Arthur Koestler om evolutionsteorin

(Publicerad 30 juni, 2010)

Detta är ett utdrag ur boken Janus

Kapitel IX. Vittrande citadell

1.

Ett av renlärighetens vittrande citadell som nämndes i slutet av föregående kapitel är den nydarwinistiska utvecklingsteorin (som också går under namnet den ”syntetiska teorin”). Läget sammanfattades av professor W. H. Thorpe när han skrev om ”en underjordisk tankeströmning hos kanske hundratals biologer de senaste tjugofem åren” som förkastar den nydarwinistiska dogmen. * Den syntetiska teorins inkonsekvenser och tautologier har faktiskt som ett slags offentlig hemlighet varit kända ännu längre, och ändå har dogmen försvarats och försvaras fortfarande energiskt av det akademiska samfundet, varvid kättare bestraffas med diskret men effektiv utfrysning. Anledningen till denna paradox tycks vara tvåfaldig: för det första kan engagemang i en vetenskaplig teori vara någonting lika känsloladdat som en religiös tro – vilket är mycket påtagligt i vetenskapshistorien; för det andra får frånvaron av ett sammanhängande alternativ till nydarwinismen många biologer att tycka att en dålig teori är bättre än ingen alls. Huruvida detta skall betraktas som en god vetenskaplig strategi är en fråga som man kan ha olika åsikter om.

*Fotnot: Det var denna anmärkning av Thorpe, som var den tändande gnistan till ”Bortom reduktionismen”-symposiet.

  Teorins andemening är kanske lättast att förmedla genom att dra en parallell mellan nydarwinismen inom biologin occh behaviorismen inom psykologin. Båda hämtar sin inspiration ur samma Zeitgeist av reduktionistisk filosofi som rådde under första hälften av vårt århundrade. Behaviorismen grundades av John Broadus Watson strax före första världskriget och fick sitt sensationella inflytande huvudsakligen genom att förklara att ”medvetande” och ”själ” är tomma ord utan någon verklighetsgrund. Ett halvt århundrade senare fortsatte professor Skinner vid Harvarduniversitetet – vår tids kanske mest inflytelserike psykolog – att uttala samma åsikter i ännu mera extrem form. I Skinners standardlärobok Science and Human Behaviour får den förhoppningsfulla psykologistuderanden redan från början veta att ”medvetande”, ”idéer” etc. är enheter som inte existerar utan har ”uppfunnits för att tillhandahålla falska förklaringar . . . Eftersom mentala eller psykiska företeelser påstås sakna den fysiska vetenskapensdimensioner har vi ytterligare skäl att förkasta dem.”(1) (Med hjälp av samma logik skulle vi kunna avvisa radiovågornas realitet eftersom dessa består av vibrationer i ett tomrum som saknar alla fysiska egenskaper.)

  Jag har ofta funnit det svårt att övertyga icke-akademiska vänner om att denna rent ut sagt absurda lära fortfarande dominerar akademisk psykologi. Som en kritiker nyligen skrev:

Det är en intressant övning att slå sig ner och försöka bli medveten om vad det innebär att säga att medvetandet inte existerar. Det finns inget historiskt vittnesbörd som talar om ifall de tidiga behavioristerna lyckades med detta konststycke eller inte. Däremot finns det många vittnesbörd om det enorma inflytande som doktrinen att medvetandet inte existerar har haft på psykologin i vårt århundrade.(2)

Nu närmar vi oss en avgörande fråga som behaviorismen och nydarwinismen har en slående likartad inställning till. Det gäller deras synpunkter på drivkrafterna bakom den biologiska utvecklingen å ena sidan och den kulturella utvecklingen å den andra. Ta den kulturella utvecklingen först. Hur kan man förklara vetenskapliga upptäckter och vetenskaplig originalitet i behavioristens själlösa universum? Här följer Watsons svar – och låt mig påpeka att detta citat är det enda avsnitt i hans bok där kreativiteten nämns, (Watsons kursiveringar):

En naturlig fråga som ofta ställs är hur vi någonsin kommer fram till nya verbala produkter sådana som ett poem eller en briljant essä. Svaret är att vi kommer fram till dem genom att manipulera med ord och stuva om ord till vi träffar på ett nytt mönster . . . Hur tror ni att Patou skapar en ny klänning? Har han någon ”bild i hjärnan” av hur klänningen skall se ut när den är färdig? Det har han inte . . . han kallar in sin modell, väljer ut ett stycke nytt siden, kastar det kring henne,, tar in här och lägger ut där . . . han manipulerar materialet tills det liknar en klänning . . . manipulationen blir inte fullständig förrän den nya kreationen väcker beundran och lovord både från honom själv och från andra – motsvarigheten till när råttan finner föda . . . Målaren utövar sitt yrke på samma sätt, och inte heller kan poeten skryta med någon annan metod.(3)

De två punkter det här gäller att komma ihåg är (a) att lösningen är ”påträffad” av en tillfällighet efter många slumpmässiga försök, och (b) att den har bevarats eftersom den har belönats med bifall.

 Trettio år efter det att Watsons bok publicerats drog Skinner samma slutsatser beträffande tillvägagångssättet vid vetenskapliga upptäckter – även om behaviorismen vid den tiden hade utvecklat sin egen esoteriska jargong:

När man löser ett problem blir resultatet förekomsten av en lösning i form av en respons . . . Förekomsten av responsen i den mänskliga individens beteende är inte mera överraskande än förekomsten av vilken respons som helst i beteendet hos vilken organism som helst.(4)

De ”organismer” som han hänvisar till är försöksråttorna i den så kallade Skinnerlådan som behaviorister betraktar som det effektivaste medlet när det gäller att studera psykologi.* Lådan är utrustad med en foderskål och en spak som kan tryckas ned som handtaget i en varuautomat, varpå en foderkula faller ned i skålen. När en råtta placerats i lådan kommer den förr eller senare av en ren slump att ”träffa på” spaken med sin tass och automatiskt belönas med en kula, och förr eller senare kommer den att lära sig att för att få en kula måste den trycka ned spaken. Detta experimentella tillvägagångssätt kallas ”operant betingning”, att trycka ned spaken kallas att ”avge en operant respons”, foderkulan kallas ”förstärkning”, att undanhålla kulan är ”negativ förstärkning”, antalet gånger som råttan trycker ned spaken under en given tidsperiod är ”responshastigheten” som automatiskt registreras och markeras på kort. Syftet med dessa experiment är att göra det möjligt för behavioristen att förverkliga sitt uttalade syfte: ”att mäta, förutse och kontrollera beteende” – inklusive mänskligt beteende.

 Detaljerna i behavioristernas råttologi angår oss inte här **, det viktigaste är att djurets upptäckt av spakens hemlighet beror på en ren slump och att spakhanteringen blir en färdighet därför att den ”förstärks” av belöningar.

 När vi övergår till Darwins svar på frågan hur människan utvecklades från en droppe urslem, upptäcker vi att det är i stort sett detsamma som Watsons svar på frågan hur Patou förvandlar ett stycke tyg till en elegant klänning: ”Han tar in här och lägger ut där . . . han manipulerar materialet tills det liknar en klänning.” Den darwinistiska evolutionen antas verka enligt samma princip, det vill säga genom att slumpmässigt manipulera det organiska råmaterialet – sätta en svans här, ett par vingar där – tills ett lämpligt mönster påträffas och bibehålls på grund av sitt överlevnadsvärde.

* Det finns ingenting i de ambitiösa titlarna till Skinners böcker The Behaviour of Organisms och Science and Human Behaviour som tyder på att data nästan uteslutande hämtats från betingningsexperiment med råttor och duvor.

**Se The Ghost in the Machine, kapitel I_III och appendix II.

  Med andra ord grundar behaviorismen och nydarwinismen, som båda innehar nyckelpositioner bland samtida livsvetenskaper, sina förklaringar till biologisk och kulturell utveckling på i stort sett samma tvåstegsmodell: det första steget styrs av blind slump, det andra av selektiva belöningar. Alltså är den biologiska utvecklingen resultatet av ingenting annat än (a) slumpmutationer (apan vid skrivmaskinen) (b) bevarade genom naturligt urval (som belönar livsduglighet); och kulturella framsteg är resultatet av ingenting annat än (a) slumpmässiga försök bevarade genom (b) förstärkningar (piskan och moroten).

Biologisk utveckling           Kulturell utveckling     a) Slumpmutationer          Slumpmässiga försök     b) Naturligt urval           Förstärkning

Det är märkligt att ingen uppmärksammat denna parallell. Anledningen är kanske den att psykologer inte är intresserade av utvecklingen och evolutionsteoretiker inte är intresserade av psykologi.

 Om vi skjuter upp diskussionen av (a) – slumpens roll – tills vidare, så har det för länge sedan visats att båda (b) – begreppen – ”förstärkning” och ”naturligt urval” – saknar varje förklaringsvärde. Ta ”förstärkning” först, och lyssna än en gång till professor Skinner:

En verbal stimulus som ”kom och ät middag” är en händelse varpå detta att gå till ett bord och sätta sig ned vanligen förstärks med mat. Denna stimulus kommer att vara effektiv när det gäller att öka sannolikheten för det beteendet och frambringas just därför av talaren. (5)

Om läsaren skulle råka tvivla är detta ingen parodi utan ett citat ur Skinners bok Verbal Behaviour, utgiven 1957. Han meddelar också läsarna att ”en människa talar för sig själv . . . på grund av den förstärkning han därigenom får”(6), att tänkandet i själva verket är ”ett beteende som automatiskt påverkar beteendet och därför är förstärkande”(7); att”precis som musikern spelar och komponerar sådant som förstärkts genom lyssnandet, eller konstnären målar sådant som förstärkts visuellt, så säger talaren som är engagerad i verbala fantasier det som har förstärkts hos honom genom lyssnandet eller skriver det som förstärkts genom läsning”(8), och att den skapande konstnären”helt och hållet styrs av tillfälligheter i form av förstärkningar”(9).

 Termen ”förstärkning” har en konkret innebörd när det gäller att träna råttan att trycka ned spaken i lådan eller hitta vägen i en labyrint; genom att ge eller undanhålla belöningar kan experimentatorn effektivt betinga råttans beteende. Men behavioristens heroiska försök att extrapolera från Skinnerlådan till målarens ateljé, med ”förstärkning” som en deux ex machina, leder som vi sett till hårresande absurditeter. Ändå tvingar honom hans filosofi att göra sitt bästa för att visa att mänskligt beteende inte är någonting annat än en mera sofistikerad variant av råttbeteendet. Det framgår klart och tydligt i ett sista citat från Skinner. Författarens ”verbala beteende”, berättar han, ”kan nå ut över århundraden eller till tusentals lyssnare eller läsare samtidigt. Författaren förstärks kanske inte ofta eller omedelbart, men hans nettoförstärkning kan vara stor”(10).

 Om detta betyder någonting alls så är det att varje författare skulle vilja skriva ett odödligt mästerverk. Han framhärdar i sina försök på grund av den förstärkning han erhåller, och förstärkning är allt som får honom att framhärda i sina försök (11). Som Chomsky (12) och andra har påpekat, så är förstärkningsbegreppet grundat på en tautologi och dess förklaringsvärde lika med noll.

2

Ett liknande öde har drabbat det gamla kära darwinistiska begreppet om naturligt urval eller ”the survival of the fittest” – vilket som vi sett är evolutionsteoretikerns motsvarighet till behavioristens ”förstärkning”.

 En gång såg allt så enkelt ut. Naturen belönade den duglige med överlevnadens morot och straffade den oduglige med förintelsens piska. Problemen började först när det blev dags att definiera ”livsduglighet”. Är dvärgar dugligare än jättar, brunetter dugligare än blondiner, vänsterhänta dugligare än högerhänta? Vilka är egentligen kriterierna på ”livsduglighet”? Det svar som först kommer för en är: de livsdugligaste är naturligtvis de som lever längst. Men när vi talar om artens utveckling är individernas livslängd betydelselös (den kan vara en dag för vissa insekter, ett århundrade för sköldpaddor). Vad som betyder något är hur stor avkomma individerna frambringar under sin livstid. Det naturliga urvalet sörjer alltså för de livsdugligastes överlevnad och reproduktion, och de livsdugligaste är de som har den högsta reproduktionsfrekvensen – vi har fångats i ett cirkelresonemang som fullständigt kringgår frågan om vad som får utvecklingen att utvecklas. Ledande evolutionsteoretiker (Mayr, Simpson, Waddington, Haldane etc.) insåg för flera årtionden sedan denna dödligt svaga punkt i teorin (13) – den var och är, som jag sagt, en offentlig hemlighet. Men eftersom inget tillfredsställande alternativ var i sikte måste den sönderfallande byggnaden försvaras. Så av Sir julian Huxley 1953:

Så vitt vi vet är det naturliga urvalet inte bara ofrånkomligt, inte bara en verkande kraft i utvecklingen utan den enda verkande kraften. {Huxleys kursiveringar.}(13)

Jämför detta auktoritativa uttalande med framlidne professor Waddingtons förödande kommentar (han var själv en framstående medlem av det nydarwinistiska etablissemanget men hemfallen åt kritiskt tvivel):

Överlevnad betyder naturligtvis inte en enskild individs kroppsliga varaktighet – att leva längre än Metusalem. Det innebär, i sin nutida tolkning, fortbestånd som en förutsättning för framtida generationer. Den individ ”överlever” bäst som ger mest avkomma. Vidare, att tala om ett djur som ”livsdugligast” innebär inte nödvändigtvis att det är starkast eller friskast eller skulle kunna vinna en skönhetstävling. Det betyder i stort sett ingenting annat än att lämna mest avkomma. Den allmänna principen om naturligt urval är helt enkelt desamma som påståendet att de individer som lämnar den största avkomman är de individer som lämnar den största avkomman. Det är en tautologi.(15).

Von Bartalanffy uttryckte det ännu tydligare. I en kommentar till den ortodoxa teorin anmärkte han: ”Det är svårt att förstå varför utvecklingen någonsin har kommit förbi kaninen, strömmingen eller en bakterien, som är oöverträffade i sin reproduktionsförmåga.”(16)

 För att undvika missförstånd: naturligtvis skulle ingen kritiker förneka att biologiska misslyckanden, som är oförmögna att möta livets krav, under utvecklingens gång elimineras. Men att missbildningar elimineras förklarar inte varför högre former utvecklas. Ogräsbekämpning är till nytta men förklarar inte uppkomsten av nya växtarter. Det är ett vanligt fel hos evolutionsteoretiker att förväxla den process som går ut på att eliminera den oduglige med evolutionen mot något odefinierbart ”duglighets”-ideal. Den syntetiska teorins försvarare skulle lätt kunna göra slut på denna förvirring genom att ersätta den misskrediterade termen ”naturligt urval” med ”selektiv eliminering”. Emellertid gick de bara så långt som till att ersätta slagordet ”de starkares överlevnad” med det mindre anstötliga ”differentiell reproduktion” – men det ledde som vi sett inte ut ur tautologiernas labyrint.

 Inte heller hjälpte det att ta sin tillflykt till ännu en synonym för livsduglighet. nämligen ”anpassning”. För att göra en lång historia kort, här kommer von Bartalanffy igen:

. . . Enligt min uppfattning finns det inte en tillstymmelse till vetenskapligt bevis för att evolution i betydelsen fortgång från mindre till mera komplicerade organismer har någonting med bättre anpassning att göra . . . Anpassning är möjlig på varje nivå . . . En amöba, en mask, en insekt eller ett däggdjur utan moderkaka är lika väl anpassade som äkta däggdjur; om de inte vore det skulle de ha dött ut för länge sedan”(17).

Det finns med andra ord ingen som ifrågasätter truismen att en art bara kan överleva om den har förmåga att anpassa sig till omgivningen, men det finns otaliga sätt att anpassa sig till en och samma omgivning, och några av dessa sätt är så otroligt invecklade och komplicerade att termen ”anpassning” förlorar sin mening. Begrunda detta exempel från Alister Hardys The Living Stream:

Vissa orkidéarter har blommor som med avseende på färg, form och lukt är förvillande lika vissa insektsarters honor och därför utövar sexuell dragningskraft på samma insektsarters hannar. De upphetsade makar som kommer till skapelseakten fullbordar, genom att bära med sig pollen, utan att veta om det i stället blommans sexuella process!(18)

Eller för att åter citera von Bertalanffy:

Jag, till exempel . . . kan fortfarande inte fatta varför det skulle vara till selektiv fördel för Comacchios ålar att göra en riskabel resa till Sargassohavet, eller varför Ascaris måste flytta omkring överallt i värdens kropp i stället för att bekvämt slå sig ned i tarmarna där den hör hemma; eller vilket överlevnadsvärde kons flerfaldiga mage har när en häst, som också är vegetarian och ungefär lika stor, gott och väl klarar sig med en enda mage.(19)

Och hur förklarar ”anpassningen” larvens fantastiska förpuppning – hur den spinner in sig i en kokong, där den genomgår en fullständig förvandling som innefattar upplösningen av larvorgan och vävnader och dessas totala omdaning till en bevingad vuxen? Böcker i naturhistoria innehåller otaliga exempel på sådana långsökta sätt att klara sig som art, men i teoretiska arbeten om utvecklingen nämns de knappast eftersom de på ett alltför påtagligt sätt avslöjar att teorin kringgår den väsentliga frågan: Sålunda möter ”anpassningen” som ”det naturliga urvalets” deux ex machina samma öde som sina föregångare ”de starkares överlevnad” och ”differentiell reproduktion”.

