(Publicerad 13 februari 2009)

Felaktighet: Den 4-vingade bananflugan

Försöken att leda evolutionen i bevis har kantats av bedrägerier och felaktigheter. Vi ser överst den normala och nederst den framodlade fyr-vingade bananflugan, som framförts som ett exempel på evolution och som 1995 belönades med ett Nobelpris. Men den kan inte flyga och förändringen har designats och odlats fram av genetiker och inte skett spontant via slumpmässig mutation plus naturligt urval. På den övre bilden ses under vingarna två bihang (balansorganen), som är absolut nödvändiga för flygning. Den fyr-vingade har förlorat de viktiga balansorganen, men har istället två ytterligare vingar, som dock inte kan användas, eftersom de saknar muskler. I moderna biologiböcker nämns detta som exempel på evolution, utan att det påtalas att de är artificiellt framodlade och non-funktionella, har svårigheter att para sig och dör ut utanför laboratoriet. Detta har dock varit känt sedan 1950.

Att livet inte har någon högre mening är idag en idé med stort inflytande i Västvärlden, där man tror att livet har skapats och utvecklats via ”slumpmässiga genetiska mutationer” och ”naturligt urval”. Denna idé var också ledstjärna för Dr. John C. Sanford, då han under 25 år verkade som professor i genetik på Cornell University i USA. Sent i sin akademiska karriär, och under mycken vånda, skulle han dock komma att ifrågasätta denna idé, vilket tvingade honom att ompröva allt han tidigare trott på. Resultatet av denna omprövning är en fascinerande bok, ”Genetic Entropy & The Mystery of the Genome” (ISBN 1-59919-002-8)(10). Boken skulle komma att öppna upp ett helt nytt fönster för kritik av evolutionsteorin och är viktig läsning för dem som är genuint intresserade av utvecklingen på jorden.

Svar till Gunnar Adler-Karlsson, SFAI-tidningen 4/06

(SFAI= Svensk förening för Anestesi och Intensivvård)

I Gunnar Adler-Karlssons debattinlägg i SFAI-tidningen 4/06 om darwinismen hävdas, att jag gör ’ett grovt försök till sövning’ av mina kollegor. Metoden är enligt Adler-Karlsson ’gamla’ referenser. Nu är det inte så inom medicinen, att man kan bestämma en artikels aktualitet utifrån ett medeltal av referensernas publikationsår. Vi anger ofta av artighet tidigare pionjärers arbete, t.ex. Hippokrates, Galenos, Virchov m.fl., för att ge en historisk bakgrund, eller för att de kanske råkar vara de mest relevanta just då. I mitt fall användes pionjären Margaret Dayhoffs sekvenssiffror angående cytokrom C från 1979 (hon dog 1984). Det finns ingen anledning att betvivla dessa resultat, baserade på 1 089 jämförelser, men jag skall ändå göra Adler-Karlsson till viljes och citera ett dussintal artiklar, publicerade under den senaste 10-årsperioden i de stora tidskrifterna Science, Nature m. fl.