Smittkoppor har beskrivits från Kina redan 1000 år f. Kr. Epidemierna blossade upp med jämna mellanrum och spreds till omgivande länder. Under första årtusendet e. Kr. inträffade många epidemier i Mellersta Östern och Medelhavsländerna. Inte långt efter Columbus upptäckt av Amerika fördes sjukdomen vidare till denna kontinent med slav- och truppförflyttningar. Det luftburna viruset ansågs vara extremt smittsamt och ansågs kunna smitta på 20 meters avstånd, samtidigt som det kunde överleva i damm i decennier. Cirka en tredjedel av befolkningen i drabbade områden beräknats ha strukit med. I den antika litteraturen finns utförliga beskrivningar av hur människorna därför flydde hals över huvud åt alla håll och lämnade sina nära och kära att dö utan deras omvårdnad när epidemin slog till under åren 165 e. Kr och 260 e. Kr.
Smittkoppor försvunnit – av oklar anledning
Smittkoppor, också benämnd variola i den vetenskapliga litteraturen, har emellertid totalt försvunnit från USA fr.o.m. 1949 och från hela världen 1980. Det är en allmän uppfattning att detta berodde på de obligatoriska smittkoppsvaccinationerna. Så har jag faktiskt alltid själv uppfattat saken, och säkert många läkarkollegor med mig. Mot bakgrund av den idag växande kritiken mot vaccinationer kan det därför vara viktigt att studera historiken kring smittkoppsvaccinationen, som av förespråkarna framhålls som det kanske främsta exemplet på vaccinationers stora betydelse för hälsoläget i befolkningen.
Variolation vanlig i Ottomanska riket
Smittkoppsvaccinationen i Västerlandet tog sin början 1721 i och med att Lady Mary Wortley Montagu år 1717 återvände från Ottomanska riket, där man tillämpade variolation, dvs. ympning med hudmaterial från smittkoppor. Man tog lite vätska från en persons smittkoppsblåsa, åstadkom ett hudsår på en annan människa och skrapade in denna vätska i detta sår [1]. I bästa fall blev denna människa lite sjuk för en tid, men också immun för resten av livet. Så trodde man i alla fall. Problemet var att viruset också kunde spridas vidare till andra människor och det hände att man i 2-3 % av fallen dog som följd av denna åtgärd. Smittkoppsvaccination föll därför i vanrykte i Europa efter 1728 [2].
År 1738 kom James Kirkpatrick till London från Charleston i South Carolina. Han menade att variolationen där varit enormt framgångsrik varför förfarandet återupptogs i England och till och med blev en lukrativ verksamhet för kirurger då detta utfördes på de mest välbeställda i samhället [3]. Under en epidemi 1752 i Boston kunde man t. ex. visa att färre dog av smittkoppor om de genomgått en variolation. Detta påstods speciellt gälla längre norrut boende vita människor. Man rapporterade att 1/11 vita människor dog naturligt av smittkoppor, men endast 1/80 om de dessförinnan genomgått en variolation; för svarta människor var siffrorna 1/8 respektive 1/20 [4].
I en senare artikel från 1764 rapporterades tvärtemot detta att ympningen faktiskt kunde öka dödstalen [5], eftersom smittan spreds till personer i omgivningen. För att få ett någorlunda objektivt mått på effekten av variolation jämförde artikelförfattaren mortaliteten i smittkoppor både per födda och per begravda 38 år före och 38 år efter att man börjat med variolation 1721. Mortaliteten före och efter 1721 var 9% mot 12,7 per födda och 6,4% mot 8,1% för begravda, vilket motsvarar ökningar med 41 respektive 27 procent. Författaren menade därför att det var lika sannolikt att ympningen startade en epidemi, som att den förhindrade en [5].
Med detta verkade det som om den första fasen i smittkoppsvaccinationens historia, variolationen, fick sitt slut. Den skulle dock 40-50 år senare komma att övergå i en nästa fas: vaccination med kokoppor.
