Att tro eller att veta 

       För det första: Man förväntar sig förstås att, i en bok med en sådan titel, få lära sig någonting om vad det innebär att tro eller att veta. Till min förvåning finner jag att denna bok inte alls handlar om detta. Jag letar faktiskt förgäves. Ingenstans i hela boken förklaras vad det innebär att ’tro’ eller att ’veta’ någonting. Vid en förnyad genomläsning av boken hittar jag orden vetande och tro samt orden vetenskap eller vetenskaplighet omnämnda 180 respektive 132 gånger, utan att ordens skilda betydelser någon enda gång berörs. Som lekman inom filosofi men yrkesutövande vetenskapsman kan jag faktiskt tänka mig flera skilda betydelser av dessa ord, först och främst tron på vad som skett i det förgångna och tron på framtida händelser, vilka bär på olika grad av visshet. Den första formen är ju fylld av olika detaljer från diverse källor som kan sanningskontrolleras mot varandra medan den senare formen är i total avsaknad av sådana. Denna senare form blir mera en tro på något man hoppas på, befarar, sätter sin tillit till eller rent utav kreativt visualiserar. 

Vetande kontra vetenskap

 Likaså skulle man vilja veta Hedenius synpunkter på hur det går till att göra vetenskap eller hur vissa vetenskapliga metoder förhåller sig till andra; vilken grad av objektivitet resp. subjektivitet som medföljer skilda vetenskapliga metoder. Men ingenstans i boken finns ett endaste litet ord om detta. Dessutom använder Hedenius termerna vetande och vetenskap som synonyma begrepp – vilket de naturligtvis inte alls är. Detta kan lätt exemplifieras med följande: Om en kvinna vet att hon har en son, eftersom hon fött fram honom, så är det något som hon vet, men som ändå har väldigt lite med ’vetenskap’ att göra. Vetenskap är nämligen något annat än det vardagliga inhämtande av vardagserfarenheter och knyts till vissa specifika vetenskapliga metodiker. Dessutom, det som ’vetenskapen’ ägnat sig åt att klarlägga uppfattas av gemene man som någonting man individuellt och/eller kollektivt ’vet’. Men i själva verket är det man ’vet’ på detta sätt (dvs. genom vetenskapliga rapporter) någonting som man ’tror’ sig veta eftersom man måste tro på vetenskapsmännen bakom rapporten (vetenskapsmännen kan ju ha fuskat). Man skulle kunna uttrycka det på följande sätt: Den enda sanna kunskapen är den man får genom egen upplevelse. Allt annat är tro. Men detta visar också att det inte finns någon absolut gräns mellan tro och vetande, som Hedenius ville göra gällande, ty dessa glider över i varandra. 

 Med detta som bakgrund förstår man lättare Hedenius förbiseende, ty ett klargörande av termerna hade blottat hans brist på tankeklarhet. Det kan också påpekas att Hedenius i praktiken hade mycket liten kontakt med vetenskap – även om han gärna och ofta viftade med vetenskapens flagga.    

Den formella logikens tillkortakommanden

Den formella logiken, som Hedenius stödjer sig på, utgår från helt fasta kategorier som att en katt är en katt och en hund är en hund. Således kan inte en katt vara en hund samtidigt som den är en katt. Dessa båda begrepp utesluter varandra. Men på samma sätt behandlar den formella logiken alla våra ord – stor/liten, mjuk/hård etc., etc. och det är då det blir fel. Jag har en hel bok i min bokhylla som handlar om ”Motsatsord” och jag skulle egentligen kunna ta vilka som helst av dessa motsatsord för att visa hur fel Hedenius resonerar, men skall här koncentrera mig på fyra olika begrepp som kan ha betydelse för att belysa problemet: 1. Sammanhanget, 2. Förändringens väsen, 3. Likhet – olikhet och 4. Orsak – verkan.  