3

Enligt den nydarwinistiska doktrinen tillhandahålls råmaterialet till det naturliga urvalets trollkonster av slumpvariationer, d.v.s. kemiska förändringar i generna, ärftlighetens bärare. Dessa förändringar utlöses av strålning, skadliga kemikalier eller stark hetta, och de är ”slumpmässiga” i den betydelsen att de är fullständigt orelaterade till djurets behov eller välfärd eller naturliga omgivning: de har karaktär av olyckshändelser som ingriper i den ömtåligt balanserade oganismens normala funktioner: Följaktligen har det överväldigande flertalet mutationer antingen skadliga eller triviala effekter, men då och då blir det enligt teorin en lyckoträff som kommer att bevaras av det naturliga urvalet eftersom den råkar ge bäraren av den muterade genom någon liten fördel, och efter tillräckligt lång tid ”kommer vad som helst att dyka upp”, som sir Julian Huxley skrev. ”Den urgamla invändningen att det är osannolikt att ett öga eller en hand eller en hjärna skulle utvecklas av en ’blind slump’ har förlorat sin styrka” – eftersom ”det naturliga urvalets verksamhet i geologisk tidsskala”(20) förklarar allting.

 Jämför detta uttalande med följande av Waddington:

Att anta att utvecklingen av de förunderligt anpassade biologiska mekanismerna bara har berott på ett urval av en tillfällig uppsättning variationer som uppkommit av en blind slump, är som att påstå att om vi håller på och kastar samman tegelstenar i högar skulle vi slutligen kunna välja oss det mest åtråvärda hus.(21)

Trots det kallar Jacques Monod (nobelpriset 1965) utvecklingen för ett ”gigantiskt lotteri” (22) eller ”naturens roulett”(23) och konkluderar:

Endast slumpen ligger till grund för varje innovation, varje skapelse i biosfären; den rena slumpen, absolut fri men blind, vid själva grunden till utvecklingens enorma byggnad. Denna centrala tes i den moderna biologin är inte längre en bland flera tänkbara hypoteser. Den är idag den enda tänkbara hypotesen, den enda som stämmer med observerade och prövade fakta. Och ingenting motiverar antagandet – eller hoppet – att vår uppfattning på denna punkt någonsin kommer att ändras . . . (24)

 Universum, var inte havande med liv, biosfären inte heller med människan. Vårt nummer kom upp i Monte Carlospelet.(25)

Men roulettanalogin snarare döljer än visar den fantastiska osannolikheten att varje större evolutionärt framsteg skulle ha berott på slumpmutationer. För att någonting sådant skulle inträffa räcker det inte att ett visst erforderligt nummer, säg 17, kommer upp på roulettbordet – utan det krävs att det på en gång kommer upp på ungefär ett dussin bord i samma lokal och samtidigt följs av 18, 19 och 20 på alla borden.

  Låt mig illustrerar detta med några exempel. Det första är mycket enkelt och trivialt och omfattar bara fyra rouletthjul. Jättepandan har på sina främre extremiteter ett extra, sjätte finger. Detta skulle kunna vara ett ett typiskt fall av deformering orsakad av en skadlig slumpmutation; det råkar vara mycket användbart för pandan när den hanterar bambuskott men skulle naturligtvis vara ett oanvändbart hinder om det inte vore försett med nödvändiga muskler, nerver och blodkärl. Sannolikheten att bland alla möjliga genmutationer just de som frambringade de extra benen, nerverna, musklerna och artärerna skulle uppträda samtidigt och oberoende av varandra, är oändligt liten. Och i det här fallet har vi ändå bara fyra huvudfaktorer – fyra rouletthjul i arbete. När det gäller så sammansatta underverk som ryggradsdjurens öga – den darwinistiska teorins klassiska stötesten – med dess näthinna, stavar och tappar, lins, iris, pupill och jag vet inte vad, blir oddsen mot den harmoniska utvecklingen av dessa komponenter genom oberoende slumpmutationer, d.v.s. genom ”den blinda slumpen”, absurt höga – med all aktning för Huxley. Darwin själv insåg klart detta när han år 1860 skrev till Asa Gray. ”Jag kommer väl ihåg den tiden när tanken på ögat gjorde mig alldeles kall.”(26) Ögat har fortfarande denna effekt på doktrinens försvarare, så de undviker att diskutera det eller tar sin tillflykt till utförliga undanflykter.*

 Lika nedslående är iden att några tidiga kräldjur förvandlades till fåglar genom små förändringar steg för steg, orsakade av slumpmutationer som påverkade olika organ. Man får faktiskt gåshud vid blotta tanken på hur många av Monods rouletthjul som måste hållas igång för att åstadkomma den samtidiga omvandlingen av fjäll till fjädrar, massiva ben till ihåliga, uppkomsten av luftsäckar på olika delar av kroppen, ben- och skuldermuskulaturernas utveckling till atletiska proportioner, och så vidare. Och denna ombildning av den kroppsliga strukturen följs av grundläggande förändringar i de inre systemen, inklusive utsöndringssystemet. Fåglar slår aldrig en drill. I stället för att späda ut sitt kvävehaltiga avfall med vatten, som är en tung barlast, utsöndrar de det från njurarna i ett halvfast tillstånd genom kloaken. Sedan har vi också den lilla frågan om övergång av en ”blind slump” från kallblodighet till varmblodighet. Det är ingen ände på de specifikationer som måste uppfyllas för att göra vårt kräldjur luftburet eller för att konstruera ett kameraöga utifrån levande mjukvara.

* För en sammanfattning av de frågor som ögats utveckling ställer, se t.ex. Grassé (19739, ss 176-181 och Wolsky (1976), ss 106 f.

 Som avslutning på detta avsnitt kommer här ett mindre dramatiskt exempel på evolutionär framryckning – det skenbart blygsamma steg som utgjordes av amfibieäggets omvandling till kräldjursägg. Jag har beskrivit denna process i The Ghost in the Machine och återger den igen, eftersom det darwinistiska schemats förklaring till denna händelse inte bara är högst osannolik utan logiskt omöjlig.

Ryggradsdjurens erövring av torra land började med att kräldjuren utvecklades ur någon primitiv amfibieform. Amfibierna förökade sig i vattnet och deras ungar var vattendjur. Det avgörande nya med kräldjuren var att de till skillnad från amfibierna lade sina ägg på torra land. De var inte längre beroende av vattnet utan hade frihet att röra sig över kontinenterna. Men det ofödda kräldjuret inuti ägget behövde fortfarande vatten omkring sig: om det inte fick vatten skulle det torka ut på ett tidigt stadium. Det behövde också en mängd föda: amfibier kläcks som larver som klarar sig själva, medan kräldjur kläcks först när de är fullt utvecklade. Så kräldjursägget måste utrustas med en stor mängd äggula till föda och äggvita till vätska. Varken äggulan eller äggvitan skulle i sig själva ha något selektivt värde. Dessutom behövde äggvitan omslutas av ett kärl, annars skulle fuktigheten ha avdunstat. Så det måste ingå ett hårt skal av läder- eller kalkartat material i det evolutionära paketavtalet. Men historien är inte slut med det. På grund av skalet kunde kräldjursfostret inte bli kvitt sina avfallsprodukter. Det mjukskaliga amfibiefostret hade hela dammen som toalett – kräldjursfostret måste utrustas med ett slags blåsa. Den kallas allantois och är i vissa avseenden föregångare till däggdjurens moderkaka. Men när detta problem var löst återstod att fostret fortfarande var inspärrat i sitt hårda skal – det behövdes ett verktyg för att ta sig ut. Vissa fisk- och amfibiefoster, vars ägg är omgivna av en geléartad hinna, har körtlar på nosen: när tiden är mogen utsöndrar dessa ett kemiskt ämne som upplöser hinnan. Men foster som är omgivna av ett hårt skal behöver ett mekaniskt verktyg: därför har ormar och ödlor en tand omvandlad till en slags konservöppnare, medan fåglar har en äggtand – en hård utväxt nära spetsen av näbben, som tjänar samma syfte och senare fälls av det vuxna djuret.(27)

 Nu måste enligt det darwinistiska schemat alla dessa förändringar ha skett gradvis, med varje steg orsakat av en slumpmutation. Men det är uppenbart att varje steg, hur litet det än var, krävde samtidiga oberoende förändringar som berörde alla de faktorer som var inblandade. Sålunda kunde äggvitans vätskeförråd inte hållas inom ägget utan det hårda skalet. Men skalet skulle vara oanvändbart och i själva verket dödande utan allantois och konservöppnaren. Var och en av dessa förändringar skulle, om den inträffat isolerad, varit skadlig och den drabbade organismen skulle ha gallrats bort av det naturliga urvalet (eller snarare, som ovan föreslagits, av ”naturlig eliminering”). Man kan inte ta en isolerad mutation A och bevara den i ett oberäkneligt antal generationer tills mutation B inträffar i samma ätt, och så vidare till C och D. varje enstaka mutation skulle strykas bort från griffeltavlan innan den kunde kombineras med alla de andra. De är alla beroende av varandra inom organismen – som en funktionell helhet och inte en mosaik. Läran att sammanträffandet av alla erforderliga förändringar berodde på en rad tillfälligheter är en förolämpning inte bara mot sunda förnuftet utan också mot de grundläggande principerna för vetenskaplig förklaring. I ett nyligen utgivet större verk kommenterar professor Pierre Grassé (som i trettio år innehade lärostolen i utvecklingsteori vid Sorbonne, utan att förlora sin galliska kvickhet):

Var finns den spelare som, hur besatt han än är av sin passion, skulle vara galen nog att satsa på den slumpmässiga utvecklingens roulett? Skapandet, ur ett stoftkorn som kommit med vinden, av Dürers Melancholia har en sannolikhet som är mindre än infinitesimal än konstruerandet av ett öga genom de olyckshändelser som skulle kunna drabba DNA-molekylen – olyckshändelser som inte har någon som helst förbindelse med ögats framtida funktioner.

 Dagdrömmar är tillåtna, men vetenskapen skall inte ge efter för dem. {Grassés kursiveringar.}(28)

4

När vi talar om arternas uppkomst tänker vi mest på framväxten av nya former och fysiska strukturer, så som vi ser dem utställda i naturhistoriska muséer. Men utvecklingen skapar inte bara nya former, den skapar också nya beteenden, nya instinktiva färdigheter som är medfödda och ärftliga. Om krafterna bakom framväxten av nya strukturer är dunkla, så är krafterna bakom utvecklingen av medfödda färdigheter svepta i totalt mörker. Som nobelpristagaren Niko Tinbergen klagade: ”Etologins efterblivenhet är slående . . . En beteendegenetik behöver fortfarande utvecklas.”(29)

 Anledningen till detta är enkel: nydarwinismen besitter inte de teoretiska redskap som krävs för att angripa problemet. Den enda förklaring till de otroligt sammansatta instinktiva färdigheterna hos djuren som den har att ge är, att även dessa kommit till genom slumpmutationer som på något sätt påverkat nervbanorna i djurets hjärna och nervsystem och sedan bevarats genom ”naturligt urval”. Det skulle vara en nyttig övning för forskarstudenter i biologi att upprepa denna förklaringsformel som ett sanskrit-mantra medan de betraktar en spindel som spinner sitt nät, en blåmes som bygger sitt bo, en bäver som bygger en fördämning, en strandskata som flyger med sitt byte mot himlen och släpper det på en hård klippa, de sociala aktiviteterna i honungsbiets välfärdssamhälle, och så vidare, Man skulle kunna fylla ett helt bibliotek med illustrationer till de förbluffande sammansatta mönster av instinktiva beteenden hos olika djurarter som trotsar varje förklaring i termer av det darwinistiska mantrat. jag skall citera ett av de mindre välkända exemplen hos Tinbergen:

Honan av denna art {den så kallade rovstekeln} gräver ett hål när det är dags att lägga ett ägg, dödar eller förlamar en fjärilslarv och bär den till hålet, där den stuvar undan den efter att ha lagt ett ägg på den (fas a). När detta är gjort gräver hon ett annat hål där hon lägger ett ägg på en ny larv. Under tiden har det första ägget kläckts och larven har börjat förbruka sitt matförråd. Moderstekeln riktar nu åter sin uppmärksamhet mot det första hålet (fas b) till vilket hon för ytterligare några larver, sedan gör hon samma sak med det andra hålet. Hon återvänder för tredje gången till det första hålet med en bunt på sex eller sju larver (fas c) varefter hon sluter till hålet och lämnar det för alltid. På det sättet arbetar hon med i tur och ordning två eller till och med tre hål, alla i olika utvecklingsfaser. Baerends undersökte hur stekeln bar sig åt för att för att förse varje hål med rätt mängd föda. Han fann att hon besökte alla hålen varje morgon innan hon gav sig ut i jaktmarkerna. Genom att ändra innehållet i hålen och iaktta hur stekeln därefter betedde sig, fann han att (1) han genom att plundra ett hål kunde förmå henne att föra dit mycket mera föda än vanligt, och att (2) han genom att lägga ytterligare larver i hålet kunde förmå henne att föra dit mindre föda än vanligt.(30)

Men en annan stekel, Eumenes amedi, är ändå ett strå vassare. Den något kusliga beskrivning som följer är hämtad ur Darwin Retried av Norman Macbeth: (Fotnot: denna briljanta avhandling av en Harvardjurist framhäver bristerna och motsägelserna i den nydarwinistiska teorin. Sir Karl Popper kallade den ett ”ytterst aktningsvärt och verkligt betydelsefullt bidrag till debatten”.

Ägget läggs inte på eller bland larverna, som hos många befryndade arter. Dessa larver är bara delvis förlamade och kan fortfarande röra klorna och bita ihop käkarna. Om någon av dem skulle känna den lilla larvens gnagande skulle den sno omkring och skada larven. Både ägget och larven måste skyddas, och därför hängs ägget upp i en tunn silkestråd fästad vid taket. Larverna må slingra och sno sig, men de kan inte komma i närheten av ägget.

 När larven kommer fram förtär den äggskalet. Sedan spinner den sig ett litet silkesfodral som den sveper in sig i med svansen uppåt och huvudet hängande nedåt. I denna tillflyktsort hänger den ovanför traven av levande föda. Den kan sänka sig ned tillräckligt långt för att gnaga på fjärilslarverna . Om de rör sig för våldsamt kan den dra sig sig tillbaka i sitt silkesfodral, vänta tills uppståndelsen har lagt sig och sedan åter sänka sig till sin måltid. Allt eftersom larven växer i storlek och styrka blir den djärvare, silkesreträtten behövs inte längre, den kan våga sig ned och leva som den behagar bland resten av födan.(31)

Här tror jag att mantrat förlorar sin hypnotiska makt till och med över fromma nydarwinister. Som Tinbergen sade: ”En beteendegenetik behöver fortfarande utvecklas.” Men den syntetiska teorin är oförmögen att tillhandahålla verktygen till detta.

5

Hur kunde en lära som i själva verket kringgick alla grundläggande frågor vinna allmänt erkännande bland biologer och betraktas som en evangelisk sanning av allmänheten? (Samma fråga kan ställas beträffande behaviorismen.) Åter finner vi en del av svaret hos von Bertalanffy:

Jag tror att det faktum att en teori har blivit en dogm fastän den är så vag, så föga verifierbar och så långt från övriga kriteria som tillämpas inom de ”hårda” vetenskaperna, att detta bara kan förklaras sociologiskt. Samhället och vetenskapen har blivit så genomsyrade av mekanistiska och utilitaristiska idéer och av det ekonomiska begreppet fri konkurrens, att Selektionen upphöjs till yttersta verklighet i Guds ställe.(32)

Detta är otvivelaktigt en del av svaret, men andra faktorer kommer också in. För det första innehöll teorin en fundamental sanning: den fossila vittnesbörden intygade att evolutionen var ett faktum, att Darwin hade rätt och biskop Wilberforce fel, och därför blev darwinismen något av ett credo för alla upplysta, framstegsvänliga människor, medan teorins detaljer kunde överlåtas på experterna.

 Emellertid råkade experterna, inklusive Darwin själv, snart i svårigheter. Det finns en föga känd episod från den tidiga darwinistiska historien, som har samband med vårt ämne.* 1867, åtta år efter det att The Origin of Species utgavs, publicerade en professor i ingenjörsvetenskap vid universitetet i Edinburgh, Fleeming Jenkin, en artikel som utgjorde ett fullständigt tillbakavisande av Darwins teori.(33) Jenkin visade med en förvånandsvärt enkel logisk härledning, att inga nya arter nåfonsin kunde uppstå ur slumpvariationer genom de ärftlighetsmekanismer som ansågs giltiga på de denna tid. Ty på Darwins tid grundades ärftlighetsteorin på antagandet att den nyföddes medfödda anlag var en legering eller ”blandning” av föräldrarnas egenskaper, och till denna blandning hade föräldrarna bidragit med ungefär hälften var. Darwins egen kusin, Francis Galton, gav en matematisk formulering åt denna ”lag om fädernearvet”, som den kallades. Om vi nu antar att en individ utrustad med en nyttig slumpmässig variation (som senare skulle kallas slumpmutation) dök upp i arten och parade sig med en normal partner (d.v.s. en av populationens överväldigande stora flertal), då skulle deras avkomma bara ärva 50 procent av den nyttiga egenskapen, barnbarnen bara 25 procent, barnbarnsbarnen bara 12,5 procent och så vidare tills den lovande nyheten försvinner som en droppe i havet, långt innan det naturliga urvalet har fått en chans att verka för dess spridning.

