(Publicerad 11 april, 2010)

(artikeln publicerad på Newsmill den 25/4-09)

Vår recension (”Livets uppkomst – fortfarande en gåta”) av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. (”Pseudovetenskaplig evolutionskritik”). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare, som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering.

Cirkelbevis

 All vetenskap börjar och slutar med observation och iakttagelse. Det är viktigt att påpeka detta eftersom det händer att vetenskapliga data tolkas utifrån hur man vill att de skall vara. Att vara ”biased” betyder att ha förutfattade meningar eller önskningar om hur verkligheten ser ut och betraktas som en dödssynd bland vetenskapsmän. Vi skall nu visa hur lätt sådant sker utan att man ens är medveten om det.

 Refererande till en sökning på olika medicinska databaser, redovisad i Sanfords bok, hävdade vi att det inte publicerats en enda genuint gynnsam mutation på de senaste etthundra åren. Mot detta påstår nu Larhammar et al. att det finns mängder av exempel på gynnsamma mutationer och skriver: ”…genen som möjliggör rött färgseende har kopierats i primaternas evolution. Detta följdes av punktmutationer, som ändrade ca 30 nukleotider i genen varav 3 ledde till den förskjutning i färgseendet, som gett oss egenskapen att skilja grönt ljus från rött.” Men … detta har man ju inte alls observerat !!! Den vetenskapliga observationen har slagit fast att primaterna har en gen som möjliggör färgseende. I förhållande till samma gen hos andra organismer skiljer sig denna gen på 30 nukleotidpositioner, varav 3 av dessa annorlunda nukleotider möjliggör att skilja grönt ljus från rött. Detta är den vetenskapliga observationen. Att dessa annorlunda DNA-avsnitt tillkommit genom en evolution är någonting, som man tolkat in i materialet på grund av sina egna förutfattade meningar om utveckling. Det har ingenting med vetenskap att göra utan är ett resultat av önsketänkande. Man utgår alltså från det som man skall bevisa och skapar på så sätt ett cirkelbevis !!! På samma sätt förhåller det sig med alla de andra ”genkopieringar”, som givit olika varianter på globiner eller ”fördubblingar” av arvsmassan hos ryggradsdjuren. Inga av dessa ”genkopieringar” eller ”fördubblingar” har observerats ’in action’, utan tolkats in i efterhand. Ingen av dessa dubbla gener eller annorlunda nukleotider är heller oförenliga med andra förklaringar, t.ex. en skapelse och kan inte användas som ett bevis för en slumpmässigt framdriven evolution.

”Den kambriska explosionen” och ”paleontologins yrkeshemlighet”

Andra fakta måste också vägas in. Sådana fakta är t.ex. det som av fossilexperten Stephen Jay Gould kallade ”paleontologins yrkeshemlighet”, dvs. att praktiskt taget inga av de hundratusentals fossila övergångsformer, som Darwin ansåg nödvändiga för teorins bekräftande, har återfunnits. Efter mer än hundrafemtio års idogt letande

finns det endast en handfull arter, som man anser möjligen skulle kunna vara ’övergångsformer’, t.ex. lungfisken, kvastfeningen (Rhipidistia) och ’pansargroddjuret’ (Seymouria). Alla dessa är dock kraftigt ifrågasatta. En rimlig tolkning till denna nästintill totala brist på fynd är förstås att sådana kanske inte finns, därför att det aldrig varit en evolution. Detta kan man som vetenskapsman inte bortse ifrån.

Ett annat sådant faktum är att Darwins ”livsträd” i själva verket står upp och ner. Enligt vårt klassifikationssystem så finns det hundratusentals olika djurarter. Dessa indelas i släkten, familjer, ordningar och klasser för att slutligen tillhöra en av 37 olika stammar (=grundformer med principiellt skilda kroppskonstruktioner). Bläckfisk, kräftdjur och människor tillhör t.ex. tre olika stammar. I sin kroppskonstruktion saknar den första formen brosk eller ben (blötdjur), den andra har ett skal på utsidan av alla mjukdelar (leddjur), medan den tredje formen har en benkonstruktion centralt inne i kroppen som skydd för ryggmärgen (ryggradsdjur) – tre principiellt olika kroppskonstruktioner. Det märkliga är nu att det, som Darwin påstod att evolutionen efter hundratals miljoner års differentiering slutligen kommit fram till, dvs. flera dussintal principiellt helt åtskilda kroppskonstruktioner, fanns redan från första början för 544-530 miljoner år sedan. Detta har kallats den ”kambriska explosionen” efter rika fossila fynd från den kambriska tidsperioden i Wales, vilka 1980 bekräftades i Chenjiang i Södra Kina. Totalt har man funnit fossila rester från 50 olika stammar. Tretton av dessa finns nu inte längre i levande form på jordens yta. Hur skall man nu som vetenskapsman tolka det faktum att alla dessa 50 stammar, inkluderande hundratusentals arter, fanns redan från början ? Enligt Darwins teori borde det ju ha varit tvärtom, eller hur?

