Första fallet av Alzheimers sjukdom diagnosticerades 1906, cirka 20 år efter att man på 1880-talet börjat utvinna metallen aluminium i industriell skala, vilket snabbt fick användning som hushållsattiraljer och inom matproduktion. För närvarande beräknas 24,3 miljoner i världen ha drabbats av denna sjukdom, vilken siffra förväntas ha stigit till 40,1 miljoner 2040. Förekomsten av andra neurodegenerativa sjukdomar såsom Multipel skleros och Autism har också stigit dramatiskt under de senaste decennierna. Många forskare hänför dessa sjukdomar till ackumulering av aluminium, i samband med oralt intag av aluminium i maten under ett helt liv eller stora intag via barnvacciner, vilka alla är otestade mot äkta placebo med saltvatten men innehåller aluminium som adjuvans. Aluminium lagras huvudsakligen i hjärna och nerver. Mycket forskningsresurser har satsats på att ta fram patenterbara, profitgivande men dyra läkemedel, t. ex. antikroppar mot amyloid-β. Dessa ansträngningar har dock inte varit särskilt lyckosamma. Istället framträder andra naturliga, avsevärt mycket billigare behandlingsmetoder utanför läkemedelsindustrin, t. ex. kiselsyrarikt dricksvatten som mycket lovande alternativ, vilket beskivs i denna artikel.

Aluminium vanligaste metallen

Aluminium är den vanligaste metallen och det tredje vanligaste grundämnet på jorden näst efter syre och kisel. Trots detta verkar det inte fylla någon viktig funktion, varken i växt- eller djurriket, i motsats till andra metaller som magnesium, zink, koppar, järn, kalcium etc. Magnesium har t. ex. visats vara nödvändigt för mer än 300 intracellulära enzymreaktioner och zink för ungefär lika många. Icke så med aluminium. Det finns tvärtom mycket, som talar för att aluminium kan vara giftigt för alla livsformer på jorden, och där det återfunnits i biokemin på jorden har det utan undantag visats vara skadligt. Aluminium är t. ex. extremt reaktivt med kol och syre, två av de viktigaste elementen i livet på jorden. Endast 0,25% av oralt intaget aluminium (via mat, kokkärl etc.) upptas emellertid i blodet, varav troligen merparten av detta intagna utsöndras via urinen. Så det tycks som om allt liv skyr aluminium.

Aluminium nu överallt

Sedan 1880-talet har emellertid aluminium börjat utvinnas industriellt och har visat sig vara en mycket värdefull metall i många avseenden. I motsats till andra metaller väger den lite, är hård och och slitstark och är inte utsatt för korrosion. Vid neutralt pH är aluminium hårt bundet till kisel i jorden och kan inte frigöras och så har det förhållit sig praktiskt taget sedan livet på jorden tog sin början. Under den industriella utveckligen med kolförbränning har emellertid ett lägre pH orsakat av ”sura regn” och bildandet av svavel- och kvävedioxid gjort att aluminium frigjorts från sin bundna form, och nu finns biotillgängligt praktiskt taget överallt. Det finns i vår mat och i vårt dricksvatten och är ett vanligt konserveringsmedel i processad mat. Det kan också komma in i kroppen genom användning av kokkärl och förpackningar av aluminium. Men det finns också i modersmjölksersättning, ost, bageriprodukter, färdiga kakmixer, läsk, kaffe och te, bakpulver, kosmetika, antiperspirant, antacida, olika läkemedel och som adjuvans till vaccin. Den numera utbredda användningen av aluminium kan emellertid ha långtgående konsekvenser för människors och djurs hälsa. Som ett resultat av allt detta finns aluminium i allt högre grad i våra kroppar, där det huvudsakligen lagras i hjärna och nervvävnad. Detta har en helt logisk förklaring. De flesta celler byts ut med jämna mellanrum. Cellerna i tarmslemhinnan byts t. ex. ut varje vecka, blodplättarna med 10 dagars mellanrum, de röda blodkropparna med 120 dagars mellanrum, neutrofila granulocyter 1-5 dagar, leverceller 200-300 dagar etc., etc. Men nervceller byts inte ut och aluminium har därför en tendens att ackumuleras i just dessa celler.

