Vad är Federal Reserve och hur fungerar den ?
När man i TV, radio och tidningar talar om Federal Reserve som den ”amerikanska centralbanken”, ges alltid intrycket att denna är underställd den amerikanska regeringen och kongressen, som ett medel att styra den amerikanska ekonomin. Väldigt få människor känner till att denna bank inte alls ägs eller ens kontrolleras av den amerikanska regeringen eller kongressen utan är privatägd av en bankkartell bestående av de 4-5 största bankerna i USA – och att privatpersoner bakom dessa banker genom allehanda ljusskygga manipulationer av den amerikanska kongressen lurade till sig monopol på att trycka upp papperspengar ’från tomma intet’ 1913.
Antag att den amerikanska regeringen behöver pengar till ett krig eller några större reformer. Att höja skatterna skulle inte täcka kostnaderna och skulle dessutom skapa omfattande protester från skattebetalarna. Istället ger den amerikanska regeringen ut statsobligationer till hög ränta, vilka bjuds ut på den öppna marknaden men ofta köps upp av Federal Reserve för nytryckta dollarsedlar. Den amerikanska regeringen (=skattebetalarna) blir nu skyldig att vid förfallodagen (10-20 år senare) lösa tillbaka dessa obligationer för den angivna summan. Ofta gör de inte detta utan löser in denna genom att ge ut en ny statsobligation på en högre summa. På så sätt har den amerikanska statsskulden ökat till astronomiska siffror – idag 17-18,000 miljarder dollar. Och vem är den amerikanska befolkningen skyldig dessa pengar? Det fåtal personer som äger denna centralbank – som inte gjort någonting annat än tryckt på en knapp. [Mer om detta nedan].
När dessa pengar kommer ut på den öppna marknaden sänks värdet på alla de besparingar som gjorts av enkla medborgare. Låt säga att du har hundra kronor och för detta kan köpa hundra skivor bröd, som kostar en krona styck. Men om det trycks upp dubbelt så mycket papperspengar, så kommer samma antal skivor bröd nu att kosta 2 kronor styck. Denna förändring i pris och vad du kan köpa för dina sparade pengar är detsamma som om någon stulit 50 kronor av dig. Att trycka upp papperspengar från tomma intet, som skapar inflation, blir således en slags mycket välplanerad gigantisk skatt eller stöld som folk varken uppfattar som en skatt eller en stöld.
Människorna bakom dessa penningmanipulationer kan nu med sina gigantiska tillgångar – som åstadkommits med en knapptryckning – köpa upp praktiskt taget allting. Vilket de också gjort. Tidningar, bokförlag, TV- och radiokanaler, fastigheter, fabriker. Genom detta bedrägliga förfarande sker en kontinuerlig överföring av egendom från de som producerar – till dem som bara trycker på en knapp. Man tror knappt att detta är sant – och jag fick nästan en chock när jag förstod det.
Industrikapitalet nödvändigt för utvecklingen av välstånd
Man måste skilja på industrikapital och bankkapital. Entreprenören och industriföretagaren är en absolut nödvändig faktor för att utveckla vårt samhälles välstånd. Kapitalisten investerar i lokaler och maskiner och köper sedan arbetskraft på arbetsmarknaden. Vid försäljningen av den färdiga varan så får han tillbaka mera pengar än han lagt ut (=profit) och efter avdrag för nyinvesteringar återstår en vinst. Denna profit och vinst är absolut nödvändig för att han överhuvudtaget skall fundera över att anstränga sig. Bankkapitalet däremot bygger på bedrägeri till 95-99 %.
Bankkapitalet bygger på bedrägeri
Detta bedrägeri började för många hundra år sedan med guldsmeder som mot en avgift förband sig att i sina guldvalv förvara och beskydda folks silver- och guldpenningar. Fördelen med guld och silver som bytesmedel (=pengar) i förhållande till andra metaller, som t. ex. järn, koppar, tenn eller begärliga bytesvaror som t.ex. majs, vete, kor och får är guldets och silvrets höga värde i liten volym och vikt, dvs. man kan lätt transportera det och få mycket andra bytesvaror för liten mängd. Nackdelen är stöldbegärligheten. Därav behovet att lagra de mängder man inte omedelbart hade behov av på ett inbrottssäkert sätt. Som försäkran lämnade guldsmederna ut ett papper (= ett kvitto) att han hade emottagit guldet och silvret och som förband honom att på begäran omedelbart lämna tillbaka det guld- och silver som deponerats.