Rykte om kokoppor
Det florerade ett rykte bland mjölkpigor att de som smittats med kokoppor från kossans såriga spenar blev immuna mot smittkoppor. År 1774 skrapade bonden Benjamin Jesty med en stoppnål på sin hustrus och sina två söners hud och gned in vätska från kokopps-blåsor på en kos spenar. Det påstods att sönerna därefter frivilligt exponerade sig för smittkoppor utan att senare bli sjuka.
Edward Jenners Experiment
Edward Jenner, som trodde starkt på denna berättelse, utsatte 20 år senare (1796) pojken James Phipps för ett liknande experiment. Från mjölkerskan Sarah Nelmes såriga händer tog han sjukdomsmaterial, som han trodde härrörde från kokoppor och ympade pojken med detta. Vacca betyder ko och materialet kallades därför vaccinia. Härifrån har vi fått begreppet ”vaccination”. Pojken exponerades sedan avsiktligt för smittkoppor utan att bli sjuk och Jenner förfäktade att pojken blivit livslångt immun mot smittkoppor.
Denna påstående om ”livslång immunitet” skulle senare komma att utsättas för kritik av andra, vilka hävdade att det rörde sig om tio års eller t.o.m. endast ett års immunitet. I en artikel, publicerad mer än hundra år efter Jenners experiment, 1908, slog man fast att en begränsad immunitet bara varade i cirka tre år [6, 7]. Man borde därför vaccinera sig varje år, hävdade en Dr. Olesen, eftersom endast detta var ett ”absolut säkert skydd mot smittkoppor under 6-12 månader” [8]. En annan av Jenners kritiker, Charles Creighton, publicerade 1889 en bok i vilken han påpekade att Jenner stödde sig på ett enda anekdotiskt fall [9], och därför inte borde dra så vidlyftiga slutsatser. Det kan påpekas att man vid denna tid visste väldigt lite om immunitet.
Ännu tvåhundra år efter Jenners experiment (2001), påpekades att det aldrig har funnits någon undersökning där man undersökt vaccinerade kontra ovaccinerade på ett vetenskapligt sätt – trots att läkare har förespråkat vaccination med kokoppor sedan sent sjuttonhundratal [10]. CDC i USA (Center for Disease Control) erkänner att t. o. m. mängden antikroppar, som skyddar mot smittkoppor är okänd till idag [10].
Oklarhet om vaccinia-virus
Det råder dessutom oklarhet om varifrån vaccinia-virus härrör. Före sin död försäkrade Jenner själv att detta virus inte kom från ko utan från häst. Ibland får hästarna rosfeber-liknande infektioner i talgkörtlarna runt hovarna och från dessa blåsor hade Jenner tagit ”lymfvätska”, som nu kallades ”vaccinia-virus”. Andra använde lymfvätska från getter [11]. Efter att detta blandats fram och tillbaka mellan människa och olika djurarter i åratal frågar man sig i en artikel från 1834 helt följdriktigt hur mycket av detta ”vaccinia-virus”, som verkligen kommer från ko [12]. Eftersom det rådde motstånd bland vanligt folk mot sjukdomsmaterial direkt från kor, så ”modifierade” Jenner detta till ”humaniserat kokopps vaccin”. Ett djurs variga vätska ympades först in på människa [13]. Ur denna människas kopp-blåsor togs därefter vätska som inympades i en annan människas sår, vilket kallades ”arm-till-arm vaccination”. En annan metod var att samla sårskorpor från många människor i en burk, fylla denna burk med vatten och skaka om, vilket sedan användes som vaccinationsmaterial för en hel stad. Bara man sedan kunde uppvisa ett ärr så ansågs man vara immuniserad. Ofta ympade man på många olika ställen på armen för att vara säker på immunitet [14]. Vaccinationen ansågs lyckosam om man uppvisade fyra sår på samma arm samtidigt, vilket uttrycktes som att ”den har tagit bra”. Denna teknik användes fram till 1975. ”Arm-till-arm vaccination användes i hundra år till det förklarades olagligt år 1898, eftersom många andra sjukdomar spreds på detta sätt.