Ex. 1: Sammanhanget

 Den materiella verkligheten kan sägas bestå av materia som i ett tidsperspektiv både förändrar sig själv och sina inbördes relationer. Denna beskrivning är dock inte heltäckande. Den beaktar t.ex. inte att det också existerar sådant som liv, medvetande, tankar och känslor, som vi människor upplever i varje ögonblick, men vars exakta samband med materian vi idag inte känner. Men denna begränsade beskrivning räcker för vår undersökning just nu. Tonvikten ligger på begreppen inbördes relationer och förändring, vilket samtidigt är det mest allmängiltiga man kan säga om verkligheten: allting existerar i ett visst sammanhang och allting förändras med tiden. Dessa inbördes relationer avgör ofta vilka egenskaper man tillskriver föremålen. Någonting är alltid stort – litet eller hårt – mjukt etc., etc. i förhållande till någonting annat och detsamma gäller för många andra egenskaper. Det är så språket är uppbyggt – i dikotomier. Och på detta sätt kan man uttrycka det mesta – ungefär som ettor och nollor inom datatekniken. Jordklotet är litet i förhållande till hela universum, men stort i förhållande till en enskild atom. Jordklotet är således både stort och litet. Att beskriva jordklotet som både stort och litet är därför ingen självmotsägelse, som vissa filosoferna menar. Det avgörande är sammanhanget. Därför talar en del filosofer om att egenskaper som stort – litet, hårt – mjukt etc., etc. har identitet, att egenskaperna bär sin motsats inom sig. Och detta gäller naturligtvis inte bara om föremål utom också om skeenden. En händelse som initialt upplevts som ett bakslag kan visa sig vara en välsignelse, t.ex. starten på ett helt nytt och mycket lyckligare liv. Den poetiskt eller filosofiskt lagda vardagsmänniskan skulle t.ex. kunna säga att det ”stora” i livet är det ”lilla”, de små vardagssituationerna, tiden tillsammans med barn och familj. De ”stora segrarna” i livet, hedersutmärkelser, hyllningar och högtidstal kan på omvänt sätt kännas futtiga och ”små” i en jämförelse viktiga händelser inom familj och bland vänner. Därmed inte sagt att allting är relativt och att det inte finns några absoluta sanningar. 

Ex. 2: Förändringens väsen

 På likartat sätt förhåller det sig med förändring, som består i ett samtidigt bejakande och förnekande av ett visst givet tillstånd. Vi träffar en vän som vi inte sett på länge. Han upplevs vara densamme som han alltid varit (samma energi, samma utstrålning) – men samtidigt är han ju inte det. Alla celler och molekyler har hunnits bytas ut sedan sist, nya kunskaper, färdigheter och erfarenheter har tillkommit. Förändring kan därför beskrivas som att vara densamma och att samtidigt inte vara det. 

 När Leibniz och Isaac Newton (helt oberoende av varandra) på 1600-talet utvecklade en metod för beräkning av förändring, ”differentialkalkylen”, så utgick de från denna logik. De studerade matematiska grafer och insåg att den böjda linjen bär sin motsats, ”rakhet”, inom sig. Ta t. ex. en cirkel. En liten cirkel tycks ha en större böjningsgrad än en stor. Men om man lägger cirklarna ovanpå varandra och utgår från gemensam mittpunkt, så märker man att detta är en illusion – de har samma böjningsgrad. Den uppfattade böjningsgraden beror på från vilket avstånd man betraktar dem. Om det rör sig om en stor cirkel, t.ex. jordklotets omkrets, eller om man tittar i ett mikroskop på en mindre cirkel kan varje minimalt liten delsträcka utmed cirkeln anses som vore den rak. ”Rakhet” respektive motsatsen ”böjning” är således en fråga om betraktarens perspektiv, dvs. om relationen till omgivningen, och är inte en egenskap i sig. Differentialkalkylen har visat sig vara mycket användbar i det praktiska livet och med denna kan man räkna ut vilken förändring som helst, t.ex. rymdskeppens banor, radioaktivt sönderfall, etc., etc. Jag vet faktiskt ingen annan metod som klarar av att beräkna förändring på detta absolut exakta sätt och detta trots att metoden bygger på en s.k. logisk motsägelse.

Ex.3: Likhet – olikhet

 Man jämför ofta barn med sina föräldrar. Om Pelle är lik sin pappa, betyder då detta att Pelle inte samtidigt kan vara inte lik sin pappa (dvs. olik) ? Inte alls. Fråga vem som helst. Den ena personen tycker att han är lik och den andra att han inte är lik (dvs, olik) och båda kan sägas ha rätt. Alla barn har nämligen både likheter och olikheter med sina föräldrar, dvs. har två logiskt motsägande egenskaper, likhet och olikhet, samtidigt. Vi kan t.o.m. gå utanför Pelle och hans pappa och fråga oss om det faktiskt inte förhåller sig så att allting i naturen har likheter och olikheter med allting annat. Jo, så är det. Om inte annat, så har alla olika naturfenomen den likheten att de alla påverkas av gravitationen, breder ut sig rumsligt och består av materia. Således: allting i världen har likheter och samtidigt olikheter med allting annat, trots att detta innebär en logisk motsägelse. Så ser verkligheten ut.

