Etikett: evolutionsteorin (Sida 1 av 2)

Rube Goldberg-maskiner:

Tecknaren Rube Goldbergs namn förknippas ofta med s.k. Rube Goldberg-maskiner som är skämtteckningar där orsak-verkan förloppet sker i en mängd till synes onödiga mellansteg. Och det är detta som är hela skämtet – det tycks vara så onödigt med alla dessa mellansteg. Det är det naturligtvis inte. Alla steg behövs för att den slutliga händelsen skall inträffa. Och tar man bort ett mellanled så kommer inte den slutgiltiga händelsen att inträffa. På så sätt kan förloppet beskrivas som icke-reducerbar komplexitet. På skämtteckningen nedan beskrivs t. ex En Enkel Väckarklocka – som dock inte är så enkel, utan tvärtom ganska komplicerad. ”/”

Förklaring: Den morgonpigga fågeln (A) kommer på besök och plockar upp en mask (B) och råkar då dra i ett snöre (C), som masken är fästad vid. Detta får ett pistolskott att gå av (D). Kulan (E) spräcker ballongen (F), vilket gör att tegelstenen (G) faller på sprayflaskans (I) knopp (H) som gör att tvättsvampen (K) blir blöt av parfym (J) – Då tvättsvampen ökar i vikt kommer den att sjunka och då dra i ett snöre  (L), som lyfter ena ändan av en bräda (M) – en kanonkula (N) faller nu ner på näsan på den sovande gentlemannen och drar ut en kork (O) ur en vakuumflaska (P) som gör att iskallt vatten samtidigt hälls över honom och således hjälper till vid väckningen.

Man kan notera att det endast är det kalla vattnet och kanonkulan som väcker honom. Men för att komma dithän behövs alla mellan led – inget enda kan plockas bort. Systemet är således icke-reducerbart komplext.

    Man får genom Jonathan Wells ta del av en flera decennier lång expertdebatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna Science, Nature m.m. angående tio olika ’ikoner’ för evolution bl.a. Darwins finkar, Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan. Varje isolerad debatt tycks inte få några stora negativa konsekvenser för evolutionsteorins ställning som förklaringsmodell. Men Jonathan Wells sammanställning av samtliga expertdebatter är enligt vår mening förödande för evolutionsteorin. Hans välskrivna debatt-presentationer har därför lett till en hätsk personlig smutskastnings-kampanj gentemot honom själv. Vad annat vore att förvänta? Att argumentera med hjälp av hån, förödmjukelser och förföljelse av dissidenter har nämligen en lång tradition inom darwinismen och beror på att evolutionsteorin inte är en vetenskaplig utan ateistiskt filosofisk teori, som försvaras med en i det närmaste religiös glöd. Man behöver bara påminna om utfrysningen och förlöjligandet av lamarckisten Paul Kammerer, som tyvärr också ledde fram till dennes tragiska självmord 1926. Detta sätt att argumentera har varit så utbrett (och är det än i dag) att en framstående entomolog såg sig manad att till och med i förordet till Everyman Library’s hundraårsutgåva (1959) av Darwins The Origin of Species fästa uppmärksamheten på detta problem. Han skrev: ”Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen.”(1)

(Publicerad 27 december, 2013)    Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten (”Intelligent Design är samma sak som kreationism” och ”Intelligent Design är lika relevant som astrologi”). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral – med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen. 

 Enligt den darwinistiska evolutionsteorin har olika arter i naturen utvecklats från en enda gemensam anfader genom s.k. naturligt urval, där den starkaste eller bäst anpassade avkomman överlever medan de svaga och dåligt anpassade går under i konkurrensen. Om man t.ex. funderar över hur den moderna geparden eller gasellen kommit till så föreställer sig teorin utvecklingen ungefär på följande sätt: En föregångare till en modern gepard började jaga en föregångare till en modern gasell. Både geparden och gasellen var från början ganska långsamma. De snabbare geparderna fångade de långsammare gasellerna, som dog ut. Långsamma geparder lyckades aldrig fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Båda arterna har nu blivit av med de långsammaste individerna inom sin art och som helhet har båda arterna blivit snabbare. De snabbare geoparderna fångade åter de långsammaste gasellerna, som dog ut. De långsamma geparderna lyckades inte heller nu fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Och så där håller det på. 

