Etikett: Historia

Poliovaccinationen. ”Cutters vaccinationskatastrof”  

”Cutter Laboratories” var ett familjeägt läkemedelsföretag som framställde och marknadsförde dr. Jonas Salks första poliovaccin från 1955. Säkerheten i framställningen var dock bristfällig vilket ledde till en poliomyelit-epidemi orsakad av detta vaccin. Denna händelse kallas ”Cutter-katastrofen”. Mellan 17 april – 30 juni 1955 vaccinerades 400.000 personer med vaccinet från Cutter Lab. Man kunde dokumentera 260 poliomyeliter, som en följd av denna vaccination. 94 orsakades direkt av vaccinet medan 126 utgjordes av familjekontakter och 40 av andra kontakter till de vaccinerade. Det är dokumenterat att vuxna i hushållet smittades sekundärt av de som blivit vaccinerade [1] och några av de sekundärt smittade blev också allvarligt förlamade. Tretton hamnade i järnlungan och fem dog. Det fanns fall då vaccinerade barn inte blivit sjuka, medan mödrarna och grannarna blivit det. En konservativ uppskattning talar om 39 fall av vänner och grannar, som blivit förlamade av vaccinerade barn. Många fler blev lindrigare sjuka. 

Leicester-modellen utrotade smittkopporna

Den stora demonstrationen 1885;

Man vaccinerade mot smittkoppor redan från 1800 i England men inte förrän 1853 blev det obligatoriskt att vaccinera barn inom 3 månader efter födelsen.  Vägran bestraffades med böter eller fängelse.

Den 23 mars 1885 anordnades en stor demonstration mot tvångsmässig vaccination i Leicester. Den tändande gnistan var att fadern till flera barn, Edward Irons, stod inför rätta för att av samvetsskäl ha vägrat att vaccinera sin andra son, som var två år. Ett annat av Edward Irons barn hade vaccinerats och drabbats av svåra komplikationer. Edward hade, i sin vägran, stöd av sin familjedoktor, som ansåg att en vaccination vore otjänligt för sonens hälsa. Men domstolen var obeveklig och bötfällde Edward Iron till 20 shilling [1].

Smittkoppor har beskrivits från Kina redan 1000 år f. Kr. Epidemierna blossade upp med jämna mellanrum och spreds till omgivande länder. Under första årtusendet e. Kr. inträffade många epidemier i Mellersta Östern och Medelhavsländerna. Inte långt efter Columbus upptäckt av Amerika fördes sjukdomen vidare till denna kontinent med slav- och truppförflyttningar. Det luftburna viruset ansågs vara extremt smittsamt och ansågs kunna smitta på 20 meters avstånd, samtidigt som det kunde överleva i damm i decennier. Cirka en tredjedel av befolkningen i drabbade områden beräknats ha strukit med. I den antika litteraturen finns utförliga beskrivningar av hur människorna därför flydde hals över huvud åt alla håll och lämnade sina nära och kära att dö utan deras omvårdnad när epidemin slog till under åren 165 e. Kr och 260 e. Kr.