Aluminiumhalten i hjärnan kraftigt förhöjd vid Alzheimers sjukdom, MS och Autism

I en studie av Exley C. and Clarkson E. [1 ] jämförs 191 vävnadsprover från 20 hjärnor från donatorer, som under sitt liv INTE diagnostiserats med någon neurodegenerativ sjukdom (t. ex. Alzheimers sjukdom, Autism, Multipel skleros), med c:a 20-25 vävnadsprover undersökta från vardera av 91 donatorers hjärnor, vilka donatorer före sin död diagnostiserats med sporadisk Alzheimers sjukdom (sAD), familjär Alzheimers sjukdom (fAD), autismspektrumstörning (ASD) och multipel skleros (MS). Hjärnvävnader erhölls från London Neurodegenerative Diseases Brain Bank efter etiskt godkännande (NRES-godkännande nr 08/MRE09/38+5). Vävnader erhölls från frontalloben, occipitalloben, parietalloben och temporalloben samt lillhjärnan från alla donatorer. 

Halten aluminium var signifikant förhöjt i var och en av dessa sjukdomsgruppers hjärnor jämfört med kontrollvävnaderna (tabell 3). Aluminiumhalten hos de med en diagnos på ”neurodegenerativ sjukdom” under livet var i medeltal 105% (sAD; P=0,0006), 195% (fAD; P=0,0020), 234% (ASD; P = 0,0123) och 237% (MS; P < 0,0001) högre. Som vi ser är den statistiska signifikansen skyhög med p-värden som varierar från ≈0.01 till 0.0001. I detta fall rörde det sig om en chans på 1000 till 10.000. Så det är glasklart att dessa skillnader mellan friska och sjuka inte kan förklaras av slumpen.] Att kontrollerna överhuvudtaget har aluminium i sina hjärnor är säkert ett uttryck för den ständiga kontaminationen av aluminium i maten under hela livet. Man kunde dock inte påvisa något ålderssamband vid denna jämförelse mellan sjuka och friska hjärnor. 

Alzheimers sjukdom: 5-10 gånger högre halt

I en annan studie av Ambreen Mirza et al. [2] undersöktes aluminiumhalten i hjärnvävnad från 12 donatorer som diagnostiserats med familjär Alzheimers sjukdom. Aluminiumkoncentrationerna var extremt höga, till exempel fanns det värden över 10 μg/g torrvävnad hos 5 av de 12 donerade hjärnorna. Detta kan jämföras med den första studien i vilken 80% av kontrolldonatorerna hade en aluminiumhalt, som låg under 1 µg/g torrvävnad. Hos dessa donatorer (fAD) är halten aluminium mer än 10 gånger högre.  

MS: 10-50 gånger högre halt

En tredje studie [3] rörde multipel skleros (MS). Vävnadssnitt från hjärnan från 14 donatorer med diagnosen MS undersöktes. Aluminiumhalten i hjärnvävnad vid MS var universellt hög, med många vävnader med koncentrationer över 10 μg/g torrvikt (=10 ppm) och vissa över 50 ppm. Om man jämför dessa halter med de, som uppnåddes hos kontrollerna i den första studien, så innebär detta att dessa med MS hade 10 gånger så hög halt och vissa 50 gånger så hög halt av aluminium i sina hjärnor som hjärnorna från de individer som inte diagnostiserats med någon neurodegenerativ sjukdom. Med en av de två metoder, som användes i denna studie [”aluminiumspecifik fluorescensmikroskopi”], kunde man också påvisa att aluminium var lokaliserat både extra- och intracellulärt.

