Poliovaccinationen. ”Cutters vaccinationskatastrof”  

”Cutter Laboratories” var ett familjeägt läkemedelsföretag som framställde och marknadsförde dr. Jonas Salks första poliovaccin från 1955. Säkerheten i framställningen var dock bristfällig vilket ledde till en poliomyelit-epidemi orsakad av detta vaccin. Denna händelse kallas ”Cutter-katastrofen”. Mellan 17 april – 30 juni 1955 vaccinerades 400.000 personer med vaccinet från Cutter Lab. Man kunde dokumentera 260 poliomyeliter, som en följd av denna vaccination. 94 orsakades direkt av vaccinet medan 126 utgjordes av familjekontakter och 40 av andra kontakter till de vaccinerade. Det är dokumenterat att vuxna i hushållet smittades sekundärt av de som blivit vaccinerade [1] och några av de sekundärt smittade blev också allvarligt förlamade. Tretton hamnade i järnlungan och fem dog. Det fanns fall då vaccinerade barn inte blivit sjuka, medan mödrarna och grannarna blivit det. En konservativ uppskattning talar om 39 fall av vänner och grannar, som blivit förlamade av vaccinerade barn. Många fler blev lindrigare sjuka. 

”Boten värre än soten”

Miljonären och vaccinuppfinnaren Paul Offit, som hade drivit kampanj för tvångsvaccinering, skrev sedermera en bok om Cutter-incidenten där han erkände att ”den sjukdom, som orsakades av Cutters vaccin, var värre än det som orsakades av det naturliga polioviruset [2]”. Paul Offit menade att minst 220.000 personer blev infekterade av levande virus i Cutter-vaccinet; 70.000 utvecklade muskelsvaghet, 164 blev svårt förlamade och 10 dog [3]. Alla spred smittan vidare. Uppskattningsvis räknar man med en infektion per 100-600 injektioner [4]. 

Kritiken tystades ned

Försöken med vaccinet hade börjat 1954. Påtryckningar om snabbehand-ling [5] gjorde att vaccinet godkändes redan efter två timmar [6], medan Dr. Thomas Francis slutliga rapport om vaccinets säkerhetsaspekter inte blev klar förrän två år senare, i April 1957 [7]. Dr. Jonas Salks använde formalin för att inaktivera polioviruset. I denna process uppstod problem, men kritiken tystades ned och problemet sopades under mattan [8]. Läkaren och professorn, Thomas Rivers, som ledde vaccinframställningen hade hyrt in cheferna på landets virologiska laboratorier  i USA för uppgiften. Dessa kom inte med några invändningar. Dr. Edwin Lennette menade i en tillbakablick på 1980-talet att ingen vågade argumentera emot Rivers [9]. Han var mycket slagkraftig i sin framställning plus att tidsandan var sådan att man inte argumenterade emot en professor.  I en diskussion om mängden formalin hade Thomas Rivers t. ex. sagt att om man lägger till mera formalin, så blir det så ”säkert” att det blir oanvändbart [10].

Levande virus i 30% av USA-vaccinerna

Dr. Paul Meier har vittnat om hur man avskedade de vetenskapsmän, som inte höll med om den plan som dragits upp av NFIP (National Foundation for Infantile Paralysis) [11]. Genom att ignorera varningar från högt kvalificerade vetenskapsmän om den otillfredsställande inaktiverings-processen av viruset, så infekterade, förlamade och dödade detta poliovirus flera barn och deras kontakter [12]. Svenska forskare började redan 1955 testa omgångar av vacciner, som tidigare ansetts fria från levande virus – men så mycket som 30 % visade sig innehålla levande virus [13]. 

