte är till den minsta nackdel med ansvar, att jag inte kan komma med ursäkter eller skylla min misslyckande på någon annan. Det är lustigt, men mina tillkortakommanden har på sätt och vis blivit mycket dyrbara för mig, för de är mina tillkortakommanden, och jag tänker jäklar anamma lära mig någonting av dem kosta vad det kosta vill. 

Jag kommer ihåg en speciell episod under återblicken när jag som barn ryckte åt mig min lillasysters påskägg för att det låg en leksak i den, som jag ville ha. Och under återblicken upplevde jag hennes känslor av besvikelse och förlust och av att känna sig utanför.

Tänk som vi bär oss åt mot andra människor när vi handlar kärlekslöst! Men det är underbart att veta att det är förutbestämt att vi inte tillåts förbli omedvetna om det. Om det är någon som inte tror mig när jag säger detta, så är det OK, vi kan träffas i livet efter detta när de fått tillfälle att vara med om det själva, så kan vi diskutera det då…

Allt man har gjort finns där [under återblicken] så att man kan bedöma det, och även om det känns väldigt olustigt för en att se vissa partier, så känns det skönt att få det ur sig. I livet kan man bära sig åt och skylla ifrån sig och till och med dölja vad man gjort och fortsätta må dåligt – om det är det man vill göra – genom att dölja vad man gjort. Men när jag höll på med återblicken gick det inte att dölja någonting. Jag var de människor som jag gjorde illa och jag var de människor som jag hjälpte att må bra. Jag önskar att jag kom på ett sätt att tala om för alla människor hur skönt det känns att veta att man är ansvarig [för sina handlingar] och att gå igenom en sådan här sak där det är omöjligt att smita sin väg. 

Det är den mest befriande känslan i hela världen. Det är en verklig utmaning, varenda dag i mitt liv, att veta att när jag dör kommer jag att få bevittna varenda en av mina handlingar igen, och dessutom verkligen få uppleva och känna vilken effekt de haft på andra . Det får mig att hejda mig och tänka efter. Jag är inte rädd för det. Jag längtar efter det. 

Alla detaljer finns kvar i det själsliga minnet

[Sen] frågade han mig: ”Vet du var du är?”… Jag sa:”Ja.”…Och han sa: ”Vad bestämmer du dig för?” När han sa det… det var som om jag visste allting som fanns lagrat i min hjärna. jag visste omedelbart om allting som jag någonsin vetat ända från början av livet. Och det som gjorde mig lite skraj var att jag visste att alla de andra i rummet visste att jag visste och att det inte gick att dölja någonting – de bra sakerna, de dåliga sakerna, allting… jag hade total, komplett kristallklar kunskap om allting som någonsin inträffat i mitt liv – varenda liten detalj som jag hade glömt bort… precis allting, och det gav mig en bättre förståelse för allting i det ögonblicket. Allting var så klart. 

… Jag insåg att det finns saker som varenda människa skickas till jorden för att inse och lära sig. Till exempel att ge mer kärlek, att vara mer kärleksfulla mot varandra. För att upptäcka att det viktigaste är mänskliga relationer och kärlek och inte materiella ting. Och att inse att varenda liten sak som man gör i sitt liv registreras och att trots att man slinker förbi det utan att tänka på det just då kommer det alltid fram senare. Till exempel, man står… vid rött ljus och har bråttom, och damen framför en, när det blir grönt, startar inte med en gång, [hon] märker inte ljuset, och man blir förbannad och börjar tuta på henne och säga till dem att skynda på. Det är sådana små saker som registreras som man inte inser just då att de är mycket viktiga. En av de saker som jag upptäckte som är mycket viktig är tålamod mot andra människor och att man inser att man själv kan komma i samma situation en annan gång. 

Gud är inte intresserad av teologi

Min läkare talade om för mig att jag ”dog” under operationen. Men jag talade om för honom att [det var som] jag väcktes till livet [i stället]. I den synen såg jag vilken stor skit jag var med all den här teologin, hur jag såg ner på alla som inte var medlemmar i samma kyrkosamfund som jag själv, eller som inte prenumererade på samma teologiska trossatser, som jag gjorde.

Det är många människor som kommer att bli snopna när de upptäcker att Gud inte är ett dugg intresserad av teologi. I själva verket tycker han att en del av teologin är rätt så komisk, för han var inte ett dugg intresserad av vilket samfund jag tillhörde. Han ville veta vad som fanns i mitt hjärta, inte i mitt huvud.