(Publicerad 7 november, 2012)

 Vetenskapen känner idag till mer än en miljon levande djurarter, varav man hittat 10% i fossil form (= 100.000). Enligt Darwin har det emellertid existerat ett ”orimligt stort antal mellanformer’ (1), som dött ut under utvecklingens gång. Ingen av dessa ’mellanformer’ kunde han emellertid påvisa vid presentationen av sin nya teori 1859, och blev häftigt angripen av dåtidens mest kända vetenskapsmän, vilka påtalade den fullständiga avsaknaden av bevis i form av fossila mellanformer.

(Publicerad 20 juni, 2012)

 Evolutionförespråkare tror att livet på jorden utvecklats tack vare slumpmässiga gynnsamma mutationer som i mycket små steg långsamt förändrat arterna till vad de är idag. Ett sådant scenario kan dock inte göras till föremål för vetenskapliga experiment – därtill är mutationerna alltför sällsynta och det individuella livet alltför kort. Men genom studier av organismer med extremt korta generationstider, t.ex. malariaparasiten, HIV-viruset och tarmbakterien E. Coli har man kunnat följa effekten av långvarig mutationsutveckling. Forskarnas historiska erfarenhet av 10.000 år med malariaparasiten, 50 års med HIV och 10 års odling av tarmbakterien E. Coli motsvarar den mängd mutationer som människan genomgår på 35 miljoner år, 2,5 miljarder år respektive 5,3 miljoner år. Och vad har kommit ut av denna enorma mängd mutationer? Mycket lite. Nästan ingenting alls. 

(Publicerad 30 juni, 2010)

Detta är ett utdrag ur boken Janus

Kapitel IX. Vittrande citadell

1.

Ett av renlärighetens vittrande citadell som nämndes i slutet av föregående kapitel är den nydarwinistiska utvecklingsteorin (som också går under namnet den ”syntetiska teorin”). Läget sammanfattades av professor W. H. Thorpe när han skrev om ”en underjordisk tankeströmning hos kanske hundratals biologer de senaste tjugofem åren” som förkastar den nydarwinistiska dogmen. * Den syntetiska teorins inkonsekvenser och tautologier har faktiskt som ett slags offentlig hemlighet varit kända ännu längre, och ändå har dogmen försvarats och försvaras fortfarande energiskt av det akademiska samfundet, varvid kättare bestraffas med diskret men effektiv utfrysning. Anledningen till denna paradox tycks vara tvåfaldig: för det första kan engagemang i en vetenskaplig teori vara någonting lika känsloladdat som en religiös tro – vilket är mycket påtagligt i vetenskapshistorien; för det andra får frånvaron av ett sammanhängande alternativ till nydarwinismen många biologer att tycka att en dålig teori är bättre än ingen alls. Huruvida detta skall betraktas som en god vetenskaplig strategi är en fråga som man kan ha olika åsikter om.

*Fotnot: Det var denna anmärkning av Thorpe, som var den tändande gnistan till ”Bortom reduktionismen”-symposiet.

 Evolutionsteorin förfäktar att däggdjuren (inklusive människan) utvecklats via fiskar, amfibier (t.ex. grodor) och kräldjur. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för detta i form av fossiler eller genetiska samband. Det är också svårt att förstå hur dessa övergångar skulle ha kunnat komma till stånd eftersom det föreligger avgrundsdjup mellan de olika klasserna fisk – amfibie – kräldjur – däggdjur. Författaren Arthur Koestler, som ägnat mycket kraft och tid åt detta hävdar till och med att dessa övergångar omöjligen kan ha skett så som evolutionsteorin föreskriver. Döm själva !

(Publicerad 14 april, 2010)

    Genetikern J B S Haldane är en legendarisk darwinist, som bl.a. grundade forskningsområdet populationsgenetik tillsammans med två andra genetiker. Populationsgenetiker använder matematiska modeller för att kartlägga hur evolutionen kan tänkas förlöpa i stora populationer.

  I detta syfte uppställde Haldane 1957 en teoretisk matematisk modell gällande den förmodade evolutionära förbindelsen chimpans-människa. Han började med maximalt gynnsamma antaganden till förmån för evolutionen. Men trots dessa extremt gynnsamma antaganden så tvingades han motvilligt erkänna att han inte kunde få siffrorna att stämma. Problemet, som senare kom att kallas ’Haldane’s dilemma’, har därefter förblivit olöst, och har av efterkommande generationer genetiker sopats under mattan.