Den svenske prof. Sven Gard till frontalangrepp

Dr. Jonas Salks förklaring till de levande viruspartiklarna i vävnadskulturen var att dessa klumpat ihop sig med påföljd att formalinet inte penetrerat överallt. Det gällde därför att filtrera bort dessa virusklumpar. Den som däremot opponerade sig var den svenske forskaren Sven Gard, som gick till frontalangrepp under poliomyelit-konferensen i Rom i september 1954 och hävdade att Jonas Salks förklaring var fullkomligt felaktig. Man menade att detta inte alls handlade om en ”ihopklumpning” av polioviruset [14]. Dr. Salks försöksvaccin 1954 innehöll också den virusdödande kvicksilverföreningen Merthiolate. Eftersom Salk var missnöjd med det långsamma antikroppssvaret efter vaccination togs denna förening bort ur vaccinet 1955. Vaccinet 1955 var således inte bara annorlunda än försöksvaccinet 1954. Det innehöll också en levande, kraftigt neurovirulent Mahoney-stam. 

ALLA läkemedelsföretag i USA misslyckades med att ”avdöda virus”

Fyra andra läkemedelsföretag förutom Cutter Laboratories framställde Salkvaccin: Eli- Lilly, Parke-Davis, Wyeth och Pitman-Moore. Alla dessa företag skulle visa sig ha haft svårigheter med att avdöda virus i sina vacciner både före och efter Cutterincidenten [15, 16]. Efter åratal av hemlighetsmakeri framkom 1990 genom ”Freedom of Information Act” nämligen att även Wyeth hade producerat vaccin som gav förlamningar [17, 18]. Men ännu flera företag än Cutter och Wyeth kan ha haft levande virus i sina vaccinationsdoser på grund av de låga krav – ”minimum licensing requirements” – som hade ställts på företagen [19]. Lagen skapades 12 april 1955 och slog fast att med dessa krav hade ”all möjlighet för virus att infektera förstörts med full säkerhet” [20]. Enligt domstolsprotokoll från de efterföljande rättegångarna blev det aldrig så. Vad man hade krävt var att det slutliga vaccinet inte fick innehålla mer än 5 infektiösa doser per liter. Sannolikheten, att 1‰ av vaccindoserna skulle innehålla levande virus antogs då vara mindre än en chans på 100.000 [21].  

Sanningen doldes avsiktligt i 50 år

Men enligt dr. Wendell Stanley så kunde en enda ”Tissue Culture Infective Dose” (TCID), innehålla upptill 30 partiklar av poliovirus, som alla kunde ge poliomyelit [22]. Detta skulle enligt dr. Paul Meier faktiskt kunna ge upphov till 500 fall av polio per 100.000 vaccinerade [23], dvs. fem gånger så mycket. Dr. John Paul räknade med att 80 % hade antikroppar mot polio redan före vaccinationen [24]. Att det var vaccinationen som gjort barnen förlamade var det nog ingen tvekan om, men doldes med avsikt för allmänheten i femtio år [25], eftersom ett tillkännagivande skulle kunna skada Public Health Services rykte. Och detta ville man till varje pris undvika. Men 80-90 % av de vaccinerade barnen var redan naturligt immuna vilket kunde förklara att det ändå inte blev så många fall av förlamningar [26]. Man beslöt att lägga hela skulden på vaccinet från Cutter Laboratories men Wyeths vaccin, som hade samma problem, lät man vara kvar på marknaden. Även efter att ”minimum requirements” genomförts återuppstod det levande polioviruset på hyllorna snart igen 1956. Dr. Stephen Chapman hade centrifugerat vaccinet men ändå fått fram stora mängder levande virus [27]. Enda förklaringen var att säkerhetstesterna inte upptäckte små mängder levande virus. 

