Videofilm från tyska forskare som övertygande demonsterar att cancer skulle kunna vara en parasitsjukdom.
I förra krönikan ”Är cancer en parasitsjukdom?” nämndes av den kvinnliga krigskirurgen Lee Merritt en tysk studie som redan 1970 påvisade att cancer förmodligen kunde orsakas av intracellulära parasiter. Studien, gjord av tre tyska forskare från München, publicerades i den vetenskapliga tidskriften Ärtzlische Praxis (≈ Läkarpraktik) och lyder i svensk översättning ”Ovanliga kroppsliga föremål i blodet.”
Invaderar röda blodkroppar
De tyska forskarna hade videofilmat mikroskopiska undersökningar av nålbiopsier och vävnadsprov från en mängd patienter med många olika typer av cancer och kunde konstatera att det fanns levande intracellulära parasiter (intracellulär = inne i cellerna) i samtliga misstänkta cancerpreparat. De tyska forskarna betonade också att man inte funnit någon enda biopsi eller vävnadsprov, misstänkt för cancer, som saknade dessa levande intra- och extracellulära parasiter, vilka synligen rörde sig mycket livligt i samtliga preparat under mikroskopi. Vad man primärt iakttog i blodutstryken var dessa livligt rörliga kroppar, som man konstaterade inte kunde vara ordinära röda blodkroppar. Man iakttog sedan hur de tog sig in i röda blodkroppar, fick dessa att förlora sin runda form. Efter en viss tid sprack dessa deformerade röda blodkroppar varvid det kom ut en mängd små runda kroppar (se nedan förklaringen till dessa). Liknande sker, som vi minns, också vid malariaparasitens angrepp på människa. Men inget tydde på att dessa patienter med cancer samtidigt lidit av malaria.
Ignorerats i 60 år
Dr. Lee Merritt konstaterade att detta fynd under 60 år fullständigt ignorerats av det vetenskapliga samfundet till förmån för teorin om att cancer orsakas av genetiska mutationer, med de påföljder detta fått – plågsam och ibland lemlästande kirurgi, strålning och cellgifter.
Två förklaringar
Orsaken till att detta vetenskapliga fynd inte fått större genomslag är nog flerfaldig. Å ena sidan förhoppningen om att man med genetisk forskning skulle lösa cancerns gåta – vilket man inte gjort – och att man därför nästan totalt fokuserat på genetiska mutationer. Å andra sidan var det inte möjligt vid denna tid, att i vetenskapliga tidskrifter länka till videofilmer med dåtidens analoga teknik och avsaknad av Internet. Så därför föll denna extremt viktiga vetenskapliga artikel i glömska.
Ny teknik
Mer än 30 år senare har emellertid tyska forskare sammanställt alla dessa filmsnuttar till en enhetlig video, digitaliserat denna från de analoga inspelningarna och lagt ut den på nätet. Man har också lagt till en animerad del som redogör för hur dr. Alfons Weber förklarar det hittills oförklarliga – varför cancercellerna delar sig oavbrutet, växer till stora tumörer och sprider sig lokalt och generellt i kroppen via metastasering. Detta, som vi vet, tar slutligen död på patienten, om hon inte dessförinnan redan dött av cellgifterna. Jag har aldrig tidigare fått någon vetenskaplig förklaring till denna gränslösa delning och tillväxt men finner dr. Alfons Webers förklaring mycket rimlig.
Parasitens fyra utvecklingsfaser
I denna videofilm förefinns parasiterna i olika former. När äggen (”oocyter”) har kläckts, så utvecklas de först till ”merocyter”, som kan liknas vid en slags parasiternas ”barndom”. Dessa är runda och mindre än 1 µm (=mindre än en tusendels millimeter). Dessa utvecklas vidare till trofocyter (trofo = tillväxa; cyt = cell), som är en slags parasiternas ”tonårstid”. Den fullt könsmogna parasiten benämns ”gamet” och finns i två olika former, antingen som en lite bredare ”sträng”, som är lika lång som den röda blodkroppens diameter, 7-8 µm, eller som en tunn ringlande ”tråd”, som är dubbelt så lång som denna diameter, 14-16 µm.