Tankeläsning

När jag vaknade upp och såg mig omkring kan jag minnas att jag visste allting. Och det värsta av allt… [Vad var det du visste?] Jag visste vad folk tänkte, jag visste vem som skulle komma in i rummet, jag visste att det var någon som gick i korridoren, och jag visste vad de skulle säga; och innan man satte på radion visste jag vad de skulle spela. Men jag berättade inte om det här för någon och jag tänkte: ”Jag måste få bort det här; jag måste få bort det ur huvudet”… Men det dröjde länge. [Efteråt] var det fruktansvärt. Jag menar, det var fruktansvärt. Jag gick in, och jag hörde allt det här, det kom in i mig… Jag berättade inte för en själ vad det var som hände, jag visste inte vem jag skulle prata med. Åh, jag gjorde allt jag kunde komma på för att bli av med det… Det höll på som värst i ett år, jag försökte hålla tillbaka det… Och så en dag gick jag in i ett rum och visste kanske bara vad en av dem tänkte och sen en dag var det någon som knackade på dörren och jag visste inte vem det var och jag tänkte: ”Gud vad skönt!” Det höll på i omkring två år och sen började det att blekna bort. 

”Ljusgestalten”

…när ljuset kom emot mig blev det till en person – och ändå inte en person. Det var en varelse som strålade. Och inuti det strålande lysande ljuset som hade silverstråk i sig – vitt med silverstråk i – [fanns] något som såg ut som en man… Ja, jag vet inte exakt vem det var, förstår du, men det var den första personen som dök upp och jag hade en känsla av att ju närmare ljuset kom mig, desto väldigare och renare blev kärleken  – den känsla som jag skulle vilja kalla kärlek… Och personen sa: ”Vet du var du är?” Jag fick ingen chans att svara på den frågan för plötsligt, citat, ”passerade mitt liv revy framför mig”. Men det var inte mitt livs som spelades upp framför mig och det var inte heller en tredimensionell karikatyr av händelserna i mitt liv. Det som hände vara alla känslor som jag någonsin känt i hela mitt liv, kände jag. Och mina ögon visade mig grunden för hur den känslan påverkade mitt liv. Vad mitt liv hade gjort så här långt för att påverka andra människors liv genom att använda den känsla av ren kärlek som omgav mig under den här jämförelsen. Och jag hade gjort mycket dåligt ifrån mig. Herre Gud! Jag menar det verkligen. Du förstår, jag hade gjort ett mycket dåligt jobb om man har kärlek som jämförelse… När man ser på sin själv för att se hur mycket kärlek man har givit till andra människor, det är helt förödande. Man kommer aldrig över det. Det är sex år sedan den dagen [han hade sin NDU] och jag har inte hämtat mig än.

Den etablerade vetenskapens reaktion på NDU

När dessa berättelser började få spridning kring slutet av 1970- och början av 1980-talet möttes de av stark skepsis och till och med ilska och vrede. Det rörde sig om alldeles för få människor, menade man och hävdade att ”fallbeskrivningar från några hundra människor är inte vetenskap”. Man menade vidare att många läkare återupplivat flera hundra patienter men ändå aldrig hört detta. Det finns i Michael Saboms bok ”Vi upplevde döden” en lätt komisk berättelse om just detta förhållningssätt. När prof. Sabom en gång föreläste om NDU så upprepade en läkare i auditoriet just detta argument att han återupplivat flera hundra patienter men att aldrig någon berättat om en sådan upplevelse. En annan person i auditoriet tog då till orda och berättade att ”jag har haft en sådan upplevelse och du var min läkare, men du är den sista för vilken jag skulle berätta vad jag då upplevde.”

Många läkare uppfattade det hela som en ”schizofren” sjukdomsbild medan andra hävdade att det antagligen bara gäller ”religiösa” människor och t. ex. aldrig hos barn – eftersom dessa ännu inte dragits in i det religiösa tänkandet. Det skulle visa sig vara helt fel. Upplevelserna fanns lika ofta hos barn som vuxna och lika ofta hos icke-troende som troende.

