En berättelse om A, docent i geologi från Lausanne, Schweiz.
Det var den 29 januari 1998 och jag var på väg till en konferens i Montreux om ’visceral smärta’ (= de inre organens smärta) dit jag var inbjuden som talare. Det var en liten konferens med bara ett fåtal inbjudna talare från varje område och det föll på min lott att redogöra för hjärtats smärtfysiologi. Jag flög till Geneve varifrån jag sedan skulle ta direkttåg från flygplatsen till Montreux. Tyvärr hade jag inte hemifrån via Internet kunnat ordna mina tågbiljetter från Geneve via Lausanne till Montreux, men detta bekymrade mig inte eftersom jag förutsatte att sådant skulle kunna lösas på plats. Väl framme i Geneve visade det sig emellertid att alla biljettkontor på järnvägsstationen var stängda, trots att det var tidigt på kvällen. Jag kände mig lite förvirrad och var tvungen att fråga hur jag skulle kunna skaffa tågbiljetter till Montreux. Man pekade på en biljettapparat på stationen. Denna verkade dock bara ta emot mynt och några sådana hade jag inte, eftersom jag bara växlat in sedlar hemma. Dessutom var min franska eller tyska inte i det skick att jag kunde läsa och följa instruktionerna utan risk för att göra fel. Så jag måste fråga en annan man om priset. Denne nämnde en summa som han dock sade sig vara osäker på eftersom han hade månadskort – men påpekade att det gick att köpa biljetter på tåget. Sedan ändrade han sig och menade att det faktiskt blev billigare med köp i apparaterna och pekade 100 meter bakåt. Det är ”spår 4”, sade han och tillade att jag hade gott om tid eftersom det skulle dröja 20 minuter innan tåget skulle avgå. Jag började gå i riktning mot apparaterna. Då följde han efter och hjälpte mig med hela proceduren. Och så fick jag växel tillbaka. Jag blev lite förvånad över hans hjälpsamhet. Det är inte ofta man möter människor som gör sig en massa extra besvär bara för att var bussiga. Mannen var gråhårig och magerlagd. Han kunde ha varit i 55-60-årsåldern, föreföll vältränad med ett öppet och vänligt ansikte. Efter biljettköpet gick vi sedan åt samma håll, stod tysta en lång stund på samma perrong i väntan på tåget. Vi skulle sedan komma att stiga på samma tåg och också hamna i samma kupé. Mannen skulle alltså åt samma håll vilket förklarade att han kände till detaljerna om tåget. För att inte verka alltför påflugen satte jag mig på motsatt sida om mittgången.
Efter en stunds tystnad var det han som började konversationen med frågan om jag skulle till Montreux för ’business’ eller ’turism’. Jag svarade att jag skulle på en liten konferens om smärta från de ”inre” organen, vid vilken jag skulle tala om hjärtats smärta. Och så berättade jag vad jag sysslade med forskningsmässigt. Han lyssnade intresserat.
”Smärta är väldigt konstigt”, sade han sedan och berättade att han haft mycket svåra smärtor under en längre tid, vilka varit svåra att komma tillrätta med. Han fick dock hjälp av en psykiater, tillika en vän, som använde sig av hypnos. Denne lärde ut en form av självhypnos i hemmet som fungerade fint, när han verkligen behövde använda den. Nackdelen var att det krävdes stor koncentrationansträngning, varför han inte orkade använda denna metod annat än vid riktigt svåra smärtor.
Han upprepade att det var konstigt att smärta var så subjektivt och menade att vissa personer verkar tåla mycket smärta, medan andra inte tål särskilt mycket alls.
Tåget väsnades och för att kunna samtala bättre flyttade jag mig till hans sida om mittgången. Jag påpekade att även för en vetenskapsman inom medicin var alla former av ”upplevelser” konstiga, inte bara smärtupplevelsen. Den medicinska vetenskapen vet nämligen inte hur en ”upplevelse” kommer till stånd överhuvudtaget. Man vet oerhört mycket om och ganska exakt och i detalj hur nervimpulsen sätts igång i de olika sinnesorganen och hur den transporteras från de olika sinnesorganen (öga, öra. känsel etc.) till hjärnans syn-, hörsel- och sensoriska områden. Likaså vet man hur nervimpulsen transporteras från hjärnans motoriska centra ut till muskulaturen. Men man vet inte hur den till hjärnan ingående nervimpulsen omvandlas till en ”upplevelse” eller vad som startar en från hjärnan utgående nervimpuls, som sedan ger upphov till en rörelse. Så berättade jag att jag intresserat mig väldigt mycket för detta efter att ha tagit del av människors upplevelser då de varit döda men återvänt, s.k. Nära Döden Upplevelser.