 Som sir Alister Hardy skrev (34) är det anmärkningsvärt att ”den viktorianska erans stora begåvningar” inte lade märke till det grundläggande logiska felslut som Jenkin påpekade. Darwin själv var så skakad att han införde ett helt nytt kapitel i sjätte upplagan av The Origin, där han återupplivade den lamarckistiska teorin om utveckling genom förvärvade egenskapers ärftlighet som han tidigare hade beskrivit som ”en massa struntprat” och som fortfarande är bannlyst bland darwinister. Hans brev till Wallace tyder på att han inte såg någon annan utväg.** Men Darwins efterföljare ignorerade mästarens återfall i den lamarckistiska irrläran (som hur som helst inte gav de svar som behövdes) och under 1800-talets sista decennier kom darwinismen in i en återvändsgränd – även om allmänheten var omedveten om det. Den ledande engelska darwinisten på denna tid, William Bateson, skrev i en tillbakablick: ”Inom evolutionsforskningen hade framstegen nära nog upphört. De mera energiska, kanske de förståndigare, hade lämnat detta vetenskapliga område.”(36)

*Det följande är en förkortad version av skildringen av denna episod i The Case of the Midwife Toad, ss 52 f.

**Hans son, Francis Darwin, kommenterade senare: ”Det är inte lite anmärkningsvärt att den kritik som jag tror min far kände var den mest värdefulla som någonsin riktats mot hans synpunkter, skulle komma inte från en professionell naturforskare utan från en professor i ingenjörsvetenskap, mr. Fleeming Jenkin” (35) Ändå nämner den sjätte upplagan inte ens hans namn.

 År 1900 löstes emellertid krisen genom en oväntad och dramatisk händelseutveckling – eller så föreföll det i alla fall då; molnen skingrades och darwinismen omvandlades till nydarwinism.

 Den avgörande händelsen var återupptäckten av en uppsats av augustinermunken Gregor Mendel, betitlad ”Versuche über Pflanzenhybriden” och publicerad 1865 i Verhandlungen des naturforschenden Vereines in Brünn (nu Brno) i Mähren. Trettiofem år senare, långt efter Mendels död, grävde tre biologer i tre olika länder (Tschermak i Wien, de Vries i Leyden, Correns i Berlin) fram denna uppsats nästan samtidigt och oberoende av varandra. Var och en hade genomsökt litteraturen efter något spår som kunde visa vägen ut ur återvändsgränden, och var och en insåg omedelbart betydelsen av Mendels hybridiserade trädgårdsärtor – som i likhet med Newtons äpple skulle bli en väsentlig del av vår vetenskaps-lore. Mendels experiment visade att ”ärftlighetens enheter” – som senare skulle kallas gener – vilka bestämde plantornas färg, storlek och andra egenskaper, inte ”blandades” och därigenom späddes ut. De liknade snarare hårda, stabila marmorkulor som kombinerades i olika mosaikmönster men bevarade sin identitet och överfördes oförändrade och orörda till kommande generationer – även om de ”recessiva” genernas effekt doldes om de parades med ”dominanta” gener.

 Här fanns äntligen svaret på Jenkins avgörande invändning. För nu kunde det antas, att när en slumpmutation än uppstod så skulle den inte försvinna genom att blandas upp utan bevaras i kommande generationer och alltså ge ”det naturliga urvalet” en chans att välja och vraka.

 Nu ordnade allting upp sig. Varje enskild faktor som bestämde ett ärftlighetsdrag innefattades i en mendelsk gen, och varje gen hade sin bestämda plats i cellkärnans kromosomer, som pärlor i ett halsband. Utvecklingen hade inte längre några hemligheter – så föreföll det åtminstone. Bateson, som omedelbart blev botad från sin förtvivlan när han läste Mendels uppsats i en järnvägsvagn, gav sin yngste son namnet Gregory för att hedra den böhmiske munken. ”Bara de”, skrev han tjugo år senare, ”som kommer ihåg det totala mörkret före den mendelska gryningen, kan förstå vad som hände.”(36)

 Här intresserar vi oss inte för mendelismens detaljer utan bara för dess inflytande på utvecklingsteorin. Detta visade sig vara avgörande.

 Bateson var den förste som visade att Mendels ärftlighetslagar var lika tillämpliga på djur som på växter. Han experimenterade med fjäderfän. Men den nya genetiska vetenskapens mest favoriserade undersökningsobjekt blev den lilla bananflugan, Drosophila melanogaster, som förökar sig mycket fort och bara har fyra par kromosomer. Detta gjorde det möjligt att tillämpa statistiska metoder vid studiet av ärftliga variationer orsakade av spontant eller på konstgjord väg framkallade mutationer (genom strålning, hetta etc.) i stora populationer. Inom sitt begränsade område var den genetiska vetenskapen oerhört framgångsrik och är det fortfarande. Men det dröjde länge innan de mest eftertänksamma bland utövarna insåg att deras mödor, även om de gav nya insikter i mekanismerna för ärftliga mindre variationer, hade liten eller ingen betydelse för det fundamentala evolutionsproblemet: ursprunget till de stora kliven uppför den evolutionära trappstegen, hur och varför dessa togs, framväxandet av högre livsformer och nya livsstilar. För att tala med Pierre Grassé som, det får vi inte glömma, under trettio år innehade lärostolen i utvecklingsteori vid Sorbonne, (originalets kursiveringar):

Variation är en sak, evolution någonting helt annat: detta kan inte nog betonas. . . (37)

 Låt oss än en gång upprepa: mutationerna ger ingen förklaring till utvecklingsfenomenens karaktär eller tidsordning, de skapar inte evolutionära nyheter, de kan inte göra reda för den exakta hoppassningen av delarna i ett organ och den ömsesidiga samordningen av organ. . . (38)

 Mutationer ger upphov till förändringar men inte till framsteg. . . (39)

 En arts mutationsrepertoar eller mutationsspektrum har ingenting med utveckling att göra. De olika formerna av nagelörten (Erophila verna), styvmorsviolen (Viola tricolor), grobladssläktet (Plantago) och Iberis, som tillsammans utgör ett rikt och välkatalogiserat sortiment, är ovederläggliga bevis för det. När allt kommer omkring utvecklas inte Erophila verna, Viola tricolor etc., trots sina talrika mutationer. Det är ett faktum.

 De olika hundraserna och alla andra husdjursraser visar bara arternas mutationsspektra, manipulerade med hjälp av artificiell selektion. Samma sak gäller trädgårdsväxter. *Ingenting i allt detta innebär någon utveckling.(40)

Vi kan tillägga att Mendels trädgårdsärter eller genetikens bananflugor inte heller har något verkligt samband med ”utveckling genom naturligt urval”. Mendels observationer gällde sådana enkla drag som gula eller gröna frön, purpurfärgade eller vita blommor etc,. drag som var beroende av en enda gen och ”triviala” i den bemärkelsen att de inte hade någon evolutionär betydelse. På samma sätt har de mutationer som observerats eller framkallats under mer än ett halvt århundrades experimenterande med Drosophila varit antingen skadliga eller triviala – variationer i det mönster som håren bildar på flugans kropp, i ögonfärgen etc. Sådana isolerade drag som inte interagerar med eller ingriper i organismens funktion som en helhet, kan förvisso lugnt överlåtas på rouletthjulet. I själva verket har ingen av de mutationer som observerats hos miljontals Drosophila givit någon avkomma som visat evolutionära framsteg.

 Än en gång hade den darwinistiska teorin råkat in i en återvändsgränd, trots den stärkande injektionen av mendelism. Bateson, som hade varit den som först välkomnat ”den mendelistiska gryningen”i England, var också bland de första som uttryckte sin besvikelse. Två år före sin död 1926 talade han om för sonen Gregory att det hade varit ett misstag att ägna sitt liv åt mendelismen, att denna lära var en återvändsgränd som inte skulle kasta något ljus över differentieringen i arter eller över utveckling i allmänhet.(41)

 Ännu tidigare skrev han i Problems of Genetics.

De många konvergerande bevisföringarna pekar så tydligt på det centrala faktum att livsformerna härrör från en utvecklingsprocess att vi är tvungna att acceptera denna slutsats, men beträffande nästan alla väsentliga led. . . måste vi bekänna en så gott som total okunnighet. Att mängder av populationer skulle ha förvandlats genom omärkliga steg, styrda av urvalet, är som de flesta av oss nu inser så oförenligt med fakta, vare sig det gäller variation eller artindelning, att vi bara kan förundras både över den brist på insikt som försvararna av ett sådant påstående avslöjar och över den advokatoriska skicklighet varigenom man fick det att ens för en tid framstå som acceptabelt.(42)

Bateson myntade termen ”genetik” och innehade den första lärostolen i det nya facket i Cambridge. Wilhelm Johannsen, nydarwinismens pionjär i Danmark, myntade termen ”gen”. 1923 insåg också han att all experimentell bevisning talade mot teorin: ”Arternas och utvecklingens problem tycks inte angripas på allvar av mendelismen och inte heller genom de besläktade moderna erfarenheterna av mutationer.”(43)

 Ändå var teorins försvarare, genomsyrade som de var av den mekanistiska traditionen, tydligen oförmögna att inse att slumpmutationer av enskilda faktorer – ”ärftlighets-”atomer – inte hade någon betydelse när det gällde det centrala problemt med evolutionära framsteg som krävde samtidiga och samordnade förändringar av alla relevanta komponenter i den organiska holarkins struktur och funktion. Genetikernas besatthet av bananflugans hårstrån och behavioristiska besatthet av råttor som trycker ned spakar visar en mer än ytlig likhet: båda härrör från en reduktionistisk filosofi som betraktar den levande varelsen som en samling elementära ärftlighetsbitar (mendelska gener) eller beteendebitar (betingade reflexer eller operanta responser).

6

Jag har citerat några uttalade åsiktsavvikelser hos biologer i höga akademiska positioner. Många andra har varit lika kritiska till den ortodoxa läran om än inte alltid så uttalat – och deras antal växer stadigt. Även om denna kritik har åstadkommit åtskilliga bräckor i muren står citadellet fortfarande kvar – huvudsakligen, som sagt, eftersom ingen har ett tillfredsställande alternativ att erbjuda. Vetenskapshistorien visar att en väletablerad teori kan tåla en hel del beskjutning och veckla in sig i en härva av motsägelser – den historiska cykelns fjärde fas av ”kris och tvivel” – och ändå hållas uppe av etablissemanget tills det kommer ett genombrott som inleder en nyorientering och början till en ny cykel.

 Men denna händelse är ännu inte i sikte. Under tiden fortsätter den bildade allmänheten att tro att Darwin har tillhandahållit alla relevanta svar med den magiska formeln om slumpmutationer plus naturligt urval – helt ovetande om det faktum att slumpmutationer visat sig vara irrelevanta och naturligt urval en tautologi.

 Mot slutet av förra århundradet skrev Samuel Butler, en annan desillusionerad darwinist, i sin Notebooks:

Jag angrep sedlighetens grunder i Erewhon och det brydde sig ingen det bittersta om. Jag rev upp min frälsares sår när han hängde på korset i The Fair Haven och folk tyckte snarast om det. Men när jag attackerade mr Darwin var de på krigsstigen inom ett ögonblick.(44)

Nästan ett århundrade senare är de känslomässiga reaktionerna på ett sådant majestätsbrott fortfarande i stort sett likadana.

7

På 1950-talet lades en ny populär symbol till Newtons äpple och Mendels ärtor: dubbelspiralen. Uppklarandet av den kemiska strukturen hos DNA, kromosomernas nukleinsyra, bärare av ”ärftlighetens blåkopia”, var i sig en anmärkningsvärd prestation som riktade uppmärksamheten på det nya forskningsområdet molekylärbiologi och molekylärgenetik. Först såg det ut – liksom fallet hade varit med Mendels lagar – som en gåva från himmelen till nydarwinismen, men snart skulle det visa sig snarare vara en trojansk häst: de nyvunna insikterna i den oändligt sammansatta biokemin bakom ”genernas strategi” kullkastade slutgiltigt den mendelska genetikens naivt lättfattliga modell.

 I modellens tidigare versioner framställdes kromosomerna som klaviaturen till ett enormt piano med miljontals tangenter. Det befruktade ägget hade hela klaviaturen till sitt förfogande. Allt eftersom fostret utvecklades och varje cell blev differetierad, förseglades större delen av dess klaviatur med ”tape” och enbart de tangenter förblev i verksamhet som tjänade cellens specialiserade funktioner. Denna ”tape” kallas på det genetiska språket för en ”repressor”. Den kraft som när det behövs slår an tangenten som aktiverar genen, är en framkallare eller ”operator”. En muterad gen är en tangent som har tappat stämningen. Vid vissa tillfällen – uppmanade man oss att tro – när en hel massa tangenter har tappat stämningen riktigt mycket, blir resultatet en underbar ny melodi: ett kräldjur som förvandlas till en fågel eller en apa förvandlad till en människa.* Någonstans på vägen har teorin uppenbarligen spårat ur.

(* Detta låter kanske som en elak karikatyr av teorin. Emellertid använde jag denna musikaliska liknelse för första gången i The Ghost in the Machine (1967), och tre år senare stöddes den så att säga av Monod själv: ”Ännu idag”, skrev han,(45) ”tycks en hel del lysande hjärnor oförmögna att acceptera eller ens förstå att det naturliga urvalet ensamt och utan hjälp ur en källa av buller kan ha lockat fram all musik i biosfären.”

 En annan metafor som godkänts av genetiker jämför mutationer (under kromosomernas reproduktion) med kopieringsfel gjorda av vårdslösa maskinskriverskor.(46) Grassé anmärkte: ”Medeltidens munkar gjorde kopieringsfel som ändrade och förvanskade de texter de hade i uppdrag att reproducera. Vem skulle våga påstå att det är dessa misstag som utgör verken?”(47)

 Det som gjorde att den spårade ur var, som vi sett, det atomistiska genbegreppet. På den tiden när genetiken började komma igång övergav fysikerna 1800-talets typ av atomism, men denna blomstrade fortfarande för fullt inom livsvetenskaperna: reflexer var beteende atomer och gener var atomära enheter för ärftligheten. En viss gen var ansvarig för rakt eller lockigt hår, en annan för blödarsjuka, och organismen framställdes som en mosaik sammansatt av dessa elementära enheter. Men vid mitten av vårt århundrade hade dessa strikt atomistiska begrepp i den mendelska genetiken blivit avsevärt uppmjukade – i själva verket flytande. Man insåg att en enda gen kan påverka en lång rad olika egenskaper (pleiotropi). Och vice versa, ett stort antal gener kan interagera med varandra för att frambringa en enda egenskap (polygeni). Ett visst trivialt drag, som färgen på iris, kan bero på en enda gen, men den ärftliga konfigurationen av organismens alla viktiga drag beror på totaliteten av gener – genkomplexet eller ”genomet” som helhet. Sålunda kunde man 1957 läsa påståenden som detta i respektabla läroböcker i biologi.

Alla gener i det samlade nedärvda budskapet tenderar att samverka som en integrerad helhet för att kontrollera utvecklingen. . . Man får lätt en vana att tänka att en organism har ett bestämt antal egenskaper med en gen som kontrollerar varje egenskap. Detta är helt fel. De experimentella resultaten visar klart att gener aldrig fungerar helt åtskilda. Organismer är inga lapptäcken där en gen kontrollerar varje lapp. De är integrerade helheter vars utveckling kontrolleras av hela uppsättningen gener i samverkan.(48)

Detta ligger långt från teorins tidigare versioner. I genetikens unga dagar kunde en gen vara ”dominant” eller ”recessiv”, och det var ungefär allt som fanns att veta om den. Men med molekylärbiologins ankomst inträdde i modellen fenomen så komplexa att man aldrig tidigare kunnat drömma om det (precis som i elementarpartikelfysiken), så att fler och fler termer måste bildas och läggas till vokabulären: repressorgener med korepressorer och aporepressorer, modifierade gener, generatorgener, operatorgener som aktiverar andra gener, ”cistroner” och ”operoner” (Monod) som utgör delsystem av interagerande gener (vi kan kalla dem ”genetiska holoner”) och till och med gener som reglerar genernas mutationshastighet. Medan kromosomernas aktiviteter ursprungligen hade uppfattats som utvecklandet av en linjär sekvens, som på en bandspelare, så bör det gradvis ha blivit klart att de genetiska kontrollerna i det växande fostrets celler verkar som en självreglerande mikrohierarki utrustad med anordningar för feedback från en hierarki av omgivningar som omsluter varenda cell.

 En sådan holarki måste – till skillnad från ett inspelningsband eller en ”blåkopia” – uppfattas som något stabilt och flexibelt. Den måste i stor utsträckning vara självreglerande och ha förmåga till självläkning. Den måste inte bara skydda det växande fostret mot faror och slag som detta utsätts för, utan också skydda arten mot fylogenesens evolutionära risker – de slumpmutationer som inträffar i dess egna kromosomer.

 Föreställningen om en ”genetisk mikrohierarki”* betraktas fortfarande med skepsis eller fientlighet av kärntruppen bland den syntetiska teorins försvarare – kanske huvudsakligen för att ett godkännande skulle leda till en grundlig omvärdering av våra begrepp om utvecklingsprocessen – vilket kommer att visa sig i följande kapitel.

(* En term som, såvitt jag vet, först föreslogs av L.L. Whyte

8

Till skillnad från den gängse metaforen, den ”genetiska blåkopian”, som ger intryck av en fastställd topologisk karta som skall kopieras mekaniskt, innebär begreppet om en ”genetisk hierarki” att organismens selektiva och reglerande kontroller arbetar på flera nivåer.