Vetenskapliga förklaringar av NDU

Dr. Michael Sabom tog del av de olika förklaringar av NDU, som framförts av läkare i vetenskapliga tidskrifter eller under hans föreläsningar om NDU. Han kunde dock inte finna att dessa förklaringar räckte till för att förklara NDU utan utgjordes av ”vetenskaplig tro”. Nedan följer hans värdering av elva framförda förklaringar, som alla kunde förkastas:

[1]. Hörseln det sista som lämnar människan innan hon blir medvetslös. Det hade därför hävdats att patienterna kanske bara varit halvt medvetslösa och därför hört vad som utspelat sig. Vad som dock talade emot detta var de klara synminnena i samband med den autoskopiska NDUn. Några sådana synminnen har man inte vid halv medvetslöshet. [2]. Det är också lätt att föreställa sig att patienterna medvetet hittat på detta för att göra sig märkvärdiga. Vad som talar emot detta är att de istället tenderar att behålla sina upplevelser för sig själva för att inte förlöjligas eller kunna förmodas vara sinnessjuka. Dessutom är de själva så uppriktiga i sin berättelse att detta var verkligt och ingen dröm. Deras livsinställning och livsföring förändrades också djupgående av deras upplevelse helt oavsett om de före NDUn varit troende eller icke troende individer. [3]. En tredje föklaring är att människan har svårt att föreställa sig sin egen död och därför på freudianskt vis överlever som åskådare när hon utsätts för en dödshotande situation, som ett slags undermedveten skyddsmekanism. Vad som talar emot detta är att man kan ha befunnit sig i många livshotande situationer utan att ha haft en NDU och när man har en NDU så upplevs denna som den minst livshotande. Dessutom har en del personer haft flera NDU:er som i sina detaljer kan var helt olika. [4]. En psykiater, professor Russell Noyes, menar att man i situationer av dödshot, vilka endast upplevs psykiskt (t. ex. pistolhot), kan utveckla en slags depersonalisering, som upplevs som en autoskopisk utanför kroppen upplevelse – förändrad tidsuppfattning, snabbare tankeverksamhet, känsla av avskärmning, känsla av overklighet, frånvaro av emotioner, återuppväckta minnen, känsla av harmoni eller enhet med universum, och skarpare syn och hörsel. Men här måste det psykiska uppfattandet av dödshotet föregå upplevelserna av depersonalisering. Detta stämmer dock inte med flertalet patienter i prof. Michael Saboms egen undersökning där patienterna kunde få dessa utomkroppsliga upplevelser t. ex. vid medvetslöshet i samband med hjärtstillestånd (Adam-Stokes’ attack=total nervledningsblockad i hjärtat) trots att de inte alls hunnit uppleva något hot om plötslig död. Saboms slutsats är att dessa upplevelser inte alls är en konstruktion av hjärnan, som en psykologisk skyddsmekanism när man tror sig stå inför döden, utan är verkliga upplevelser. [5]. Det skrevs 1958 en vetenskaplig artikel av den engelske läkaren A. Lukianowiez med titeln ”Autoskopiska fenomen” (=man ser sig själv) där författaren ger flera exempel på patienter som lidit av autoskopiska hallucinationer. Patienten ser då framför sig en kopia av sig själv från midjan och uppåt som härmar allt som patienten gör. Situationen uppfattas av personen som ”overklig” och gör honom ofta sorgsen och utmattad. Dessa negativa känslor finns inte alls vid NDU och kan inte förklara denna. [6]. En professor i medicin uttryckte att han tror att NDU kan röra sig om livliga drömmar. Vad som talar emot detta är personernas fasta övertygelse att detta var ”verkligt” och ingen dröm. I drömmen blandar man nu levande med döda människor. Detta händer aldrig under en NDU. Dessutom kan drömmar handla om precis vad som helst, som man snabbt glömmer eller har ett suddigt minne av medan NDUn följer ett och samma mönster för alla människor och kvarstår glasklart hela livet ut. [7]. En professor i psykiatri, Natan Schnaper, uttryckte i en kommentar till en vetenskaplig artikel 1980, att det helt enkelt skulle kunna handla om vissa människors romantiserande förväntningar på döden. Prof. Michael Sabom ställde just dessa frågor om förväntningar till patienter med NDU