(Publicerad 19 november, 2012)
Det finns en skröna som alltid berättas när man skall håna de kristna för deras förment dåliga verklighetsuppfattning – den om att kyrkan alltid trott att jorden varit platt. I själva verket har de kristna alltid vetat att den varit rund. Och det visste Pythagoras redan 500 år f. Kr. Idén om den platta jorden är knuten till en enda person, Kosmas Indeukopleustes, en ’nestorian’ på 300-talet e. Kr. men inte till någon annan. Och ber man en ateist om referens till någon kyrklig person som hävdat detta så lyckas de inte prestera en enda. Ty det finns inga andra och denne ende känner de oftast inte till.
Galilei själv djupt religiös
Det finns en annan skröna – den att Galilei skulle ha angripit den religiösa tron på en Gud. Inte alls. I själva verket var Galilei hela sitt liv djupt religiös. Hans båda döttrar var t.ex. nunnor och den äldsta av dem, Marie Celeste, var hans ständiga vetenskapliga supporter och den som korrekturläste och renskrev hans vetenskapliga manuskript.
Aristoteles-anhängarna var värsta motståndare
De som gjorde mest motstånd mot Galileis teleskopiska observationer på 1600-talet var inte heller de katolska kardinalerna i Vatikanen och inte ens påven Urban VIII, utan de ateistiska och aristoteliska filosoferna på den s.k. ’Lodjursakademin’, som var knuten till Vatikanen för att komplettera Bibeln med en materiell världsbild (Bibeln handlar bara om det andliga och människans förhållande till Gud). Denna speciella kombination av Bibel och Aristoteles har sedan 1200-talet benämnts ’skolastiken’, med Thomas av Aquino som en av dess främsta företrädare.
Påven intresserad av vetenskap – filosoferna bokstavstroende
Den verkliga historien om Galilei är denna: Galilei hade ett flera decennier långt vänskapsförhållande till kardinal Maffeo Barberini, som senare kom att bli påven Urban VIII. Denne Barberini hade med intresse och entusiasm tidigt tagit del av och accepterat Galileis kosmologiska observationer och själv ofta tittat i hans teleskop. Emellertid hade de aristoteliska filosoferna på ’Lodjursakademin’ i flera öppna debatter hånats och fått storstryk av Galilei när det gällde t.ex. Aristoteles uppfattningar om tyngdkraft och isens flytkraft, som Galilei genom experiment lätt visade vara helt galna. Man måste förstå sammanhanget: Filosoferna var bokstavstroende och försvarade en teori som stått sig oförändrad i mer än 2.000 år medan Galilei var en av de allra första att hämta kunskap från experiment, t.ex. experiment om friktion, kulor på sluttande plan etc., etc. Filosoferna blev utskrattade, utskämda och förbittrade. Så de hade inget gott öga till den intelligente och humoristiske Galilei. Som bokstavstroende aristoteleaner var de därför ängsliga att hela Aristoteles världsbild skulle falla sönder genom Galileis angrepp och de själva förlora sin makt och sitt tolkningsföreträde. När frågan om månens skrovliga yta och Galileis övriga astronomiska fynd kom på tal kände de därför att de behövde en större auktoritet än Aristoteles att luta sig emot och de valde – kyrkan! Filosoferna hade erbjudits att själva titta i Galileis teleskop men vägrade med motiveringen att de inte litade på att teleskopet återgav månen och övriga kosmologiska fynd på ett korrekt sätt.
Missuppfattning av Bibeln
Istället hittade de ett ställe i Bibeln (Joshuas bok) som de kunde utnyttja mot Galilei. Men deras tolkning av detta Bibelställe bygger på en missuppfattning. I Joshuas strid kring Jericho bad han att solen skulle förbli med judarna (’stå stilla’) tills kampen var vunnen. Med hjälp av en dominikan-pater tolkade de aristoteliska filosoferna detta som att man endast kunde be solen ”stå stilla” om den dessförinnan rört på sig. Och de menade att detta visade att Bibelns syn var att solen normalt snurrade kring jorden. Alltså ”hädade” Galilei när han i likhet med Kopernikus ansåg att jorden rörde sig kring solen. Återigen förlitade sig filosoferna på bokstavstro, denna gång på Bibeln istället för på Aristoteles skrifter. Men detta bibelställe avsåg inte den fysiska solen utan den andliga solen (=Gud). Som så mycket annat i Bibeln finns det en symbolik inbakad i texten.