 De lägsta nivåerna är sysselsatta med att eliminera skadliga variationer i det genetiska materialet, de högre nivåerna samordnar effekterna av godtagbara förändringar. Som vi skall se ligger mysteriet i de högre nivåernas arbete – samordningen (eller orkestreringen) av de förändringar som omvandlar amfibieägget till ett kräldjursägg och kräldjuret till en fågel. Men först måste jag säga några ord om de lägre nivåernas verksamhet.

 Flera biologer (bland dem von Bartalanffy, Darlington, Spurway, Lima-de-Faria och nyligen Monod) har antytt att den evolutionära gallringsprocessen – den ”selektiva ogräsbekämparens” verksamhet – skulle kunna starta inuti organismen, på nivån för själva genomets molekylärkemi. Mutationer är förändringar i ordningsföljden mellan kromosomernas kemiska enheter (det genetiska alfabetets fyra bokstäver); de har jämförts med medeltida munkars kopieringsfel som förvanskade de antika texterna.(49) Begreppet ”inre urval” som lanserats av de nyss nämnda biologerna innebär att det finns en hierarki av korrekturläsare som arbetar med att eliminera tryckfelen. Enligt den ortodoxa teorin styrs det naturliga urvalet helt av påtryckningar från den yttre miljön, som utrotar de odugliga och välsignar de dugliga med en riklig avkomma. I ljuset av det ovan nämnda måste emellertid varje kromosomförändring, oavsett orsak, genomgå det inre urvalets prov med avseende på fysisk, kemisk och biologisk livsduglighet, innan den släpps fram som en evolutionär nyhet. Begreppet om en genetisk mikrohierarki inskränker alltså kraftigt slumpmutationernas omfattning och evolutionära betydelse och reducerar slumpens betydelse till ett minimum. Den legendariska apan vid skrivmaskinen arbetar i själva verket med en mycket sofistikerad maskin, som tillverkarna har programmerat att bara trycka ord som har någon mening och automatiskt radera ut meningslösa stavelser. * Sålunda gör den hierarkiska modellen det till slut möjligt för oss att bli kvitt apmaskininskriverskan och Monods rouletthjul. Den besvarar inte den yttersta frågan om vem eller vad som programmerade denna fantastiska skrivmaskin, men den sätter frågetecknet på sin rätta plats och gör det möjligt för oss att närma oss problemet steg för steg allt eftersom vi flyttar oss till högre nivåer i den genetiska hierarkin.

*Denna metafor kan tillämpas nästan bokstavligen på misstag som görs i mikroorganismers proteintillverkning, på grund av att ”meningslösa stavelser” uppträder i RNA (50)

 Nästa steg för oss över till den anmärkningsvärda förmåga till regenerering och självläkning som tillkommer genkomplexet i sin helhet eller någon väsentlig deluppsättning av det. Denna förmåga demonstreras i den experimentella embryologin: vi erinrar oss att om den vävnad som normalt skulle ha utvecklats till en svans, på ett tidigt stadium av vattenödlans fosterutveckling transplanteras till platsen för framtida ben, kommer vävnaden inte att växa till en svans utan till ett ben. Ett sådant trolleri begränsas inte till ontogenesen utan kan också iakttagas inom fylogenesen. Jag har givit ett exempel bland många i The Ghost in the Machine:

Bananflugan har en mutant gen som är recessiv, d.v.s. den har inte någon urskiljbar effekt när den paras med en normal gen . . . Men om två sådana mutanta gener paras i det befruktade ägget, blir avkomman en fluga utan ögon. Om man nu låter ett rent bestånd av ögonlösa flugor inavlas kommer hela beståndet att ha enbart den ”ögonlösa” mutanta genen . . . Inte desto mindre dyker det inom några generationer upp flugor med helt normala ögon i det inavlade ”ögonlösa” beståndet. Den traditionella förklaringen till detta anmärkningsvärda fenomen är att andra delar av genkomplexet har blivit ”omblandade och omkombinerade på ett sådant sätt att de vikarierar för den saknade, normalt ögonbildande genen”.(51)

Men ingen biolog har varit förstockad nog att påstå, att de nya ögonen utvecklades av en ren slump och alltså på några generationer upprepade en evolutionsprocess som har tagit miljontals år i anspråk. Inte heller är begreppet naturligt urval till minsta hjälp. Omkombinationer av gener som kan vikariera för den saknade genen måste ha samordnats enligt någon övergripande plan eller regelsamling som styr genkomplexets verksamhet i stort. Det är denna samordnande verksamhet, utgående från den genetiska hierarkins topp, som garanterar både arternas genetiska stabilitet över miljontals år och deras evolutionära förändringar längs biologiskt acceptabla linjer. Utvecklingsteorins centrala problem är hur denna livsviktiga samordningsverksamhet genomförs. Det är här det stora frågetecknet kommer in. Metaforen har ändrats från croupieren vid rouletthjulet till dirigenten som leder sin orkester.

 Denna förändring förebådades redan av några av nydarwinismens grundare som blev oliktänkande, som Bateson och Johannsen. Den senare (som vi minns myntade termen ”gen”) skrev att när alla de obetydliga effekterna av mendelska mutationer tagits i beaktande skulle det fortfarande återstå ”ett stort centralt något” som innehöll lösningen till mysteriet.(52)

 Waddington hade en ambivalent inställning till den offentliga teorin. Jag har citerat honom när han gör narr idén om evolution-genom-slumpmutationer – å andra sidan ville han undvika att helt bryta med den darwinistiska läran. Som en utväg ur dilemmat föreslog han i ett ofta citerat radioföredrag att i utvecklingen av ett sammansatt organ, som människans öga, en slumpmutation kan ”påverka hela organet på ett harmoniskt sätt”. Detta innebär att den mutation som påverkar en enda komponent – till exempel linsen – helt enkelt fungerar som en utlösare av ett sammansatt, i förväg inställt system som har programmerats att reagera ”på ett harmoniskt sätt” (vår ”programmerade skrivmaskin”), och att denna programmering också är nedärvd, d.v.s. representerad på en högre nivå i den genetiska hierarkin. Dessutom är den harmoniska utvecklingen av till synes orelaterade organ (till exempel fågelns vingar, luftsäckar och matsmältningssystem) samordnad på en ännu högre nivå – det ”stora centrala något” på hierarkins topp.

 Jaques Monod stod inför samma dilemma. Hans djärva försök i Chance and Necessity att försvara det belägrade citadellet skulle kunna jämföras med Custers sista strid. Även om han fortsätter att upprepa, att ”slumpen allena är källan till all skapelse i biosfären” etc., tvingar bevisen från hans eget område honom att erkänna förekomsten av det ”stora centrala något” genom att vid sidan av slumpen postulera en andra utvecklingsprincip, som han kallar teleonomi, (hans kursiveringar):

En av de grundläggande egenskaper som alla levande varelser utan undantag har gemensamt är den att vara föremål utrustade med ett syfte eller en plan som de ådagalägger i sin struktur och samtidigt uppfyller i sina prestationer. . . (53)

 Den vetenskapliga metodens hörnsten är . . . det systematiska förnekandet av att man kan komma fram till någon ”sann” kunskap genom att tolka företeelser i termer av ändamålsorsaker – det vill säga ”syften” . . . Inte desto mindre förpliktigar oss objektiviteten att inse de levande organismernas teleonomiska karaktär, att erkänna att de i sin struktur och i sina prestationer handlar projektivt – förverkligar och fullföljer ett syfte . . . (54)

Men man kan fråga sig vad skillnaden är mellan Monods ”teleonomi” och den gamla goda aristoteliska teleologin, i Concise Oxford Dictionary definierad som ”läran om ändamålsorsaker, åsikten att all utveckling beror på ett syfte eller plan den tjänar”. Och ännu mer chockerande: påminner inte det citerade stycket om det lamarckistiska kätteriet enligt vilket utvecklingen är naturens svar på organismens behov? Grassé kommenterade:

Darwinisterna har bildat orden pseudo-teleologi och teleonomi för att referera till ändamålsorsaker vilkas existens de samtidigt förnekar. De säger att skenet bedrar, att alla livets beståndsdelar är resultatet av slumpen och att vad vi uppfattar som finalitet (*Fotnot: ”Finalitet”: principen om ändamålsbestämdhet, det vill säga att syften betraktas som verksamma i universum. ”Teleologi”: åsikten att utvecklingen beror på det syfte eller den plansom tjänas av den (Concise Oxford Dictionary)) inte är någonting annat än det naturliga urvalets ordnande av slumpmässiga byggstenar . . . Faktum är att termerna pseudo-teleologi och teleonomi ger ett erkännande åt finaliteten, precis som hyckleriet bringar dygden sin hyllning . . .(55)

Men Jaques Monod var ingen hycklare. Han var lysande på sitt speciella område men avväpnande naiv när det gällde de teoretiska implikationerna av detta – han var vad hans landsmän kallar en terrible generalisateur. Detta gäller naturligtvis många av hans kollegor i det nydarwinistiska etablissemanget. Ledda – kanske omedvetet – av maximen att en dålig teori är bättre än ingen teori, är de oförmögna eller ovilliga att inse att det citadell de försvarar ligger i ruiner.

Kapitel X. Lamarck besökt på nytt

1

Den genetiska atomismen är död. Lika död som atomismen inom 1800-talets fysik, som betraktade atomer som hårda, odelbara kulor. Den levande organismen är ingen mosaik där varje bit styrs av en särskild gen, och utvecklingen fortskrider inte genom att enskilda bitar byts ut på ett slumpmässigt sätt tills, hör och häpna, bilden av en fisk ersätts med en amfibie. I The Ghost in the Machine jämförde jag den nuvarande krisen inom utvecklingsläran med den medeltida kosmologins upplösning. På följande sidor förs resonemanget ytterligare ett steg framåt.

2

I Evolution Old and New, utgiven 1879, skrev Samuel Butler: ”Lamarck hasr blivit så systematiskt förlöjligad att det nästan innebär filosofiskt självmord att ta honom i försvar.” Nästan ett halvt århundrade senare drevs Paul Kammerer, sin tids briljantaste lamarckist, till fysiskt självmord av sina biologiska kollegors löje och fientlighet. *Då detta skrivs, ytterligare femtio år senare, är lamarckismen fortfarande ett emotionellt minfält som akademiker bara kan beträda med risk för att deras rykte och karriär sprängs i stycken. **

* The Case of the Midwife Toad är en redogörelse för hans liv och kontroverserna kring hans verk.

** I Frankrike är man tolerantare i detta avseende – när allt kommer omkring var Lamarck fransman, Darwin engelsman.

 Resonemangets explosiva kärna var – och är fortfarande – ett skenbart oskyldigt postulat: det om ”förvärvade egenskapers ärftlighet”, som Lamarck formulerade i sin Philosophie Zoologique i början av 1800-talet. Termen ”förvärvade egenskapers” syftar på förbättringar i kroppsbyggnad, färdigheter eller levnadssätt, som individerna åstadkommer under sina försök att klara sig i omgivningen och utnyttja de möjligheter den erbjuder; med andra ord, progressiva förändringar som svarar mot artens vitala behov och som – det är här problemet ligger – enligt Lamarck överförs från föräldrar till avkomma på ärftlighetens vägar. Efterföljande generationer skulle alltså dra nytta av förfädernas kamp och strävan genom direkt, fysisk ärftlighet (och inte bara indirekt genom imitation av de äldre).

 Några tidiga lamarckister trodde verkligen att sonen till en smed skulle födas med biceps som var kraftigare än genomsnittets, utan att behöva utveckla detta genom att upprepa sin fars ansträngningar helt och hållet, och att en koncertpianists barn skulle ärva något av sin fars förvärvade förmåga. Men nylamarckisterna har övergivit dessa naiva åsikter för länge sedan – de anser att endast biologiskt vitala egenskaper som förvärvas som svar på intensiva och ihållande påtryckningar från omgivningen under många generationer till slut blir ärftliga, det vill säga införlivade med genkomplexet. Trots detta förbehåll är lamarckismens kärna tron att föräldrarnas ansträngningar inte är helt förgäves, att något av det utbyte de har av sina erfarenheter och mödor överförs till avkomman och att detta är den främsta verksamma orsaken till utvecklingen ”från amöba till människa”.

 Enligt det lamarckistiska synsättet är utvecklingen alltså en kumulativ process, resultatet av levande organismers målinriktade strävan (inte särskilt olikt Monods teleonomi), medan den enligt den nydarwinistiska åsikten är en slumpmässig process, varunder föräldrarna genom ärftlighetens kanaler bara kan överföra vad de själva ärvt samt någon (oftast skadlig) avvikelse i det genetiska materialet. Ur avkommans synpunkt är alltså förfädernas kamp och landvinningar förgäves och innebär bara, med Predikarens ord, ”fåfänglighet och jagande efter vind”. De två motsatta attityderna kan sammanfattas i två citat – det första från lamarckisten Kammerer:

Det är inte det skoningslösa urvalet som formar och fulländar livets maskineri, det är inte bara den desperata kampen för tillvaron som styr världen, utan snarare strävar alla skapelser av egen kraft uppåt mot ljus och livsglädje och begraver bara det som är oanvändbart på selektionens kyrkogård.(1)

Det andra citatet är från Simpson vid Harvard, en framstående nydarwinist:

Det förefaller faktiskt som om evolutionsproblemet nu i stort sett är löst och anpassningsmekanismen känd. Denna visar sig i grund och botten vara materialistisk, utan något tecken på att syfte skulle vara en verksam variabel i livets historia . . . Människan är resultatet av en ändamålslös och materialistisk process . . .(2)

Det är inte överraskande att så diametralt motsatta uppfattningar blev laddade med känslor på ett sätt som var jämförbart med teologiska tvister i det förflutna. Som sir J. A. Thomson skrev 1908:

Frågan om ärftlighet av egenskaper som föräldrarna fysiskt förvärvat under livet . . . är mycket mera än ett tekniskt problem för biologer. Vårt svar på denna påverkar inte bara hela vår teori om organisk evolution utan också vårt vardagsbeteende. Frågan borde vara av intresse för föräldrar, läkare, lärare, moralfilosofer och samhällsreformatorer – kort sagt, för oss alla.(3)

Det är inte bara av historiskt intresse att Darwin själv hela livet förblev till hälften darwinist, till hälften lamarckist. I The Variation of Animals and Plants under Domestication, som utkom 1868, gav han liksom i sina anteckningsböcker en hel rad falska exempel på förvärvade egenskapers ärftlighet: ”katten fick svansen kapad vid Shrewsbury, och alla ungarna hade kort svans” eller ”en man som förlorat en del av sitt lillfinger och vars söner alla föddes med missbildade lillfingrar” och många liknande amsagor, som han uppriktigt trodde på. Och mot slutet av sitt liv skrev han 1875 till Galton, att han för varje år kände sig alltmera tvingad att återvända till idén om förvärvade egenskapers ärftlighet eftersom enbart slumpvariationer och naturligt urval uppenbarligen inte räckte till för att förklara utvecklingsfenomenen. De exempel han anförde var utan tvivel oäkta, men de bevisar att om lamarckismen var ”en ökänd gammal vidskepelse” (som professor Darlington kallade den) så delade Darwin själv denna vidskepelse.(4) Och det gjorde också Herbert Spencer, darwinismens främsta apostel, som i Principles of Biology skrev (1893):

Ett noggrant begrundande av fakta ger mig ett starkare intryck än någonsin av de två alternativen – antingen har förvärvade egenskaper nedärfts, eller också har det inte ägt rum någon evolution [originalets kursiveringar].(5)

Under denna tidiga period var det alltså möjligt och till och med vanligt bland utvecklingsteoretikerna att samtidigt vara både lamarckist och darwinist. Med nydarwinismens ankomst upphörde denna fredliga samexistens. Lamarck bannlystes, och de tidiga utvecklingsteoretikernas eklekticism förvandlades till en attityd av sekteristisk intolerans.

 Konfliktens synbara orsak var en lärosats som 1885, tre år efter Darwins död, framlades av den tyske zoologen August Weismann – läran om ”arvsmassans kontinuitet och oföränderlighet”. Weismanns ”arvsmassa” är arvsanlagens bärare (idag kallad ”den genetiska blåkopian”); den är belägen i könscellerna – spermierna och ägget – som på ett tidigt stadium av fosterutvecklingen förs åt sidan och isoleras från kroppscellerna vilka kommer att ge upphov till resten av kroppen; och den överförs till nästa generation via ”det kontinuerliga arvsmasseområdet”, som är oförändrat och oberört av allt som händer de förgängliga individer som hyser den odödliga arvsmassan i sina äggstockar och testiklar. Doktrinen att inga ”förvärvade egenskaper” kan genomtränga den barriär, som skyddar arvsmassan, och ändra arvsanlagen, blev en integrerad del av den nydarwinistiska trosbekännelsen och är det fortfarande – moderniserad i Cricks och Watsons så provokativt kallade ”centrala dogm”. Denna talar om för oss att ärftlighetens DNA-kedjor i kromosomerna hålls i förnäm avskildhet från resten av kroppen, att de är potentiellt odödliga molekylära strukturer som skyddas mot livets risker och oförändrade förs vidare från generation till generation, ad infinitum, såvida inte någon otäck strålning ingriper. Detta är en nedslående lära, vare sig den är sann eller inte. Allt tyder på att den inte är det.

