(Publicerad 13 februari 2009)

Felaktighet: Den 4-vingade bananflugan

Försöken att leda evolutionen i bevis har kantats av bedrägerier och felaktigheter. Vi ser överst den normala och nederst den framodlade fyr-vingade bananflugan, som framförts som ett exempel på evolution och som 1995 belönades med ett Nobelpris. Men den kan inte flyga och förändringen har designats och odlats fram av genetiker och inte skett spontant via slumpmässig mutation plus naturligt urval. På den övre bilden ses under vingarna två bihang (balansorganen), som är absolut nödvändiga för flygning. Den fyr-vingade har förlorat de viktiga balansorganen, men har istället två ytterligare vingar, som dock inte kan användas, eftersom de saknar muskler. I moderna biologiböcker nämns detta som exempel på evolution, utan att det påtalas att de är artificiellt framodlade och non-funktionella, har svårigheter att para sig och dör ut utanför laboratoriet. Detta har dock varit känt sedan 1950.

Bedrägeri: Kettlewells prickiga mal

Under den industriella nedsmutsningen i England från 1811-1890 hade antalet mörka kontra ljusa nattfjärilar ökat dramatiskt, oklart varför. Kettlewell rapporterade 1953 att han märkt ut lika många ljusa som mörka, placerat dem på trädstammar och infångat dem på natten. I nedsmutsade områden rapporterade han dubbelt så många infångade mörka och i renare områden dubbelt så många ljusa. Bilderna visar hur väl kamouflerade de mörka nattfjärilarna är mot nedsmutsade trädstammar och vice versa, vilket förmodas visa att dessa inte lika lätt blir fågelbyte. Detta var första gången man ansåg sig kunna studera evolutionen ’in action’. Men resultaten kunde svårligen upprepas och en mängd konstigheter i undersökningen upptäcktes i efterhand, t.ex. att nattfjärilar aldrig sätter sig på trädstammar utan högst upp i trädkronan, på undersidan av tvärgående grenar, där de blir kvar sovande och väl dolda under dygnets ljusa timmar. I flera senare undersökning har visats att det inte finns något samband mellan färgen på trädstammen och fördelningen mörka – ljusa nattfjärilar. Det har dessutom framkommit att man i mängder av undersökningar hade klistrat fast döda nattfjärilar eller fäst dem med knappnålar på trädstammarna, så även i en TV-dokumentär 1999. Kettlewell erkände senare att han känt till att nattfjärilarna satte sig högt upp i kronan och inte längst ner på stammen väl synliga för fåglarna. Slutsatsen, efter 45 år, måste bli att Kettlewell medvetet fuskade då han angav ganska rimliga och möjliga, men helt igenom påhittade siffror.

Bedrägeri: Piltdown Man

Evolutionsteorin hade förutspått att den ”felande länken” mellan apa och människa skulle ha en stor hjärna samt en apliknande käke. Glädjen blev stor när amatörpaleontologen Charles Dawson samt Arthur Smith Woodward 1912 hittade flera fragment av sådan ”felande länk”. Det rörde sig om ett skallfragment och en underkäke som man rekonstruerade såsom visas på bilden. Detta fynd fick namnet Dawson Dawn Man eller Piltdown Man efter fynd platsen. I uppståndelsen kontrollerade ingen att det var från samma individ. Det var det inte, skulle det senare visa sig. Det upptäcktes dock först 40 år senare (1953) av Joseph Weiner m. fl. Skallfragmentet var från en modern människa och käken från en orangutang. Tänderna hade filats ner och benfragmenten behandlats kemiskt för att passa in som fossil. Detta var ett uppenbart fusk. Det ligger en stor ära i att bevisa evolutionsteorin och eftersom den ändå ”är sann” gör det inte så mycket om man fabricerar bevisen. Det är intressant att se hur lättlurade vetenskapsmännen är. De bara ser vad de vill se eller förväntas se.