Han svarade då omedelbart, men lite tyst, att han hade haft en sådan upplevelse. Jag frågade om denna var djup vilket han trodde att den var. På frågan om han ’varit över på den andra sidan’ och ’kunnat kommunicera med tidigare döda släktingar’, eftersom detta anses vara den djupaste formen av en ”nära döden upplevelse”, svarade han dock nekande. Nej, något sådant hade han inte upplevt.
-När hände detta, frågade jag.
-För 10 månader sedan, svarade han snabbt. Sedan tänkte han efter, tittade på datumvisaren på klockan och ändrade sig.
-Detta hände den 29 januari så det råkar faktiskt vara precis för ett helt år sedan, om en timma, sade han.
Sedan berättade han följande historia om sig själv: Han var docent i geologi och var i Pakistan på ett geologiskt arbete, han nämnde inte vad det gick ut på. Han tog dagliga joggingrundor eftersom han var mån om sin fysik. En dag under den dagliga joggingrundan dök tre män plötsligt upp ur ett buskage. Dessa rusade fram emot honom och sköt honom med två skott, ett i bröstet och ett i benet.
– Varför gjorde de det? frågade jag.
– Jag vet inte, sade han.
– Stal de någonting?
– Nej.
– Gjorde de någonting med dig?
– Nej, de bara sköt mig och lämnade mig – antagligen trodde de att jag var död.
I samband med att skotten träffat honom hade hans ’medvetande’ lämnat kroppen och farit upp i luften. Och på något sätt hade han kunnat se alltsammans, hur hans kropp låg där på marken och hur männen sedan försvann in i buskagen igen. Han hade i detalj sett och kunnat följa alltsammans uppifrån. Det var en så konstig känsla, som är svår att förklara, berättade han. Han var ju vetenskapsman och hade alltid tagit avstånd från den här typen av ’konstiga’ berättelser (som man kan läsa om i veckotidningar, min anm.). ”Att det var så här” hade därför varit väldigt svårt att acceptera först och han fick kämpa med sin egen övertygelse. Men han tvingades acceptera detta helt nya faktum, denna nya sanning, att han faktiskt fortfarande var kvar och levde på sätt och vis, trots att kroppen låg där på marken och var illa tilltygad. Han kände sig otroligt lycklig och fridfull. Detta måste ha gått på endast några sekunder, sade han. Och så upprepade han att han kände sig så oerhört lycklig och kände att han egentligen inte alls ville komma ”tillbaka till livet”. Han ville vara kvar där han var. Han var helt utan smärta och kände ingenting utom denna lyckokänsla och att allting bara var så ”skönt”. När han så efter en kort stund plötsligt ändå kom tillbaka till sin kropp så förnam han en obeskrivlig och fullkomligt olidlig smärta och berättade att hela underbenet var ”sönderskjutet” och att han satt och höll om den nedre bendelen med händerna.
Livet efter denna händelse hade blivit så konstigt. Alla hans vänner påpekade ständigt att han måste vara väldigt lycklig för att ha överlevt. Men han kände sig inte alls särskilt lycklig och visste aldrig hur han skulle besvara detta. ”Jag har hustru och barn och jag älskar ju dem. Men hur kan jag förklara för dem att jag faktiskt inte ville vara kvar i detta liv? Det skulle de aldrig förstå. ”
Upplevelsen var så speciell och därför svår att förklara och eftersom ingen av vännerna eller hustrun upplevt samma sak insåg han att de aldrig skulle förstå. Om han gjorde ett försök att berätta var han samtidigt rädd för att de skulle tro att han var på väg att bli sinnessjuk. Så han lät bli att berätta. Dessutom visste han ju inte heller själv vad detta var eller hur han skulle tolka det och upplevde det tungt och bekymmersamt att leva med en hemlighet, som han inte kunde dela med någon.
Jag frågade nu om han hade läst något om ”nära döden upplevelsen” i böcker eller tidskrifter, och menade att det ju ändå i tidningar, på radio och TV hade talats en del om detta under de senaste åren.
– Nej, det hade han inte, men han ville gärna att jag berättade vad jag visste.
Jag började med att det hade skrivits en hel del fina böcker om dessa upplevelser sedan mitten på 1970-talet. Dessa baserades på omfattande intervjuundersökningar med patienter, som just varit nära att dö. Flera böcker var skrivna av professorer inom olika medicinska discipliner, bl.a. ”I dödens gränsland”, av Raymond Moody, professor i psykiatri, en annan, ”Vi upplevde döden”, av Michael Sabom, professor i kardiologi, en tredje, ”Livet nära döden”, av Kenneth Ring, professor i psykologi. Och det fanns flera andra.