 Nydarwinismen förde sannerligen 1800-talets materialistiska fackla till sin yttersta gräns, genom att förkunna att människans utveckling är resultatet av ”en ändamålslös materialistisk process”, styrd av ”den blinda slumpen”. Och just i detta låg dess bakvända filosofiska dragningskraft – i det kompromisslösa tillbakavisandet av varje skymt av syfte i livsyttringarna, i det fasta beslutet att reducera etiska värden och själsliga fenomen till fysikens grundlagar och att stämpla de sidor av biologin, som inte kan reduceras på detta sätt, såsom icke värdas vetenskaplig uppmärksamhet.

 Hur denna metafysiska skevhet påverkat och förvanskat vetenskaplig metodologi, illustreras av en lustig episod som sällan nämns i läroböckerna. För att bevisa sin lära att ”arvsmassan” förblev opåverkad av förvärvade egenskaper, amputerade Weismann svansarna på tjugotvå successiva generationer av råttor för att se om det skulle födas en svanslös råtta till slut. Ingen sådan råtta föddes, så Lamarck förkastades. Men, som en obotfärdig lamarckist anmärkte, Weismann skulle lika gärna ha kunnat undersöka ärftligheten av träben. Ty Lamarcks tes var att endast sådana förvärvade egenskaper blir ärftliga som ett djur utvecklar utifrån sina vitala behov – och att få svansen avhuggen kan knappast kallas för ett vitalt behov hos råttan.

3

Varken Weismann eller någon annan har kunnat vederlägga den lamarckistiska ärftligheten, på grund av den inneboende svårigheten att bevisa ett negerande: lamarckisterna kunde alltid och med all rätt hävda, att utvecklingen verkar i en ojämförligt större tidsskala än ett aldrig så tålmodigt forskarlag. Detta gick till och med hårdnackade darwinister som J. B. S. Haldane med på:

Vi måste komma ihåg, att hur många experiment som än misslyckas är det alltid möjligt att effekterna av förvärvade egenskaper kan införas i arten med en hastighet som inte är tillgänglig för experimentell verifiering och ändå hög nog för att vara av betydelse under en geologisk tidsålder.(6)

Det är ganska roande att lägga märke till att, som vi har sett, sir Julian Huxley använde exakt samma argument för att försvara det darwinistiska ärftlighetsbegreppet mot kritikerna: ”den ’urgamla invändningen’ att det är osannolikt att ett öga eller en hand eller en hjärna har utvecklats av en blind slump, har ’förlorat sin styrka’ eftersom det naturliga urvalet ’verkar under geologiska tidsperioder’.”(7)

 Medan det alltså var omöjligt att genom experiment motbevisa vare sig den darwinistiska eller den lamarckistiska teorin, visade det sig lika omöjligt att bevisa någon av dem. På den lamarckistiska sidan försökte den store Pavlov i Moskva och MacDougall vid Harvard visa att betingningseffekterna hos möss och råttor var ärftliga – och misslyckades med detta. * Å andra sidan har de darwinistiska genetikernas tålmodiga arbete med tusentals generationer Drosophila också misslyckats med att frambringa några evolutionära förbättringar. Vad den direkta experimentella bevisföringen beträffar, skulle de två sidorna kunna sägas vara kvitt.

* Närmast ett sådant bevis kom kanske Kammerers kontroversiella experiment, som beskrivits i The Case of the Midwife Toad, samt J. McConnells experiment med Planaria.(8)

 Om nydarwinisterna ändå – tills vidare – avgick med segern var anledningen, bortsett från metafysiska fördomar, att de uppenbarligen kunde ge ”moderna” vetenskapliga förklaringar till vissa sidor av utvecklingsprocessen, vilket inte lamarckisterna kunde. Upptäckten av Mendels lagar, det statistiska närmandet till genetiken, och slutligen ”den genetiska kodens dechiffrering”, allt detta såg först ut som ytterligare bekräftelser på Darwins profetiska framsynthet (om mam glömmer hans egna återfall i lamarckismen.) Den utvecklingsmekanism som han hade föreslagit må ha varit grov, i behov av förändringar och förbättringar, men lamarckisterna kunde inte erbjuda någon mekanism alls som stämde med modern biokemi. Slumpmutationer i kromosomerna, utlösta av radioaktivitet eller skadliga kemikalier, var prima facie vetenskapligt godtagbara som en grund för naturligt urval. Men ingen godtagbar hypotes kom tillsynes som kunde förklara hur en förvärvad kroppslig eller själslig egenskap kunde förändra den ”genetiska blåkopia” som var nedlagd i kromosomernas mikrostruktur. Så rådde än en gång den principen att en dålig teori är bättre än ingen teori alls, och lamarckismen brännmärktes som en ”ökänd vidskepelse” eftersom den antog en princip hos naturen utan att kunna ange en mekanism som i samtidens vetenskapliga termer skulle kunna göra reda för denna princip.

 Denna situation har emellertid många förelöpare i vetenskapshistorien. När Kepler påstod att tidvattnet förorsakades av månens dragningskraft, avfärdade till och med Galilei idén som en ”ockult fantasi” eftersom det inte fanns någon fattbar mekanism som skulle kunna förklara fjärrverkan. Senare förkastade några av Newtons mera framstående samtida den universella gravitationen eftersom denna, med hans egna ord, innebar att ”med andefingrar gripa tag i avlägsna föremål” och alltså stred mot mekanikens lagar. Mutatis mutandis förkastades lamarckismen, eftersom påståendet att erfarenheter som den levande organismen gjort skulle kunna påverka de ärftliga kromosomernas struktur, motsade de genetiska lagar som sammanfattas i ”den centrala dogmen”.

 I själva verket dignade den centrala dogmen efter mindre än tjugo år sedan proklamerats under tyngden av snabbt ökande nya data. Den 25 juni 1970 meddelade New Scientist (som inte går in för sensationella rubriker): ”Biologins centrala dogm vänd upp och ner”, och The Times’ vetenskapliga rapport följde exemplet: ”Stor motgång fört den biologiska dogmen”.(9) Det experimentella arbete som stjälpte den centrala dogmen (och som sex år senare belönades med nobelpriset * är alltför tekniskt för en detaljredogörelse här: vare det nog sagt att det på ett obestridligt sätt fastställde att den ”ärftliga blåkopian” hos vissa bakterier kan ändras genom införandet av yttre faktorer (virus) som kan ha skadliga eller gynnsamma effekter.(10) Eller som Grassé sammanfattade det:

Dessa resultat visar att det finns en molekylär mekanism som under vissa förhållanden överför information utifrån till organismen och infogar denna information i organismens genetiska kod. detta är av oerhörd betydelse för utvecklingsteoretiker.(11)

* Delat mellan Temin, Baltimore och Dulbecco

Det är det verkligen. Det är därför jag kallade molekylärgenetiken för en trojansk häst i citadellet.

 Det skulle naturligtvis vara dumt att dra den förhastade slutsatsen att eftersom virus kan frambringa ärftliga förändringar i en cell skulle föräldrar som ständigt övade pianospel föda musikaliska underbarn. Inte desto mindre har molekylärgenetikens upptäckter under loppet av det senaste decenniet slutgiltigt kullkastat Weismanns lära om ”den oföränderliga arvsmassan” och modifierat dess moderna version, den ”centrala dogmen”. Tillsammans med den kritik som tidigare diskuterats kan dessa upptäckter signalera början till slutet på nydarwinismen så som denna framställs i samtida läroböcker. Det darwinistiska urvalet spelar otvivelaktigt en roll i utvecklingsprocessen, men bara en underordnad roll (jämförbar med den selektiva ogräsbekämparens verksamhet), och det finns en växande insikt om att det måste finnas andra principer och krafter som arbetar med utvecklingsfenomenens stora tavla. Med andra ord tyder allt på att utvecklingen är det samlade resultatet av en hel rad verkande faktorer – somliga kända, andra dunkelt anade, åter andra än så länge totalt okända.

4

I The Case of the Midwife Toad föreslog jag att det inom den långa raden verkande faktorer ”skulle kunna finnas en blygsam plats för ett slags modifierad ’mini-lamarckism’ som förklaring till några begränsade och sällsynta utvecklingsfenomen”.(12) I ljuset av den senaste utvecklingen är jag inte längre säker på att platsen måste vara så blygsam och fenomenen så sällsynta. Det skulle naturligtvis vara orimligt att gå tillbaka till den naiva version av lamarckismen som Darwin själv omfattade. Som tidigare sagts blir lamarckismen begriplig bara om förvärvade egenskapers ärftlighet begränsas till sådana fysiska egenskaper och färdigheter som organismerna förvärvar som svar på ihållande påtryckningar och utmaningar under många generationer.

 Denna begränsning är viktig, och anledningen till detta kan förklaras med en enkel analogi. Våra sinnesorgan för syn och hörsel verkar som trånga öppningar eller filter som bara släpper igenom ett mycket begränsat frekvensområde av elektromagnetiska vågor och ljudvågor. Men också detta reducerade insläpp är för mycket för att vi skall kunna hantera det. Våra medvetanden skulle upphöra att fungera om vi måste uppmärksamma vart och ett av de miljontals stimuli som – med William James’ klassiska fras – ständigt bombarderar våra sinnesorgan i en ”blomstrande, surrande oordning”. Därför fungerar nervsystemet och själva hjärnan som en flerskiktad hierarki av filtrerings- och klassificeringsanordningar, som eliminerar en stor del av det mottagna som irrelevant ”brus” och samlar den relevanta informationen i sammanhängande mönster innan den presenteras för medvetandet. Ett typiskt exempel på denna process av filtrering och sammanfogning är vad psykologerna kallar ”cocktailparty-fenomenet” – vår anmärkningsvärda förmåga att isolera och uppmärksamma en enda röst i det sammelsurium av ljud som träffar trumhinnorna.

 Nu är Weismanndoktrinen, eller den centrala dogmen, egentligen detsamma som påståendet att en liknande filtreringsapparat måste skydda ärftlighetens blåkopia i arvscellerna mot den ”surrande oordning” av biokemiska störningar som annars skulle omintetgöra artens kontinuitet och stabilitet. Men det utesluter inte nödvändigtvis möjligheten att några mycket beständiga och vitala förvärv som gjorts av generation efter generation skulle kunna sippra igenom filtret och bli ärftliga. Det finns i varje fall några klassiska exempel som om och om igen har anförts i litteraturen och som tycks ropa på en lamarckistisk förklaring eftersom darwinismen inte kan erbjuda någon:

Vi har till exempel det urgamla problemet varför huden är mycket tjockare på fotsulorna än någon annanstans. Om förtjockningen uppträdde efter födelsen, som resultat av tryck och friktion, skulle det inte vara något problem. Men fotsulornas hud är tjockare redan hos fostret som aldrig har gått, vare sig barfota eller på annat sätt. Ett liknande och ännu mera påtagligt fenomen är de valkiga förhårdnaderna på det afrikanska vårtsvinets framben som djuret stöder sig på när det betar; på kamelernas knän; och märkligast av allt, de två uppsvällda förtjockningarna på strutsens buk, en fram och en bak, som denna otympliga fågel sitter på. Alla dessa förhårdnader uppträder hos fostret, precis som huden på våra fötter. De är ärftliga egenskaper. Men är det möjligt att dessa förhårdnader skulle ha uppstått genom slumpmutationer just precis när djuret behövde dem? Eller måste vi anta att det finns en kausal, lamarckistisk förbindelse mellan djurets behov av att skydda dessa ömtåliga ställen och den genetiska mutation som tillgodoser detta behov?(13)

Dessa exempel och många andra, som är för tekniska för att anföras här, har dryftats av lamarckister ända sedan kontroversen uppstod, och darwinisterna som inte kan ge någon tillfredsställande förklaring har konsekvent undvikit ämnet eller – med Samuel Butlers ord – fortsatt att ”bojkotta” vittnesbörden. Ett århundrade efter Butler dominerar fortfarande denna kringgående taktik.*

* Den intresserade läsaren kan hitta ett färskt exempel på detta i den diskussion som uppstod under Alpach-symposiet efter professor Waddingtons föredrag ”The Theory of Evolution Today”, då de urgamla historierna om strutsen och vårtsvinet åter togs upp av denna boks författare.(16) Det var särskilt intressant att lägga märke till att fastän Waddington som vi sett är ytterst kritisk till den syntetiska teorin kom han omedelbart till dess försvar när den attackerades utifrån.

 Det är erkänt svårt att förstå hur en förvärvad förhårdnad på ett begripligt sätt skulle kunna ge upphov till en förändring i kromosomerna. Men, som självaste Waddington påpekat i en tidigare bok,(14) ”även om de är osannolika behöver sådana processer inte vara teoretiskt oförklarliga. Om de inträffar eller inte måste avgöras experimentellt.” Han utformade till och med en ”spekulativ modell”för att visa ett möjligt sätt på vilket kroppscellernas aktiviteter skulle kunna påverka genaktiviteterna i könscellerna med hjälp av adaptiva enzymer. Som han skrev var avsikten med modellen ”bara att antyda att det kan vara riskabelt att tro att förekomsten av bestämda, icke slumpmässiga mutationer som är relaterade till omgivningen, kan avvisas a priori”.(15)

5

Det har länge varit känt att ”Weismannbarriären” som antogs isolera de reproduktiva cellerna, ärftlighetens bärare, från resten av kroppen, inte finns hos växter och inte heller hos lägre djur som plattmaskar och hydror som kan regenerera en hel individ, inklusive fortplantningsorganen, från praktiskt taget vilken del som helst av kroppen. Biologerna kommer till slut att ställas inför valet att hålla fast vid dogmen om ”den ogenomträngliga muren” som skyddar ”den oföränderliga arvsmassan” från resten av världen, och tillskriva den rena slumpen alla evolutionära förändringar av denna arvsmassa – eller medge att muren är porös, ett system av finmaskiga filter som bara låter utvald, vital information tränga in i ärftlighetens innersta helgedom i könscellerna. Molekylärgenetiken säger oss ännu inte hur detta skulle kunna gå till, men den är en ny vetenskap stadd i ständig förändring och utesluter inte a priori möjligheten att ett fylogenetiskt minne för vitala och återkommande erfarenheter finns kodat i kromosomerna. Hur skulle den sammansatta, nedärvda färdigheten att bygga ett fågelbo eller väva ett spindelnät ha kunnat uppstå annat än genom ett slags fylogenetisk inlärning och minnesbildning? Den officiella teorin har, som vi sett, ingen förklaring till genetiken hos en sådan nedärvd virtuositet.

 För att sammanfatta: man kan dra en analogi mellan den filtreringsapparat som är verksam i nervsystemet för att skydda medvetandet från irrelevanta stimuli, och den genetiska mikrohierarki som skyddar arvsanlagen mot skadliga slumpmutationer och samordnar effekterna av de nyttiga. Vi kan nu utvidga analogin och föreslå, att det också finns en lamarckistisk mikrohierarki som är verksam i utvecklingsprocessen och som hindrar förvärvade egenskaper från att mixtra med ärftlighetens blåkopia – med undantag för de få utvalda som svarar mot något vitalt behov hos arten vilket härrör från ett ihållande tryck från omgivningen under många generationer – som den tjocka huden på fotsulorna hos människofostret. Vi skulle alltså ha en kvasi-darwinistisk mikrohierarki som huvudsakligen är ansvarig för evolutionen till högre nivåer. Och det finns utan tvivel ytterligare andra orsaksfaktorer i verksamhet, bortom vår nuvarande horisont.

 Bara en dåre skulle kunna förneka darwinismens revolutionerande inflytande på 1800-talets synsätt då, som en biolog formulerade det,(17) den bildade allmänheten stod inför alternativen ”för Darwin eller mot utvecklingen”. Men den trånga sekterismen hos vår tids nydarwinister är en helt annan sak, och inom en inte alltför avlägsen framtid kan biologer mycket väl komma att undra vilken förstockelse det var som höll dessa äldre i slaveri. I denna prognos instämmer några av de kritiker jag har citerat och kanske majoriteten av den yngre generationen. Det är förvisso betecknande att vi till och med i inledningen till Everyman Library’s hundraårsutgåva av Darwins The Origin of Species, som har författats av en framstående entomolog, kan höra en underton av klar avvikelse från den ortodoxa inställningen:

”Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen.”(18)

Det är kanske betecknande att denna inledning inte längre finns med i senare Everyman-utgåvor av The Origin of Species.

Kapitel XI. Utvecklingens syften och strategier

1.

I kapitel I, 10 nämnde jag det klassiska exemplet med ryggradsdjurens främre extremiteter som, vare sig de betjänar kräldjur, fåglar, valar eller människor, har samma grundkonstruktion av ben, muskler, nerver etc. och därför kallas homologa organ. Benens, vingarnas och fenornas funktioner är helt olika, och ändå är de variationer på ett och samma tema – strategiska modifikationer av en redan existerande struktur: frambenet hos vår gemensamma kräldjursförfader. När väl naturen har ”tagit patent” på ett viktigt organ håller hon fast vid det, och organet blir en stabil evolutionär holon. Grundstrukturen tycks styras av en fast evolutionär kanon medan dess anpassning till simning, gång eller flykt är en uppgift för utvecklingens flexibla strategi.

 Denna princip låter sig lätt tillämpas på alla nivåer i den evolutionära hierarkin, från den subcellulära nivån till primaternas hjärna. Samma fyra kemiska baser i kromosomernas nukleinsyra – DNA – utgör i hela djurriket den genetiska kodens alfabet med fyra bokstäver, samma ”fabrikat” organeller verkar i cellerna, samma kemiska bränsle – ATP – tillhandahåller energi, samma kontraktila proteiner tjänar såväl amöbans rörelser som människans muskelrörelser. Djur och växter består av homologa molekyler, organeller och ännu mer sammansatta homologa delstrukturer. De utgör den evolutionära strömmens stabila holoner, knutpunkterna i livets träd.