”Fraktionerade” pengar
Men nu börjar bedrägeriet. Bakom ryggen på ägaren till guld- och silverpengarna började guldsmederna nu låna ut dessa pengar under sken av att dessa var deras egna. Den nya lånaren kunde dock låta guld- och silverpengarna ligga kvar i valvet och också han bara få ett skriftligt bevis på sitt lån, som sedan kunde användas som köpmedel. På så sätt kunde guldsmeden låta skriva ut eller trycka upp flera ”kvitton” och låna ut samma guld- och silverpengar till många,, som inte hade en aning om att pengarna var utlånade flera gånger om. Detta, att i bankvalvet bara ha täckning för en liten del (=liten fraktion) av sedlar kallas ”fraktionerade pengar”. Så gör vi också öppet idag, där man i vissa banker inte har mer än någon procents täckning. Att var generös med utlåning av papperspengar skapar en kontinuerlig värdeförsämring för spararna, eftersom det ger inflation (=stöld) men ger bankerna enormt stora vinster.
Räntor på 22-43% vanligt på medeltiden
Under tidigare århundraden var det vanligt med räntor på mellan 22-43 % [Roth, C. (1978). A History of the Jews in England. 3rd edition. Oxford: The Clarendon Press] och ibland ända upp till 65% [Chazan, R. (1973). Medieval Jewry in Northern France: A Political and Social History. Baltimore: The John Hopkins University Press.]. Ta nu fram er miniräknare: En 65-procentig ränta på ränta ger inom 10 år till en 150-faldig ökning av skulden. Om lånaren inte kunde återbetala detta lån inom överenskommen tid blev han bara inom några få år ruinerad och fick gå från gård och hem, vilket förklarar hatet mot dessa ”ockrare”. Vad som upprörde var inte bara den astronomiska räntesatsen utan att ockraren förtjänade ränta på andras pengar. Utlånarna (av andras pengar) blev förstås på motsatt sätt stormrika på kort tid.
Akuta betalningskriser ledde till upplopp
Genom systemet med ”fraktionerade pengar” cirkulerade mängder av pappersbevis (=betalningsmedel) som det inte fanns täckning för i bankvalvet, vilket ibland under akuta betalningskriser ledde till upplopp och förföljelse av bedragarna.
Dessa spänningar kunde vara smärtsamma inte bara för dem som förlorat sina pengar utan också för de bedrägliga bankirerna, som ibland förföljdes för sina svindlerier. Man ville naturligtvis inte sluta med det lönsamma geschäftet att till extremt höga räntor låna ut 90 % av andras guld och silver utan slog sig samman för att hjälpa varandra i det fall det blev tjurrusning efter mynt vid någon bank. Detta har efterhand utvecklats till privata ’centralbanker’ som alltid har staten, dvs. skattebetalarna, som garant och låntagare till de nytryckta pengar som först som lån via ’centralbanken’ och sedan som gåva via regeringens lån skall skjutas till de olika bankerna vid olika räddningsaktioner (=”bail outs”).
Räddningen går alltid ut på att rädda bankägarnas fortsatta ränteinkomster på skattebetalarnas bekostnad, vilket sker genom skuldsättningen av staten och den samtidiga fortgående försämringen av penningvärdet (=inflation). Hundratals sådana räddningsaktioner har under de senaste århundradena ägt rum och ’bail outs’ är inte något som tillkommit sedan 2008 utan är ett normalbeteende. Ur bedragarnas synpunkt är detta mycket fördelaktigt – mycket fördelaktigare än ”fraktionerade pengar”. Ingen förstår varför pengarna blir mindre värda och samtidigt måste människorna skuldsätta sig alltmer och äger allt mindre, medan bankägarna äger alltmer. En idealisk situation för bankkapitalet: Ingen har förstått någonting.