och det framgick då att dessa inte hade några sådana förväntningar. [8]. En läkare (invärtesmedicinare) ur publiken vid en av dr. Saboms föreläsningar förde en gång fram argumentet att det kunde röra sig om förvirring och hallucinationer i samband med smärtstillande narkotiska preparat som används vid vissa sjukdomstillstånd. Detta förekommer men i de allra flesta fall av NDU har det inte givits några droger alls, t. ex. vid återupplivning efter hjärtstillestånd. Det rör sig då oftast om mycket förvirrande upplevelser medan NDU kännetecknas av klarhet i både tanke och synintryck. Det kan också tilläggas att en del patienter har vid olika tillfällen haft både NDU och hallucination och kan redogöra för den distinkta skillnaden. [9]. En cancerläkare, Lewis Thomas, menade att smärtfriheten och upplevelsen av välbehag unde NDUn kunde förklaras av utsöndring av stora mängder endorfiner i samband med döden. I den vetenskapliga tidskriften Lancet hade 1980 publicerats en studie där man till 14 patienter med obehandlingsbar smärta givit B-endorfiner direkt i ryggmärgsvätskan, vilken vätska också omsluter hjärnan. Samtliga patienter blev totalt smärtfria i hela 22-73 timmar. Detta stämmer inte med NDU där smärtfriheten bara varar under själva NDUn. Så snart upplevelsen tar slut återkommer den fysiska smärtan omedelbart. Dessutom blev patienterna sömniga eller somnade i samband med att de fick B-endorfiner vilket inte alls stämmer med ”hypervakenhet” och skärpa i syn och tanke i samband med NDU, Med nuvarande kunskaper B-endorfiner är det därför osannolikt att denna substans är ansvarig för NDUn. [10]. Genom ett personligt meddelande till Dr. Michael Sabom så hävdade en professor i neurologi att dessa upplevelser är ”inget annat än temporallobsepilepsi” och att han hade hade” åtskilliga patienter varje vecka som beskrev liknande upplevelser under sina anfall.” Neurologen jämförde också med vad neurokirurgen Wilder Penfield beskrivit i sin forskning innan denne ”fångats av de religiösa övrtonerna i de här fenomenen.” Men det finns flera skillnader mellan ett psykomotoriskt anfall (t.ex. i samband med elektrisk stimulering av hjärnan) och en NDU. a. Uppfattningen av omgivningen är då stördm vilket den inte är under en NDU, b. typiska känslor under psykomotoriskt anfal är fruktan, sorg och ensamhet men under NDUn lugn, frid och glädje, c. lukt och smakförnimmelser finns i samband med temporallobsepilepsi men saknas under NDU, d. under det psykomotoriska anfallet återupplevs enstaka slumpvis utvalda händelser utan speciell betydelse men unde NDUn betydelsefulla händelser i livet, e. i det psykomotoriska anfallet förekommer påtvingat tänkande, vilket saknasi NDUn. Sålunda passar inte klassiska beskrivningar av temporallobsepilepsi eller det psykomotoriska anfallet i på NDUn. [11]. Slutligen har det hävdats att NDUn kan bero på de ändrade medvetandetillstånd som åtföljer syrgasbrist eller för mycket koldioxid i hjärnan. Och detta kan naturligtvis uppträda t. ex. i samband med hjärtåterupplivning. Det gjordes redan på 1920-talet vetenskapliga försök (läkarna Y Henderson och H.W. Haggard) där man för frivilliga försökspersoner sänkte syrgashalten i försöksrummet. Likaså undersökte läkaren R.A. McFarland på 1930-talet de fysiologiska effekterna av syrgasbrist i hjärnan på bergsbestigare i Chile. Ur dessa studier framgår att tilltagande syrgasbrist grumlar medvetandet, vilket står i klar kontrast till klarheten i medvetandet och den ökade mentala förmågan som beskrivs av personer i samband med deras NDU. När det gäller ökad mängd koldioxid i hjärnan, som på 1950-talet studerades av psykiatern L. J. Meduna på University of Illinois, så kan detta skapa ett ändrat medvetandetillstånd som starkt påminner om NDU. Men det medföljer också andra inslag som inte alls passar in. Prof. Michael Sabom rapporterar också om en patient, som under sin alldeles glasklara NDU uppifrån taket kunde iaktta när man tog ett blodprov i hans ljumske. Denna visade dock varken på syrgasbrist eller för hög koldioxidhalt, vilket talar emot ett samband.

