(Publicerad 20 juni, 2012)

 Evolutionförespråkare tror att livet på jorden utvecklats tack vare slumpmässiga gynnsamma mutationer som i mycket små steg långsamt förändrat arterna till vad de är idag. Ett sådant scenario kan dock inte göras till föremål för vetenskapliga experiment – därtill är mutationerna alltför sällsynta och det individuella livet alltför kort. Men genom studier av organismer med extremt korta generationstider, t.ex. malariaparasiten, HIV-viruset och tarmbakterien E. Coli har man kunnat följa effekten av långvarig mutationsutveckling. Forskarnas historiska erfarenhet av 10.000 år med malariaparasiten, 50 års med HIV och 10 års odling av tarmbakterien E. Coli motsvarar den mängd mutationer som människan genomgår på 35 miljoner år, 2,5 miljarder år respektive 5,3 miljoner år. Och vad har kommit ut av denna enorma mängd mutationer? Mycket lite. Nästan ingenting alls. 

(Publicerad 30 juni, 2010)

Detta är ett utdrag ur boken Janus

Kapitel IX. Vittrande citadell

1.

Ett av renlärighetens vittrande citadell som nämndes i slutet av föregående kapitel är den nydarwinistiska utvecklingsteorin (som också går under namnet den ”syntetiska teorin”). Läget sammanfattades av professor W. H. Thorpe när han skrev om ”en underjordisk tankeströmning hos kanske hundratals biologer de senaste tjugofem åren” som förkastar den nydarwinistiska dogmen. * Den syntetiska teorins inkonsekvenser och tautologier har faktiskt som ett slags offentlig hemlighet varit kända ännu längre, och ändå har dogmen försvarats och försvaras fortfarande energiskt av det akademiska samfundet, varvid kättare bestraffas med diskret men effektiv utfrysning. Anledningen till denna paradox tycks vara tvåfaldig: för det första kan engagemang i en vetenskaplig teori vara någonting lika känsloladdat som en religiös tro – vilket är mycket påtagligt i vetenskapshistorien; för det andra får frånvaron av ett sammanhängande alternativ till nydarwinismen många biologer att tycka att en dålig teori är bättre än ingen alls. Huruvida detta skall betraktas som en god vetenskaplig strategi är en fråga som man kan ha olika åsikter om.

*Fotnot: Det var denna anmärkning av Thorpe, som var den tändande gnistan till ”Bortom reduktionismen”-symposiet.

 Evolutionsteorin förfäktar att däggdjuren (inklusive människan) utvecklats via fiskar, amfibier (t.ex. grodor) och kräldjur. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för detta i form av fossiler eller genetiska samband. Det är också svårt att förstå hur dessa övergångar skulle ha kunnat komma till stånd eftersom det föreligger avgrundsdjup mellan de olika klasserna fisk – amfibie – kräldjur – däggdjur. Författaren Arthur Koestler, som ägnat mycket kraft och tid åt detta hävdar till och med att dessa övergångar omöjligen kan ha skett så som evolutionsteorin föreskriver. Döm själva !

(Publicerad 14 april, 2010)

    Genetikern J B S Haldane är en legendarisk darwinist, som bl.a. grundade forskningsområdet populationsgenetik tillsammans med två andra genetiker. Populationsgenetiker använder matematiska modeller för att kartlägga hur evolutionen kan tänkas förlöpa i stora populationer.

  I detta syfte uppställde Haldane 1957 en teoretisk matematisk modell gällande den förmodade evolutionära förbindelsen chimpans-människa. Han började med maximalt gynnsamma antaganden till förmån för evolutionen. Men trots dessa extremt gynnsamma antaganden så tvingades han motvilligt erkänna att han inte kunde få siffrorna att stämma. Problemet, som senare kom att kallas ’Haldane’s dilemma’, har därefter förblivit olöst, och har av efterkommande generationer genetiker sopats under mattan.

(Publicerad 11 april, 2010)

(artikeln publicerad på Newsmill den 25/4-09)

Vår recension (”Livets uppkomst – fortfarande en gåta”) av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. (”Pseudovetenskaplig evolutionskritik”). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare, som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering.

I år, när så många stämmer in i hyllningskören till Darwin, kan det vara på sin plats att uppmärksamma att det också finns en omfattande vetenskaplig kritik av hans teori om evolutionen. Först på senare tid har jag själv nåtts av denna, tack vare internet. Det finns nämligen sparsamt med Darwin-kritisk litteratur i Sverige, som istället får sökas på globala nätbokhandlar. Under det senaste decenniet har det kommit en strid ström av sådana böcker. Den bok som verkar ha satt bollen i rullning är ”Evolution, a theory in crisis” utgiven 1982 av Michael Denton, professor i molekylärbiologi på Nya Zealand. Vill man hitta god Darwin-kritisk litteratur så söker man lämpligen efter denna bok på t.ex. www.amazon.com, varvid en mängd bokförslag ges, både pro- och anti-darwinistiska.