Man får genom Jonathan Wells ta del av en flera decennier lång expertdebatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna Science, Nature m.m. angående tio olika ’ikoner’ för evolution bl.a. Darwins finkar, Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan. Varje isolerad debatt tycks inte få några stora negativa konsekvenser för evolutionsteorins ställning som förklaringsmodell. Men Jonathan Wells sammanställning av samtliga expertdebatter är enligt vår mening förödande för evolutionsteorin. Hans välskrivna debatt-presentationer har därför lett till en hätsk personlig smutskastnings-kampanj gentemot honom själv. Vad annat vore att förvänta? Att argumentera med hjälp av hån, förödmjukelser och förföljelse av dissidenter har nämligen en lång tradition inom darwinismen och beror på att evolutionsteorin inte är en vetenskaplig utan ateistiskt filosofisk teori, som försvaras med en i det närmaste religiös glöd. Man behöver bara påminna om utfrysningen och förlöjligandet av lamarckisten Paul Kammerer, som tyvärr också ledde fram till dennes tragiska självmord 1926. Detta sätt att argumentera har varit så utbrett (och är det än i dag) att en framstående entomolog såg sig manad att till och med i förordet till Everyman Library’s hundraårsutgåva (1959) av Darwins The Origin of Species fästa uppmärksamheten på detta problem. Han skrev: ”Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen.”(1)

    Vår artikel ”Darwin måste få ifrågasättas” har fått ett genmäle från Patrik Lindenfors (”Claphaminstitutets lögner om evolutionsteorin”). I artikeln recenserar vi Jonathan Wells ”Icons of Evolution” och analyserar tre av dessa Darwinismens ikoner.

    Tyvärr inordnar sig Patrik Lindenfors i sin svarsartikel i denna tradition och, istället för att diskutera själva sakfrågan, koncentrerar sig på att till de svenska läsarna förmedla denna typ av svårkontrollerbar och illasinnad smutskastning av Jonathan Wells. Personangrepp är för övrigt regelbundet förekommande i all nydarwinistisk argumentation gentemot alla dissidenter. Beror detta på att sakargumenten är vetenskapligt svaga och därför alltid måste kompletteras med diverse utfall, som tar sikte på vem som påstår något snarare än vad som uttrycks ? Varför, annars, behövs dessa personangrepp ? Vad fyller de för funktion i en vetenskaplig debatt? 

     Nu till sakfrågorna: 

Darwins finkar

    Makarna Peter och Rosemary Grant reste 1973 till Galapagosöarna för att studera de berömda finkarna. 1975 fotograferade de samtliga individer av en finkart på en av öarna och mätte dessas näbbar, samt dokumenterade regnmängd, föda, säd etc., etc. 1977 inföll en svår torrperiod med endast 20 % av den normala årliga regnmängden. Antalet små sädeskorn reducerades kraftigt under missväxten, varvid 85 % av fink-populationen dog. Man noterade hos överlevarna en något större kropp och 5 % större (=0,5 mm) näbbdjup, sannolikt beroende på att dessa kunde knäcka och tillgodogöra sig också större sädeskorn. Peter Grant drog slutsatsen att torkan utgjorde en ’selection event’ (Scientific American). Emellertid drabbades öarna 1982-83 av det periodvis återkommande och långvariga ovädret El Niño, vilket innebar tio gånger normal regnmängd och gott om föda. Andelen finkar med mindre mot större näbbar återställdes då till förhållandena före torrperioden. På detta sätt verkade den genomsnittliga näbbstorleken oscillera fram och tillbaka mellan torr- respektive regnperioder. Det omskrutna ’beviset på evolution’, Darwins berömda finkar, hade därmed fått sin vetenskapliga förklaring.     

    Konfronterad med detta futtiga resultat är Patrik Lindenfors inte benägen att diskutera finkarnas näbbar, utan nöjer sig med att konstatera att vi ’mycket riktigt’ påpekat att förändringen i näbbstorlek …”inte var en enkelriktad förändring”. Men –  detta är ju bara ett halvt erkännande. Det fanns ingenting som tydde på att näbbarnas storlek förändrades alls på lång sikt (!!!) och därför är dessa inget bevis på någon evolution. Detta bör öppet erkännas. Men Patrik Lindenfors har tydligen inte givit upp Darwins finkar som ett exempel på evolution och vill istället diskutera hur ”anpassningen till förändrade livsbetingelser fortsatte även efter denna rapport”.

    Han nämner att paret Grant ”har publicerat mängder med artiklar … samt sex böcker – om sin forskning” och ger sken av att vi medvetet och bedrägligt skulle utelämnat viktig information: ”Som evolutionsbiolog väntar man förgäves på att de skall berätta fortsättningen”, skriver han. Om vad? Om anpassning ?

