Röster har höjts för att de omfattande mRNA-injektionerna mot SARS-CoV-2 egentligen handlar om en genmodifiering av hela mänskligheten. Många har slagit bakut och anser detta för ”konspirationsteorier”. För närvarande föreligger inga bevis för varken det ena eller andra. Jag skall därför här bara inrikta mig på de nuvarande tekniska möjligheterna för att genomföra en sådan genetisk manipulering av mänskligheten. 

Att ett DNA-segment från en organism på naturlig väg kan hoppa över till en annan organism har man känt till sedan 1960-talet. Man upptäckte då att antibiotikaresistens från tarmbakterier spreds till andra tarmbakterier via ”plasmider” som är korta, fristående, s.k. ”nakna” DNA-segment organiserade som en ring. Virus kan också föra in korta DNA-segment men skiljer sig på så sätt att DNA:t inte är ”naket” utan omgivet och skyddat av en kapsel bestående av proteiner. 

En transgen kallas det segment av DNA som används för att föra in gener från en organism till en annan organism. I detta fall sätts DNA in i mottagarens DNA. Användningen av en transgen anses vara en genteknik. Man har kommit ganska långt inom forskningen och med hjälp av transgen teknik har man sedan 1980-talet kunnat genmodifiera både växter och djur, därav GMO-föda och syntetiskt insulin från bakterier. Inom avelsindustrin förekommer transgena fåglar (framför allt höns) och däggdjur som gris, får, get och ko. Man har t. ex. skapat en ”miljögris” genom att förse denna med bakteriegener som kodar för fytas (ett enzym som frigör bundet fosfor) vilket gör att denna gris kan utvinna mer fosfor från sin föda som ger mindre fosfor i avföringen och minskar övergödningsproblemen. På grund av legala problem avlivades dessa grisar och blev aldrig en kommersiell verklighet.

Fiskar är särskilt lämpade för transgen manipulering på grund av extern befruktning via rommen och i dagsläget har runt 40-talet olika fiskarter modifierats med transgen teknik. På stark frammarsch under senaste åren har varit användandet av transgena insekter, för att förment komma tillrätta med sjukdomar som sprids via insekter.  

Transfektion är den teknik som används för att introducera främmande genetiskt material till däggdjursceller antingen in vitro eller in vivo och är en mycket vanlig metod inom molekylärbiologin. Det genetiska materialet består ofta av manipulerade plasmider eller antisense RNA. Det sistnämnda är den komplementära strängen i det dubbelsträngade DNA:t. Om man söker på ordet ”transfection” på PubMed får man upp 81.529 artiklar som handlar om detta (=sökordet återfinns i titel/abs-tract), varav 4.058 artiklar bara under 2020, vilket antyder att detta är ett mycket ”hett” forskningsfält. Om man vidare söker på YouTube med samma sökord, så får man likaledes upp en uppsjö av privata företags instruktionsvideos över hur lätt detta kan genomföras. 

Det stora problemet har varit att både cellens membran och DNA är negativt laddade och därför repelleras från varandra. Detta problem har man lyckats överkomma på kemisk väg genom att binda DNA.t till positivt laddade lipid-komplex som Lipofectamine eller TransIT. Pro-cessen är mycket enkel och förlöper i 5 steg i vilka ingår blandning av DNA + medium i 10-30 minuter och därefter inkubering i 37°C under 24-72 timmar. Därefter tar sig DNA:t in i cellcytoplasma och cellkärna och kan automatiskt integreras i mottagarens DNA. Detta är en metod som används på cellkulturer i laboratoriet. Det viktiga här är att när DNA:t hamnat intracellulärt kan det också ta sig in i cellkärnan och integreras där.    