Alla dessa förklaringar utgår från ett materialistiskt synsätt, dvs. att det inte kan finnas någonting annat än materia och tomrummet mellan materian, vilket innebär att upplevelserna måste vara ett resultat av hjärnkemin och vara någon form av hallucination. De kända materialisterna från 1850-talet, kommunisterna Karl Marx och Friedriesch Engels trodde t. ex. om medvetande att det ”tillkom på ett visst stadium av materiens utveckling”. [På liknande sätt resonerar nutidens materialister (=ateister), som tror att robotar på ett visst stadium av sin utveckling kommer att utveckla ”medvetande”.]

Som kontrast kan nämnas att den person som kallats för ”neurofysiologins fader”, prof. Charles Sherrington, trodde att det vid sidan av materia kunde finnas ett annat element, t. ex. ett andligt och att människans upplevelser i denna värld är en samverkan mellan hjärnan och detta andra element. Han skrev redan 1947 i förordet till sin textbok om neurfysiologi följande: ””Att vår existens skulle bestå av två grundläggande element innebär, antar jag, ingen större inneboende osannolikhet än att den skulle vila på bara en.” (1947, förord till ”The Integrative Action of the Nervous System”).

Hans elev och doktorand hjärnkirurgen Wilder Penfield utvecklade detta synsätt ytterligare i sin bok ”The Mystery of the Mind”. Dr. Penfield blev berömd för att han, genom elektrisk stimulering av hjärnans yta under operation i lokalbedövning med vaken patient, kunde kartlägga exakt var olika sinnescentra, t. ex. syn, hörsel, känsel etc. var belägna. Han funderade dock mycket på hur en nervimpuls kunde bli till en förnimmelse och upplevelse och hur en nervsignal kunde sättas igång från olika nervceller i hjärnan. Detta var och är fortfarande två obesvarade frågor inom neurofysiologi. Forskarna känner i detalj till hur en nervimpuls fortplantas från sinnesorganen till hjärnan och motsatt väg från hjärnan till muskulatur eller andra organ. Detta sker genom utbyte av natrium och kalium mellan nervens inre och yttre (”natrium-kalium pumpen”) och genom s.k. transmittorsubstanser mellan de olika nerverna. Men natrium-kalium pumpen är ju inte samma sak som en förnimmelse eller upplevelse och kan inte förklara denna och kan inte heller förklara hur nervimpulsen startar. Således har man inget svar på de två ovan ställda frågorna. Dr. Wilder Penfield ställde sig nu denna fråga: ”Om man hör väldigt vacker pianomusik, varifrån kommer då pianomusiken – från pianot eller pianisten?” Vid närmare eftertanke inser man att utan pianist så blir det ingen pianomusik. Själva musikens innehåll – melodi, rytm, anslag, klangfärg – skapas i pianistens sinne innan det når ut i rummet via hans/hennes fingrar och strängarnas vibration. På samma sätt skulle man kunna förklara människans handlingar och hennes förnimmelser som en samverkan mellan hjärnan och ett själsligt element, menade dr. Wilder Penfield. Sinnet och hjärnan är således två separata enheter som på något sätt samverkar och i båda riktningarna förekommer ett flöde av ”information”. Det är inte alls mera sannolikt att det bara skulle utgå från endast ett element, dvs. hjärnan och att allt kan förklaras med hjärnan. Detta är också så som buddhismen betraktar detta problem. Man säger att det är själen, ”det vattenklara, genomskinliga medvetandet” som förnimmer och upplever och också själen som sätter igång den nervimpuls i hjärnan som leder till tal och handling. Nobelpristagaren i medicin/fysiologi John Eccles (Nobelpriset 1975) har studerat och skrivit om detta utbyte av ”information” mellan hjärnan och detta andra element i flera omfattande vetenskapliga böcker, bl. a. ”Evolution of the Brain. Creation of the Self” och ”The Self and Its Brain”, som jag läst.

Hallucination eller verklighet?