Vaccinet kom inte från kokoppor
År 1939 påvisade en viss Dr. A. W. Downie att trots att vaccinia-virus är immunologiskt relaterat till kokoppor så fanns det klara immunologiska skillnader, vilket förklarades med att den ovan beskrivna metodiken [15] hade förändrat Vaccinia-stammen [16]. Men även efter att smittkoppor försvunnit från USA 1949 så var standardiseringen av vaccinet fortfarande mycket dålig. Det finns ett uttalande från en Dr. B. Bayly från 1952 [18] i vilket han påpekar att man knappast bör förvånas över att vaccinet skulle kunna ha långtgående dåliga effekter på människan när man betänker att lymfvätskan från början antingen är hämtat från en smittkoppsblåsa, en kos såriga spene eller de rinnande såren på en hästhov, och dessutom kan bero på från vilket land det kommer eller vilken firma som saluför det. Han hänvisade också till en artikel i Lancet som slog fast att ”ingen praktiserande läkare vet om lymfvätskan är hämtad från smittkoppor, kaninkoppor, åsnekoppor eller mulkoppor” [17]. Utifrån detta så frågar man sig hur något så diffust som detta skulle kunna utrota någon sjukdom. Vidare påpekade Dr. B.Bayly att Englands Ministry of Health erkänt sig helt okunniga om varifrån detta vaccin kommer och att Dr. A. Downie i British Medical Journal slagit fast att lymfvätskan man använder i England tros ha kommit från ett enda fall av smitta i Köln under det senaste århundradet. Detta innebär att hela teorin om kokopps-vaccination faller ihop som ett korthus [18].
Smittkoppsvaccinet förstörs 2008
Inte ens moderna smittkoppsvacciner innehåller virus från ko- eller smittkoppor utan är en hybrid av människa/djur, som aldrig existerat i naturen före vaccinationseran. Denna hybrid kan nu t.o.m. infektera vilda djur [19]. Några av de djur man använt innefattar kaniner, möss, getter, kor, hästar, får och människor. Det äldsta märket är Dryvax, som använts sedan slutet på 1800-talet. Dessa mixturer är alltså inte rena och har därför kallats ”kvasiarter”, dvs. en blandning av allt möjligt [19]. Eftersom Ingen egentligen vetat vad man använt så beslöt CDC (Center for Disease Control) år 2008 att förstöra all Dryvax – efter hundra års användning [20].
Kokopps-vaccinationer hade mycket tveksam effekt
Efter att Dr. Jenner i artikeln från 1798 hävdat livslång immunitet efter kokopps-vaccination mot smittkoppor blev han på ett möte på Medico-Convivial Society utskrattad av ko-veterinärer. Dessa kände nämligen till hundratals fall där smittkoppor följde på kokoppor [20].
En kirurg vid namn Dr. Drake utförde 1799 experiment med vaccin han fått direkt från Dr. Jenner. Kokopporna mognade och gav snabbt upphov till skorpor. På åttonde dagen ympades patienterna därför med smittkoppor. Samtliga utvecklade smittkoppor [21]. Dr. Woodville, som var chef för Smittkopps ympnings sjukhuset i London, utförde senare samma år ympning på hundratals människor. Några ympade drabbades av allvarliga problem, varvid någon också dog [22]. Trots detta fortsatte man att stödja detta koncept och år 1801 hade 100.000 vaccinerats i England. 1809 redovisades i Medical Observer många fall då naturliga kokoppor eller kokopps-vaccination inte kunnat förhindra smittkoppor och död [23]. Vid denna tid följer artikel efter artikel med samma fynd. Lite av detta redovisas i det följande:
År 1810 redovisar Medical Observer en mera omfattande studie med 535 fall där man fått smittkoppor trots kokopps-vaccination, 97 av dessa dog och 150 hade skador orsakade av vaccinationen [24]. År 1817 påvisar London Medical Repository Monthly Journal and Review samma sak [25]. Året därpå berättade kirurgen Thomas Brown, som hade 30 års yrkeserfarenhet, att ingen varit mera entusiastisk än han över vaccinationer. Men efter att ha vaccinerat 1.200 människor och funnit att många ändå både fick smittkoppor och dog av detta kunde han inte längre stödja detta. Han menade att antalet misslyckanden antog enorma proportioner. Även i de fall man haft god vaccinationseffekt, vad det gäller skorpans utseende, så kommer nästan alla att få smittkoppor om man inympar detta i kokoppan [26]. Mängder av andra medicinska tidskrifter beskrev hur smittkoppor kunde infektera de, som tidigare haft smittkoppor eller var vaccinerade [11]. Trots att vaccinationer betalade sig bra för doktorer, talade ändå många ut om sina misslyckanden.