Autism: 3-9 gånger högre halt

En fjärde studie [4] mätte aluminiumhalten i vävnadssnitt från hjärnorna från 5 donatorer, vilka under livet diagnostiserats med autism. Aluminiumhalten låg 142%-302% högre hos dessa jämfört med vad man funnit angående friska dontorer i den förstnämnda studien. Med aluminiumspecifik fluorescensmikroskopi hos 10 andra donatorer med diagnosen autism.kunde man identifiera aluminium intracellulärt hos samtliga. De donerade hjärnorna kom från Oxford Brain Bank (15/SC/0639).

Elektronmikroskopi

Nedan visas ett fotografi från elektronmikroskopi från patient med Alzheimers sjukdom, som demonstrerar hur tydligt inlagrat aluminium kan ses: 

Miljontals barn och vuxna kan vara drabbade

Det finns nog väldigt liten anledning att tro att denna kraftiga upplagring av aluminium bara skulle finnas hos dem som donerat sina hjärnor till olika hjärnbanker. Istället är det rimligt att tro att dessa inlagringar finns hos alla de med nämnda neurodegenerativa sjukdomar, t. ex. för närvarande 24,3 miljoner människor med Alzheimers sjukdom och alla de med autism och MS.   

Bradford-Hills kriterier

Då återstår frågan om dessa inlagringar av aluminium i hjärnan har någon betydelse. Rör det sig om ett orsakssamband eller bara ett tidsmässigt samband? Med andra ord: beror de tre nämnda neurodegenerativa sjukdomarna helt eller delvis på en kritisk halt av inlagrat aluminium i hjärnan? För att avgöra detta måste man tillämpa Bradford-Hills nio kriterier, som togs fram för att vara en hjälp vid tvister om yrkesskador. Vi känner exemplet med sotaryrket, som var förbundet med en hundra gånger högre förekomst av pungcancer än andra yrken, eller exemplet med asbestarbete, som var förbundet med hög förekomst av mesoteliom (cancer i lungsäcken). Innan hela orsakssambandet kan kartläggas på molekylär nivå måste man anse att dessa sjukdomar beror på sot och asbest och att åtgärder måste vidtagas för att förhindra dessa skador samt att de skadade personerna måtte få ersättning.

Orsakssambandet till aluminium är klarlagt

I en studie på den ökande förekomsten av autism i 7 länder, USA, Kanada, UK, Sverige, Danmark, Finland och Island [5] kunde man slå fast att mängden aluminium, som barn i dessa olika länder fått som adjuvans i sina barnvacciner, kunde helt eller delvis förklara deras autism. Av dessa 9 kriterier så brukar det räcka med att fyra kriterier bejakas, nämligen kriterium 1, 2, 4, och 6. Dessa bejakades. Men förutom dessa fyra så bejakades ytterligare fyra kriterier, 5, 7, 8 och 9. Det enda kriterium som inte bejakades var nummer 3 som handlar om specificiteten, dvs. är detta den enda orsaken till autism eller kan det finnas flera samverkande faktorer. Det är dock känt bland psykiatrer att mentala tillstånd oftast är multifaktoriella. Så att detta kriterium förnekades var förväntat. Emellertid måste det vara klarlagt att det finns ett orsakssamband mellan inlagring av aluminium i hjärnan och autism även om det finns individuella skillnader mellan barnen. Alla barn som vaccineras får uppenbarligen inte autism, i alla fall inte i tidigt skede.  

Djurförsök: kognitiva och neurologiska skador redan inom 6 månader efter injektion av aluminium

I en annan studie [6] gavs aluminiumhydroxid till möss av hankön (3 månader gamla) i två doser motsvarande det, som ges till människor per kg kroppsvikt. Efter avlivning undersöktes prover från ryggmärg och motoriska centra från hjärnan med immunhistokemi hos dessa möss. Man kunde då se kraftiga inflammatoriska förändringar i både ryggmärg och hjärnan (= ökningar av reaktiva astrocyter och proliferation av mikroglia). Med Morinfärgning, som ger grön fluorescens, kunde man också fastställa att det rörde sig om aluminium i cytoplasman (=intracellulärt) hos motoriska nerver. Man fann också en 35% signifikant ökad förekomst av apoptos (apoptos=programmerad självdöd) hos motoriska nerver i hjärna och ryggmärg (fig. 4 i artikeln ovan). Vissa nerver testade också positivt för förekomsten av hyperfosforylerat tau-protein, som är ett patologiskt kännetecken för olika neurologiska sjukdomar, inklusive Alzheimers sjukdom, amyotropisk lateralskleros parkinsonism demenskomplex (ALS-PDC) och fronto-temporal demens.

