Man får genom Jonathan Wells ta del av en flera decennier lång expertdebatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna Science, Nature m.m. angående tio olika ’ikoner’ för evolution bl.a. Darwins finkar, Haeckels fosterteckningar och den fyrvingade bananflugan. Varje isolerad debatt tycks inte få några stora negativa konsekvenser för evolutionsteorins ställning som förklaringsmodell. Men Jonathan Wells sammanställning av samtliga expertdebatter är enligt vår mening förödande för evolutionsteorin. Hans välskrivna debatt-presentationer har därför lett till en hätsk personlig smutskastnings-kampanj gentemot honom själv. Vad annat vore att förvänta? Att argumentera med hjälp av hån, förödmjukelser och förföljelse av dissidenter har nämligen en lång tradition inom darwinismen och beror på att evolutionsteorin inte är en vetenskaplig utan ateistiskt filosofisk teori, som försvaras med en i det närmaste religiös glöd. Man behöver bara påminna om utfrysningen och förlöjligandet av lamarckisten Paul Kammerer, som tyvärr också ledde fram till dennes tragiska självmord 1926. Detta sätt att argumentera har varit så utbrett (och är det än i dag) att en framstående entomolog såg sig manad att till och med i förordet till Everyman Library’s hundraårsutgåva (1959) av Darwins The Origin of Species fästa uppmärksamheten på detta problem. Han skrev: ”Förhållandet att vetenskapsmän skyndar till försvar för en lära som de inte kan definiera vetenskapligt och ännu mindre bevisa med vetenskaplig stränghet och att de istället försöker bevara dess anseende hos allmänheten genom att undertrycka kritik och avlägsna svårigheter, är onormalt och icke önskvärt inom vetenskapen.”(1)

(Publicerad 27 december, 2013)    Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten (”Intelligent Design är samma sak som kreationism” och ”Intelligent Design är lika relevant som astrologi”). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral – med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen. 

 Enligt den darwinistiska evolutionsteorin har olika arter i naturen utvecklats från en enda gemensam anfader genom s.k. naturligt urval, där den starkaste eller bäst anpassade avkomman överlever medan de svaga och dåligt anpassade går under i konkurrensen. Om man t.ex. funderar över hur den moderna geparden eller gasellen kommit till så föreställer sig teorin utvecklingen ungefär på följande sätt: En föregångare till en modern gepard började jaga en föregångare till en modern gasell. Både geparden och gasellen var från början ganska långsamma. De snabbare geparderna fångade de långsammare gasellerna, som dog ut. Långsamma geparder lyckades aldrig fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Båda arterna har nu blivit av med de långsammaste individerna inom sin art och som helhet har båda arterna blivit snabbare. De snabbare geoparderna fångade åter de långsammaste gasellerna, som dog ut. De långsamma geparderna lyckades inte heller nu fånga några gaseller, förblev hungriga och dog också ut. Och så där håller det på.