William Corbett, bonde och journalist, anklagade 1829 Dr. Jenner för kvacksalveri och menade att i hundratals fall då man blivit vaccinerad, så smittades man ändå av smittkoppor och antingen dog eller kom undan med bara förskräckelsen. Han menade också på att Dr. Jenner borde skämmas för de 20.000 punden han fått av engelska regeringen [27]. Med dessa dåliga resultat tycks en slags tredje fas inträda.
Ny teori: ”Mildare effekt”
När det stod klart att vaccinationen inte hade någon skyddseffekt i form av ”livslång immunitet” försökte man rättfärdiga vaccinationer med att man kunde få en mildare infektion. [Samma argument har nu 2013 upprepats när det gäller kikhosta- och influensa-vacciner och 2021 angående COVID-19 vaccination med mRNA.]
År 1844 utbröt en smittkoppsepidemi där en tredjedel av de vaccinerade fick en mildare form, medan 2/3-delar samtidigt hade allvarliga symptom och 8% dog [28]. I ett brev till en tidning 1850 hävdades att det inlades fler patienter på Londons Smittkoppssjukhus 1844 än under smittkoppsepidemin 1781 – innan man börjat vaccinera med ”kokopps-vaccin”. Författaren till brevet hävdade också att 60 av de 181 som dog (= en tredjedel) hade vaccinerats med kokopps-vaccin [29]. Tidningarna rapporterade ständigt om människor som dött i smittkoppor trots att de varit vaccinerade. Speciellt tillståndet rosfeber var en väldigt plågsam död, som ofta dessutom orsakades av själva det orena vaccinationsmaterialet [30-33]. Rosfeber behandlas idag lätt med antibiotika men eftersom detta var före antibiotikans tid, så spreds denna hudinfektion över hela kroppen och ledde ofta till döden. Tyvärr hände det ofta att dessa komplikationer inte rapporterades in – av hänsyn till professionen [34], eller att man angav en annan dödsorsak eller att patienten listats som ovaccinerad [35]. Detta senare bekände en läkare om sig själv i ett brev till Birmingham Medical Review i januari 1874. År 1898 noterade också Dr. Wilder att de vaccinerade drabbades mycket snabbare av svår smittkoppssjukdom under epidemin 1871-1872 än de ovaccinerade [36]. I England ökade dödstalen från 2.620 till 23.126 under åren 1870 och 1871 och till 19.064 under 1872 för att sedan falla tillbaka till 2.634 under 1873. I Frankrike och Tyskland var det ännu värre. I Bayern, som förutom Sverige var det mest vaccinerade området i Europa drabbades de vaccinerade överallt långt före de ovaccinerade [36].
Växande motstånd – tvångsmässig vaccination
Eftersom många redan på 1840-talet insett att vaccinationerna inte alls höll vad som utlovats vägrade många att ta dessa. År 1853 och stiftades därför i England lagar om tvångsmässig vaccination och 1855 samma i Massachusetts, USA. Lagen skärptes 1867 i England. Alla barn tvingades vaccination innan 2-årsåldern, och alla ovaccinerade förbjöds att gå i skolan. Detta gällde också för fabriksanställda, på fängelser etc. [37]. 1856 vädjade Lemuel Shattuck om tvångsmässig vaccination i Boston [38].