Felaktighet: Darwins finkar

Denna bild handlar om det som Darwin blivit så berömd för ”Darwins finkar”. Den som egentligen redde ut begreppen när Darwin kom hem var inte Darwin utan ornitologen John Gould, som 1845 gjorde efterkonstruktioner. 1975 mätte Peter & Rosemary Grant varje individ av en art på en av Galapagosöarna, Daphne Major. De mätte regnmängd, föda, säd etc. 1977 blev det torka och finkpopulationen tappade 85 %. De små sädeskornen var färre och de små finkarna kunde inte knäcka de större kornen. Följaktligen hade överlevarna något större kropp och näbbens storlek hos dessa hade ökat med 5 %. Enligt Jonathan Weiners bok ”The Beak of the Finches” så var detta ’den hittils bästa och mest detaljerade demonstrationen av styrkan i Darwins process’. Detta ansågs alltså var ett exempel på evolutionen ’in action’. Och man räknade ut att med torka vart 10 år skulle man få en ny art varje 200 år. Näbbens storlek skulle bara öka och öka. Men – 1982-83 kom El Nino med 10 ggr så mycket regn. Då svängde urvalsriktningen. Finkar som hade liten näbbar blev fler igen, medan de med stor näbb blev färre. Det finns en naturlig variation som inte har någonting alls att göra med mutationer. Inte heller detta var ett exempel på evolution utan bara en svängning fram och tillbaka i takt med regn- och torka.

Bedrägeri: Ernst Haeckels fosterteckningar

Under andra halvan av 1800-talet bildade Ernst Haeckel något som kallades Haeckels biogenetiska lag och som uttrycktes i orden ’ontogenin rekapitulerar fylogenin’. Detta har alla medicinstudenter fått lära sig de senaste hundra åren. I klartext betyder det att den enskilda individen under sin utveckling i fosterstadiet genomgår alla de stadier, som djuren, som påstods vara föregångare till människan, t.ex. fisk, amfibie, reptil, primater genomgår. Det mänskliga fostret påstods under sin utveckling ha genomgått t.ex. det vuxna fiskstadiet och också övriga stadier, något som vi idag finner fullkomligt absurt. Vi påstås t.ex. ha haft ’gälbågar’ i fosterstadiet. Bilden ovan är kopierad från internet.  Och för att bevisa sin tes ritade Ernst Haeckel teckningar 1874 på foster från olika klasser av ryggradsdjur. Dessa bilder har haft en enorm betydelse för att övertyga människor och vetenskapsmän om att evolutionsteorin är sann. Darwin själv ansåg att detta var det ’starkaste beviset’ på hans teoris riktighet. Det är bara det att teckningarna är förfalskade. Det har varit känt för vissa i mer än 100 år att Ernst Haeckel fejkade dessa teckningar. Så sade t.ex. Frank Lillie 1919 ”…att det händer aldrig att ett embryo från en specifik art helt liknar det vuxna stadiet från en lägre art, inte ens ett embryo från en lägre art; dess organisation är specifik i alla stadier från ägget och framåt, så att det utan några svårigheter går att känna igen den djurordning, som ett visst embryo tillhör.” Från 1940-58 kritiserade den brittiske embryologen Gavin de Beer i 3 olika upplagor av sin bok om embryologi och evolutionsteorin och menade att någon rekapitulation inte äger rum och att Haeckels  ’rekapitulationsteori’ var en ’mental tvångströja’, som ’har förhindrat och fördröjt’ embryologisk forskning. Men det skulle dröja till 1995 innan det blev helt klarlagt genom fotografier av dessa foster. Efter de första fotografierna samlade den brittiske embryologen Michael Richardson 1997 internationella experter som tog liknande foton av de olika klasserna. Överst ser vi Haeckels förfalskade teckningar och nedanför hur dessa foster ser ut i verkligheten. Haeckel ritade också alla foster lika stora. I själva verket skiljer de sig 10 gånger.

Ernst Haeckels förfalskade teckningar del 2:

På denna bild ser vi också att det som Ernst Haeckel kallade det första stadiet i utvecklingen inte alls är det allra första stadiet utan ett mellanstadium (se timglasets hals).