Jag fortsatte med att säga att den ’vetenskapligt finaste’ undersökningen, enligt min mening, gjorts av Michael Sabom, hjärtprofessorn. Denne hade vid intervjuer med 194 patienter funnit att man i princip hade 3 olika typer av upplevelser; en tredjedel (33 %) hade endast lämnat sin kropp och följt det verkliga händelseförloppet ovanför sin egen kropp, hälften (48 %) berättade att de hade varit över på en annan sida och kunnat kommunicera med tidigare döda släktingar medan en femtedel (19 %) hade haft båda upplevelserna. Raymond Moody kunde göra ungefär liknande uppdelning men uppmärksammade att det fanns så mycket som c:a 9-10 gemensamma drag i denna upplevelse; Man kunde se sig själv uppifrån taket, kände sig oerhört fridfull och lycklig och kunde följa hela återupplivningsförloppet och ibland också passera genom väggarna och t.ex. beskriva vad som hände på parkeringsplatsen innan man kom tillbaka till rummet, man passerade en tunnel (bara 9 % upplevde detta) där det fanns ett starkt ljus i ena ändan, man kom sedan ut på den andra sidan och träffade tidigare döda släktingar som man kommunicerade med, man upplevde att det fanns en ’ljusgestalt’ stående invid en, som utstrålade kärlek och som tycktes veta allting som man varit med om i hela sitt liv och som frågade om man är ’nöjd med sitt liv’. Det hände dock aldrig (som i drömmen) att man blandade ihop levande och döda. Och så fick man en återblick på sitt liv ungefär som en video som stannar upp vid vissa viktiga, avgörande händelser i livet, några slags valsituationer. Man kände sig oerhört lycklig och ville inte tillbaka till livet, men fick veta att man måste tillbaka eftersom man hade vissa viktiga saker, som måste avslutas etc., etc. Upplevelsen känns oerhört verklig (inte som i drömmen) och människorna säger ofta att…’så här var det – det är mycket verkligare än att sitta här och prata med dig’. De minns sedan denna händelse oerhört glasklart i detalj hela livet och glömmer den aldrig. Den etablerade, konventionella vetenskapen har försökt bortförklara detta med syrgasbrist, sade jag, men vid en syrgasbrist blir medvetandet ’grumligt’ och inte ’glasklart’ som i dessa fall.
Han förnekade att han hade haft någon upplevelse av detta slag eller att ha varit på ’den andra sidan’. Han hade ’sett ljuset’ och varit på väg in i tunneln. Detta var det längsta han hade kommit, men han hade sedan dragits tillbaka ner i sin kropp.
Då jag började hålla föredrag för läkare och sjuksköterskor på mitt och andra sjukhus runt omkring, berättade jag nu vidare (och även i liten skala intervjua patienter om fenomenet på sjukhuset för att utröna sanningshalten i böckernas beskrivningar), så började det från åhörarna ”ploppa upp” åtskilliga liknande historier, som alla följde det allmänna händelseförloppet, fast olika i sina detaljer. Dessa var så vanliga, menade jag nu, att jag med fog kunde påstå att det vid varje föredrag med 15-30 åhörare alltid fanns 2 eller 3 åhörare som kunde berätta att de ’varit med om’ detta. Böckernas berättelser var således sanna.
Och upplevelsen är mycket vanligare än man tror. I en stor Gallup-undersökning visade det sig att 5 % av den amerikanska vuxna befolkningen (= 13 miljoner människor) upplevt ett eller flera av dessa 9 –10 karakteristiska drag. När mannen hörde detta lyste han upp och bekände att jag var den första människa, som han någonsin vågat berätta detta för.
Omedelbart efter den otäcka händelsen han hade uppsökt en psykiater för att bearbeta sin traumatiska upplevelse. Han insåg emellertid att han aldrig för denne skulle våga berätta det som nu för honom var det väsentligaste i hans liv, dvs. att han hade lämnat sin kropp och kunnat följa händelseförloppet ovanifrån med en samtidig känsla av oerhört lycka och frid. Därför avslutade han behandlingen hos denne psykiater.