Integrering av DNA i värdgenomet

Ett annat sätt är att använda sig av virusvektorer, där man behåller virusets skal och byter ut dess eget DNA mot det DNA, som man vill integrera i mottagarens genom (= den totala DNA-strukturen). Det antas att DNA:t i Johnson & Johnson – och AstraZeneca-injektionen översätts till mRNA, vilket leder till produktion av spikproteinet och anti-spik-antikroppen. Men det har varit känt sedan lång tid att virus-DNA, t. ex. från Hepatit B-virus, som kan skapa levercancer, tar sig in i cellkärnan och integreras i värdens eget genom. Detta är också vad man åstadkommer med genterapi. Både Johnson & Johnson-injektionen och AstraZeneca-injektionen är utformade för att leverera dubbelsträngade DNA-fragment (ds-DNA) till cytoplasman i cellerna och dessa använder sig av virusvektorer. DNA-segmentet skulle således kunna integreras i det mänskliga genomet vilket emellertid kan få förödande konsekvenser genom att ge upphov till mutationer i väsentliga strukturgener eller mutationer, som kan leda till cancer.  

Igångsättandet av produktion av anti-DNA-antikroppar

Herrelöst DNA, som liknar spikproteinerna, kan fungera som en hapten genom att binda sig till organens yta. Ensamma hapten stimulerar inte till ett immunsvar, men när de är bundna till ett protein kan de leda till autoimmuna reaktioner.

Ett tredje sätt är elektroporering, vid vilket man anlägger ett elektriskt fält och på så sätt kan tvinga det negativt laddade mRNA:t att ta sig förbi det negativt laddade cellmembranet och in i cellen. Väl där finns möjligheten att det kan gå vidare in i cellkärnan och inkorporeras i värdcellens DNA.

REF: Bona, Constantin A. and Bot, Adrian. ”Genetic Immunization.” Kluwer Academic/Plenum Publishers. 2000. Pg. 9. [TEXTBOOK] 

REF: Dr. Mae Wan-Ho. ”Transgenic Lines Unstable hence Illegal and ineligible for Protection.” 

https://www.i-sis.org.uk/transgenicLinesUnstable2.php

Uppdatering:  

I den klassiska genetiken beskrivs hur delar av informationen i cellkärnans dubbelsträngade DNA-molekyl kopieras till enkelsträngat mRNA (messenger-RNA). Den förs därefter ut ur cellkärnan och översätts till proteiner i cellens proteinfabriker, ribosomerna (ungefär som man gör en maträtt utifrån ett recept i en kokbok). Genom upptäckten av enzymet ’omvänt transkriptas’ (≈ omvänd kopiering) kunde emellertid Howard Temin, Renato Dulbecco och David Baltimore (delat Nobelpris 1975) visa att det var felaktigt att tro att detta förlopp enbart var enkelriktat [1]. Förloppet kunde också gå i motsatt riktning. mRNA kunde, när det väl tagit sig in i cellen, också omvandlas tillbaka till nya komplementära DNA-segment i värdcellen. Till att börja med trodde man att detta bara gällde syntesen i människans DNA av RNA från ett speciellt så kallat retrovirus. Humana endogena retrovirus (HERV) är godartade sektioner i DNA hos människor som har stor likhet med retrovirus, och som tros ha blivit permanenta DNA-sekvenser hos människan genom en process av integration från vad som ursprungligen var ett utifrån kommande retrovirus. Endogena retrovirus är rikligt förekommande hos alla ryggradsdjur och beräknas uppta 5-8 % av det mänskliga genomet. Det har nu emellertid visats att detta inte är unikt för retrovirus utan gäller för många främmande RNA- och DNA-molekyler.

Med Barbara McClintocks upptäckter om ’hoppande’ gener (Nobelpriset 1983) har man klarlagt exakt hur inkorporeringen går till [2]. Hennes upptäckt gällde en grupp DNA-segment, transposoner, som kunde förflytta sig till olika delar av kromosomerna. Transpose betyder införliva, dvs. det rör sig om DNA-segment som införlivas på olika ställen i människans totala DNA (= genomet). Människans ’genom’ kan liknas vid informationsinnehållet i ett bibliotek med 10.000 böcker a’ 300 sidor vardera. Om olika böcker flyttas till olika ställen i bokhyllorna så behöver ju inte detta förändra själva informationsinnehållet (≈genomet). Numera man vet dock att också utifrån kommande genetiskt material kan införlivas med det befintliga genomet och då förändras ärftligheten hos individen. 