Multipla skador på nervcellerna

Detta har sannolikt stor betydelse för programmerad celldöd hos dessa möss. En cell kan liknas vid ett litet samhälle med bl. a. ett omfattande vägnät (=mikrotubuli) för transport fram och tillbaka via utåtledande nervtrådar (=axoner) av allt det som bildats i nervcellen, t. ex. proteiner, energipaketen adenosintrifosfat  (ATP), transmittorsubstanser. För att detta vägnät skall kunna fungera måste det ha stödstrukturer  på samma sätt som våra vägar och järnvägar. Om dessa stödstrukturer undermineras (i våra samhällen av t. ex. omfattande regnmängder) så fungerar de inte längre. Tau-proteinet är det viktigaste av dessa stödjande strukturer i cellen (det finns flera). Om detta protein slutar fungera som stödjande struktur så kan ingenting längre transporteras via dessa intracellulära vägnät. Detta händer när Tau-proteinet blir hyperfosforylerat* vilket resulterar i ”neurofilament trassel”, vilket innebär att det intracellulära vägnätet blir tilltrasslat. Jag behöver inte gå in på detaljerna av detta, som står att läsa i följande studie: Baolong Pan et al. ”Mechanism by Which Aluminum Regulates the Abnormal Phosphorylation of the Tau Protein in Different Cell Lines.” ACS Omega. 2021 Nov 17;6(47):31782–31796.

*[fosfat är den vanligaste negativa jonen intracellulärt (kalium är den vanligaste positiva jonen) och när fosfat binds till olika proteiner förändras dessas elektriska laddning och tredimensionella struktur. Om det blir för många bundna fosfatjoner, blir tauproteinet ”hyperfosforylerat”] 

Hämmar proteinsyntesen

Det finns vidare en review-artikel på 317 vetenskapliga referenser [7], som beskriver många av de skador som hjärna och nervvävnad åsamkas på grund av inlagring av aluminium. Aluminiumjonen (Al3+) binder sig t. ex. 10 miljoner gånger starkare än magnesiumjonen (Mg2+) och hämmar därmed många enzymers aktivitet, vilka är beroende av närvaro av magnesium (det finns 300 sådana). Aluminium stör också energiomsättningen och har mycket skadliga effekter på myelinskidan kring nerverna, vilket kan förklara varför MS-patienter drabbas så hårt. Förändringar i myelinskidan kan leda till försämrat minne och kognition. Aluminium har också negativa effekter på kromatinets struktur såtillvida att aluminiumjonen binder sig starkt till de s.k. histonerna i kromatinerna vilket gör det svårt att öppna DNA:t för att kopiera DNA-sekvenser för proteinsyntesen, som således hämmas. Histonerna kan liknas vid trådrullar kring vilka DNA virats, när det inte är aktivt. Vi aktivering och kopiering av DNA-sekvenser så måste histonerna ”öppna sig”, vilket således förhindras av Al3+. Förutom att aluminiumjonen försämrar nervernas funktion så försämrar det också kommunikationen mellan celler och inne i cellerna. Vidare har man visat att aluminium kan ge upphov till bildning av amyloid-β,