Jag berättade nu att jag som 13-åring hade jag varit på väg att drunkna en gång under ishockeyspel på Östersjöns is utanför Kalmar. I fysisk bemärkelse hade jag nog egentligen inte varit nära döden eftersom jag var inte skadad. Inte heller tror jag hade lidit brist syrgas. Men jag hade upplevt skräcken av att kanske drunkna och dö. Det hela hade hänt mycket snabbt och måste ha rört sig om sekunder. Jag skulle åka och hämta pucken som glidit långt över ett svart område av den i övrigt vita isen (strömmande vatten) och hade gått genom isen, hamnat under isen i det iskalla vattnet. Under isen fick jag en återblick på mitt eget liv ända från det att jag var mycket liten. Återblicken hade varit mycket detaljrik och innehållit många glömda händelser i mitt allra tidigaste liv. Det kändes märkligt. Ishockey-kamraterna hade insett min belägenhet och krupit ut med sina klubbor och dragit upp mig. Därefter hade jag kunnat minnas denna återblick i detalj under åtminstone de nästkommande 10 åren av mitt liv och återkom ofta till hur märkligt det känts.
Geologen berättade då att han inte haft någon återblick på sitt liv men upplevt något annat märkligt. När de tre männen kommit rusande ut ur buskaget kunde han urskilja eldslågan i pistolmynningen, när skotten brann av. Sedan kunde han följa kulorna på dess väg tills de träffade honom. ”De var stora som tennisbollar”, sade han. Och under dessa bråkdelar av sekunder hann han återuppleva och reflektera över tre scener ur sitt liv. Han betonade att det måste ha rört sig om tusendelar av en sekund. Jag anmärkte då att själva upplevelsen av tid är märklig. Vi vet ju att en dag för ett barn kan vara lång medan ett år för en vuxen kan ’svischa iväg’. Jag berättade också att jag hört flera historier om hur man i hotande situationer (t.ex. bilen rullar ut-för stupet, eller man faller från balkongen) hinner få en återblick på hela sitt liv. De patienter som ’varit över på andra sidan’ säger också ofta att de säger sig inte ha någon tidsuppfattning och inte vet om det förflutit ’några sekunder’ eller ’flera timmar’. Tydligen kan hjärnan lägga in olika växlar vad gäller tiden, sade jag.
A. hade väldigt svår ångest efter mordförsöket och frågade sig hela tiden varför just han råkat ut för detta. Det malde och malde och han ältade detta. Samtidigt kändes det livsviktigt att reda ut varför just han råkat ut för detta. Var det honom som person, som de var ute efter? Hade han begått några fel?
Han hade visserligen sett allting uppifrån, det visste han, men omedelbart efter händelsen var nästan alla detaljer ändå borta. Han mindes lite i början av mordförsöket, något i mitten och så lite i slutet. Men den största delen av händelsen var borta. Så började hypnosen hos vännen för att försöka reda ut vad som gått snett. Under hypnosen återupplevdes alla mordförsökets detaljer varvid det framgick att han var utan skuld. Det var inte honom som person de var ute efter. Det kunde lika gärna ha varit vem som helst. Han råkade bara av en slump befinna sig på fel plats just vid den tidpunkt då männen i buskagen beslutit sig för att skjuta NÅGON. Därmed förlöstes han från sin ångest. Han har under det gångna året bearbetat färdigt, känner sig helt befriad och brukar påpeka för sin vän att denne ’räddat hans liv’.
Men – händelsen förändrade hans liv totalt. Tidigare gjorde han upp en massa planer för sin framtid. Numera delade han upp sitt liv i två delar, före och efter upplevelsen, och försökte bara att leva i nuet och ta en dag i sänder.
’Man lever sitt liv och gör upp sina planer för flera år framåt’, berättade han, ’och så kan allting förändras på en enda sekund, eller t.o.m. bråkdelar av en sekund. Det är så märkligt. Det är liksom ingen mening med att göra upp alla dessa långsiktiga planer om man inte lever och njuter av sitt liv så som det är i nuet.’
Vi satt länge och pratade om detta. Jag förklarade att den moderna vetenskapen inte alls förstår förhållandet mellan hjärnan och det själsliga, sinnet eller medvetandet. Och att jag själv har en helt annan uppfattning om dessa ting än konventionell vetenskap. Jag kom också in på buddismen. Denna talar t.ex. om det ’vattenklara, genomskinliga medvetandet’, som kan lämna kroppen och uppleva utanför denna, Buddhismen hävdar också att det är denna separerbara ’själ’ eller detta separerbara ’sinne’ som startar den utgående nervimpulsen, genom att påverka hjärnan. Och att det också är ’själen’ eller ’sinnet’ som upplever de nervimpulser, som kommer in via de kroppsliga sinnesorganen. Detta var enligt min mening mycket mera insiktsfullt och stämde bättre överens med hans egna upplevelser.