Förstör röda blodkroppar
När parasiterna hamnat i blodströmmen kan merocyterna (”barndomsformen”) ta sig in i de röda blodkropparna och utvecklas till trofocyter och gameter genom att äta upp aminosyrorna i blodkroppens globuliner (som finns som hemoglobulin). Därefter sprängs blodkroppen varvid gameten ånyo hamnar i blodplasman, kan söka en partner att utbyta DNA med, lägga många ägg, som när de kläcks bildar mängder av nya merocyter, som kan ta sig in i många fler blodkroppar. Och så upprepas detta förlopp gång på gång på gång (Jfr. malaria). Man känner sig ännu inte sjuk vilket dock sker när parasiterna tar sig in i cellerna hos kroppens olika organ, lever, njure, tarm, lungor, hjärna etc.
Apoptos räcker inte – cancercellerna måste föröka sig
När parasiten tagit sin in i en vanlig kroppscell i något organ, lever, lunga, njure etc., så omges den omedelbart av en vakuol (=hålrum i cellvätskan), som begränsar dess rörlighet och oskadliggör den. Om kroppscellen emellertid efterhand angripits av alldeles för många parasiter, så klarar den inte av att begränsa och oskadliggöra dessa med vakuoler. Cellen blir då sjuk och har bara två alternativ, antingen 1. självdö (apoptos) eller 2. dela sig i två nya celler och på så sätt halvera bördan av de många parasiterna. Att cellen dör betyder dock inte att parasiterna dör. Apoptos (=cellens självmord) kommer därför inte att lösa problemet. Det andra alternativet löser dock problemet tillfälligt, vilket dock snart blir akut igen. Därför begår inte cancercellerna apoptos utan förökar sig istället. Detta är den tyske forskaren dr. Alfons Webers förklaring till cancercellernas obegränsade tillväxt och spridning, vilket för mig är den bästa möjliga förklaring jag någonsin fått på ett hittills oförklarat fenomen – att dåligt fungerande cancerceller inte begår apoptos utan istället förökar sig.
Alla former av cancer infiltrerade av parasiter
Det vi får se på denna videofilm börjar med blodkroppar från en patient med leukemi (*), där objektsglaset med preparatet förts några gånger över en eldslåga (bunsenbrännare) som har en temperatur på 140-160°C. Trots att blodkropparna skrumpnat av denna åtgärd, som torkar ut dem, syns parasiterna livligt simma omkring. Denna höga temperatur tycks tydligen inte räcka för att ta död på dessa parasiter. Man visar sedan upp livligt simmande parasiter från patienter med cancer i respektive lever, urinblåsa, bröst, livmoder, lunga och läppar. I några filmsnuttar har man lyckats fånga dessa livliga parasitkroppar i en leukocyt (=vit blodkropp), och samtidigt hur en annan leukocyt fylld av infångade parasiter på väg till lever och mjälte för destruktion, plötsligt sprängs sönder av det inre trycket och släpper ut alla parasiterna i frihet igen. Man kan också se en trofocyt som aktivt försöker fly från en vakuol, men misslyckas. Vid ett annat tillfälle kan ses hur en trådformad gamet, som är hotad, plötsligt omvandlar sig till en mängd merocyter (som på ett pärlband), vilka kan påbörja ett nytt cykliskt förlopp.
Har patologerna missuppfattat detta?
Mainstream patologer förnekar idag inte förekomsten av dessa kroppar men menar t. ex. att merocyterna (runda kroppar på <1µm) istället är ”apoptopiska vesikler” eller organeller (= små organ) från cellen. Men om cellen har dött så borde ju också organellerna ha dött och inte kunna simma omkring motströms, så som man ser på filmsnuttarna. Detta, menar de tyska forskarna, är beviset på att det rör sig om parasiter i olika livsfaser och inte döda delar från celler.
Kan gängse vävnadspreparation vara orsaken till en missuppfattning?
Under c:a ett sekel har man brukat ”fixera” vävnadsprov i formalin (= formaldehyd + vatten), som gör att vävnadsproven kan konserveras även för framtida mikroskopi. Man vill ju inte att vävnadsprov förstörs med tiden utan vill kunna använda dem för t. ex. diagnostiska jämförelser etc. Sedan lång tid tillbaka fixeras vävnadsprov i både formalin och alkohol och behandlas med xylén och bäddas in i paraffin. En av fördelarna med det senare förfarandet är att proven kan snittas i extremt tunna skivor vilket ger tydliga strukturer vid mikroskopi. Detta förfaringssätt dödar emellertid alla levande parasiter och möjliggör att t. ex. merocyter skulle kunna misstas för att vara ”apoptopiska vesikler” eller cellorganeller.