Boosterdoser förvärrar

I ovanstående studie utfördes också en andra serie experiment på möss (9 månader gamla) som injicerats med sex doser aluminiumhydroxid (=3 gånger det som gavs i första experimentet), för att efterlikna det som händer när man ger upprepade boosterdoser till vuxna människor. Automatiserade beteendeanalyser (EthoVision-systemet), som upprepades varje vecka under 6 månader hos dessa möss, avslöjade signifikanta försämringar i ett antal motoriska funktioner samt minskad rumslig minneskapacitet (=kognitiva förmågan försämrad). Man kunde på 6 månader objektivt mäta en 50% minskning av muskelstyrka och uthållighet hos mössen som injicerats med aluminiumhydroxid jämfört med kontrollmössen. Aluminiuminjicerade möss visade också en 138% ökning av ångestnivåer, och i sent stadium också en signifikant förlust av långtidsminnet. Dessa studier visade således allvarliga beteendemässiga och motoriska brister och förlust av motoriska neuroner i hela nervsystemet när aluminiumadjuvans i vaccinerna applicerades på en djurmodell. 

Flera allvarliga brister i motsägande studier

Slutligen vill jag kommentera resultaten av två mycket omfattande danska studier. Den första studien [8] rörde samtliga barn födda i Danmark mellan 1 januari 1991 och 31 december 1998 (=537.303 barn), som fått MMR-vaccin vid 15 månaders ålder (mässling, påssjuka och röda hund) under denna tid. Studien motsade att det skulle finnas ett orsakssamband mellan MMR-vaccin och autism. Dessa barn hade emellertid dessförinnan fått en kombination av 5 olika vacciner (difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Haemophilus Influenza B) vid tre olika tillfällen vid 3, 5 och 9 månaders ålder. Alla dessa senare vacciner innehåller adjuvans med aluminium. Många forskare knyter neurodegenerativa sjukdomar (som autism) till ackumulerad mängd aluminium i hjärnan och inte specifikt till de olika antigenerna som injicerats (t. ex. difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Haemophilus Influenza B). MMR-injektionerna gavs med levande försvagat virus och hade inget tillskott av aluminium under det fjärde vaccinationstillfället. MMR-injektionernas betydelse för utvecklingen av autism kan då vara för liten för att ge statistisk signifikans. Tyvärr kommer detta frikännande av MMR-vaccinerna också i folks medvetande att också frikänna alla barnvacciner, både de med och de utan aluminiumadjuvans. Detta var förmodligen en medveten strategi när man designade denna studie. Det har nämligen framkommit att det i den studien fanns klara intressekonflikter. En av 8 medförfattare i denna danska studie, Diana Schendel, var anställd av den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC, som bekostade hela studien. De övriga 7 var anställda av det Danska Epidemicentrat, som sedan år 2000 många gånger fått generösa bidrag från CDC. Som vi vet har CDC (och dr. Fauci) stora ekonomiska intressen i vaccinindustrin via sina patent.  

För den andra omfattande studien på 1. 224 .176 barn födda i Danmark mellan 1997 – 2018 [9], råder samma förhållande angående intressekonflikter, vilket framförs i många av de 17 negativa kommentarerna till artikeln på nätet. Flera ansåg dessutom att artikeln borde dras tillbaka. Den mest bärande kritiken var att den saknade en kontrollgrupp, samt att det hade begåtts svåra fel i uträkningarna av statistisk signifikans. När dessa fel rättats till framgick det tvärtemot att det fanns ett klart samband mellan autism och vaccination, men att detta inte ändrades och inte framgick av studiens slutsats, där man hållit fast vid den första felaktiga slutsatsen. Dr. Catherine Sarkistan från UCLA i Los Angeles tyckte att godkännande av artikeln för publicering var ett misslyckande för tidskriftens peer reviewing, som bidrar till misstro mot akademisk internmedicin och hon skrev: ”…jag vet att förtroendet för vårt område sjunkit kraftigt, och som internist och forskare upprör det mig djupt att se en så prestigefylld tidskrift som Annals of Internal Medicine orsaka mer nationell misstro genom att publicera denna lågkvalitativa artikel.”