Dr. Jonas Salk ”jagar spöken” 

Salks hypotes gick ut på att avdödandet av virus följde en rak linje (reaktion av första ordningen). Man trodde sig då veta när alla viruspartiklar hade inaktiverats av formalin. Detta gjorde att formalinbehandlingen felaktigt avbröts alldeles för tidigt. I själva verket följde inaktiveringen en logaritmiskt avtagande kurva (reaktion av andra ordningen) och krävde mera tid, vilket tydligt kunde demonstreras av en svensk forskare prof. Sven Gard [28] och hans dåvarande doktorand, dr. Erik Lycke. Den logaritmiska kurvan hade att göra med virusets själva struktur, vilken hade förbisetts. Enligt dr. Wendell Stanley hade formalinet framkallat ”garvning” på virusets yttre skal, som gör det svårare för formalinet att tränga igenom, och därför lämnat den inre infektiösa delen intakt [96] [29]. Ju mer ”garvning” desto svårare att avdöda. Antikropparna bildas mot det yttre skalet och det är därför viktigt att det yttre skalet inte förändras. Det finns ett mellanstadium vid inaktiveringen av viruset som är reversibelt, nämligen då formalinet glider av den ”garvade ytan”. Säkerhetstesterna visar då ingen aktivitet, men ytterligare kemisk behandling kan aktivera det även efter flera år då formalin lämnar proteinet [29].

Salk trodde vidare att det kvarvarande levande viruset berodde på att viruspartiklarna ”klumpat ihop sig” och därför inte kunde nås av formalinet. Han försökte lösa detta problem genom att filtrera bort virusklumparna. Detta var, enligt Sven Gard, att ”jaga spöken”. Det innebar bara att man spädde ut både levande och döda virus [30], men  bevis på polioinfektioner fanns fortfarande. Polion uppträdde nu före ”säsongen” vilket inte förekommit före vaccinationerna startade, och påpekades i en tysk rapport 1956 över Wisconsin, Illinois, Massachusetts, Georgia, Pennsylvania, Colorado, Virginia, Lousiana, Nevada, Oregon och Idaho [31]. Dr. Edwin Lennette menade att vacciner kunde bete sig annorlunda i laboratoriet och på försöksdjur än på människa [32]. Istället för att avlägsna den farliga Mahoney-stammen fortsatte man i USA med ”säkrare” men mindre antigena vacciner. Detta innebar att skyddseffekten av vaccinationen minskade samtidigt som de människor, som fått levande virus injicerat, drabbades av polio. Enligt Dr. Sven Gard hade vaccinationen i USA orsakat lika många fall av poliomyelit som det förhindrat 1956 [33]. Som en bieffekt av vaccinationerna kan också nämnas att förlamningar som inträffade efter 1955 inte godkändes för ersättning om man var vaccinerad och man var mycket striktare med diagnostiken [34, 35].

Carcinogena vacciner

Ända till 1980 kunde vacciner från ap-njure visas innehålla carcinogent virus (SV40) [36]. Enligt vissa forskare skulle detta kunna ge upphov till cancer hos de miljoner som fått detta vaccin [37]. SV40 återfinns i många cancerformer, t. ex. i mesoteliom i lungan, hjärn-, skelett-, bröst-, tjocktarms- och njurtumörer [38]. På grund av de juridiska konsekvenserna har forskningen tyvärr stoppat upp när det gäller omfattningen denna cancer [39]. SV40 finns i cancervävnaden men inte i den omgivande vävnaden [40]. SV40 skapar genetiska skador in vitro och är förbundet med tumörer hos friska frivilliga [41]. Däremot har det aldrig visat att SV40 skapar cancer [42]. 

Hot mot forskare 

Tyvärr kan de ansvariga företagen och politikerna lägga lock på en öppen debatt. Dr. Harvey Pass och Dr. Michele Carbone uppgav sig ha blivit hotade om de skulle gå till media med detta [43]. Advokaten Stanley Kops har krävt bevis på att all SV40 har försvunnit från vaccinerna 1962-2000, men inte fått några sådana bevis [44].

SV40 påverkar åtminstone fyra viktiga cellmekanismer, som antingen understödjer en cancerutveckling eller stör försvarsmekanismerna. Vilken inverkan detta kan ha på länder som använder oralt poliovaccin, kan man bara gissa sig till. Enligt advokaten Stanley Kops  utgör SV40 fortfarande en risk för cancerutveckling. Visserligen används formalin fortfarande i vacciner men sedan 1961 vet man att SV40 överlever åtminstone de tolv dagar som behandlingen stipulerar [45]. Tillverkarna hävdar idag en tolvdagars formalin-behandling som ett minimum [46].    