Bank of England satte exemplet
1694 bildades den första ’centralbanken’. Efter 50 års krig emot Frankrike och flera inbördeskrig var Kung William III av England utblottad 1693. Hur skulle han få pengar till nya krig? Många tidigare kungar hade inte återbetalat tidigare skulder till bankirerna och villigheten att låna ut var låg. Då kom bankirerna på en genial plan. De kunde låna ut pengar till kungens nya krig om de fick en licens och monopol på att trycka upp sedlar. Dessa skulle bara till en liten del backas upp av guldmynt, men det behövde ju ingen känna till. Så bildades The Bank of England, världens första privata centralbank i vilken Kung William III och flera parlamentsledamöter genast blev aktieägare.
Här har vi den första skenmanövern som alla banker därefter tagit efter. Bank of England (1694) låtsades att de lånade ut pengar som de ägde medan de i själva verket tryckte upp papperspengar utan täckning.
Men de fick flera fördelar än 8% ränta från regeringen – de fick också räkna statsobligationerna som reserver och kunde därför trycka upp ännu mera papperspengar att låna ut till andra banker. Dessa statsobligationer – reserver – blir nu likställda med guld av samma värde. Nu kan de låna ut de nytryckta sedlarna också till andra banker mot ränta.
Inom 2 år hade priserna mera än dubblats. Folk förlorade förtroendet för valutan som följdes av en ”bankrun” – ”surprise, surprise”, då det fanns inte tillräckligt med guldmynt att betala med. Men komplotten var ett partnership – banken fick inte gå i konkurs. 1696 utformades en lag som undantog Bank av England från att ersätta papperspengarna med guld. Detta satte exemplet för alla efterföljande centralbanker – dessa skulle skyddas av regeringen. Dessa nytryckta pengar, som inte backas upp av något guld- eller silver, utan endast av regeringens lag (=’legal tender’ laws) måste mottagas som betalning kallas ”Fiat-pengar”.
Inkomstbeskattning onödig
Det har till och med debatterats om man inte skulle sluta helt med att beskatta folk eftersom ”Fiat-pengarna” ger så oerhört mycket mera som dold beskattning via inflationen. Men några har avrått eftersom folk då skulle börja undra över varifrån pengarna till krigsäventyr och andra tunga utgifter kom – om de inte kom ifrån skatteintäkter (som ger en ytterst liten del). Man är alltså rädd för att folk skulle förstå de verkliga sammanhangen – varför det blir inflation, varför vissa människor och grupper kan köpa upp och äga allting och varför den amerikanska staten blivit så skuldsatt. Dessutom skulle man då avhända sig möjligheten till repression av för dem misshagliga människor (t.ex. Tea Party-rörelsen) via den amerikanska skattemyndigheten IRS.
Privata ’centralbanker’ ger oöverkomlig skuldsättning
Bedrägeriet görs möjligt genom att ’centralbankerna’ är privatägda. Om ’Fiat’-pengarna inte tryckts upp av privata bankirer skulle inte den amerikanska staten ha en statsskuld på 17 triljoner dollar till dessa privatbanker (≈130.000 miljarder kronor). 25 % av denna skuld (≈30.000 miljarder kronor) utgörs av en skuld till utlandet men resten huvudsakligen till Federal Reserve, som är en kartell på de 5 största amerikanska bankerna.
Man kan ju fråga sig vad ett fåtal stora bankaktieägare skall göra med så mycket pengar – man kan ju inte äta mer än en pepparstek och dricka mer än en flaska vin per dag. Men, som påpekats av Shakespeare, ”ha-begäret bara är ett element i makt-begäret”. De här människornas maktbegär är oändligt och man skall inte låta sig förledas av att de hela tiden är måna om att verka utan att synas utan nöjer sig med ”leading from behind”. De har en agenda och en maktambition – och det har de haft hela tiden.
’Ha-begäret’ bara ett element i ’makt-begäret’
Nå, vad kan man nu åstadkomma med 100.000 miljarder kronor? Hur många människor kan man lura och hur många politiker och journalister kan man muta med en sådan summa? Ganska många skulle jag vilja säga, och det förklarar nog en del av den utveckling vi ser i världen idag. Det har t.ex. framkommit att Lenins och bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda Kerenskij-regeringen i oktober 1917 bekostades med 20 miljoner dollar av den judiske New York-bankiren Jakob Schiff. Det var enormt mycket pengar på den tiden, sannolikt mer än 3-4 miljarder dollar i dagens värde. Vem har råd att ge bort 3-4 miljarder dollar ? Endast den för vilken det inte utgör någon ansträngning att skaffa fram dessa papperspengar. Jag är ganska övertygad om att Lenins och bolsjevikernas omfattande förtryck av den ryska befolkningen (och motsvarande i alla kommunistiska länder) aldrig hade kommit till stånd om inte bolsjevikernas vapenköp, mutor till motståndarsoldater etc., etc. bekostats av denne bankir, som blivit stormrik på ”fraktionerade pengar”. [Man kan också tillägga vilket framkommit Jakob Schiffs sons memoarer och i historikern Suttons böcker att Lenin efter revolutionen sände över 600 miljoner rubel i guld till Jakob Schiff som betalning av skulden.]