 De utvecklingsteorier som diskuterats på föregående sidor handlar huvudsakligen om beskaffenheten av de evolutionära strategier (darwinistiska, lamarckistiska etc.) som fått de högre livsformerna att grena ut sig från rötterna i hierarkins bas. Men bländade av den fantastiska mångfalden av växter och djur var biologerna mindre benägna att uppmärksamma likformigheten hos de grundläggande enheterna – återspeglad i homologifenomenen – och de gränser den satte för alla existerande och möjliga livsformer på denna planet. När allt kommer omkring härrör den grundläggande likformigheten hos organellerna, som konstituerar den levande cellen, i sin tur från inskränkningar som påförts dem av den grundläggande kemin hos organisk materia som aminosyror, proteiner, enzymer. På en högre nivå lägger de genetiska mikrohierarkierna ytterligare restriktioner på de ärftliga variationerna. Ännu högre upp reglerar ”det stora centrala något” – på sätt som vi inte känner till – den ”harmoniska samordningen” av genetiska förändringar. Deras kombinerade resultat är den evolutionära kanon som tillåter ett stort antal variationer, men bara i begränsade riktningar på ett begränsat antal teman. Utvecklingen är inte regellös utan – för att återkomma till vår formel . ett spel med fasta regler och flexibla strategier som har spelats i tusentals årtusenden.

 För att illustrera dessa något abstrakta överväganden skall jag än en gång ta de australiska pungdjuren som exempel, som jag gjorde i The Ghost in the Machine. * Jag kallade dem ett mysterium insvept i en gåta. Mysteriet visas av teckningen på sidan 199. Gåtan är varför utvecklingsteoretiker vägrar se de problem den reser.

* Det avsnitt som följer är en komprimerad version av The Ghost in the Machine , ss 143-146.

2

Däggdjursklassen har två stora delklasser: (**Fotnot: Då bortser vi från de nästan utdöda kloakdjuren, till exempel näbbdjuret.) pungdjur och moderkaksdjur. De har beroende av varandra utvecklats från gemensamma förfäder (de nu utdöda therapsiderna eller däggdjursliknande kräldjuren). Pungdjursfostret stöts ut ur livmodern på ett mycket outvecklat stadium och föds upp i en elastisk pung fästad vid moderns mage. En nyfödd känguru är ett halvfärdigt arbete: ungefär en tum lång, naken, blind, med bakben som inte är mer än embryonala knoppar. Man kan fundera över om människobarnet, som vid födelsen är mera utvecklat men fortfarande hjälplöst, skulle ha det bättre i en moderspung; man erinrar sig också afrikanska eller japanska kvinnor som bär sina barn fastspända på ryggen. Men pungmetoden må vara bättre eller sämre än moderkaksmetoden, det avgörande är att de är olika. Pung och moderkaka kan kallas olika strategier inom det allmänna schemat för däggdjurens reproduktion.

(a) Ökenspringråtta, Pungdjurs- respektive moderkaks-; (b) flygekorre, pungdjurs- respektive moderkaks-; (c) skalle av tasmansk respektive äkta varg, (efter Hardy). Sid. 199.

 De två linjerna skildes som sagt åt i början av däggdjursutvecklingen, en tid innan Australien separerades från det asiatiska fastlandet under den senare kritperioden. Pungdjuren (som grenade ut sig från den gemensamma förfadern tidigare än däggdjuren) kom till Australien innan denna kontinent blev avskuren. Det gjorde inte däggdjuren. Så de två linjerna utvecklades helt åtskilda i ungefär hundra miljoner år. Mysteriet är varför så många djur i den australiska faunan, alstrade längs pungdjurens oberoende utvecklingslinje, är så förbluffande lika sina motsvarigheter bland moderkaksdjuren. Teckningen på sid. 199 visar till vänster tre exemplar av pungdjur, till höger motsvarande moderkaksdjur. Det är som två konstnärer som aldrig träffats och aldrig haft samma modell skulle ha ritat parallella serier med nästan identiska porträtt.

 När Australien blev en ö var de enda däggdjur som hade lyckats ta sig dit i tid små musliknande pungdjur, kanske inte olika den ännu existerande gulfotade pungmusen men ännu primitivare. Och ändå förgrenade sig dessa arkaiska varelser, hänvisade till sin ökenkontinent, och gav upphov till pungversioner av våra moderkaksdjur mullvaden, myrsloken, flygekorren, katten, vargen, lejonet och så vidare – var och en en något klumpig kopia av sin moderkaksnamne. Varför, om evolutionen vore oreglerad, varför frambringade inte Australien några helt annorlunda djurarter – som de insektsögda science fiction-monstren? De enda någorlunda okonventionella skapelserna under hundra miljoner år på denna isolerade ö är känguruerna och vallabyerna. Den övriga faunan består av ganska mindervärdiga kopior av mera ändamålsenliga moderkakstyper – variationer på ett begränsat antal teman inom den evolutionära kodens repertoar.

 Den enda förklaring till detta mysterium som den officiella teorin har att erbjuda, sammanfattas i följande citat från en auktoritativ lärobok:

Tasmaniska {d.v.s. pungdjurs-} och äkta vargar är båda springande rovdjur som lever på andra djur av ungefär samma storlek och med liknande vanor. Adaptiv likhet, d.v.s. anpassning till liknande omgivning, medför likhet också i struktur och funktion. Mekanismen för en sådan utveckling är naturligt urval.(1)

Och G.G. Simpson, den ledande Harvardauktoriteten inom utvecklingsteorin, drar i sin diskussion av samma problem slutsatsen att förklaringen är ”urval av slumpmutationer”.(2)

 Detta är att kringgå sakfrågan på ett verkligt drastiskt sätt. Vi uppmanas att tro att den vaga frasen ”leva på djur av ungefär samma storlek och med liknande vanor” – som kan tillämpas på hundratals olika arter – ger en tillräcklig förklaring till framväxten av de nästan identiska skallar som visas på sidan 199. Till och med utvecklingen av en enda vargart, genom slumpmutationer plus urval, bjuder som vi sett på oöverstigliga svårigheter. Att upprepa denna process på ö och fastland, oberoende av varandra, skulle betyda att kvadrera ett mirakel. Återstår gåtan varför darwinisterna inte är förbryllade – eller låtsas att de inte är det. *

* Olika termer har uppfunnits för att beskriva detta fenomen, såsom ”konvergens”, ”parallellism”, ”homeoplasi”, men dessa är rent deskriptiva och har inget förklaringsvärde.

3

De australiska dubbelgångarna ger starkt stöd åt hypotesen att det finns enhetliga lagar bakom utvecklingens mångfald, som tillåter praktiskt taget obegränsade variationer på ett begränsat antal teman. Dessa omfattar på hierarkins lägre nivåer makromolekyler, organeller och celler som utgör evolutionära holoner; på högre nivåer homologa organ som ryggradsdjurens främre extremiteter, lungor och gälar, för att inte tala om ögon försedda med linser – som oberoende av varandra har uppkommit flera gånger på utvecklingslinjer så långt ifrån varandra som blötdjur, spindlar och ryggradsdjur. Ännu högre upp måste vi i listan inkludera de mer eller mindre standardiserade ryggradsdjurstyper, som exemplifieras av teckningarna. Att de är standardiserade ”mer eller mindre” kan vi tillskriva den evolutionära strategins variationer i en föränderlig omgivning, men standardiseringen som sådan kan bara förklaras av att regler är inbyggda i de genetiska mikrohierarkierna som begränsar evolutionära framryckningar till vissa huvudvägar och filtrerar bort resten.

 Denna föreställning om ”arketypiska former” går tillbaka till 1700-talets tyska transcedentalister, inklusive Goethe (och ytterst till Platon), men den återupplivades av ett antal moderna utvecklingsteoretiker som lekte med idén om ”inre urval” utan att uttala dess djupa implikationer. Sålunda drog Helen Spurway av de allmänt förekommande homologa formerna slutsatsen, att organismen bara har ”ett begränsat mutationsspektrum” som ”bestämmer dess utvecklingsmöjligheter”.(3) Andra biologer har talat om ”organiska lagar som är medbestämmande i utvecklingen”, ”formande inflytanden som leder den evolutionära förändringen längs vissa vägar”(4) medan Waddington återvände till ”föreställningen om arketyper . . . det vill säga idén att det bara finns ett visst antal grundmönster som organiska former kan anta”.(5) Vad de antyder (utan att säga det rent ut) är, att givet förhållandena på vår speciella planet, dess gravitation och temperatur, sammansättningen hos atmosfären, oceanerna och jordmånen, beskaffenheten av tillgängliga energikällor och råmaterial; givet allt detta kunde livet från sin början i den första droppen levande slem bara utvecklas i ett begränsat antal riktningar på ett begränsat antal sätt. Men detta innebär i sin tur, att precis som tvillingvargarnas grundmönster förebådades eller var närvarande in potentia i deras gemensamma förfader, så måste denna däggdjursliknande reptilvarelse ha varit potentiellt närvarande i det tidigare ryggsträngsdjuret – och så vidare, tillbaka till den ursprungliga protisten och den första självproducerande nukleinsyretråden.

 Detta tycks vara den oundviliga slutsatsen att dra av homologifenomenen – som sir Alister Hardy har kallat ”absolut grundläggande för vad vi pratar om när vi talar om utveckling”.(6) Om detta resonemang är riktigt gör det slut på science fiction-monstren som möjliga livsformer på jorden – eller på någon annan planet liknande vår. Men det betyder inte motsatsen: det betyder definitivt inte ett strängt förutbestämt universum som rullas upp som ett mekaniskt urverk. Det betyder – för att återgå till ett av denna boks ledmotiv – att livets utveckling är ett storartat spel som spelas i enlighet med fasta regler som begränsar möjligheterna men lämnar utrymme nog för praktiskt taget obegränsade variationer. Reglerna är inneboende i den levande materians grundstruktur, variationerna härrör från flexibla strategier som drar fördel av de möjligheter som den förra erbjuder.

 Med andra ord är utvecklingen varken något regellöst som bara beror på slumpen eller verkställandet av ett strängt förutbestämt dataprogram. Den kan jämföras med klassiskt musikaliskt komponerande vars möjligheter begränsas av reglerna för harmonik och diatoniska skalors struktur – och som inte desto mindre tillåter ett outtömligt antal nya verk. Eller den kan jämföras med ett schackspel som följer fasta regler med lika outtömliga variationer. Och till slut – för att citera från The Ghost in the Machine:

. . . det stora antalet existerande djurarter (omkring en miljon) och det lilla antalet klasser (omkring femtio) och stammar (omkring tio) skulle kunna jämföras med det stora antalet litterära verk och det lilla antalet grundteman eller handlingar. Alla litterära verk utgöt variationer på ett begränsat antal huvudteman som härrör fråmn människans arketypiska erfarenheter och konflikter men varje gång anpassas till en ny omgivning – klädedräkten, konventionerna och tidens språk. Inte ens Shakespeare kunde hitta på någon ny intrig. Goethe citerade med gillande den italienske dramatikern Carlo Gozzi, (*Fotnot: Författaren till Turandot och mänga andra framgångsrika verk.) enligt vilken det bara finns trettiosex tragiska situationer. Goethe trodde själv att de förmodligen var ännu färre, men deras exakta antal är en välbevarad hemlighet bland skönlitterära författare. Ett litterärt verk är konstruerat utifrån tematiska holoner.(7)

Men det finns fortfarande gott om utrymme för författaren att göra vad han kan utifrån Gozzis magra lista på trettiosex teman. Och det finns gott om utrymme för utvecklingsstrategier att göra det bästa av de begränsade möjligheter som är inneboende i den kemisk-fysikaliska strukturen hos levande materia sådan den förekommer på jorden – och förmodligen på andra planeter där förhållandena liknar dem på jorden. Vi skall senare återkomma till detta spekulativa ämne.

4

Det kan invändas att man faller i den antropomorfiska fällan – tillskriver naturen mänskliga motiv – när man talar om ”utvecklingens strategi”. I själva verket borde det synsätt som här föreslagits snarare kallas ”biomorfiskt” eftersom det grundas på de meningsfyllda aspekter som är inneboende i livsyttringarna, i motsats till reduktionismens ”robotomorfiska” synsätt. Vetenskapen borde inte vara rädd för att tillämpa termerna ”syfte” och ”strategi” på utvecklingen – dessa implicerar inte att en gudomlig strategi är i arbete. Ändå är det just denna oberättigade rädsla som har förvirrat debatten och lämnat de ortodoxa teoretikerna i ett träsk av motsägelser. För att än en gång citera en representativ talesman, professor G. G. Simpson, ”. . . visar sig {utvecklingen} i grunden vara materialistisk, utan något tecken på syfte. . . och med varje möjlig Syftare tillbakaförd till den första orsakens ofattbara position. . . Människan är resultatet av en materialistisk och ändamålslös process som inte har haft henne i tankarna. Hon var inte planerad.”(8)

 Här avslöjas uttryckligen det logiska felslut som grundar sig på ett falskt alternativ: utvecklingen är antingen ändamålslös eller så måste det finnas en gudomlig Syftare i arbete. Man kan undra hur det kommer sig att naturforskare när de väl har specialiserat sig på genetik blir så blinda för naturen att de undgår att se att ändamålsenligheten är en fundamental egenskap hos livet som inte kräver att man förutsätter att Någon har ett mål, eftersom det ingår i själva begreppet liv; eller, för att citera Sinnott, eftersom avsikt är ”den riktade aktivitet som individuella organismer har, och som skiljer levande ting från döda föremål”.(9) Termen ”ändamålsenlighet” tillämpad på levande organismer betyder målinriktad i stället för slumpmässig aktivitet; flexibla strategier för att uppnå ett mål i stället för rigida, mekaniserade responser; att anpassa sig till omgivningen men på organismens egna villkor, ofta på ganska fantasifulla sätt som orkidéns eller fjärilens; och att anpassa omgivningen till de egna behoven. Eller, som nobelpristagaren H. J. Muller skrev: ”Syfte är ingenting som har införts i naturen och ingenting man behöver grubbla över som någonting främmande eller gudomligt annat, som kommer in och håller livet igång. . . det är helt enkelt inbegripet i den biologiska strukturens verklighet.”(10)

 Nu har det alltså blivit mer eller mindre respektabelt att tala om syfte eller inriktning hos ontogenesen, det vill säga individens utveckling under sin levnadshistoria, men det betraktas fortfarande som kätterskt att tillämpa samma termer på fylogenesen, det vill säga utvecklingens historia. Ontogenesen är målinriktad, fylogenesen blind; ontogenesen styrs av minne och inlärning, fylogenesen är opåverkad av båda. Ändå har vi sett att de mera eftertänksamma bland nydarwinisterna känner sig alltmer missnöjda med denna artificiellt skapade klyfta och har börjat bygga broar över den – sådana som Monods ”teleonomi” eller begreppet om genetiska mikrohierarkier som filtrerar och samordnar ärftliga förändringar. Simpson själv föranleddes, trots sin dogmatism, att inse att fylogenesen är en abstraktion såvida den inte betraktas som en följd av ontogeneser, och att ”utvecklingen går genom förändringar av ontogeneser”. Men om ontogeneserna är målinriktade är det svårt att se varför summan av dem skulle vara ändamålslös – såvida vi inte ansluter oss till Weismann-Crick-dogmen om den ”oföränderliga arvsmassan” (som skulle vara det enda exemplet i naturen på en biologisk process utan återkopplingar).

 Sålunda kan den urgamla gåtan om Syftaren bakom syftet begravas. Syftaren är varenda individuell organism från livets början som kämpar och strävar för att göra det bästa av sina möjligheter, och totalsumman av dessa ontogeneser återspeglar den levande materians aktiva strävan mot det optimala förverkligandet av planetens utvecklingsmöjligheter.