Sammanfattning: 

Vaccinationskampanjerna mot polio har beskrivits som en ”stor seger för vetenskapen” [47], vilket det naturligtvis i högsta grad var – åtminstone i den svenska tappningen med professor Sven Gard och hans doktorand Erik Lycke i spetsen. De lyckades förklara vad de amerikanska vaccinationsmisslyckandena berodde på och också att skapa det första poliovaccinet med helt avdödade viruspartiklar. Ingen dålig bedrift. Men med tanke på att kanske minst två tredjedelar av det man kallat polio [49] kan ha berott på olika toxiska miljöeffekter, t. ex. arsenik, bly, DDT, som ignorerades av ”vetenskapen” och som än idag ignoreras, så bör denna historiebeskrivning modifieras något. Ingen vet idag omfattningen av miljögifternas del i ”polio-epidemierna” och hur mycket av poliovaccinationernas seger, som faktiskt beror på att man samtidigt fasade ut DDT. Bristen på förståelse för dessa faktorer och läkarnas ignorans kan istället ha lett till att tusentals människor under 60-70 år kom att drabbas av förlamningar helt i onödan. I detta perspektiv är det faktiskt en liteförbryllande upplevelse att idag läsa hur svenska Läkartidningsartiklar under åren [47, 48] har förmedlat bekämpandet av polioepidemierna. Här finns mycket lite – om något – om att det också kan ha rört sig om toxiska miljöeffekter eller en kombination av detta och poliovirus och att DDT fasades ut samtidigt som vaccinationskampanjerna genomfördes. Vidare nämns inte i dessa artiklar att det än idag förekommer många olika typer av förlamningar, som tidigare räknades in under polioparaplyet, men som vaccinationskampanjerna inte lyckats utrota. 

Sture Blomberg 

[Uppgifterna i boken är huvudsakligen hämtade från den amerikansk njurläkaren Suzanne Humphries bok ”Dissolving Illusions”, ISBN: 9781-480216891]   

Referenser:

[1] N. Nathanson and A. Langmuir, ”The Cutter Incidence,” American Journal of Hygiene, 1963, vol. 78, no. 1, 1963,  pp. 16-81.  

[2] Paul Offit, MD, The Cutter Incident, Yale University Press, 2005, p. 86. 

[3] Paul Offit, MD, The Cutter Incident, Yale University Press, 2005, p. 89. 

[4] N. Nathanson and A. Langmuir, ”The Cutter Incidence,” American Journal of Hygiene, 1963, vol. 78, no. 1, 1963,  pp. 29-60. 

[5] Opening brief of Defendant and Appellant Cutter Laboratories Gottsdanker v. Cutter Laboratories (1960) 182 Cal. App. 2nd 602 pp. 31-33.  

[6] Richard Carter, Breakthrough: The Saga of Jonas Salk, Trident Press, New York, 1955, p. 282. 

[7] T. Francis et al. ”Evaluation of the 1954 Field Trial of Poliomyelitis Vaccine: Final Report,” Poliomyelitis Vaccine Evaluation Center, University of Michigan Ann Arbor, April 1957. 

[8] H. Eyer et al., Social Medicine and Hygiene: An Evaluation of the Protective Immunization Against Poliomyelitis, Report of the Scientific Committee, 1956.  

[9] Edwin H. Lennette, ”Pioneer of Diagnostic Virology with the California Department of Public Health,” an oral history conducted in 1982, 1983, and 1986 by Sally Hughes, Regional Oral History Office, The Bancroft Library, University of California, Berkeley, 1988.

[10] Edwin H. Lennette, ”Pioneer of Diagnostic Virology with the California Department of Public Health,” an oral history conducted in 1982, 1983, and 1986 by Sally Hughes, Regional Oral History Office, The Bancroft Library, University of California, Berkeley, 1988.

