(Publicerad 27 december, 2013) Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten (”Intelligent Design är samma sak som kreationism” och ”Intelligent Design är lika relevant som astrologi”). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral – med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen.
Jag vet inte vad Per Mikael Nilsson tycker idag om sin debatt-teknik i vetenskapliga frågor. Lite verkar han ändå ha skämts eftersom han i slutet av sin andra artikel urskuldar sina (och andra evolutionsförespråkares) ’sarkasmer’ och ’irritation’ med en ’trötthet’ på att behöva bemöta ’detta nonsens gång på gång’ (sic!). Jag skall bara påpeka att om jag hade försökt publicera mig på liknande sätt i någon vetenskaplig tidskrift så hade jag säkert omgående fått tillbaka debattinlägget med den korta uppmaningen: ”Be more professional!”. I den vetenskapliga professionalismen ingår nämligen att trots irritation och upprördhet ha tillräckligt mycket kyla och begåvning för kunna framföra sitt budskap på ett artigt, vänligt och sakligt sätt. Och – om man är vetenskapsman så bör man nog använda ett vetenskapligt sätt att argumentera i vetenskapliga frågor, även om detta råkar ske på en icke-vetenskaplig Internet-sajt som Newsmill. Men det är kanske argumenten som tryter, och då får man höja tonläget.
Icke-reducerbar komplexitet
Först PMN:s tillbakavisande av begreppet icke-reducerbar komplexitet. Han skriver: ”Det finns ingen anledning att beskriva ID-förespråkarnas begrepp, ex. ”’irreducible complexity’, eftersom dessa redan bevisats ohållbara många gånger om.” Jaså ? ”Ingen anledning” (?). Det måste väl finnas all anledning i världen och borde vara ett minimikrav att PMN åtminstone kunde omnämna ett enda sådant motbevis. Ty, trots många års studier i denna fråga har jag ännu inte stött på ett enda trovärdigt motbevis, och vad skall då sägas om de läsare som inte studerat frågan. I sin iver att bevisa att ID-rörelsen har fel hoppar alltså PMN över det som skulle bevisas.
Begreppet ’irreducible complexity’ myntades av professorn i biokemi Michael Behe i samband med beskrivningen av 3 olika system i människokroppen: blodets koagulationssystem, immunsystemet och cilier i boken ”Darwin’s black box”. Dessa är områden som ligger väldigt långt från PMN:s yrkeskompetens men inom min. Jag tror faktiskt inte det finns några yrkesgrupper som kan sägas ha större praktisk erfarenhet av blodkoagulation, immunreaktioner och liknande än just kirurger och narkos- och intensivvårdsläkare, som dagligen handskas med multitrauman, ärftliga blödningsrubbningar, allergiska reaktioner, svårartade infektioner etc., etc. Och de narkos- och intensivvårdsläkare och kirurger som jag talat med som uttryckligen har läst Michael Behes ”Darwin’s black box” anser alla att dessa system är icke-reducerbart komplexa (och ingen däremot). Dessa håller alltså med Michael Behe. Är det då inte märkligt att en historiker, som inte sysslar med dessa ting så självsäkert kan hävda en motsatt ståndpunkt? Har PMN överhuvudtaget läst ”Darwin’s black box”, och har han i så fall förstått den? Eller har han istället läst filosofen och evolutionsförespråkaren Michael Ruses böcker i vilka denne med hjälp av en råttfälla (!!!???) påstår sig visa att Michael Behe har fel om kroppens koagulations- och immunsystem. PMN är välkommen att i detalj visa på vilket sätt Michael Behe har fel om koagulations- och immunsystemet. Men jag råder honom att undvika råttfällan i bevisföringen – det blir nämligen löjeväckande.
