(Publicerad 30 juni, 2010)
Detta är ett utdrag ur boken Janus
Kapitel IX. Vittrande citadell
1.
Ett av renlärighetens vittrande citadell som nämndes i slutet av föregående kapitel är den nydarwinistiska utvecklingsteorin (som också går under namnet den ”syntetiska teorin”). Läget sammanfattades av professor W. H. Thorpe när han skrev om ”en underjordisk tankeströmning hos kanske hundratals biologer de senaste tjugofem åren” som förkastar den nydarwinistiska dogmen. * Den syntetiska teorins inkonsekvenser och tautologier har faktiskt som ett slags offentlig hemlighet varit kända ännu längre, och ändå har dogmen försvarats och försvaras fortfarande energiskt av det akademiska samfundet, varvid kättare bestraffas med diskret men effektiv utfrysning. Anledningen till denna paradox tycks vara tvåfaldig: för det första kan engagemang i en vetenskaplig teori vara någonting lika känsloladdat som en religiös tro – vilket är mycket påtagligt i vetenskapshistorien; för det andra får frånvaron av ett sammanhängande alternativ till nydarwinismen många biologer att tycka att en dålig teori är bättre än ingen alls. Huruvida detta skall betraktas som en god vetenskaplig strategi är en fråga som man kan ha olika åsikter om.
*Fotnot: Det var denna anmärkning av Thorpe, som var den tändande gnistan till ”Bortom reduktionismen”-symposiet.
Fortsätt läsa