Flera dör – efter vaccination
Dessa lagar förbättrade dock inte situationen. Efter 1855 hade man epidemier 1859-60, 1864-1865 och 1867, som ledde till den riktigt stora epidemin 1872-73. Faktum är att fler dog av smittkoppor under de följande 20 åren efter 1855 än 20 år före [39]. Samma mönster upprepas i hela Europa. Av 30.742 smittkoppsfall i Bayern 1871 var 29.429 vaccinerade (95,7%) och endast 1.313 ovaccinerade (4,3%) [40]. Redan i slutet av 1868 var 95% av Chicagos invånare vaccinerade. Efter den stora branden i Chicago 1871 var vaccination ett villkor för att få hjälpförnödenheter [41]. Trots detta drabbades Chicago väldigt hårt av smittkoppsepidemin 1872 och skyddades inte alls av det som kom att kallas ”flockimmunitet”. Mer än tvåtusen drabbades av smittkoppor varav en fjärdedel dog [42]. Skändningen av vaccinerade personer beskrivs i en medicinsk artikel från 1900 som tar upp Frankrike, Tyskland och England med följande fakta: Trots att varje rekryt i den franska armén vaccinerades hade 23.469 soldater drabbats av smittkoppor. Av 9.392 smittkoppspatienter på Londonsjukhusen 1871, hade 6.854 vaccinerats (=73%), varav 17,5% dog. I hela England hade mera än 122.000 vaccinerade personer drabbats av smittkoppor och officiella dokument från Tyskland visade att det dött en miljon vaccinerade personer i smittkoppor mellan åren 1870-1885 [43].
Exemplen Italien och Preussen
Från Italien, där man sedan lång tid tillbaka vaccinerades två gånger per år, redovisade Dr. Ruata 1899 siffror för Kalabrien, Sardinien och Sicilien. I byarna i dessa områden hade det dött 18.110 personer i smittkoppor (ungefär 30% av befolkningen) trots de täta vaccinationerna. Han frågade sig om någon kunde lämna några värre siffror för tiden innan man börjat med alla vaccinationer [44]. Revaccination rekommenderades först i England av G. Gregory, i den tyska armén av Heim (1829) och var lag i Preussen redan 1835. Alla skolbarn vaccinerades där före tolv års ålder. Trots att Preussen var det mest revaccinerade landet påpekade Dr. Charles Creighton i en kritisk översiktsartikel 1888 att mortaliteten var den högsta i Europa under epidemin 1871 då 59.839 personer dog i smittkoppor [45].
Samma mönster i Asien
Det gick inte bättre i Asien. Japan införde obligatorisk vaccination 1872, och skärpte lagen 1885, vilket innebar revaccination vart femte år. Mellan 1885-1892 hade man vaccinerat 25 miljoner människor. Ändå härjade smittkoppor. Från 1885-1892 hade man 156.175 fall varav 39.979 döda i smittkoppor. Varje barn vaccinerades under första levnadsåret och om denna inte ”tog” så vaccinerade man tre gånger till under samma år plus varje år de följande sju åren. Mellan åren 1892-1897 drabbades 142.032 varav 39.536 dog varför man skärpte lagen ytterligare 1896. Alla skulle nu revaccineras vart femte år. Nästa år hade man 41.946 nya fall varav 12.276 dog i smittkoppor (32%) vilket är dubbelt så många som före man började vaccinera [46].
Wales och England – fler dör av vaccination
I en redogörelse från Wales och England från 1859-1922 påvisade man 1.600 dödsfall relaterade till vaccination. Dödsfallen visade sig vara ungefär 50% fler efter vaccination än efter smittkoppor under åren 1906-1922 [47]. Ofta dog man av rosfeber som en följd av vaccinationen [48]. Rosfeber är en utbredd infektion i huden som orsakas av bakterien Streptococcus pyogenes och som kan initiera fruktansvärda epidemier av rosfeber [49]. Med tanke på de dåliga hygieniska förhållanden och avsaknaden av antibiotika vid denna tid är detta inte särskilt förvånande.
Vaccination sprider flera andra sjukdomar
Gulsot hör normalt samman med stopp i gallvägarna. Men det har också diagnostiserats i samband med vaccinationer [49], och då som en följd av hepatit på grund av kontaminerat vaccin. Man har också sett spridning av tuberkulos och syfilis, vilket Dr. Ricord 1863 berättade för Akademin i Paris [50]. År 1948 uppskattades 200-300 ha dött av smittkoppsvaccination [51], medan bara en dött av smittkoppor [52].