     Patrik Lindenfors må ursäkta oss. Vi trodde att begreppet ’anpassning’ för länge sedan var utmönstrat som en mekanism för evolution, eftersom det bygger på ett cirkelbevis. Detta framgår av följande: Fråga 1: Vilka arter överlever ? – Svar: De bäst anpassade. Fråga 2: Vilka är bäst anpassade ? – Svar: De som överlever. Förklaringsvärdet av begreppet anpassning är alltså lika med noll. Problemet har fångats på ett träffande sätt av biologen L. von Bertalanffy: ”…Enligt min uppfattning finns det inte en tillstymmelse till vetenskapligt bevis för att evolution i betydelsen fortgång från mindre till mera komplicerade organismer har någonting med bättre anpassning att göra . . . Anpassning är möjlig på varje nivå . . . En amöba, en mask, en insekt eller ett däggdjur utan moderkaka är lika väl anpassade som äkta däggdjur; om de inte vore det skulle de ha dött ut för länge sedan”(2). 

Haeckels embryon

    Angående Haeckels embryon så bagatelliserar Patrik Lindenfors evolutionisternas roll i detta bedrägeri. Ernst Haeckel hade inte ’helt enkelt fel’ såsom Patrik Lindenfors väljer att uttrycka det. Istället rör det sig om en klassisk form av vetenskapligt fusk. Fuskaren utgår då från en känd teori och hittar på resultat som är rimliga och passar teorin. Haeckel, som var en hängiven darwinist, gjorde just så. I analogi med Darwins teori om att arterna utvecklats ur varandra hävdade nämligen Haeckel att foster från olika klasser av djur, t.ex. fiskar, amfibier (groddjur), kräldjur och däggdjur under utvecklingen passerar genom samma stadier och att t.ex. människan under sin fosterutveckling passerar ett fisk-, amfibie- och kräldjursstadium (”fylogenin rekapitulerar ontogenin” ≈ ”individens utveckling upprepar släktets utveckling”). Detta har kallats Haeckels biogenetiska lag. Men ingen enda patolog, läkare eller forskare har någonsin rapporterat eller iakttagit miniatyrer av vuxna fisk-, amfibie- eller kräldjur i den fostervävnad som är resultatet av miljontals kvinnors frivilliga eller ofrivilliga avbrytande av sina graviditeter. Haeckels biogenetiska lag är alltså inte grundad på observation utan på ideologi och är en härledning från evolutionsteorin – inte ett vetenskapligt fynd. Trots detta så undervisades om denna i mer än etthundra år och den lärdes ut på de medicinska högskolorna när vi läste medicin för några decennier sedan. Haeckel måste ju naturligtvis ha varit medveten om att det saknades objektiva fynd till stöd för sin s.k. biogenetiska lag, varför medvetet bedrägeri är den oundvikliga slutsatsen. Liknande förhåller det sig med hans fosterteckningar. Återigen i analogi med Darwins teser vidhöll han det omöjliga i att under tidigt fosterstadium differentiera mellan olika klassers foster och avbildade därför dessa som näst intill identiska, vilket de inte alls är i verkligheten. Dessa teckningar hade en enorm betydelse för evolutionsteorins acceptans, och var teorins första verkliga ’hard evidence’. Douglas Dewar har i sin bok ’The Transformist Illusion’ från 1947 berättat hur oerhört gripen han blivit då han som ung student för första gången fick föreläst för sig om Haeckels ’biogenetiska lag’.   

    Några vetenskapsmän var emellertid tidigt medvetna om förfalskningarna, t.ex. Adam Sedgwick som 1894 skrev att...“Det finns inget utvecklingsstadium där man med blotta ögat inte med lätthet kan skilja mellan dem” och …”jag kan skilja ett räv- och ett ank-embryo på andra dagen.” (3), eller Frank Lillie som 1919 påstod att … “det aldrig händer att ett embryo från en specifik art helt liknar det vuxna stadiet av en lägre art, inte ens ett embryo av en lägre art; dess organisation är specifik i alla stadier från ägget och framåt, så att det utan några svårigheter går att känna igen den djurordning som ett visst embryo tillhör”(4). Sådana beskyllningar förföljde Haeckel under hela hans liv. Så här i efterhand frågar man sig förstås hur det var möjligt att under mer än hundra år föra hela världens vetenskapsmän bakom ljuset. Så länge dröjde det nämligen innan bedrägeriet slutgiltigt uppdagades av Michael Richardson (en kreationist !!!), som 1995 fotograferade och jämförde foster från de aktuella klasserna med Haeckels teckningar. Två år senare verifierade en oberoende expertgrupp dessa fynd, vilket publicerades i Science.