Galileis försvar
Galilei försvarade sig vältaligt. Han anförde att de aristoteliska filosoferna misstolkat Bibeln och att denna inte på något sätt stod i motsättning till hans vetenskapliga upptäckter. Han skrev: ”Jag tror att Bibelns avsikt är att övertyga människor om sanningar som krävs för deras frälsning, sådana som varken vetenskapen eller något annat skulle kunna göra trovärdiga utan endast Den helige andes stämma”. Således tvivlade han inte på att Bibelns uppgift var att ge människan andlig befrielse.
När det gäller den materiella världen skrev han så här: ”Jag anser dock icke att man måste tro att samme Gud som gett oss våra sinnen, vårt tal, vårt intellekt skulle ha velat att vi åsidosatte bruket av alla dessa, för att istället lära oss sådant, som vi med dessas hjälp skulle kunna komma underfund med själva, särskilt ifråga om dessa vetenskaper som inte omnämns med ett enda ord i Den heliga skrift, och framför allt i astronomin, som ägnas så föga uppmärksamhet att ingen av planeterna nämns vid namn. Om de heliga skrifternas avsikt hade varit att lära människorna astronomi, skulle de med största säkerhet inte ha förbigåtts så totalt.” (Dava Sobel: ”Galileis dotter”sid. 63). En av de stora tjusningarna med livet är alltså att undersöka naturen. För detta ändamål har vi fått vårt intellekt. Och det är meningen att vi skall använda det – inte bara rabbla upp vad som står i en bok. Därför står det helt avsiktligt ingenting om vetenskap i Bibeln, framförallt inte något om astronomi. Så det är helt tillåtet att ha en alldeles egen uppfattning om detta och det finns ingenting i Bibeln som står i motsättning till vetenskap. Detta var Galileis uppfattning.
”Klassiskt självmål”
Han hade dock i denna vetenskapliga fejd inte bara retat upp filosoferna på Lodjursakademien utan också i sin bok om kosmologi, ”Dialog om tidvattnet”, låtit den person som företrädde påven Urban VIII:s åsikter få heta Simplicio, vilket betyder dumsnut. Således ett klassiskt självmål ! Och efter detta självmål var det lättare för de aristoteliska filosoferna att övertala Urban VIII att inte längre tillåta Galileis angrepp på den aristoteliska kosmologin. Mycket annat stod också på spel – inte minst hur katolikerna skulle klara den protestantiska anstormningen från norr.
Galileis husarrest pinsam för påven
Galilei inställdes till inkvisition i april 1633. Detta har ofta i bild framställts med Galilei omgiven av en mängd mycket bestämda kyrkliga prelater. I själva verket gick det mycket stillsamt till. Han förhördes av två tjänstemän och en sekreterare varvid protokollet senare förelades de kyrkliga företrädarna. Det kan också vara värt att notera att 3 av 9 kardinaler motsatte sig inkvisitionen. Frågor och svar nedtecknades och har återgivits ord för ord i Dava Sobels bok, vilket kan var intressant läsning. Han dömdes sedan till husarrest i ärkebiskopen av Sienas stora hus där han kom att träffa och hålla hov inför hela den europeiska intelligentian, bl.a. Descartes, vilka inbjudits av ärkebiskopen. Protestanterna välkomnade entusiastiskt Galileis vetenskapliga insatser och hans bok översattes inom kort till en mängd olika språk, varvid han blev mycket berömd och fick inflytelserika vänner över hela Europa. Hela tillställningen med det öppna huset hos ärkebiskopen blev dock så pinsam för påven Urban VIII att Galilei efter 5 månader frisläpptes från sin husarrest och fick åka hem.