Vaccinationens biverkningar underskattade
En studie 1958 beskrev nio fall av hudåkommor som en följd av vaccination. Detta kallades eczema vaccinatum med en incidens på 1/10-100.000 och en mortalitet på 4-40%. [Den lägre incidensen och mortaliteten vid denna tid förklaras säkert med bättre hygieniska förhållanden och tillgång till antibiotika.] Det påpekades också att de flesta fall inte rapporterades in och att man i allmänhet inte hänförde dessa hudåtkommor till vaccinationen, vilket man borde ha gjort. I en annan studie från 1970, som undersökte mortaliteten 1959-1968, misstänkte författarna att man underskattat mortaliteten i samband med vaccinationer på grund av bristande övervakning och därför underrapportering. Vissa hade t.ex. dött av sena skador i det centrala nervsystemet efter encefalit (hjärninflammation). Dödsbeviset anger då bara den omedelbara dödsorsaken och inte att detta varit en sen komplikation till vaccination. I deras studie framgick att åtminstone tre av sju dödsfall hade en direkt koppling till vaccinationen utan att detta nämndes i dödsbeviset [53].
Vaccination – ett stort fysiologiskt trauma
Under 1960-talet gjorde Dr. Del Campo en fem år lång undersökning om vaccinationens fysiologiska aspekter och kom 1967 fram till att vaccination är ett stort trauma, speciellt om man använder levande virus [54]. Dödligheten i smittkoppor minskade efter 1872, men det finns ingenting som säger att detta berodde på vaccinationerna. Mot bakgrund av vad som här berättats är det faktiskt svårt att tro att detta skulle kunna vara orsaken. Samma förlopp med minskande dödlighet med tiden gäller också för scharlakansfeber, som beror på ett toxin från en streptokock bakterie. Dödligheten var faktiskt mycket högre för denna sjukdom än för smittkoppor. Det fanns visserligen ett vaccin mot scharlakansfeber. men detta användes inte i särskilt stor omfattning eftersom det medförde mycket allvarliga biverkningar. Och denna nedgång i dödlighet för scharlakansfeber skedde långt innan det fanns några antibiotika, vilken nedgång således varken kunde förklaras med vaccinationer eller antibiotika. Detsamma gäller sannolikt också för smittkoppor. Folk började tappa förtroendet för vaccinationer och det hölls demonstrationer mot smittkoppsvaccinationer – bl. a. en stor sådan 1885. Detta kan ha varit en av anledningarna till att vaccinationsfrekvensen minskade från 90% år 1872 till endast 40% år 1909. Samtidigt med denna nedgång i vaccinationsfrekvensen minskade mortaliteten i smittkoppor och var nästan noll år 1906. Det är därför svårt att förklara denna nedgång i mortalitet med smittkoppsvaccination.
Trångboddhet och dålig hygien
Den direkta dödsorsaken under dessa stora epidemier finns inte angiven, varken i antik eller i nutida litteratur. Men med stora kliande, vätskande sår över hela kroppen får man förmoda att det rört sig om septisk chock – med multi-organsvikt som följd – vilket även i dag kan skörda 40 – 50% av de drabbades liv. Det berättas i den antika litteraturen om hur de kristna med fara för sitt eget liv tog sig an att vårda de kopp-smittade, när alla andra flytt hals över huvud. Många vårdande dog förstås i detta värv, men det uppskattas att de kan räddat två tredjedelar av de drabbade. Och vården kan då bara ha bestått av det allra enklaste, men ack så väsentliga – mat och dryck, tvättning och omläggning av såren.
Detta synsätt kan sannolikt också appliceras på våra smittkoppsepidemier under de senaste tvåhundra åren. Det finns en medicinsk rapport från 1999 [55], som anger trångboddheten vid denna tid som den viktigaste mortalitetsfaktorn. Man beskriver de hygieniska förhållandena under denna tid så här: ”En hälsovårdstjänsteman i Darlington fann under 1850-talet sex barn i åldrarna 2 till 17 år, som led av smittkoppor. Alla barnen bodde tillsammans med sina föräldrar och en äldre bror och en farbror i ett rum. De sov tillsammans utan sängar på golvet i sina klädtrasor. Miljontals sådana fall kunde anföras. Förhållandena blev ännu sämre när de drabbade dog och deras kroppar fick ligga kvar och ruttna på golvet i dagar hos familjer, som bara hade ett rum, tills dessa hade skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna begrava dem.”