 Kan sådant som är innehållslöst samtidigt vara innehållsrikt ? Javisst, absolut. Det gäller t.ex. talet noll som skapades av indierna som ett uttryck för en icke existerande mängd av någonting. Senare kom talet noll att också utgöra gränsen mellan alla positiva och negativa tal. Och ännu senare kom det att användas inom differentialkalkylen, där talet noll fick representera – inte ett intet – utan ett litet tal så nära noll som man någonsin kunde komma (Δx går emot noll). Och detta sätt att använda talet noll är helt korrekt eftersom man aldrig kan veta om någonting är icke-existerande eller bara så litet att det undgått vår upptäckt. Men uppfattat på detta verkliga sätt blir talet noll plötsligt det betydelsefullaste (och innehållsrikaste) talet eftersom 0/0 kan representera vilket tal som helst från positiva till negativa oändligheten och kan användas i alla beräkningar av förändring (derivatan), ojämna ytor och volymer (integraler). Inget annat tal än noll kan fylla denna funktion.  

Ex. 4: Orsak-verkan

 Till och med för begreppen ”orsak-verkan”, ”vägen och målet”, ”medel och ändamål” eller ”metod och resultat” gäller samma sak. All verkan av någonting är samtidigt en orsak till någonting annat, och ibland också faktiskt orsak till sig självt. Detta senare förhållande betecknar man ibland med att ”man kommit in i en ond cirkel”, dvs. ett fenomen återskapar sig självt, en verkan är orsak till sig själv, en verkan ger sin egen verkan. Vi känner många sådana onda cirklar både inom fysiken (”rundgång i en högtalare”), inom medicin (”smärta ger smärta”), och inom det sociala livet (”våld föder våld”). I själva verket är dessa sig själv återskapande cirklar, onda som goda, det alldagligaste som finns. Och vi borde lära oss, inte bara hur man bryter de ”onda”, utan också hur man skapar de ”goda” cirklarna. Men vi har vant oss att inte vara uppmärksamma och förletts att tro att orsak och verkan alltid är fenomen som är olika och skilda från varandra. De stora visdomslärarna, däremot, kände till och lärde ut de ”goda cirklarna”: ”godhet skapar godhet”, ”vänlighet skapar vänlighet”, ”generositet skapar generositet”, ”framgång föder framgång”, ”rikedom skapar rikedom” osv., osv. Allting kommer nämligen tillbaka till sig självt, till utgångspunkten, efter fler eller färre identifierade mellanled. Att det blir på detta sätt beror på att det råder identitet mellan orsak och verkan. Om man inte förstår det rätta sambandet mellan orsak och verkan, dvs. att de ömsesidigt kan betinga och övergå i varandra, och istället behandlar dem som absoluta motsatser, som logiska motsägelser, så kan man hamna i svårigheter (t.ex. det post-revolutionära våldet).  

Hedenius felaktiga infallsvinkel – Formell logik

 Efter denna inledande beskrivning av hur verkligheten ser ut och fungerar är det dags att gripa sig an Hedenius analys. I sin bok ”Tro och vetande” tog Hedenius inte sin utgångspunkt i verkligheten utan ifrån filosofin och avsåg att med filosofins verktyg bevisa: ”… att den ortodoxa kristendomens Gud inte existerar … emedan denna Gud har logiskt oförenliga egenskaper; han är samtidigt både kärleksfull och icke kärleksfull, allsmäktig och icke allsmäktig.” I Hedenius föreställningsvärld är nämligen en självmotsägande åskådning … ”aldrig sann”… ”alltid illusorisk”… ”orimlig” och …”falsk”. Och en person som uttalar två motsägande utsagor har enligt Hedenius ”misstagit sig”. Detta är innehållet i ’det logiska postulatet’, ”…principen att två sanningar inte kan motsäga varandra” vilket är ”… en självklarhet…lika säkert som en matematisk sats” och…”lika strängt bevisbar som satsen att två gånger två är fyra och lika litet dogmatisk som den”. För den som kan tänka lite längre än näsan räcker så är naturligtvis det logiska postulatet inte alls någon självklarhet i likhet med satsen att två gånger två är fyra. Tvärtom. Här kan betydande invändningar resas som jag redan visat i föregående stycken. Och inte bara det. I själva verket är det logiska postulatet inte alls giltigt, annat än som ett undantagsfall, nämligen då man betraktar företeelser lösryckta ur sitt sammanhang och som statiska och oföränderliga. Och det behöver man göra och gör ibland. Men oföränderliga och helt isolerade företeelser finns ju inte i det verkliga livet utan är en abstraktion. Därför är den ”formella logiken” bara logisk till sin yttre form men inte till sitt innehåll, dvs. skenbart logisk, och används faktiskt aldrig av vetenskapsmän i deras vetenskapliga arbete utan endast av filosofer, som leker med ord men har liten kontakt med verkligheten. 