Domare Jones dom – ett plagiat
PM Nilsson påstår vidare att anledningen till att Per Landgren inte tar upp Kitzmiller v. Dover – domen mot ID-rörelsen i december 2005 skulle bero på att PL gör ett ’mörkläggningsförsök’ – hur han nu kan veta det. Finns det verkligen inga andra skäl att utelämna detta? Dessutom, är ett domstolsutslag angående vetenskapliga kontroverser utslagsgivande och skall följas av alla för all framtid? Är det så vi i framtiden skall bedriva vetenskap? Galileo Galilei dömdes ju också för sina vetenskapliga åsikter i en domstol 1633. Men hade han fel? Dessutom verkar Per Mikael Nilsson inte känna till att den dom, som den federale domaren John E. Jones avkunnade mot ID, till 91 % (5.458 mot 6.004 ord) var en ordagrann avskrift av ett dokument som skrivits ihop av intresseorganisationen ACLU:s advokater (American Civil Liberties Union) och lämnats till domare Jones en månad innan rättegången. Domaren hade inte bara kopierat ACLU:s åsikter i frågan utan också tagit med de felaktiga delar i deras dokument som inte stämde med vad som senare framkom under vittnesförhören. Således innehöll domen också förfalskningar av vittnesmålen. Man frågar sig förstås hur det kunde bli så – var domaren inte vaken under vittnesförhören ? Han verkar i alla fall inte ha varit särskilt uppmärksam, att döma av vittnesförfalskningarna. Domen var ju redan färdigskriven och klar före rättegången, så varför behövde han vara uppmärksam?. Det är sådant man kallar för ”skenrättegång” och som Josef Stalin ägnade sig åt. Utgången är redan given men man måste ge sken av att utgången beror på rättegången och teaterstycket måste därför spelas upp. För den som inte tror på detta ger jag referensen så kan ni själva jämföra vilka ord John E. Jones dom innehöll, vilka ord ACLU:s advokaters en månad gamla dokument innehöll och vad rättegångsprotokollen innehöll – ord för ord (http://www.discovery.org/scripts/viewDB/filesDB-download.php?command=download&id=1186). Det fanns alltså flera goda skäl för Per Landgren att inte beröra detta domslut överhuvudtaget, och PL hade kanske dessutom andra. Jag kan nämna att det inte längre åtnjuter något högre anseende hos jurister i USA efter att det blivit känt att det inte tillkommit utifrån domare Jones självständiga och omutliga avgörande som jurist utan istället utgör ett direkt plagiat. Den fråga man ställer sig är förstås hur och varför en domare kan nedlåta sig till att utnyttjas på detta sätt.
Peer-reviewing av ID-vetenskap
PMN skriver vidare att ”inga vetenskapliga data stöder ID” och att ”detta bevisas även av att inga vetenskapliga artiklar som använder sig av ID publiceras.” Här anspelar PMN på det ofta upprepade påståendet att inga ID-artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter med ett peer-review-system. Detta är förstås inte sant. Redan vid tiden för Dover-rättegången 2005 angav vittnet och forskaren Scott Minnich 7 sådana studier och idag är de 50 stycken, en 7-fördubbling på 6-7 år. Om detta går i samma takt kanske kan man förvänta sig ytterligare en 50-faldig ökning den närmaste 10-15 års perioden ? Isen är nämligen bruten.
Vad som däremot är sant är att många vetenskapliga tidskrifter skapat en blockad mot ID vilket förklarar dess svårigheter. Så förklarade t.ex. The American Association for the Advancement of Science, AAAS (som ger ut Science) denna blockad med att ’ID-rörelsen har misslyckats med att erbjuda trovärdiga vetenskapliga bevis’ (1). Vid en rundfrågning bland några av AAAS-redaktionens medlemmar så fann man dock att de röstat för att förklara ”intelligent design som ovetenskaplig utan att faktiskt själva ha läst de akademiska böcker och artiklar av vetenskapsmän som förde fram teorin” (2). Inte särskilt trovärdigt, eller hur? Hur många ID-böcker har PMN läst – och i så fall vilka?
För- och nackdelar med peer-reviewing
Peer-reviewing kan naturligtvis göra en stor nytta genom att hjälpa artikelförfattarna att få manuskripten så bra som möjligt och rensa ut sådant som är undermåligt för publikation. Men man måste också vara medveten om att peer-review-systemet har brister och har mött omfattande kritik under senare tid. Det går dessutom att göra god vetenskap också utan detta system. Kopernikus verk De Revolutionibus, Newton’s Principia, Darwins On the Origin of Species och Einsteins originalartikel om relativitetsteorin t.ex. har inte genomgått peer-reviewing (3). Dessutom har mängder av excellenta arbeten refuserats av oförstående peer-reviewers, t.o.m. sådana som senare givit Nobelpris, samtidigt som systemet släpper igenom mängder av artiklar som baserats på vetenskapligt fusk.
Juan Miguel Campanario berättade t.ex. i Science Communication (4) hur tidskriften Nature vid skilda tillfällen refuserat flera enormt viktiga arbeten. Så refuserades t.ex. ett senare flitigt citerat arbete om signalhormoner (citerat 1800 gånger) och flera arbeten som senare renderade författarna Nobelpris, t.ex. det om citronsyra-cykeln, som är det absolut mest centrala arbetet vi har om den levande organismens energiomsättning. På samma sätt refuserades Stephen Hawkings viktigaste artikel om svarta hål av Nature och ett annat lika viktigt av Physical Review. Geofysikern, Tuzo Wilson, som utarbetade teorin om de tektoniska plattornas förskjutningar och om hur Hawaii bildats refuserades likaså (5). Campanario listar faktiskt 36 tillfällen där vetenskapsmän mött starkt motstånd mot arbeten som de sedan fått Nobelpris för (6). Och jag minns själv ett TV-program, ’Snillen spekulerar’, med Bengt Feldreich i vilket sju av åtta Nobelpristagare berättade att de hade fått sitt allra viktigaste arbete refuserat. Den åttonde, som undgick refusering, var själv redaktör för en tidskrift, i vilken hans fynd publicerades, vilket förklarar att han inte kände sig lika frustrerad. Inte undra på då att Nobelpristagaren i medicin Günter Blobel på en konferens efter prisutdelningen (enligt New York Times) möttes av stående ovationer från hundratals sympatiserande kollegor och yngre forskare i auditoriet då han berättade att det största problem man stöter på i forskningen är ’när ens forskningsanslag och artiklar refuseras på grund av någon idiotisk reviewer som håller fast vid gamla idéer’ (3). Således: medelmåttiga kollegor försöker förstå vad de geniala tänkarna kommit på – och lyckas inte alltid.