    Hur skall man egentligen förhålla sig till vetenskapligt fusk ? För något år sedan visades i ett TV-program (Vetenskapens Värld) hur den världsberömde danske fysikern Hendrik Schön ljugit ihop sina forskningsresultat. Skall man låta dessa resultat vara kvar i läroböckerna eftersom siffrorna ändå är ganska fina ? Nej, vi tycker inte det. Patrik Lindenfors kanske är av en annan mening. En som definitivt är av en annan mening är darwinisten Eugenie C. Scott, ordförande i det amerikanska National Center of Science Education, som efter medgivandet att teckningarna var ”felaktiga” ändå ville ha dem kvar läroböckerna, enär de gav en så ’fin illustration till evolutionen’. Det måste ha varit så Ernst Haeckel tänkte. Eftersom evolutionen ändå är sann så kan det ju inte skada om man falskeligen producerar de bevis som inte finns. Ett snarlikt förhållningssätt tycks ha funnits hos den världsberömde evolutionisten Stephen Jay Gould, som trots kännedom om bedrägeriet sedan 1975 ändå inte gav detta offentlighet.

Genetiska studier av bananflugor

    Bland biologer har det har sedan 1950-talet varit känt att den fyrvingade bananflugan varken kan flyga eller föröka sig. Och en av evolutionsteorins främsta förespråkare, Ernst Mayr, kallade den mycket tidigt (1963) för ett ’hopplöst monster’. Vi har varit väl införstådda med detta faktum. Poängen med vad vi skrev, vilket Patrik Lindenfors tydligen missat, är att den fyrvingade bananflugan sedan ett antal år tillbaka åtnjutit en viss popularitet hos läroboks författare och faktiskt fortfarande förevisas i biologiböckers avsnitt om evolutionen (femtio år senare) utan att man nämner att den är ett ’hopplöst monster’. Det är svårt att förklara denna förtjusning, eftersom det endast rör sig om en bananfluga med dödliga mutationer. Såvida det inte finns en baktanke. Alldeles klart är att om man istället valt att förevisa andra typer av dödliga mutationer, t.ex. grava hjärtmissbildningar, lung-hypoplasier eller ryggmärgsbråck i avsnitt om evolutionen så skulle det bli väldigt tydligt vad ’survival of the fittest’ endast kan handla om, nämligen ’selektiv eliminering’; De icke livskraftiga dör. Men med exponeringen av den fyrvingade bananflugans extra vingpar (utan att nämna att den är ett ’missfoster’) kan man låta påskina att mutationer kan skapa stora morfologiska förändringar och leda framåt i utvecklingen. Men kan ’gynnsamma’ mutationer skapa en evolution ? Finns de överhuvudtaget ? Frågan är om Lindenfors överhuvudtaget kan ge exempel på mutationer som ger så stora morfologiska förändringar att de kan ha evolutionär betydelse?

    Sedan skriver Lindenfors: ”Dessutom hade bananflugornas förfäder fyra vingar – anpassningen hos bananflugor är förlusten av ett vingpar.” Vilken fyrvingad bananfluga kan det ha rört sig om? Det kan uppenbarligen inte röra sig om den fyrvingade bananflugan som vi nyss diskuterat, ty den kan varken flyga eller föröka sig och kan således inte ha existerat utanför laboratoriet. Är det inte istället så att den fyrvingade bananflugan som föregångare till den tvåvingade utgör en ren spekulation bland biologer, dvs. något som man tror måste ha skett. Återigen: Det handlar inte om observation utan om ideologi ? Man utgår ifrån att evolutionsteorin är sann (precis som Haeckel) och här står man nu med en tvåvingad bananfluga, som enligt teorin måste ha utvecklats från någonting. Den fyrvingade är klart sämre än den tvåvingade. Således måste måste utvecklingen ha gått från den fyrvingade till den tvåvingade. Är detta rätt uppfattat eller har vi missat någonting ?

    Som summering kan vi slå fast att Darwins finkars näbbstorlek, Ernst Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan inte ger något stöd för en evolution. Tyvärr står det lika illa till med övriga sju evolutions-ikoner, varför alla dessa bör avlägsnas ur läroböckernas avsnitt om evolutionen. (För fler exempel se http://trovetandeochvetenskap.se)

Sture Blomberg

Göran Kurlberg

Jan-Henrik Stjerndal

Referenser: 

1. Citerat ur Arthur Koestlers Janus, sid. 196. 

2. L. von Bertalanffy i Beyond Reductionism, se Koestler och Smithes, red. (1969), sid. 67.

3. Adam Sedgwick, ”On the Law of Development commonly known as von Baer’s Law; and on the Significance of Ancestral Rudiments in Embryonic Development” Quarterly Journal of Microscopical Science 36 (1894), sid. 35-52. citerat ur Jonathan Wells Icons of Evolution. 

4. Frank R. Lillie, The Development of the Chick, (New York: Henry Holt, 1919), citerat ur Jonathan Wells Icons of Evolution. 

[Denna artikel är en uppföljning av en debatt publicerad i Newsmill.se. Eftersom Newsmill.se nu är nedsläckt och artikeln försvunnen från nätet publicerar jag den åter på min hemsida.]