Hur man blir stormrik på ’fraktionerade’ pengar
Och så här blir man stormrik på ”fraktionerade pengar”: Antag att en lokal bank lånar en miljon dollar från en centralbank. Eftersom banken inte är lagligen ålagd att behålla en större reserv i sina valv är 10 % av det utlånade kapitalet innebär detta att man kan behålla en miljon dollar i sitt bankvalv och samtidigt låna ut 9 miljoner dollar på pappret till olika låntagare. T.o.m med en mycket låg ränta på 5% innebär detta att banken redan inom två år kan få ränteinkomster på nästan hela det lånade beloppet (≈920.000 dollar), samtidigt som man har det lånade beloppet orört kvar i valvet. Det är detta som är förklaringen till att bankerna är så måna om att låna ut pengar till kreti och pleti utan någon annan säkerhet än statens räddningsaktioner (”bail outs”). Själva betalar de bara en ränta till centralbanken på 3-4 % (≈60-80.000 dollar på två år), men kan själva erhålla en ränteinkomst netto på 840.000 – 860.000 dollar inom samma tidsrymd. Centralbanken går det naturligtvis ingen nöd på, trots den låga ränteinkomsten. Den trycker ju upp pengar från ingenting. Det rör sig alltså om gigantiska vinster för att göra väldigt lite och förklarar varför bankkapitalet äger och kontrollerar alltmer.
Bankreserverna kan närma sig noll %.
Föreställ er nu att en bank inte behöll 10% av de utlånade pengarna i sitt bankvalv utan endast hälften så mycket (=5 %) vara kvar i bankvalvet. Då blev de 1 miljonerna som lånats av centralbanken (och som stannade i bankvalvet) till 19 ytterligare miljoner som kunde lånas ut på marknaden och nettovinsten efter 2 år mer än dubbelt så stor (>1.800.000 dollar). I själva verket föll många banker för detta trick på grund av sin egen girighet och kunde t.o.m. låta den 10% lagligt bestämda reserven i bankvalvet bli endast en liten fraktion av detta (Noll är den teoretisk gränsen och då närmar man sig ’Fiat’-pengar från Federal Reserve).
De girigaste bankirerna vinner
Följaktligen blev de girigaste bankerna snabbt mycket rikare än andra och fick efterföljare. Det är bara att bestämma sig: Om man olagligen låter bankreserven stanna vid 5% istället för 10% så kan man bli dubbelt så rik och på den från centralbanken lånade summan redan inom ett år skrapa ihop samma summa i ränteinkomster. Om man låter bankreserven stanna vid endast 2,5 % kan man fyrdubbla sin vinst osv. Det är denna hemlighet – ”fraktionerade” pengar – som ligger bakom bankernas snabba återhämtning efter krisen 2008. Vanliga människor har ju så svårt att förstå att man kan bli så rik på endast någon procents ränteskillnad mellan in- och utlåningsränta. Och bankerna döljer detta genom att ta ut avgifter på allting.
Allting är mycket respektabelt
Allting är mycket högtidligt och respektabelt, fina kontor, marmorgolv, fina kostymer. Men redan Martin Luther genomskådade detta då han skrev: ”Små tjuvar sitter i kedjor och stock, stora tjuvar prålar i guld och silke.” .
Av Sture Blomberg
* Denna artikel skrevs av mig någon gång 2016-2017 och publicerades då på sajten ”EveryKindaPeople.blogspot.com” under min signatur /SB. Denna sajt stängdes ner av Google för några år sedan på grund av en artikel på denna sajt som misshagade Google. Vad som förändrats under mellantiden är att den amerikanska statsskulden ökat från 17.000 till 39.000 miljarder dollar. För övrigt gäller samma resonemang.