NDU-berättelserna innehåller 9-10 drag, som är gemensamma för alla människor med NDU och som kan delas upp i en autoskopisk (man ser sig själv i denna verklighet) och en transcedental upplevelse (man befinner sig i och ser en annan verklighet). Det är självklart väldigt svårt att på ett vetenskapligt sätt undersöka den sistnämnda upplevelsen. Patienterna hävdar dock med bestämdhet att detta var verkligt och ingen dröm eller hallucination. Normalt vet ju varje människa efteråt om hon drömt eller hallucinerat även om man inte vet detta under själva upplevelseögonblicket. Att patienterna då så bestämt hävdar att det var verkligt är därför ett observandum. När det gäller den förstnämnda, autoskopiska, upplevelsen så försökte prof. Michael Sabom att på olika sätt verifiera att denna var verklig och inte någon hallucination. Men ändå uppstår frågan: Hur kan man se utan ögon och höra utan öron? Men hur kan man se och höra överhuvudtaget? Detta för oss tillbaka till problemet med hur nervsignalerna från våra sinnesorgan kan omvandlas till en upplevelse eller hur nervimpulsen startar, som vi inte har något svar på. Alla nervsignaler från de olika sinnesorganen, ögon, öron, smak, hud etc. förmedlas på exakt lika sätt genom den s.k. ”natrium-kalium pumpen” i nerverna men kommer ut olika i slutändan som syn-, hörsel-, känsel- etc.-upplevelser, som är något helt annat än en nervimpuls. Hur går detta till? Än mer. Nervimpulser från sinnesorganen behövs inte för att man skall förnimma och uppleva bilder och skeenden. Det räcker med att man sluter ögonen så kan man framkalla de bilder man vill eller höra melodier eller någon välkänd röst.

Summering:

Det finns idag ingen rationell förklaring till NDU. Den kan inte förklaras av det rådande vetenskapliga paradigmet utan man måste ”tänka utanför boxen”. Förklaringen till upplevelserna är dock väl förenlig med att det finns ett annat t. ex. själsligt/andligt element som samverkar med hjärnan på samma sätt som pianisten och pianot eller programmeraren och datorn. Som vi vet är datorn ingenting utan en programmerare. I en prospektiv studie på 78 patienter som återupplivats i samband med en Nära Döden-kris (t. ex. hjärtstillestånd) framgick att så många som 27% av dessa hade haft en NDU. Med tanke på alla som är nära döden och räddas till livet är detta en mycket hög siffra. I en stort upplagd Gallupundersökning över USAs samtliga 50 stater framgick dessutom att 5% (≈13 miljoner människor) hade upplevt ett eller flera av de 9-10 karakteristiska drag som ingår i en NDU. Så upplevelsen tycks vara mycket vanlig. Den beskrivs av många patienter som en mycket betydelsefull ”höjdpunkt” i deras liv, vilken minskar deras dödsångest och gör dem mera ”lyhörda” för andra människor. Det finns också ett behov för individen att öppet diskutera sin upplevelse och den bör därför få ett professionellt erkännande och inte betraktas som en sjuklig process. Det är nu hög tid för läkarkåren att växla upp och sluta upp att agera eftersläntrare på grund av okunskap och att man är dåligt påläst. Läkarens inställning till döden behöver förändras till gagn för både patient och samhälle i stort.

Sture Blomberg

Referenser:

(litteratur i ämnet som jag läst och som handlar specifikt om NDUn):

  1. ”Från andra sidan” av George G. Ritchie (prof. i psykiatri)
  2. ”I dödens gränsland” av Raymond Moody (prof. i psykiatri)
  3. ”Ljuset ur tunneln” av Raymond Moody (prof. i psykiatri)
  4. ”Vi upplevde döden” av Michael Sabom (prof. i kardiologi)
  5. ”Light & Death” av Michael Sabom (prof. i kardiologi)
  6. ”Livet Nära Döden” av Kenneth Ring (prof. i psykologi)
  7. ”Närmare ljuset” av Melvin Morse (prof. i pediatrik)
  8. ”Förvandlad av ljuset” av Melvin Morse (prof. i pediatrik)
  9. ”Ut ur kroppen” av Agneta Uppman
  10. ”Andra verkligheter” av Ingela Cole
  11. ”The Mystery of the Mind” av Wilder Penfield (prof. i neurokirurgi)
  12. ”The Self and Its Brain” av John C. Eccles & Karl R. Popper
  13. ”Evolution of the Brain” av John C. Eccles (prof. i neurofysiologi)
  14. ”Adventures in immortality; a look beyond the threshold of death” av George Gallup, Jr.
  15. ”Beyond the body” av Susan J. Blackmore
  16. ”Den Tibetanska dödsboken” av W.Y. Evanz Wentz
  17. ”Heaven is for real” av Todd Burpo w. Lynn Vincent
  18. ”Till Himlen och tillbaka” av Eben Alexander (prof. i neurokirurgi)
  19. ”Min Stroke” av Jill Bolte Taylor
  20. ”Consciousness beyond life” av Pim van Lommel (prof. i kardiologi)