[11] H. A. Marks, ”Conversation with Paul Meier, interview by Harry M. Marks,”, Clinical Trials, vol 1, February 2004, pp. 131-138. 

[12] Edwin H. Lennette, ”Pioneer of Diagnostic Virology with the California Department of Public Health,” an oral history conducted in 1982, 1983, and 1986 by Sally Hughes, Regional Oral History Office, The Bancroft Library, University of California, Berkeley, 1988.

[13] Eyer et al., An Evaluation of the Protective Immunization Against Poliomyelitis, Report of the Scientific Committee, Social Medicine and Hygiene, 1956, p. 13.  

[14] Sven Gard, ”Prophylactic Vaccination Against Poliomyelitis,” Svenska Läkartidningen (Swedish Physician’s Journal, vol. 53, no. 121 (nr3)a, January 1956 (3rd week), översatt från svenska och distribuerad av Oak Parks Hälsodepartement, Oak Park, Illinois, Ref. p. 8.  

[15] L. Scheele and J. Shannon, Technical Report, Public Health Implications in a Program of Vaccination Against Poliomyelitis, June 7, 1955, p. 7. 

[16] Richard Carter, Breakthrough: The Saga of Jonas Salk, Trident Press, New York, 1965, p. 324. 

[17] H. Ratner, ”An Untold Vaccine Story,” Child and Family, vol. 21, no.3, 1993, pp. 253-263.

[18] N. Nathanson and A. Langmuir, ”The Wyeth Problem,” prepared by the Poliomyelitis Surveillance Unit, Epidemiology Branch of the Communicable Disease Center, Department of Health, Education, and Welfare, September 6, 1955

[19] ”minimum requirements” innebar att man filtrerade vaccinet i flera steg och testade på kortison-behandlade primater.

[20]”Minimum Requirements,” 1st revision, US Department of Health education, and Welfare, Public Health Service, April 12, 1955, p. 2.

[21] Neil Nathanson, Mosley vs. Health and Human Services, Declaration, p. 8. 

[22] Gottsdanker v. Cutter Laboratories (1960) 82 Cal. App. 2d 602 (2869:902870:3; 2871: 14-17) pp. 65-69. 

[23] P. Meier, ”Safety Testing of Poliomyelitis Vaccine,” Science, vol. 125, May 31, 1957, pp. 1067-1071. 

[24] J. R. Paul. A History of Poliomyelitis. Yale University Press, New Haven, Connecticut, 1971, pp.335-339, 427. 

[25] Richard Carter, Breakthrough: The Saga of Jonas Salk, Trident Press, New York, 1965, p. 318-319. 

[26] T. Francis et al., Evaluation of the 1954 Field Trial of Poliomyelitis Vaccine: Final Report, Poliomyelitis Vaccine Evaluation Center, University of Michigan, Ann Arbor, april 1957, p. 152.

[27] Ratner, Herbert, ”A Premature Salk Vaccine, April 19, 1956,” Child and Family, vol. 20, 1988, pp. 255-263.

[28] Sven Gard, ”Prophylactic Vaccination Against Poliomyelitis,” Svenska Läkartidningen (Swedish Physician’s Journal, vol. 53, no. 121 (nr3)a, January 1956 (3rd week), översatt från svenska och distribuerad av Oak Parks Hälsodepartement, Oak Park, Illinois, Ref. p. 8. 

[29] Gottsdanker v. Cutter Laboratories (1960) 82 Cal. App. 2d 602 (2869:902870:3; 2871: 14-17). 

[30] Ratner, Herbert, ”A Premature Salk Vaccine, April 19, 1956,” Child and Family, vol. 20, 1988, pp. 255-263.

[31] Eyer et al., An Evaluation of the Protective Immunization Against Poliomyelitis, Report of the Scientific Committee, Social Medicine and Hygiene, 1956.  