Vi får alltså söka andra förklaringar till nedgången i mortalitet för smittkoppor än vaccination. Den rimligaste förklaringen är att de hygieniska förhållandena förbättrades avsevärt. Mot bakgrund av vad som här berättats om smittkoppsvaccinationens historia är det dock svårt att ta till sig att kunskapen om denna historia är så låg – inte bara bland allmänhet utan också bland läkare i allmänhet.
Sture Blomberg
[Uppgifterna i boken är huvudsakligen hämtade från den amerikansk njurläkaren Suzanne Humphries bok ”Dissolving Illusions”, ISBN: 9781-480216891]
Referenser:
[1] William Douglass, MA, A Summary, Historical and Political , of the First Planting, Progressive Improvements and Present State of the British Settlements of North-America, London, 1760, sida 407.
[2] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 124.
[3] Victor C. Vaughan, MD. Epidemiology and Public Health, C. V. Mosby Company, St. Louis, 1922, sid. 189.
[4] William Douglass, MA, A Summary, Historical and Political , of the First Planting, Progressive Improvements and Present State of the British Settlements of North-America, London, 1760, sida 398.
[5] ”The Practice of Inoculation Truly Stated,” The Gentleman’s Magazine and Historical Chronicle, vol. 34, 1764, sid. 333.
[6] F. Smith, MRCVS, ”For How Long Does Vaccination Confer Immunity from Small-Pox?” Transactions of the Sanitary Institute, 1908, vol. 13, sid. 116.
[7] J. W. Hodge, MD, ”
State-Inflicted Disease in Our Public Schools, ” Medical Century, vol. XVI, no. 10, October 1908, sid. 308-314.
[8] Dr. Olesen, ”Vaccination in the Philippine Islands,” Medical Sentinel, vol. 19, no. 4, April 1911, sid. 255.
[9] Charles Creighton, Jenner and Vaccination, 1889, sid. 59.
[10] MMWR, vol. 50, no. RR-10, Centers for Disease Control, June 22. 2001, sid. 1-25
[11] ”Observations by Mr. Fosbroke,” The Lancet, vol. II. 1829, sid. 583-584.
[12] Dr. Fiard, ”Experiments upon Communication and Origin of Vaccine Virus,” London Medical and Surgical Journal, vol. 4, 1834, sid. 796.
[13] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 127.
[14] Derrick Baxby, ”Smallpox Vaccination Techniques; from Knives and Forks to Needles and Pins,” Vaccine, vol. 20, no. 16, May 15, 2002, sid. 2142.
[15] A. W. Downie, ”Jenner’s Cowpox Inoculation,” British Medical Journal, vol. 2, no. 4726, August 4, 1951, sid. 251-256.
[16] A. W. Downie, ”A Variant of Cowpox Virus,” The Lancet vol. 1, no. 6717, May 24, 1952, sid. 1049-1050.
[17] ”Studies in Vaccinia,” The Lancet, vol. 199, no. 5150, May 13, 1922, sid. 957-958.
[18] M. Beddow Bayly, MRCS, LRCP, ”Inoculation Dangers to Travelers,” speech at the Caxton Hall Westminster, October 2, 1952, Publicerat av London and Provincial Anti-Vivisection Society.
[19] L. Qin, C. Upton, B. Hazes, and D. H. Evans, ”Genome Analysis of the Vaccinia Virus Strain Variants Found in Dryvax Vaccine,” Journal of Virology, vol. 85, no. 24, December 2011, sid. 13049-13060. Notice to readers: Newly Licensed Smallpox Vaccine to Replace Old Smallpox Vaccine,” MMWR, vol. 57, no. 8, February 29, 2008, sid. 207-208.
[20] Walter Hadwen, MD, The Case Against Vaccination, Goddard’s Assembly Rooms, Gloucester, January 25, 1896, sid. 12.
[21] Charles Creighton, Jenner and Vaccination, 1889, sid. 95-96.
[22] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 130.
[23] William Scott Tebb, MD, A Century of Vaccination and What It teaches, Swan Sonnenschein & Co., London. 1898, sid. 126.
[24] Vaccination by Act of Parliament,” Westminster Review, vol. 131, 1889, sid. 101.