Den missriktade forskningen på amyloid-β

Sju miljoner amerikaner lider för närvarande av Alzheimers sjukdom, vilket kostar 360 miljarder dollar per år i vårdkostnader. Dess verkliga kostnader i förlorade arbetsinkomster och lidande för patient och anhöriga är naturligtvis mycket högre. Under 2024 satsades 3,9 miljarder dollar på forskning om Alzheimers sjukdom och denna handlar idag huvudsakligen om att få fram en fungerande antikropp riktad mot amyloid-beta, som bildas vid Alzheimers sjukdom och som av det vetenskapliga sambundet idag anser vara orsaken till sjukdomen efter en banbrytande artikel 2006.

År 2022 avslöjades det emellertid att denna ”banbrytande” artikeln från 2006 som ”bevisade” att toxiska amyloidoligomerer orsakar Alzheimers sjukdom var baserad på fabricerade bilder. Denna bedrägliga forskning, publicerad i Nature, blev en av fältets mest citerade artiklar och ledde miljarder bort från verkliga lösningar. Den ansvariga forskaren behöll dock sin position fram till 2025, då RFK Jr. slutligen påpekade bedrägeriet under sina utfrågningar. Trots hundratals studier har 99,6% av amyloidforskningen inte lett fram till några hållbara lösningar. Nyligen godkända amyloidantikroppar mot amyloid-β-plack orsakar t. ex. svullnad eller blödning i hjärnan hos 25-41% av patienterna.

Amyloid inte orsaken – men en skyddsmekanism

Ett radikalt annorlunda perspektiv för att förklara närvaron av amyloidplack i hjärnan tillsammans med aluminium (se bilden ovan) är att amyloid inte är orsaken till Alzheimers sjukdom utan en skyddsmekanism, vilken teori framförs av dr. Dale Bredersen. Att avlägsna amyloid-β utan att ta itu med varför det bildades skulle då kunna liknas vid att riva bort sårskorpan utan att behandla såret. Man kan fråga säga om Big Pharmas beroende av amyloidhypotesen faktiskt är fråga om ren okunskap – eller om något annat motiv ligger bakom. Ett enda patenterbart läkemedel, som riktar sig mot amyloid-β, skulle nämligen kunna generera hundratals miljarder i intäkter. Därför finns ett starkt ekonomiskt incitament att finna lösningen på gåtan Alzheimers sjukdom i ett patenterbart läkemedel istället för i en opatenterbar och billig naturprodukt, som kiselsyra.

Naturlig avgiftning: kiselsyravatten

Det finns flera studier som beskriver hur man kan reducera aluminiumhalten i hjärnan genom att dricka kiselrikt vatten, vilket ökar utsöndringen av aluminium i urinen [10 -13]. Den sistnämnda av dessa studier [13] undersökte utsöndringen av aluminium i urin hos 15 patienter med MS, vilka patienter man vet har mycket höga halter av aluminium i hjärnan. Patienter fick dricka 1,5 liter vanligt dricksvatten under 12 dagar, varvid man varje dag med atomabsorptions-spektrometri mätte utsöndringen av aluminium i urinen, vilket fick utgöra medelvärdet för den basala nivån. Därefter fick patienterna varje dag under 12 dagar dricka 1,5 liter kiselrikt mineralvatten (koncentrationen = 35 ppm). Med intag av 1,5 liter kiselrikt vatten så utsöndrade dessa MS-patienter varje dag c:a 160% mera aluminium i urinen (p=0,000003). Eftersom vi vet att det kiselrika vatten passerar blod-hjärnbarriären kan man förmoda att det också skulle kunna ha effekt även på andra neurodegenerativa sjukdomar, som har hög halt aluminium i hjärnan (t. ex. Alzheimers och autism). Men här måste göras flera regelrätta studier på vilken effekt intagandet av kiselrikt vatten under längre tid kan ha på symptobilden hos sjukdomar som Alzheimers, MS och Autism, även om det låter lovande. För närvarande känner jag bara till anekdotiska fall.

Dennis Crouse, PhD.