 Hur förhåller det sig då med möjligheten att vara både ”kärleksfull” och ”inte kärleksfull” samtidigt ? Som förälder, det är väl känt, genomlever man många situationer då man blivit ”arg” (dvs. icke kärleksfull) på sina barn utan att för den skull kan sägas ha tappat kärleken till dem. Tvärtom är det snarast på grund av kärleken till dem som man kan bli arg, nämligen då de uppför sig olämpligt, oförskämt, elakt och egoistiskt. Föräldrar vet att bortskämda och odrägliga barn blir ett gissel och en plåga för sin omgivning och indirekt också för sig själva eftersom de inte får några verkliga vänner och på så sätt kommer att bli olyckliga. Därav föräldrarnas ’uppfostrar-nit’. Skulle då inte en kärleksfull Gud kunna bli vred på sina (vuxna) barn, när han ser vilken ondska människorna skapat och lever i ? 

 När det gäller Guds allsmäktighet så förhåller det sig annorlunda. Enligt Bibeln har Gud i sin allsmäktighet skapat hela världen.  Människorna har han skapat till sin avbild, vilket innebär att dessa begåvats med en fri vilja. Kan då en Gud påtvinga människorna sin allsmäktighet utan att beskära deras fria vilja ? Nej, det kan han inte. I sådant fall skulle han ju förvandla den fria viljan till ett styrt och automatiskt beteende och människorna skulle bli mera som osjälvständiga ”robotar”. Vill han det ? Då skulle ju hela meningen med skapelsen, dvs. att människorna utvecklas självständigt och kommer till Jesus Kristus av sin egen helt fria vilja, gå förlorad. Svaret på frågan om Gud kan vara både allsmäktig och icke allsmäktig samtidigt är alltså – ja. Han är allsmäktig i sitt sätt att skapa och upprätthålla hela världen och livet på jorden men utnyttjar inte sin allsmäktighet när det gäller människorna. Detta är också svaret på Teodicé-problemet som lyder: ”Hur kan det finnas en kärleksfull Gud när det finns så mycket lidande i världen ?” Svaret är att människorna (men inte Gud) har skapat lidandet på jorden. Och Gud tvingas acceptera det eftersom han inte vill tvinga någon att underordna sig hans vilja.  

Sammanfattning

 Sammanfattningsvis kan man säga att Hedenius misslyckas att med filosofiska metoder visa att kristendomens Gud omöjligen kan existera. I sin anti-kyrkliga iver begår han samma misstag som den katolska kyrkan i sin pro-kyrkliga strävan begick på 1600-talet. Båda utgår från en teoretisk mall för hur verkligheten ”måste” se ut och utifrån denna ”måste”-mall bekämpar de människor som observerat att mallen inte stämmer med verkligheten. 

 Den katolska kyrkan tog sin utgångspunkt i den grekiske filosofen Aristoteles två tusen år gamla idé om att världen är oföränderlig och uppbyggd i harmoniska sfärer. Detta kullkastades av Halleys komet och Galileis teleskopiska observationer om månens skrovliga yta. 

 Hedenius, å andra sidan, använde samma filosofs lika gamla tankelagar som sanningskriterium. Men dessa har för länge sedan spelat ut sin roll och används inte i praktiskt vetenskapligt arbete. Och detta antagligen inte bara för att de är onödiga utan därför att de är felaktiga och står i vägen för ett förutsättningslöst resonerande. Ingen vetenskapsman resonerar utifrån en färdig filosofisk mall. Man bör kanske påminna sig Einsteins svar till vetenskapsteoretikern som punktvis försökte förklara hur vetenskapsmän gör när de tänker. Einsteins svar lär ha varit: ”Så gör inte jag”. 

 Hedenius misstag bestod i att han baserade sin bevisföring på ett tvåtusenfemhundra år gammalt filosofiskt resonemang, som inte ens var giltigt då det skapades, annat än som ett undantagsfall (klassificering i fasta kategorier). De akademiska teologernas misstag å andra sidan bestod i att de accepterade detta icke-giltiga resonemang, hukade sig och lade sig i försvarsställning med motiveringen att tro och vetenskap är två vitt skilda saker. De skulle istället ha fört upp spelet till motståndarens planhalva, påvisat sambandet mellan tro och vetande och utmanat Hedenius på hans egen planhalva. Men det är naturligtvis lätt att vara efterklok.