[25] ”Observations on Prevailing Diseases,” The London Medical Repository Monthly Journal and Review, vol. VIII, July-December 1817, sid. 95.
[26] Thomas Brown, SurgeonMusselburgh, ”On the Present State of Vaccination,” The Edinburgh Medical and Surgical Journal, vol. 15, 1819, sid. 67.
[27] William Corbett, Advice to Young Men and (Incidentally) to Young Women, London, 1829, sid. 224-225.
[28] George Gregory, MD, ”Brief Notices of the Variolous Epidemic of 1844,” Royal Medical and Chirurgical Society, January 28, 1845, sid. 163.
[29] ”Small Pox and Vaccination,” Hampshire Telegraph and Sussex Chronicle, March 2, 1850.
[30] The Morning Chronicle, April 12, 1854.
[31] Lloyd’s Weekly Newspaper, June 10, 1860.
[32] Glasgow Herald, December 14, 1870.
[33] The Morning Chronicle, October 23, 1861.
[34] The Ipswich Journal, November 7, 1876.
[35] Noel A. Humphries, ”English Vaccination and Small-Pox Statistics, with Special reference to the Report of the Royal Commission, and to Recent Small-Pox Epidemics,” Journal of Royal Statistical Society, September 1897 sid. 545.
[36] Alexander Wilder, MD, ”The Fallacy of Vaccination,” The Metaphysical Magazine, vol. III, no. 2, May 1898, sid. 88.
[37] Susan Wade Peabody, ”Historical Study of Legislation regarding Public Health in the State of New York and Massachusetts,” The Journal of Infections Diseases, suppl. no. 4, February 1909, sid. 50-51.
[38] Memorial in Relation to the Small Pox, no. 30, City of Boston, 1856, sid. 10.
[39] ”Small-Pox and Revaccination,” Boston Medical and Surgical Journal, vol. CIV, no. 6, February 10, 1881, sid. 137.
[40] Encyclopaedia Britannica, vol. 24, Philadelphia, 1890, sid. 29.
[41] Thomas Neville Bonner, Medicine in Chicago 1850-1950: A Chapter in the Social and Scientific Development of a City, American History Research Center, Madison Wisconsin, 1957, sid. 181-182.
[42] Thomas Neville Bonner, Medicine in Chicago 1850-1950: A Chapter in the Social and Scientific Development of a City, American History Research Center, Madison Wisconsin, 1957, sid. 182.
[43] G.W. Harman, MD, ”A Physician’s Argument Against the Efficacy of Virus Inoculation,”Medical Brief: A Monthly Journal of Scientific Medicine and Surgery, vol. 28. no. 1, 1900, sid. 84.
[44] Charles Ruata MD, ”Vaccination in Italy,” The New York Medical Journal, July 22, 1899, sid. 188-189.
[45] Encyclopaedia Britannica, 1888.
[46] Simon Katzoff, MD. ”The Compulsory Vaccination Crime”, Machinists’ Monthly Journal, vol. 32, no3.March 1920, sid. 261.
[47] ”Vaccination”, Encyclopaedia Britannica, The Henry G. Allen Company, New York, vol. XXIV, 1890, sid. 23-30.
[48] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues”, Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, sid. 1195.
[49] Encyclopaedia Britannica, vol. 24, Philadelphia, 1890, sid. 26.
[50] ”Vaccination”, New York Times, September 26, 1869.
[51] The Yale Journal of Biology and Medicine, vol. 41, 1968, sid. 10
[52] David Koplow, Smallpox: The Right to Eradicate a Global Scourge, University of California Press, 2004, sid. 21.
[53] J. Michael Lane, MD et al., ”Deaths Attributable to Smallpox Vaccination, 1959 to 1966, and 1968,” Journal of the American Medical Association, vol. 212, no. 2 April 20, 1970, sid. 444.
[54] A. Del Campo, ”Physiological Changes of the Vaccinated Organism: A Basis for the Interpretation of the Clinical Complications Due to Prophylactic Vaccines,” 1967, sid. 280-284.
[55] Dorothy Porter, Health, Civilization, and the State – A History of Public Health from Ancient to Modern Times, Routledge, Oxfordshire, England, 1999, sid. 113.