Det finns en mycket fin bok ”The Mystery of the Mind”, skriven av Wilder Penfield, sade jag. Och berättade att denne var en världsberömd hjärnkirurg och den som under hjärnoperationer i lokalbedövning i vaket tillstånd (så gjorde man förr) med elektrisk stimulering av hjärnytan hade kartlagt var olika hjärncentra (syn-, hörselbarken etc.) var belägna.
Boken skrevs som en summering av hans långa yrkes- och forskningserfarenheter och har stor tyngd för mig. Han jämförde där på ett ytterst provokativt men kreativt sätt hjärnan och medvetandet med pianot och pianisten eller datorn och programmeraren.
Om du hör riktigt vacker pianomusik, frågade han sig, varifrån kommer då musiken? Från pianot eller pianisten? Vid närmare eftertanke inser man att pianot utan någon pianist inte ger någon musik alls och att musikens innehåll, dvs. melodi, klangfärger, frasering, pausering skapas i pianistens huvud innan detta överförs till pianot. Pianot är således bara ett instrument för att förverkliga och föra ut det som pianisten redan skapat i sitt huvud. På samma sätt är förhållandet mellan datorn och programmeraren. Och Wilder Penfield menade nu att samma resonemang kan tillämpas på hjärnan kontra medvetandet, sinnet eller ”själen” eller vad man nu skall kalla det. Och han menade att allting inte kan förklaras med hjärnan (som vetenskapsmännen idag försöker göra) utan att hjärnan bara är ett instrument för medvetandet, liksom pianot för pianisten (såsom buddhisterna menar). På samma sätt som pianisten kan resa sig från pianostolen men fortfarande uppleva musik i sitt huvud, så kan också medvetandet tillfälligt avlägsna sig från och sedan komma tillbaka till hjärnan. ’Om man ser det på detta sätt, så får dina upplevelser sin förklaring’, menade jag.
Han lyssnade mycket intresserat. Sedan förklarade jag hur min uppfattning om detta förändrats de sista 7-8 åren. Och att jag trodde att det fanns en hel värld att upptäcka runt omkring oss. Jag nämnde psykiatern Viktor Frankl (från den s.k. tredje Wienskolan, efter Sigmund Freud och Adler, Jung) vilken menade att Sigmund Freud hade uppfattat det undermedvetna på ett mycket inskränkt sätt. Freud hade talat om ’projektioner’, ’förträngningar’, ’sublimeringar’, som mekanismer, som kunde förklaras av det undermedvetna. För att beskriva Freuds ’inskränkthet’ gjorde Viktor Frankl en jämförelse med Christoffer Columbus och berättade att denne, då han kommit till Amerika, inte hade en aning om var han hamnat. Likaså med Freud, menade Frankl. Freud hade gjort en intressant upptäckt men förstod inte alls hela innebörden. Det undermedvetna är inte knutet till den enskilda individen utan är så mycket, mycket mer. Det är en hel värld, menade Frankl, och genom det undermedvetna har man förbindelse med hela världen.
Och för att bestyrka detta med det undermedvetnas roll så berättar jag om en ’nära döden upplevelse’, som jag hört från en svart taxi-chaufför i Orlando, Jeff. Denne slutade min taxiresa till flygplatsen i Orlando med att säga att han inte alls var förvånad över att jag tagit upp och diskuteras djupa filosofiska saker med honom under taxiresan. Sedan Jeff hade råkat ut för en bilolycka 3 år tidigare, och under denna haft en nära döden upplevelse, hade många människor kommit rakt fram till honom och utan anledning och förvarning berättat om sina egna liknande upplevelser. Något sådant hade aldrig hänt tidigare. ”Det var som om några undermedvetna krafter styrde dessa människor till mig, så att vi skulle ha kontakt med varandra”, sade Jeff.
Tågresan hade nu nästan kommit till sitt slut. A. hade ställt sig upp med rocken på och väskan i handen för att stiga av då jag påpekade att det nu var precis ett år sedan han blev skjuten (resan Geneve – Lausanne tog precis 50 minuter). Då sade han att han ”vaknat i morse med en sådan underlig, men stark känsla att det idag skulle hända honom något mycket viktigt. ’Men så har hela dagen gått, ingenting hade hänt – tills ikväll kl. 22 då jag är på väg hem’, sade han.
’Då var det detta som skulle hända mig idag’, sade han. Det har varit ett så förvirrande år. Och när vi har pratat färdigt så har det gått precis ett år efter händelsen, nästan på minuten’.