På den undre bilden ser vi de olika tidiga stadierna. Längst upp ser vi det befruktade ägget. De olika storlekarna skall bara visa hur det relativa förhållandet dem emellan ser ut, och visar inte på den absoluta storleken. Därunder ser vi de första stadierna av den initiala celldelningen (’cleavage’) , 2, 4, 8 celler osv. upptill hundratals eller tusentals celler. Vi ser att de delar upp sig på ett helt olikartat sätt. I den fjärde raden ser vi hur cellerna förflyttar sig och arrangerar om sig, en process som kallas ’gastrulation’. Under denna process bestäms vilken typ av principiell kroppskonstruktion, (t.ex. insekt eller ryggradsdjur) och vävnadstyp och organsystem, som skall konstrueras. Det är klart att om de olika typerna som Haeckels ritade upp, fisk, amfibie, reptil, fågel och primat skulle följa samma utvecklingslinje, så skulle detta inte tala emot evolutionsteorin. Även om det inte alldeles självklart talar för en evolution. En skapare skulle också kunnat skapa en följsam utvecklingslinje. Men det faktum, att utvecklingen följer helt olika scheman för dessa organismer, talar emot att de utvecklats ur varandra på det sätt, som Darwin förespråkade med sin evolutionsteori.   

Felaktighet: Miller-Ureys experiment angående den primitiva atmosfären

1953 gjordes ett världsberömt experiment av forskarna Miller och Urey, då de för första gången kunde framställa små mängder av de allra enklaste aminosyrorna glycin och alanin ur en syrgasfri försökuppställning bestående av metangas + ammoniak + vatten + 76 % vätgas + elektricitet. På bilden ser vi hur vid a: man skapar en syrgasfri blandning, vid b: elektroder som ger gnistbildning, vid c: kallt vatten som kyler ned, vid d: förhindras backflöde, e: kokning av + uppsamling av restprodukter. 

Detta ansågs vara ett epokgörande experiment eftersom aminosyror är beståndsdelar i äggviteämnen, som är en nyckelsubstans hos alla levande varelser. Sju år senare (1960) började man tvivla på försöket. 76 % vätgas ansågs helt orealistiskt eftersom vätgas försvinner ut i rymden (Jfr. värgasballong). På sin höjd kunde man tänka sig några promille vätgas. En syrgasfri atmosfär för att förhindra oxidation och nedbrytning var också orealistisk. Den ultravioletta strålningen ger nämligen upphov till fotodissociation av vatten, så att det alltid bildas syrgas och vätgas. Syrgasen stannar i atmosfären medan vätgasen försvinner ut i rymden. Det var dock oklart hur mycket syrgas, som bildats av fotodissociation. Några menar så mycket som c:a en fjärdedel, andra bara några promille och denna konflikt löstes aldrig. När växlighet sedan tillkommer så bildas merparten av syrgasen från fotosyntesen. Här har vi hamnat i en slags moment 22. Syrgas måste ha funnits annars kan inte liv finnas eftersom avsaknad av ozonlager (bildas från syrgas) omöjliggör liv. Samtidigt omöjliggör syrgas en syntes av molekyler och bryter istället ned det som skapats. Det verkar dock klart att det funnits syrgas eftersom enligt H. Clemmey & N. Badham, de allra tidigaste berggrunderna (3,7 miljarder år gamla) innehåller syrgas även om detta oxiderar och bryter ned molekyler. Med detta som bakgrund verkar Miller-Urey haft fel i sin försöksuppställning vad gäller syrgas.

Ytterligare en invändning mor Miller-Urey experimentet är att det inte finns några spår av metan eller ammoniak i berggrunden, kanske beroende på att ammoniak absorberar ultraviolett strålning och förstörs av detta. Sedan 1977 råder det enighet bland geokemister att det inte kan ha gått till på det sätt som Miller-Urey ville göra gällande. 1995 avfärdade Jon Cohen Miller-Urey experimentet i Science. Istället tror man att den primitiva atmosfären bildades ur vulkaner som frigör vattenånga, koldioxid, kvävgas samt minimala mängder vätgas. När Fox & Dose 1977 gjorde om experimentet under dess mycket mera realistiska former, så bildades inga aminosyror. Detta experiment har verifierats flera gånger. Detta talar emot att livet kan ha uppstått spontant på det sätt, ’in a warm little pond’, som Darwin föreställde sig.