En etiopisk kvinna, Fatima, var under två månader mycket svårt sjuk, sängliggandes och sköttes om av sin egen mor. En dag när denna kom till henne fann hon Fatima död i sängen. Efterhand som dagen förflöt kom fler och fler släktingar långväga ifrån för att begråta hennes död. Alla sörjde. De allra flesta var muslimer, vilket också Fatima varit innan hon gift sig med en kristen evangelist (som nu var död) men några var kristna. Dessa bad till Gud på kristet manér. 

Samtidigt hade Fatima i sitt kroppsligen döda tillstånd känt sig själsligen ”förflyttad till himlen” där hon kände sig mycket lycklig. De själsliga gestalterna tycktes där vara klädda ”i guld” och allt var mycket rent och vackert, medan jorden tycktes vara som ett ”smutsigt dike”. Hon mötte i himlen bl. a. sin sedan tidigare döde makes bror och svärmor och kunde höra hur svärmodern bad dem om att sända den unga Fatima tillbaka till jorden eftersom hon hade många små barn att sörja för.  

En missionär hade i samband med sin egen frälsning (=”salvation”) av Gud fått höra att han skulle användas för att återuppväcka döda. När han hörde talas om Fatimas död gick han dit och började att be. Trots att Fatima redan hade varit död i mer än 12 timmar bad han enträget och ihärdigt. När han slutligen yttrade orden ”raise up in the name of Jesus” så satte hon sig plötsligt upp i sängen och frågade varför det var så mycket folk runt omkring henne och vad som hade hänt. Alla förvånades och tjöt ut sin glädje.

Detta var Fatimas EGEN berättelse. 

Hur skall vi se på denna? Många skulle hävda att den är osann eftersom det aldrig händer att man kan bli levande igen efter att ha dött. Så argumenterade t. ex. filosofen Ingemar Hedenius en gång i tiden angående Jesu återuppståndelse. Men för att hävda något sådant måste man ju ha följt samtliga människors död under hela mänsklighetens tid på jorden. Och det har ingen gjort. 

Däremot är det naturligtvis korrekt att hävda att det ”inte brukar” hända eller att man själv eller alla ens vänner och släktingar aldrig varit med om detta. Men att det ALDRIG kan hända – det är att uttrycka sig utan vetenskaplig stringens.

Ljuger denna kvinna eller hennes översättare ? Svårt att säga. Hon talar ju ett språk som jag inte begriper – etiopiska – så jag kan inte utifrån orden och ansiktsuttrycken intuitivt bedöma sanningshalten.  

Personligen TROR jag att denna berättelse är sann. Detta omdöme grundar jag på att jag 1. har svårt att förstå varför en afrikanska kvinna skulle ljuga om en sådan sak, 2. att det faktiskt finns flera liknande berättelser på Internet och i den internationella litteraturen, 3. att företeelsen inte på något sätt kan avskrivas som omöjlig ur en vetenskaplig synvinkel eftersom vi ännu inte vet allting om livet och att mycket fortfarande är outforskat.

Professor Joyce Hawkes var chef på ett stort biokemi-laboratorium i Seattle, USA. En gång under städning i hemmet råkade hon få en tung tavla i huvudet. Hon vaknade i en stor blodpöl av levrat blod och måste enligt egen uppskattning varit medvetslös under en till två timmar. Under denna period upplevde hon något som brukar beskrivas som en ”Nära Döden Upplevelse”, med själslig förflyttning till en annan värld, en oändligt vacker och behaglig upplevelse, och en värld som hon inte ville lämna. Hon möttes där av och kommunicerade med sin sedan tidigare döda mor och mormor och en för henne okänd ”ljusgestalt”. Plötsligt var hon ändå tillbaka i sig själv igen. Upplevelsen gjorde ett mycket djupt intryck på henne, det var ingen dröm eller hallucination, utan upplevelsen var verklig. Livet på labbet och vetenskapen hade varit hela hennes liv och hon älskade det. Men denna upplevelse förändrade allt.