[32] Edwin H. Lennette, ”Pioneer of Diagnostic Virology with the California Department of Public Health,” an oral history conducted in 1982, 1983, and 1986 by Sally Hughes, Regional Oral History Office, The Bancroft Library, University of California, Berkeley, 1988.

[33] Sven Gard, ”Prophylactic Vaccination Against Poliomyelitis,” Svenska Läkartidningen (Swedish Physician’s Journal, vol. 53, no. 121 (nr3)a, January 1956 (3rd week), översatt från svenska och distribuerad av Oak Parks Hälsodepartement, Oak Park, Illinois, Ref. p. 6. 

[34] Polymyelitis Trends, 1958, Dominion Bureau of Statistics, Ottawa, Canada, June 29, 1959, p. 1m. 

[35] Herbert Ratner, Declaration of Herbert Ratner, Diane Lynn Armbrust Mosley vs. Secretary of the Department of Health and Human Services, October 1, 1992.

[36] Rochelle Cutrone, John Lednicky, Glynis Dunn, et al., ”Some Oral Poliovirus Vaccines Were Contaminated with Infectious SV40 After 1961,” Cancer Research, vol. 65, no. 22, November 15, 2005, pp. 10273-10279. 

[37] Paola Rizzo, Ilaria Di Resta, Amy Powers, Herbert Ratner, and Michele Carbone, ”Unique Strains of SV40 in Commercial Poliovaccines from 1955 Not Readily Identifiable with Current Testing for SV40 Infection,” Cancer Research, vol. 59, no. 24, December 15, 1999, pp. 6103-6108. 

[38] F. Qi et al., ”Simian Virus 40 Transformation, Malignant Mesothelioma and Brain Tumors,” Expert Review of Respiratory Medicine, vol. 5, October 2011, pp. 683-697. 

[39] Ibid. 

[40] M. Carbone, R. A. Kratzke, and J. R. Testa, ”The Pathogenesis of Mesothelioma,” Seminars in Oncology, vol. 29, February 2002, pp. 2-17. 

[41] F. Jensen, H. Koprowski, J. S. Pagano, J. Ponten, and R. C, Ravdin, ”Autologous and Homologous Implantation of Human Cells Transformed in Vitro by SV40,” Journal of the National Cancer Institute, vol. 32, 1964, pp. 917-932. 

[42] Vaccine Safety: Frequently Asked Questions About Cancer, Simian Virus 40 (SV40), and Polio Vaccine, Centers for Disease Control and Prevention, 2012.

[43] D. Bookchin and J. Schumacher, The Virus and the Vaccine, St. Martin’s Griffin, New York, 2004, p. 163. 

[44] S. Kops, ”Re: Debate on the Link Between SV40 and Human Cancer Continues,” Journal of the National Cancer Institute, vol. 94, no. 3, February 6, 2002, pp. 229-230. 

[45] P. Gerber, G. A. Hottle, and R. Grubbs, ”Inactivation of Vacuolating Virus (SV40) by Formaldehyde,” Proceedings of the Society for Experimental Biology and Medicine, vol. 108, October 1961, pp. 205-209. 

[46] Sanofi Pasteur, Poliovirus Vaccine Inactivated, IPOL, October 15, 2012, www.fda.gov/downloads/biologicsbloodvaccines/vaccines/approvedproducts/ucm133479, accessed June 17, 2013. 

[47] Segern över polio – en triumf för vetenskapen. Prof. emer. Erling Norrby, Läkartidningen 2017, nr. 38., https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2017/09/segern-over-polio-en-triumf-for-vetenskapen/

[48] Svenska poliovaccinet – en framgångssaga. Prof. emer. Erik Lycke. Läkartidningen 2013, nr. 42., https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2013/10/svenska-poliovaccinet-en-framgangssaga/

 [49] G. C. Brown, ”Laboratory Data on the Detroit Poliomyelitis Epidemic 1958,” Journal of the American Medical Association, vol. 172, February 20, 1960, pp. 807-812.