5

Betoningen i det senaste avsnittet låg på ”aktiv strävan”. När ortodoxa utvecklingsteoretiker talar om ”adaptation” menar de – som behaviorister gör när de talar om ”responser” – en i grunden passiv process som helt styrs av ”tillfälligheter i omgivningen”. Detta må passa deras filosofi men det stämmer förvisso inte med fakta som, med G. _E. Coghills ord, visar att ”organismenagerar på omgivningen innan den reagerar på den”.(11) Nästan från det ögonblick varelsen är kläckt eller född går den till angrepp på omgivningen – vare sig denna är fast eller flytande – med cilier, flageller eller muskler. Den simmar, kryper, smyger, vibrerar; den sparkar, gläfser, andas, äter omgivningen. Den anpassar sig inte bara till omgivningen utan anpassar omgivningen efter sina egna behov – den äter och dricker omgivningen, slåss, parar sig med den, gräver och bygger i den; den inte bara ”svarar” på omgivningen utan ställer frågor genom att utforska den. Låt oss komma ihåg (kapitel VII, 2) att ”undersökningsdriften” är en primär instinkt, lika grundläggande som hunger och könsdrift och ibland ännu mäktigare än dessa. Otaliga naturforskare, till att börja med Darwin själv, har visat att nyfikenheten är en instinktiv drivkraft hos råttor, fåglar, delfiner, apor etc.; och vi har sett att den är den främsta drivkraft som i lika mån motiverar konstnärer och vetenskapsmän. Undersökningsdriften är alltså en dominerande faktor i den biologiska utvecklingen. Ur denna synpunkt grundar sig evolutionära framsteg på initiativ som tas av vissa företagsamma individer inom arten, vilka upptäcker ett nytt sätt att livnära sig eller försvara sig eller någon ny färdighet som sprids genom imitation och införlivas med artens sätt att leva. För att illustrera denna process anför Hardy som exempel en av ”Darwins finkar” på Galapagosöarna, C. pallidus. Denna anmärkningsvärda fågel pickar hål eller springor i trädens bark, och ”efter att ha urholkat denna plockar den upp en kaktustagg eller kvist, några centimeter lång, och håller den på längden i näbben, stöter den längs springan samt släpper kvisten för att fånga insekten när den dyker upp. . . Ibland bär fågeln med sig en tagg eller kvist och stöter den i sprickor och hål, allt eftersom den söker igenom det ena trädet efter det andra.”(12)

 Efter att ha beskrivit ett antal liknande fall föreslår Hardy att den främsta verksamma faktorn i det evolutionära framåtskridandet inte är omgivningens selektiva tryck utan den levande organismens initiativ – ”det rastlösa, utforskande och upptäckande djuret som hittar nya sätt att leva. . . Det är adaptationer som beror på djurets beteende, på dess rastlösa utforskande av omgivningen, på dess initiativ, som skiljer de olika utvecklingslinjerna från varandra. . . och ger upphov till grenarna springare, klättrare, grävare, simmare och luftens erövrare.”(13)

 Man skulle kunna kalla detta för ”framsteg-genom-initiativ”-teorin om utveckllingen. Artens pionjärer initierar en ny vana, en beteendeförändring som sprider sig i populationen och imiteras av efterföljande generationer – tills en lyckad slumpmutation förvandlas till en ärftlig instinkt. Processen initieras alltså av djuret och den lyckade mutationen kommer först efteråt, som ett slags genetisk garanti som införlivar den nya färdigheten med den genetiska blåkopian. Slumpens roll har ytterligare reducerats – apan vid skrivmaskinen behöver bara fortsätta med sina försök tills han träffar en förutbestämd tangent.

 När jag skrev The Ghost in the Machine fann jag denna teori ganska tilldragande, men vid närmare eftertanke visar den sig ha en avgörande brist i det att den fortfarande – fastän i mindre utsträckning än den ortodoxa teorin – förlitar sig på slumpmutationer för att förklara de fantastiskt komplicerade förändringar i nervsystemet som krävs för att en ny vana eller färdighet skall kunna infogas i organismens medfödda utrustning. Betoningen på initiativ, på det undersökande djurets aktiva roll, är fortfarande tilldragande, men den grundläggande gåta som strutsens förhårdnader eller spindelns arkitektoniska talang utgör lämnas olöst. Från metodologisk synpunkt tycks antagandet att den insektsjagande färdigheten hos Darwins finkar inpräglats i deras kromosomer genom någon okänd process för att den var nyttig – det vill säga, genom lamarckistisk ärftlighet – vara att föredra framför ett förnyat åkallande av det darwinistiska mantrat.

6

Sedd genom människoögon ter sig utvecklingen som en chockerande slösaktig process. Biologer utgår från att för var och en av de existerande en miljon arterna måste hundratals ha gått under i det förflutna; och de linjer som har överlevt tycks ha stagnerat och stannat av i utvecklingen för länge sedan. Den främsta orsaken till såväl utdöende som stagnation tycks ha varit överspecialisering med åtföljande förlust av förmågan att anpassa sig till förändringar i omgivningen. Julian Huxley har jämfört utvecklingen med en labyrint där det finns ”ett enormt antal återvändsgränder som bara tillfälligt medger framsteg. . . Alla kräldjurslinjer var återvändsgränder, utom två – en som förvandlades till fåglar och en annan son blev däggdjur. Av fågelbeståndet kom alla linjer till en slutpunkt, av däggdjuren alla utom en – den som blev människa.”(14)

 Det mänskliga exemplet på överspecialisering är pedanten, vaneslaven vars tänkande och beteende rör sig längs utlagda spår – ett förutbestämt offer för varje oväntad olycka. Hans motsvarighet i djurriket är den patetiskas pungbjörnen som specialiserat sig på att leva på löven från en speciell variant av eucalyptusträdet och ingenting annat, och som har krokliknande klor vilka är idealiska till att haka sig fast med i trädets bark – och inte till någonting annat. Alla ortodoxier har en tendens att föda upp mänskliga pungbjörnar.

 En flyktväg ur labyrinten av återvändsgränder är av speciellt intresse för vårt tema: ett fenomen som benämns ”pedomorfos”. Det beskrevs av Garstang på 1920-talet och har tagits upp av åtskilliga biologer; * men trots att fenomenets existens är allmänt erkänd har det haft föga inflytande på den ortodoxa teorin och nämns knappast i läroböckerna. Det visar att i vissa kritiska faser kan utvecklingen så att säga gå tillbaka längs den bana som ledde in i återvändsgränden, och göra ett nytt försök i en ny, mera lovande riktning. Den avgörande händelsen i denna process är att det uppträder någon nyttig evolutionär nyhet på foster-, larv- eller ungdomsstadiet, en nyhet som överförs till det vuxna stadiet av organismens avkomma. Följande exempel visar vad det rör sig om:

Det finns tämligen goda bevis för hypotesen att ryggsträngsdjuren – och därigenom vi, ryggradsdjuren – härstammar från larvstadiet till någon primitiv tagghuding, ganska lik sjöborren eller sjögurkan. Nu skulle inte en vuxen sjögurka vara någon särskilt inspirerande förfader – det är en trög varelse som ser ut som en illa stoppad korv med läderartat skinn, där den ligger på havsbotten. Men den friflytande larven är ett mycket mera lovande förslag: till skillnad från den vuxna sjögurkan företer larven bilateral symmetri som en fisk, den har ciliarband – en förelöpare till nervsystemet – och några andra sofistikerade drag som inte återfinns hos det vuxna djuret. Vi måste anta att de stillasittande vuxna som höll till på havsbottnen var tvungna att lita på att de rörliga larverna spred arten vitt och brett i havet – som plantor sprider sina frön för vinden; att larverna, som måste klara sig själva och var utsatta för mycket starkare selektiva påtryckningar än de vuxna, gradvis blev alltmer fiskliknande; och att de slutligen blev könsmogna när de fortfarande befann sig i det fritt simmande larvstadiet – och sålunda gav upphov till ett nytt slags djur som aldrig slog sig ned på botten över huvudtaget utan helt och hållet eliminerade det senila. stillasittande gurkstadiet från sin livshistoria.(16)

*Däribland Hardy och de Beer i England, Koltsov och Takhtajan i Sovjetunionen.(15)

Nu är denna sänkning av könsmognadsåldern ett välkänt utvecklingsfenomen som kallas neotoni. Det har två aspekter; djuret börjar fortplanta sig medan det fortfarande är på larv-eller ungdomsstadiet, och det når aldrig det fullvuxna stadiet som helt faller bort – elimineras från livscykeln (”terminal förkortning”). Förfädernas ungdomsstadium i utvecklingen blir alltså det slutgiltiga villkoret för avkomman, medan förfädernas mogna egenskaper har fallit vid vägkanten. Detta innebär en process av ”juvenilisering” * och avspecialisering – en lyckosam flykt ut ur återvändsgränden i utvecklingens labyrint. Som J. Z. Young skrev i en kommentar till Garstangs åsikter:

Det problem som återstår är i själva verket inte ”hur ryggradsdjuren har bildats utifrån sjöpungarna” utan hur ryggradsdjuren har eliminerat {det vuxna} sjöpungsstadiet från sin livshistoria. Det är fullt rimligt att tro att detta har uppnåtts genom pedomorfos.(17)

*En term som föreslagits av Julian Huxley (1952)

Sir Gavin de Beer liknade processen vid uppskruvandet av en biologisk klocka när det är risk för att utvecklingen håller på att stanna och bli stående: ”En ras kan föryngras genom att individernas vuxna stadium stöts bort från den senare delen av ontogenesen, och en sådan ras kan sedan sprida sig i alla riktningar.”(18)

 Paleontologiska och jämförande anatomiska vittnesbörd pekar verkligen på att denna tillbakagång för att undfly överspecialiseringens återvändsgränder upprepats vid varje större vändpunkt i utvecklingen. Jag har nämnt ryggradsdjurens utveckling från larvstadiet av någon primitiv tagghuding. Hardy och Koltsov(19) har givit talrika andra exempel och Takhtajan(20) har visat att pedomorfos också är en vanlig företeelse i växtlivets utveckling. Insekterna har med all sannolikhet utvecklats från en tusenfotingliknande förfader – men inte från den vuxna formen vars struktur ät alltför specialiserad, utan från larvformen. Erövringen av land inleddes av amfibier vilkas förfäder kan spåras tillbaka till något slags primitiv lungfisk, under det att de senare linjerna av högt specialiserade gälfiskar kom till ett stillastående. Exemplen kan mångfaldigas men det mest slående fallet av pedomorfos är utvecklingen av vår egen art.

 Alltsedan Bolks pionjärarbete publicerades 1926 är det allmänt erkänt att den vuxna människan snarare liknar ett apfoster än en vuxen apa.

Hos både apfostret och den vuxna människan är hjärnans vikt i förhållande till hela kroppsvikten oproportionerligt stor. Hos båda sluts suturerna mellan skallbenen sent för att hjärnan skall kunna växa. Axen bakifrån och fram genom människans huvud – d.v.s. i synlinjens riktning – är rätvinklig mot ryggraden; ett förhållande hos apor och andra däggdjur bara återfinns i fosterstadiet och inte hos vuxna. Samma sak gäller vinkeln mellan ryggraden och urogenitalkanalen – vilket skulle kunna förklara det säregna mänskliga sättet att para sig ansikte mot ansikte. Andra embryonala – eller, för att använda Bolks term, fosteriserade – egenskaper hos den vuxna människan är: frånvaron av ögonbrynsvalkar, det sparsamma och sent framträdande kroppshåret, den bleka huden, tändernas fördröjda framväxt och ett antal andra drag. . . (21)

Den felande länken mellan apa och människa kommer förmodligen aldrig att återfinnas – eftersom den var ett foster. 

7

Pedomorfos – eller föryngring – visar sig alltså spela en betydelsefull roll i utvecklingens storslagna strategi. Den innefattar en reträtt från specialiserade vuxenformer till tidigare, mindre bundna och mera formbara stadier i organismens utveckling – vilket följs av en plötslig framstöt i ny riktning. Det är som om livets ström tillfälligt hade tagit en motsatt riktning och för en stund flyter uppåt mot ursprungskällan – så öppnar den en ny strömfåta, och lämnar pungbjörnen övergiven i sitt träd som en förkastad hypotes. Med andra ord står vi här inför samma mönster av reculer pour mieux sauter, ”gå bakåt för att kunna hoppa”, som vi tidigare har stött på vid de kritiska vändpunkterna i vetenskapens och konstens utveckling. Den biologiska utvecklingen är i stor utsträckning en historia om flykt ur överspecialiseringens återvändsgränder, och utvecklingen av idéer är en upprepad flykt undan det tyranni som utövas av intellektuella vanor och stillastående rutiner. Inom den biologiska evolutionen sker flykten genom en återgång från vuxenstadiet till ungdomsstadiet som en startpunkt för den nya utvecklingslinjen, inom den intellektuella utvecklingen genom en tillfällig regression till primitivare och mera ohämmade sätt att bilda idéer, som följs av det kreativa språnget framåt (motsvarigheten till ett plötsligt utbrott av ”adaptiv utstrålning”). Dessa två slag av framsteg – framväxandet av evolutionära nyheter och skapandet av kulturella nyheter – återspeglar alltså samma mönster av omintetgörelse-pånyttgörelse och framstår som analoga processer på olika nivåer.

 Varken biologisk utveckling eller kulturellt framåtskridande följer en kontinuerlig kurva. Ingen av dem är strikt kumulativ i den bemärkelsen att de ständigt fortsätter bygga där föregående generation slutat. Båda framskrider längs den sicksacklinje som beskrivits i kapitel VIII. Vetenskapens framryckning är bara kontinuerlig under de perioder av konsolidering och bearbetning som följer på större genombrott eller ”paradigmförändringar”. Men förr eller senare leder konsolideringen till ökande rigiditet, renlärighet och så vidare in i överspecialiseringens återvändsgränd – motsvarigheten till pungbjörnen eller den irländska jättehjorten. Men den nya teoretiska struktur som växer fram ur ett genombrott läggs inte bara rätt och slätt till den gamla byggnaden – den grenar ut sig från den punkt där utvecklingen av idéer har tagit fel väg. Vetenskapshistoriens stora revolutioner har en avgjort pedomorfisk karaktär. Inom litteratur- och konsthistorien ät sicksacklinjen ännu mera uppenbar: vi har sett hur perioder av kumulativa framsteg inom en given ”skola” eller teknik oundvikligen slutar med stagnation, manierism eller dekadens, tills krisen upplöses genom en revolutionär förändring av sensibilitet, betoning, stil.

8

Analogin mellan biologisk och kulturell utveckling kan ytterligare underbyggas om vi vänder uppmärksamheten mot en fundamental egenskap hos levande varelser: förmågan till självläkning, och de dramatiska uttryck som denna förmåga tar sig i regenereringsfenomenen (som Needham kallade ”en av de mera spektakulära trollkonsterna i levande organismers repertoar”). Denna förmåga är lika fundamental hos livet som reproduktionsförmågan, och hos vissa lägre organismer som förökar sig genom delning eller knoppning kan man ofta inte skilja regenerering och reproduktion åt. Om man således halverar en plattmask på tvären kommer huvudändan att utveckla en ny svans och sv ansändan ett nytt huvud – även om den delas i ett halvt dussin bitar kommer var och en av dessa att regenerera ett fullständigt djur. Plattmaskar, hydror, sjöpungar, och sjöstjärnor, som samtliga kan regenerera en hel individ från en liten del av kroppen, skulle kunna kallas biologiska hologram.

 Högre upp på utvecklingens stege har amfibierna förmåga att regenerera förlorade lemmar eller organ, och återigen utföra trolleriet enligt formeln för omintetgörelse-pånyttgörelse; vävnadscellerna nära det amputerade området dedifferentieras och regredierar till ett kvasi-embryonalt stadium, sedan redifferentieras och omspecialiseras de för att bilda den regenererade strukturen. *

* Ett klassiskt fall av sådan ”metaplasi” är regenereringen av salamanderögats kristalliska lins: ”Om linsen försiktigt avlägsnas med fina instrument ersätts det av en ny lins som uppstår i den övre kanten av iris, den pigmenterade del av ögat som omsluter pupillen. Den första förändring som följer på linsens borttagande är att pigmentet i övre delen av iris försvinner, vilket innebär en dedifferentieringsprocess. Därpå åtskiljs de två vävnadslager som utgör iris, och expanderar till kanten där de är sammanhängande, och formar en liten blåsa. Denna blåsa växer nedåt för att inta linsens normala position; slutligen avskiljs den från iris och differentieras till en typisk lins.”(22)

Nu är ersättandet av en förlorad lem eller ögonlins ett fenomen av annan ordning än vanlig sårläkning. En arts regenerativa potential förser den med ytterligare en säkerhetsanordning i överlevnadens tjänst – en självreparationsmetod som är beroende av den genetiska formbarheten hos oengagerade embryonala celler. Men det rör sig om mer än en ren säkerhetsanordning, ty som vi just har sett uppstod de stora evolutionära nyheterna genom en liknande återgång från vuxna till embryonala stadier. De stora stegen på den uppåtstigande led som förde fram till vår art kan sannerligen beskrivas som en serie fylogenetiska självreparationer: flykt ur återvändsgränder genom nedbrytning och omformning av felanpassade strukturer.

 Allt eftersom vi fortsätter vår färd upp mot de högre djuren, från kräldjur till däggdjur, avtar förmågan att regenerera kroppsdelar och ersätts med en ökande förmåga hos hjärnan och nervsystemet att ombilda organismens beteendemönster. Under den första hälften av vårt århundrade kullkastade K. S. Lahley i en serie klassiska experiment uppfattningen om nervsystemet som en rigid automat av reflexer. Han visade att hjärnvävnader hos råttan som normalt har en specialiserad funktion under vissa omständigheter kan överta andra skadade hjärnvävnaders funktioner. Han lärde till exempel sina råttor att göra en del visuella urskiljningar; när han avlägsnade deras optiska cortex försvann denna färdighet, som man skulle ha väntat sig, men i motsats till vad man skulle ha väntat sig kunde de stympade råttorna lära sig uppgiften igen.Någon annan del av hjärnan, som normalt inte är specialiserad för visuell inlärning, måste ha övertagit denna funktion och börjat vikariera för det förlorade området. Liknande bedrifter av vad man kan kalla meta-adaptation har rapporteras beträffande insekter, fåglar, chimpanser och så vidare.*

 Slutligen är hos vår egen art förmågan att regenerera kroppsdelar reducerad till ett minimum, men detta kompenseras av människans unika förmåga att ombilda sitt tanke- och beteendemönster – att möta kritiska utmaningar med kreativa svar. Och därigenom har vi gått varvet runt, genom den biologiska utvecklingen tillbaka till den mänskliga kreativitetens olika uttryck som grundar sig på omintetgörelse-pånyttgörelsemönstret, vilket går som en röd tråd från pedomorfosen till de revolutionerande vändpunkterna i vetenskap och konst, till den själsliga regenerering som de regressiva teknikerna inom psykoterapin syftar till, och slutligen till arketyperna död-och-uppståndelse, försvinnade-och-tillbakakomst som återfinns i alla mytologier.