Pseudogenerna är känsliga ’backup’-kretsar

De förutfattade meningarna hos Larhammar et al. märks också när det gäller deras speciellt utvalda exempel på evolution, pseudogenerna. Dessa påstås vara kopior av befintliga gener, som genom mutationer slutat fungera. Och nu har man då plötsligt ett överflöd av gener, en kopia som fungerar och en kopia som inte fungerar. Larhammar et al. säger sig inte förstå vitsen med detta och kan inte tänka sig att en allsmäktig och allvetande Skapare skulle kunna komma på idén att göra en sådan vettlös och onödig upprepning. De skriver med anledning av pseudogenerna att ”… antingen är (Gud) kolossalt slarvig, som gör fel oftare än det blir rätt (fler pseudogener än fungerande gener)…”och att ”… vi människor och andra levande varelser är exempel på mer eller mindre misslyckade halvfabrikat i Gudens gen-verkstad (ointelligent design). Eller så är denne Gud en cyniker….osv., osv.” Nu är det ju inte så att pseudogenerna är utan funktion. Israeliska genetiker publicerade nyligen ett arbete där de visade att duplicerade gener fungerade som känsliga backup-kretsar. Bara en åt gången av de dubbla generna fungerade. Den andra var nedreglerad och avstängd men aktiverades om det inträffade en mutation i den primära genen. (Ran Kafri, Melissa Levy, and Yitzhak Pilpel, ”The regulatory utilization of genetic redundancy through responsive backup circuits.” Proceedings of National Academy of Sciences of the USA 2006, vol. 103, no. 31: 11653-11658). Det är svårt att hävda att denna tidskrift sysslar med ’pseudovetenskap’. Det finns många andra rapporter om pseudogenernas faktiska funktion när det gäller att reglera uttrycken för sina respektive gener, se t.ex. Shinji Hirotsane et al. ”An Expressed Pseudogene Regulates the Messenger-RNA Stability of Its Homologous Coding Gene”, Nature 426 (November 6, 2003): 100. Åtminstone ett 30-tal studier som spinner på samma tema är publicerade till idag. Ibland designar ingenjörer medvetet system med dubbla komponenter där den dubbla komponenten aktiveras först när den primära komponenten fallerar, t.ex. elförsörjning vid känsliga industriprocesser eller på sjukhus. Denna design, liksom att göra en backup på sin dators hårddisk, är inte ett tecken på slarv eller brist på intelligens. Tvärtom.

Arvsmassan består av ”information”

”Författarna verkar ha blivit låsta av sin metafor att likna arvsmassan vid bokstäver, ord och meningar … Det talar sitt tydliga språk att termen ”biologisk information”… knappt går att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan och evolutionen …”, skriver Larhammar et al.. Detta är helt enkelt inte sant. Alltsedan proteinsyntesen kartlades har det skrivits och talats om begreppet Messenger RNA (= budbärar RNA). Att vara budbärare innebär att föra över ett budskap. Messenger-RNA:s uppgift är att föra över det budskap (=informationen), som finns i ena DNA-strängen till cellens proteinfabrik, ribosomen. Att förneka att detta står att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan är bara alltför grovt. Så här uttrycker sig t.ex. en mycket aktuell författare: ”Nukleotid-kopiering är väsentligen en fråga om att överföra information, varför det är rimligt att undersöka frågan utifrån teoretisk data vetenskap och särskilt felsökningsteori…Nukleotidernas information är molekylärt kodat i vätets donator/mottagar-mönster och i purin/pyrimidin mönstret [Mac Donaill DA. Why nature chose A, C, G and U/T: an error-coding perspective of nucleotide alphabet composition. Orig Life Evol Biosph. 2003 Oct; 33(4-5):433-55]. Inte heller detta är en pseudovetenskaplig tidskrift ?

Den genetiska koden liknar det digitala data-systemet

För att förmedla information i form av ord, ljud eller bild använder man i datorer ett binärt talsystem (ettor-nollor), i vilket en elektrisk impuls motsvaras av en etta och avsaknad av impuls av en nolla. Vanligtvis används en kombination av 7 eller 8 på-av-signaler (7- eller 8-bitars kod = en byte), för att beteckna en egenskap, t.ex. en bokstav eller en siffra. Bokstaven W i Wikipedia utskrivs t.ex. som 0-1-0-1-0-1-1-1 (se http://susning.nu/Bin%E4ra_talsystemet). Med 8-bitars kod får man 256 möjliga 8-bitars kombinationer. Donator/mottagarmönstret i vätebindningarna mellan de två komplementära DNA-strängarna bildar, intressant nog, precis samma mönster. Koderna för aminosyrorna Leucin (C-U-C), eller Treonin, (A-C-C) bildar t.ex. 1-0-0-0-1-1-0-0 respektive 1-0-1-0-0-1-0-0. Sjuttio procent av dessa koder består av 7- eller 8-bitar och trettio procent av 6- eller 9-bitar. Det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner istället för elektroner.

Öppenhet inför det okända

Tack vare ingenjörs-intelligens kan nu hela världslitteraturen, all musik, alla bilder och filmer skrivas om som ettor och nollor. Vad det digitala systemet i den genetiska koden uttrycker vet vi inte idag. Men vi måste vara öppna för alla möjligheter, även intelligens. Vi tror att det är felaktigt att på förhand utesluta att det skulle kunna finnas någonting utanför våra sinnesorgans räckvidd. De mänskliga sinneorganen har ju ändå sina klara begränsningar och man kan undra hur pass adekvata de är för uppgiften. Hur många av oss kan t.ex. med sina sinnesorgan uppfatta sådana saker som syrgas, radiovågor, röntgenstrålning eller ultraljud ? Ändå är ju allt detta delar av verkligheten. Darwin själv hade en mycket öppnare inställning och betraktade sig närmast som teist (se t.ex. Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354). Man skulle önska att Larhammar et al. kunde ta till sig mera av hans anda – öppenhet, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd.

Sture Blomberg