Dennis Crouse, PhD, har under hela sitt liv varit yrkesverksam som kemist och forskare på Harvard University. När hans mor blev 85 år fick hon Alzheimers sjukdom, varför Dennis Crouse under fyra års intensiv litteratursökning försökte finna en bot för sin mor. Han fann lösningen i kiselrikt mineralvatten, som används på Fiji, och därför kallas Fijivatten. När han under flera månader givit detta till sin mor återkom hon till sitt vanliga jag och levde klar i huvudet ända tills hon blev 97 år. Fijivatten är dyrt varför Dennis Crouse har gjort en egen billigare variant, som dock är identisk med Fijivatten. Tyvärr går videon inte att bädda in men om man söker på YouTube med orden ”Silica Water – Silicade How to make it at home”, så kommer videon upp. I denna video visar Dennis Crouse hur man går tillväga. Man behöver köpa in natriumsilikat, natriumbisulfat och natriumbikarbonat (=”bakpulver”). Han använder också mikrovågsugn under minst 30 sekunder för att snabbt kunna lösa natriumsilikat (=kisel) i vamt vatten och en apparat för att filtrera bort det aluminium, som finns i kranvatten. Man skall här måste man vara noga med de exakta mängderna. Det finns mycket mera att säga om aluminium/kiselrikt vatten, vilket jag skall återkomma till i en kommande artikel.

av Sture Blomberg

Referenser:

[1] Exley C. and Clarkson E. Aluminium in human brain tissue from donors without neurodegenerative disease: A comparison with Alzheimer’s disease, multiple sclerosis and autism. Sci Rep. 2020 May 8;10(1):7770.]

[2] Ambreen Mirza et al. Aluminium in brain tissue in familial Alzheimer’s disease. J Trace Elem Med Biol 2017 Mar:40:30-36. Epub 2016 Dec 9.]

[3] Matthew Mold et al. Aluminium in Brain Tissue in Multiple Sclerosis. Int J Environ Res Public Health 2018 Aug 18;15(8):1777. ]

[4] Matthew Mold et al. Aluminium in brain tissue in autism J Trace Elem Med Biol. 2018 Mar:46:76-82.  Epub 2017 Nov 26.]

[5] L. Tomljenovic, C.A. Shaw, Do aluminum vaccine adjuvants contribute to the rising prevalence of autism? J. Inorg. Biochem. (2011), doi:10.1016/j.jinorgbio.2011.08.008]

[6] C. A. Shaw, M.S. Petrik Aluminum hydroxide injections lead to motor deficits and motor neuron degeneration J Inorg Biochem. 2009 Aug 20;103(11):1555.]

[7] Lucija Tomljenovic et al. Aluminum and Alzheimer’s Disease: After a Century of Controversy, Is there a Plausible Link? Journal of Alzheimer’s Disease 23 (2011) 567–598 (Review)]

[8] Madsen K. M. et al. A population-based study of measles, mumps, and rubella vaccination and autism N Engl J Med. 2002 Nov 7;347(19):1477-82.]

[9] Worm Andersson Niklas et al. Aluminum-Adsorbed Vaccines and Chronic Diseases in Childhood: A Nationwide Cohort Study. Annals of Internal Medicine 15 July 2025 ]

[10] Exley C. et al. Non-invasive therapy to reduce the body burden of aluminium in Alzheimer’s disease J Alzheimers Dis. 2006 Sep;10(1):17-24; discussion 29-31. Clinical Trial]

[11] Samantha Davenward et al. Silicon-rich mineral water as a non-invasive test of the ’aluminum hypothesis’ in Alzheimer’s disease J Alzheimers Dis . 2013;33(2):423-30. doi: 10.3233/JAD-2012-121231. Controlled Clinical Trial]

[12] James Beardmore et al. What is the mechanism of formation of hydroxyaluminosilicates? Scientific Reports 2016 Aug. Volume 6; articlenumber 30913 ]

[13] Jones K. Urinary Excretion of Aluminium and Silicon in Secondary Progressive Multiple Sclerosis EBioMedicine 2017; Dec:26:60-67. Epub 2017 Nov 1.PMID: 29128442]