Samtidigt har vi under de senaste åren haft en hel del rapporter om avancerat fusk som inte avslöjats av peer-review-systemet. För något år sedan rapporterades om professorn i något medicinskt ämne, som i efterhand inte kunde redovisa etiskt godkännande för 21 av sina 79 olika studier och således fejkat samtliga data i alla dessa artiklar. Hur många data som fejkats i hans övriga studier förtäljer inte historien. Likaså berättades i ’Vetenskapens värld’ för några år sedan om det stora danska stjärnskottet i fysik professor Hendrik Schön, som blev påkommen med att ha fejkat praktiskt taget alla sina data i alla studier. Mycket välskrivna artiklar med mycket intressanta idéer. Det var bara det att han aldrig gjort några experiment.
Med detta som bakgrund frågar man sig om det inte istället är en merit att en gång ha blivit refuserad i de stora vetenskapliga tidskrifterna. Vem vet – kanske ett Nobelpris för ID-rörelsen ligger och lurar bakom hörnet om en si så där 15-20 år.
Intelligent Design används redan inom andra vetenskaper
Sedan måste jag erkänna att jag är förvånad över att PMN som varande historiker inte verkar ha tänkt på att två viktiga sidovetenskaper till historievetenskapen, nämligen arkeologi och rättsmedicin, baseras på ”Intelligent Design”. Den viktigaste frågan att besvara inom arkeologi är nämligen om de fynd man hittar vid utgrävningar förklaras av mänskliga handlingar, mänsklig kultur etc., eller är ett resultat av naturliga processer, t.ex. geologi. Och hur gör man det? Genom att man känner igen uttrycken för mänsklig intelligens. Mosaikgolv med olika motiv, krukskärvor, mynt och smycken – allt detta tyder på mänsklig kultur. Och man kan t.o.m. bestämma vilken specifik kultur det rör sig om, romersk, minoisk, fenicisk etc. På samma sätt är den viktigaste frågan inom rättsmedicin att avgöra om den döda människan dog en ’naturlig’ död eller föll offer för en mördare. Hur gör man det? Genom att man känner igen intelligens. Om en människa hittas på magen i en blodpöl med en kniv i ryggen så tyder det på en annan människas handling (mänsklig handling = intelligent design). Han kan naturligtvis ha dött innan han knivhöggs men hur skall man då förklara blodpölen, som tyder på bultande hjärta när kniven satt i ryggen. Dessa och liknande frågor avgörs av rättsmedicinare och rättspatologer. Tänk om dessa yrkeskategorier, arkeologer och rättsmedicinare, skulle resonera lika tokigt som vissa biologer och t.ex. hävda att arkeologi är ”vetenskapen om det som ser ut att vara designat (av människor), men som inte är det” utan istället förklaras av helt naturliga processer. Eller att rättsmedicinen är ”vetenskapen om sådant som ser ut att vara designat (av onda människor) men som inte är det” utan istället förklaras av helt naturliga processer. Då kanske vi inte hade haft någon historievetenskap överhuvudtaget.
av Sture Blomberg
Referenser:
1. AAAS Board Resolution on intelligent Design Theory (October 18, 2002).
2. John G. West, ”Intelligent Design Could Offer Fresh Ideas on Evolution, ” Seattle Post-Intelligencer (December 6, 2002).
3. Frank Tipler, Refereed Journals: Do They Insure Quality or Enforce Orthodoxy?,” International Society for Complexity, Information, and Design Archives (June 30, 2003).
4. Juan Miguel Campanario, ”On Influential Books and Journal Articles Initially Rejected Because of Negative Referees’ Evaluations,” Science Communication, Vol. 16(3): 304-325 (March, 1995).
5. Juan Miguel Campanario, ”Not in our Nature, ” Nature, Vol. 361:488 (February 11, 1993).
6. Juan Miguel Campanario, ”Rejecting and resisting Nobel class discoveries: accounts by Nobel Laureates Scientometrics, 81,2, 549-565 (2009).”
[Denna artikel är svar på en polemik mellan Per Landgren och Per Michael Nilsson i Newsmill.se. Newsmill.se är nu nedlagd varför artikeln publiceras här på min hemsida.]