Diagnos av malariaparasiter
När det gäller diagnos av malariaparasiter så gör man på ett helt annat sätt. I detta fall fixeras inteprovet utan man stryker ut helblod på ett provglas, s.k. ”tjock droppe” och doppar denna först i rent vatten, vilket gör att alla röda blodkroppar sprängs sönder (”hemolyseras”). [De röda blodkropparna är tusen gånger fler än de vita och stör diagnostiken]. Därefter färgas blodet med en färglösning i 20 minuter, t. ex. Giemsa, och får efter sköljning med vatten lufttorka. Därefter vidtar mikroskopisk diagnostik av antalet malariaparasiter i förhållande till ett bestämt antal vita blodkroppar. Hade man gjort liknande med tumörvävnad så kanske man haft en chans att upptäcka rörliga parasiter i preparatet. Ett sätt att upptäcka levande parasiter i cancervävnaden är att göra så som de tyska forskarna gjort, varför detta vore att föredra när det gäller cancerdiagnostik.
Antiparasitmedel effektiva mot cancer
Om denna teori är korrekt – att cancer kan orsakas av parasiter – så bör antiparasitmedel som Fenbendazol kunna fungera för att bekämpa denna typ av cancer. Fenbendazol dödar nämligen intracellulära parasiter (och gör så även i hjärnan). Fenbendazol blockerar också cancercellens hela energiproduktion och dödar även på detta sätt intracellulära parasiter samt den icke-fungerande cancercellen. Och detta är precis det som hänt i alla de fall som beskrivits av Joe Tippens (se nedan: ”Är cancerns gåta redan löst?”).
Några frågetecken
De tyska forskarnas uttalande ”att man inte funnit någon enda biopsi eller vävnadsprov, misstänkt för cancer, som saknade dessa levande intra- och extracellulära parasiter”, är naturligtvis ett observandum. Det framgår dock inte hur många olika cancerformer man undersökt – om det rörde alla eller bara en del. Vidare är det väldigt svårt att med parasitteorin förklara de cancerformer som uppträder hos vissa yrkesgrupper och människor med en speciell livsstil. Man fann t. ex. tidigt en 100 gånger förhöjd incidens av pungcancer hos sotare än hos övriga yrkesgrupper, vilket fynd senare ledde till skapandet av en ny specialitet, yrkesmedicin. Man har också funnit kraftigt ökad incidens av lungcancer hos rökare och mesoteliom (lungsäckscancer) hos asbestarbetare etc. Detta går inte att förklara med parasiter som genes. Men intracellulära parasiter skulle kunna vara ett sekundärfynd på grund av nedsatt immunförsvar, vid vilket de vilande och sovande intracellulära parasiterna aktiveras och sprids i kroppen. Hursomhelst, det intressanta i detta sammanhang är att antiparasitmedel som fenbendazol angriper och dödar cancercellen på liknande sätt som den angriper och dödar parasiten – dvs. förstör mikrotubulis funktion och blockerar cancercellens hela sockermetabolism. Oavsett uppkomst kan man således använda antiparasitmedel som Fenbendazol, Ivermektin osv. för att behandla olika cancerformer. Och detta är det viktiga att ta med sig av sambandet mellan parasiter och cancer.
Fotnot
(*) Det bör noteras att man hos patienten med leukemi inte redovisade hur det såg ut i benmärgen, där leukemicellerna bildas, utan endast i perifert blod (=det blod som rinner i blodkärlen.) Den parasitväxt man i denna video observerade i perifert blod skulle istället kunna bero på dåligt immunförsvar orsakat av leukemin. Men även om så är fallet kan det vara mycket viktigt att behandla patienten med antiparasitmedel eftersom parasiternas förstörelse av röda blodkroppar kan vara en orsak till att leukemipatienter ofta behöver infusioner av röda blodkroppar på grund av lågt blodvärde.