De viktigaste transposonerna utgörs av långa och korta inkilade DNA-segment varav de långa och korta utgör 21% resp. 13% av människans hela DNA [på engelska LINE och SINE, Long and Short Interspersed Nuclear Elements]. Här vet man att de långa segmenten möjliggör för mRNA att omvandlas tillbaka till komplementärt DNA (cDNA) medan de korta segmenten understödjer att detta nya DNA-segment införlivas på olika platser i det ursprungliga genomet. Det viktigaste av dessa segment är LINE-1 som kodar för enzymet ’omvänt transcriptas’ och vilket har särskilt höga nivåer i spermier. Dessa kan ’omvänt kopiera’ utifrån kommande RNA direkt till cDNA och kan packa in detta cDNA i det befruktade ägget, vilket har utförts vid genöverförings-experiment. 

Rent teoretiskt kan mRNA i de nya SARS-CoV-2-vaccinerna också föras vidare från generation till generation, med hjälp av LINEs uttryckta i spermier, via icke-integrerat cDNA inkapslat i plasmider. Således ger dessa element de verktyg som behövs för att omvandla RNA till DNA och införliva detta i genomet för att bibehålla den nya genen för framtida generationer [3]. Konsekvenserna av detta förutsägbara fenomen är oklart, men kan vara långtgående.

Forskare från MIT (Michigan Institute of Technology) och Harvard publicerade 2021 en oroväckande artikel, där de gav starka bevis för att SARS-CoV-2 RNA kan omvänt kopieras till DNA och integreras i mänskligt DNA [4]. Författarna hittade kopior som innehöll DNA-sekvenser från virus som sammansmält med DNA-sekvenser i genomet hos patienter som hade återhämtat sig från COVID-19. De fann också en 2-3-faldig ökning av LINE-1 som svar på cytokiner. Som vi vet är cytokinstormar vanligt vid COVID-19, vilket således förstärker inlagringen av utifrån kommande DNA-segment och mRNA och förändrar individens eget DNA och ärftligheten och enligt författarna kan producera spikproteiner på obestämd tid efter att den akuta infektionen har läkt ut.

Summering: När det vektorbaserade DNA:t från AstraZeneca, Johnson & Johnson respektive mRNA:t från Pfizer, Moderna tagit sig in i humana celler, har dessa celler de verktyg – omvänt transkriptas, LINE och SINE – som behövs för att integrera informationen från dessa molekyler i det egna genomet. Det finns en omfattande vetenskaplig kunskap om detta och de omnämnda läkemedelsbolagen kan denna på sina fem fingrar. Det finns därför anledning att tro att genmodifiering av människan kan vara ett av motiven till att använda vektorbaserat DNA/liposomalt mRNA som vaccinationsmetod istället för traditionella metoder.   

Referenser:

[1] https://www.nobelprize.org/prizes/medicine/1975/summary/

[2] https://www.nobelprize.org/prizes/medicine/1983/summary/

[3] Weiner, A. M. (2002). SINEs and LINEs: the Art of Biting the Hand that Feeds You. Current Opinions in Cell Biology 14(3): 343-50. https://doi.org/10.1016/s0955-0674(02)00338-1.

[4] Zhang, L., et al. Reverse-transcribed SARS-CoV-2 RNA can Integrate into the Genome of Cultured Human Cells and can be Expressed in Patient-derived  Tissues. Proceedings of the National Academy of Sciences (2021); 118(21): e2105968118. https://www.pnas.org/content/118/21/e2105968118