* Se The Act of Creation, del II, kapitel III.

9

En av de grundläggande lärosatserna i 1800-talets mekanistiska världsbild var Clausius’ berömda ”termodynamikens andra huvudsats”. Denna hävdade att universum går mot sin slutliga upplösning eftersom dess energi stadigt och obevekligt skingras i molekylernas slumpmässiga rörelser till allt slutar som en enda amorf gasbubbla med en konstant temperatur strax över absoluta nollpunkten: kosmos upplöst i kaos.

 Först ganska nyligen började vetenskapen återhämta sig från den hypnotiska effekten av denna dystra vision. genom att inse att den andra huvudsatsen bara är tillämplig på det speciella fallet av så kallade ”slutna system” (som till exempel en gas innesluten i en perfekt isolerad behållare), under det att alla levande organismer är ”öppna system” som bevarar sin sammansatta struktur och funktion genom att ständigt hämta material och energi från omgivningen. I stället för att ”stanna” som ett mekaniskt urverk vars energi upplöses av friktionen, bygger en levande organism ständigt upp mera sammansatta ämnen av de ämnen den livnär sig på, mera sammansatta energiformer av den energi den absorberar, och mera sammansatta informationsmönster – perceptioner, kunskap, lagrade minnen – av sinnesintrycken.

 Men fastän fakta var uppenbara för alla var de ortodoxa utvecklingsteoretikerna ovilliga att godta deras teoretiska implikationer. Idén att levande organismer i motsats till maskiner primärt är aktiva och inte bara reaktiva, att de i stället för att passivt anpassa sig till omgivningen är, för att citera Judson Herrick, ”skapande i betydelsen att nya strukturer och beteendemönster ständigt tillverkas” – sådana idéer var djupt motbjudande för darwinister, behaviorister och reduktionister i allmänhet.(23) Att den vördade Andra Huvudsatsen, som hade varit till så stor nytta inom fysiken, inte skulle vara tillämplig på levande materia och i en viss mening var omkastad när det gällde den levande materian, det var sannerligen svårt att acceptera för en ortodoxi som fortfarande var övertygad om att alla livsyttringar ytterst kan reduceras till fysikens lagar.

 Det var i själva verket inte en biolog utan en fysiker, nobelpristagaren Erwin Schrödinger, som gjorde slut på andra huvudsatsens tyranni med sitt berömda uttalande: ”Vad en organism lever på är negativ entropi.”(24) Nu är entropi benämningen på energi som har brutits ned och skingrats genom friktion och andra ödeläggande processer och inte kan återvinnas – den är med andra ord ett mått på tillspillogiven energi. Man kan uttrycka andra huvudsatsen genom att säga att entropin i ett slutet system tenderar att ökas till ett maximum, där all energi har upplösts i gasmolekylernas kaotiska rörelser. Så om vårt universum är ett slutet system måste det så småningom ”nysta upp” sig från kosmos till kaos. Entropi blev ett nyckelbegrepp inom fysiken – dess alias för Thanatos; det fann till och med vägen in i Freuds begrepp om dödslängtan (se kapitel II).

 ”Negativ entropi” (eller ”negentropi”) är alltså ett något perverst sätt att referera till levande organismers förmåga att ”bygga upp” i stället för att ta slut, att skapa sammansatta strukturer av enkla element, integrerade mönster av formlöshet, ordning av oordning. 

 Samma obetvingliga tendens att bygga upp manifesteras i utvecklingens framsteg, framväxten av nya komplexare nivåer i organismernas hierarki och nya metoder för funktionell samordning, som resulterar i större oberoende av och herravälde över omgivningen.

 För några sidor sedan refererade jag till”den levande materians aktiva strävan mot det optimala förverkligandet av planetens utvecklingsmöjligheter”. I samma anda föreslog den erfarne biologen och nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi att ”negentropi” med sina negativa konnotationer skulle ersättas med den positiva termen syntropi, som han definierar som ”den levande materians medfödda drift att fullända sig själv”. Han riktade också uppmärksamheten på den psykologiska motsvarigheten, ”en drift till syntes, till växt, till helhet och självfulländning”.(25)

 Allt detta innebär, för att tala rent ut, ett återupplivande av vitalismen som den reduktionistiska ortodoxin hade brännmärkt som djup vidskepelse. Begreppet har sitt ursprung i Aristoteles enteleki, den vitala princip eller funktion som förvandlar ren substans till en levande organism och samtidigt strävar mot fulländning. Efter Aristotelse har begreppet om en vital kraft som gjuter liv i död substans, i olika gestalt tagits upp av olika författare: Galenos och Keplers facultas formatrix, Galvanis ”livskraft”, Leibniz ”monader”, Goethes Gestaltung, Bergsons élan vital. I början av vårt århundrade upptog den tyske biologen Hans Driesch termen enteleki. Hans nu klassiska experiment i embryologi och regenerering övertygade honom om att dessa fenomen inte kan förklaras enbart utifrån kemins och fysikens lagar, medan den motsatta skolan av ”mekanister” gjorde gällande att de kunde det. På grund av de snabba framstegen inom biokemin förlorade vitalismen alltmera mark som en onödig hypotes med mystisk bismak – tills pendeln började svänga i motsatt riktning. Schrödingers revolutionerande negentropibegrepp, som offentliggjordes 1944 och möttes av ett så allmänt bifall, återinförde vitalismen så att säga bakvägen. * Men nu bör den kallas nyvitalism för att skiljas från sina förvetenskapliga föregångare. Dess grundläggande budskap har sammanfattats med beundransvärd klarhet av Szent-Györgyi (som knappast kan anklagas för någon ovetenskaplig inställning):

Om elementarpartiklar sammanförs för att bilda en atomkärna skapas någonting nytt som inte längre kan beskrivas i termer av elementarpartiklar. Samma sak händer åter när man omger denna kärna med elektroner och bygger en atom, när man sätter ihop atomer för att bilda en molekyl, etc. Den döda naturen stannar på de enkla molekylernas låga organisationsnivå. Men levande system går vidare och kombinerar molekyler till makromolekyler, makromolekyler till organeller (som cellkärnor, mitokondrier, kloroplaster, ribosomer eller membraner) och sammanfogar slutligen alla dessa för att bilda skapelsens största under, en cell med häpnadsväckande inre styrning. Sedan fortsätter det med att celler sammanfogas och bildar ”högre organismer” och alltmer sammansatta individer, som ni är exempel på. Vid varje steg skapas nya, mera sammansatta och subtila egenskaper, och slutligen står vi inför egenskaper som inte har någon motsvarighet i den döda världen, även om grundreglerna förblir oförändrade.(26)

* Andra termer uppfanns som innebar ett återinförande av vitalismen i respektabel förklädnad: så föreslog den tyske biologen Woltereck ”anamorfos” för naturens tendens att utveckla mer och mer sammansatta former, medan L. L. Whyte kallade detta den ”morfiska principen”.

Med ”grundreglerna” menar han fysikens och kemins lagar, som bibehåller sin giltighet i de biologiska fenomenens rike men inte räcker till för att förklara dessa, eftersom de ”inte har någon parallell i den döda världen”. Härav postulatet om syntropi (eller negentropi eller élan vital) som ”en medfödd drift hos levande materia att fullända sig själv” – eller att förverkliga sin evolutionära potential så mycket som möjligt.

 I vår teori härleds denna ”medfödda drift” från den ”integrativa tendensen”. Den senare är mera specifik än de termer jag just har citerat, eftersom den ligger i begreppet hierarkisk ordning och manifesteras på varje nivå, från organellernas symbios i cellen till ekologiska system och människosamhällen. Motspelaren, den självhävdande tendensen, är lika allmänt förekommande på varje nivå. den ger oss en nyckel till utvecklingsprocessens förbryllande konservatism som återspeglas i homologifenomenen, arternas stabilitet och den långsamma förändringstakten, förekomsten av ”levande fossil” (också kända som ”motståndskraftiga typer”) och slutligen, när den inte hålls under kontroll av den integrativa tendensen, stagnationens och överspecialiseringens återvändsgränder. Ty som vi har sett (kapitel II, 4) är den självhävdande tendensen verkligen konservativ, helt inriktad på att bevara och hävda holonens individualitet ”. . . under här och nu existerande förhållanden, medan den integrativa tendensen fyller den dubbla funktionen att samordna de delar som utgör ett system i sitt aktuella tillstånd och ge upphov till nya organisationsnivåer i framväxande hierarkier – vare sig dessa är biologiska, sociala eller kognitiva. Den självhävdande tendensen är alltså nu-orienterad och upptagen av att bevara jager, medan den integrativa tendensen kan sägas arbeta för både det nuvarande och framtiden.”

 Utvecklingen har jämförts med en resa från okänd ursprungsort och med okänd destinatoin, en segling över en vid ocean, men vi kan åtminstone kartlägga rutten som fört oss från sjögurkestadiet till erövringen av månen, och vi kan inte komma ifrån att det finns en vind som får seglen att rör sig. Men om vi säger att vinden kommer från det avlägsna förflutna och driver fram båten, eller att den drar oss in i framtiden, det är vars och ens ensak. Ändamålsenligheten hos alla vitala processer, genernas strategi och undersökningsdriften hos människor och djur, allt tycks peka på att framtidens dragningskraft är lika verklig som det förflutnas drivkraft. Kausalitet och finalitet är komplementära principer inom livsvetenskaperna: om man tar bort finalitet och syfte tar man bort livet ur såväl biologin som psykologin.(*Fotnot: Till och med den undanglidande Waddington argumenterade i en av sina senare böcker till förmån för en ”kvasifinalistisk ståndpunkt”.(28))

 Om detta kallas vitalism har jag ingenting att invända, och skall som svar citera en djup anmärkning av den där ärkevitalisten Henri Bergson:

Det kan nog hända att den vitalistiska principen inte förklarar så mycket, men den är åtminstone en etikett fästad vid vår okunnighet för att någon gång påminna oss om denna, medan mekanismen bjuder oss att ignorera denna okunnighet.

Men sista ordet i detta kapitel går till professor Grassé.

De samlade ansträngningarna inom paleontologi och molekylärbiologi renad från dogmatism,, borde så småningom leda fram till upptäckten av den exakta mekanismen för utvecklingen – men förmodligen utan att avslöja för oss de orsaker som bestämmer riktningen hos evolutionära ätter och ändamålsenligheten hos strukturer, funktioner och livscykler. Det förefaller möjligt att biologin, ställd inför dessa problem, bringas till hjälplöshet och måste överlåta den åt metafysiken.(27)

Referenser:

Kapitel IX: Vittrande citadell

1. Skinner, B.F. Science and Human Behaviour (New York 1953), sid. 30-31.

2. Jaynes (1967), sid. xx.

3. Watson, J.B. Behaviourism (London 1928), sid. 198 f.

4. Skinner (1953), sid. 252.

5. ibid. sid. 108-109.

6. Skinner, B.F. Verbal Behaviour (New York 1957), sid. 163.

7. ibid. s. 438.

8. ibid. s. 439.

9. ibid. s. 150.

10.ibid. s. 206.

11.Koestler, A. The Ghost in the Machine (London 1967), sid 12 n.

12. Chomsky, N. i Language, volym 35, nr 1. (1959), sid. 26-58.

13. Jfr. exempelvis Macbeth, N. Darwin Retried (London och Boston 1971).

14. Huxley,Sir J. Evolution in Action (New York 1957) citerad av Eisley (1961), sid. 336.

15. Waddington (1957), sid. 64-65.

16. von Bertalanffy, L. i Beyond Reductionism – se Koestler och Smythes, red. (1969), sid. 67.

17. ibid.

18. Hardy, Sir A. The Living Stream (London 1965), sid. 207.

19. von Bertalanffy (1969), sid. 65.

20. Huxley, Sir J., Hardy, Sir A. och Ford, E.B. red., Evolution as a Process (New York 1954), sid. 14.

21. Waddington, C.H. The Strategy of the Genes (London 1957), sid. 64-65.

22. Monod, J. Chance and Necessity (New York 1971), sid. 121.

23. ibid, sid. 122.

24. ibid.

25. ibid, sid. 146.

26. Darwin citerad av Macbeth (1971), sid. 101.

27.Koestler (1967), sid. 128-129.

28. Grassé, P. L’Évolution de Vivant (Paris 1973)

29. Tinbergen, N. The Study of Instinct (Oxford 1951), sid. 189.

30. ibid. sid. 9.

31. Macbeth (1971), sid. 71-72.

32. von Bertalanffy (1969), sid. 66.

33. Jenkin, Fleming. i North British review, (juni 1867)

34. Hardy (1965), sid. 80.

35. Darwin, F. citerad av Hardy (1965), sid. 81.

36. Bateson, W. Mendel’s Principles of Heredity: A Defence (Cambridge 1902)

37. Grassé (1973), sid. 21.

38. ibid. sid. 351.

39. ibid.

40. ibid.

41. Bateson, G. i privat kommunikation, 2 juli 1970.

42. Bateson, W. Problems of Genetics (London 1913), sid. 248.

43. Johannsen, W., i Hereditas, volym IV (1923), sid. 140.

44. Butler, S., Evolution Old and New (1879), (1951 red.), sid. 167, citerad av Himmelfarb (1959), sid 362.

45. Monod (1971), sid. 118.

46. Beadle, G.W., Genetics and Modern Biology (Philadelphia 1963)

47. Grassé (1973), sid. 369.

48. Simpson, G.G., Pittendrigh C. S. and Tiffany, L.H. Life: An Introduction to Biology (New York 1957), sid. 330.

49. Grassé (1973)

50. Gorini, L., i Scientific American (april 1966)

51. Koestler (1967), sid. 133 – baserat på de Beer (1940), sid. 148 och Hardy (1965), sid. 212.

52. Cannon, H. Graham, The Evolution of Living Things (Manchester 1958), sid. 118.

53. Monod (1971), sid. 9.

54. ibid. sid. 21-22.

55. Grassé (1973), sid. 277.

Kapitel X: Lamarck besökt på nytt

1. Kammerer, P. i New York Evening Post, 23 februari 1924.

2. Simpson, G.G., The Meaning of Evolution (Oxford 1950), citerad av Hardy (1965), sid. 14.

3. Thomson, Sir J.A., Heredity (London 1908) citerad av Wood Jones, F., Habit and Heritage (London 1943), sid. 9.

4.Darlington, C.D. i förordet till On the Origin of Species (omtryckt av 1:a uppl., London1950).

5. Spencer, H., Principles of Biology (1893), volym I, sid. 621.

6. Haldane, J.B.S., Possible Worlds (1940), sid. 39.

7. Huxley, J. (1954), sid. 14.

8. McConell, J.V., The Worm Re-Turns (Englewood Cliffs, N.J.,1965).

9. The Times, London, 26 juni 1970.

10. Grassé (1973), sid. 366.

11. ibid, sid. 367.

12. Koestler, A. The Case of the Midwife Toad (London 1971), sid. 130.

13. Koestler (1967), sid. 158-159.

14. Waddington (1957), sid. 64-65.

15. ibid.

16. Koestler och Smythes, J.R., red. Beyond Reductionism – The Alpach Symposium (London 1969), sid. 382 f.

17. Wood Jones (1943), sid. 9.

18. Citerat av Smith, E. Lester, red., Intelligence Came First (Wheaton, III., 1975), sid. 162-163.

Kapitel XI: Utvecklingens syften och strategier

1. Simpson, Pittendrigh and Tiffany (1957), sid. 472.

2. Simpson, G.G., The Meaning of Evolution (New Haven 1949), sid. 180.

3. Spurway, H. i Supplemento. La Rierca Scientifica (Pallanza Symposium) 18 (Rom 1949).

4. Whyte, L.L., Internal Factors in Evolution (New York 1965)

5. Waddington (1957), sid. 79.

6. Hardy (1965), sid. 211.

7. Koestler (1967), sid. 148-149.

8. Simpson, (1950), citerad av Hardy (1965), sid. 14.

9. Sinnott, E. W., Cell and Psyche – The Biology of Purpose (New York 1961), sid. 45.

10. Muller, H.J. Science and Criticism (New Haven, Conn. 1943) citerad av Sinnott (1943), sid. 45.

11. Coghill, G.E., Anatomy and the Problem of Behaviour (Cambridge 1929).

12. Hardy (1965), sid. 176.

13. ibid. sid. 172 och 192-193.

14. Huxley, Sir J. Man in the Modern World (New York 1964), sid. 13.

15. Hardy (1965), de Beer (1940), Takhtajan (1972) och Koltsov (1936). .

16. Koestler (1967), sid. 163-164.

17. Young, J.Z., The Life of Vertebrates (Oxford 1950), sid. 74.

18. de Beer, G., Embryos and Ancestors (Oxford 1940), sid. 118

19. Citerade av Takhtajan, A., i Phytomorphology, volym 22, nr 2 (juni 1972).

20. ibid.

21. Koestler (1967), sid. 166.

22. Hamburger, E., i Encyklopaedia Britannica, volym 19, 78c (1973).

23. Herrick, C.J., The Evolution of Human Nature (New York 1961).

24. Schrödinger, E., What is Life? (Cambridge 1944), sid. 72.

25. Szent-Györgyi, A., i Synthesis (våren 1974).

26. ibid.

27. Grassé (1973), sid. 401.

28.Waddington, C.H. The Nature of Life (London 1961).