Federal Reserve bildas
När Federal Reserve Act röstades igenom i kongressen den 22 december 1913 kunde den New York-ska finanseliten på Wall Street dra en lättnadens suck. Tidpunkten var väl vald – alldeles strax före det långa uppehållet för julfirandet, vilket garanterade minimala diskussioner i kongressen. Ur maktelitens synpunkt fanns det flera viktiga skäl att skyndsamt bilda en ny amerikansk centralbank och man ville inte riskera några motsägelser: Ett av dessa skäl var att 74 % av bankerna 1913 utgjordes av lokala banker helt utanför Wall Streets kontroll men som förfogade över 57% av spararnas pengar. Under åren 1900-1910 var likaså 70% av industrikapitalet helt oberoende av lånat bankkapital och man ny-investerade med eget kapital. Wall Street ville helt enkelt ha den fullständiga kontrollen över USAs finanser och önskade utforma systemet så som det med framgång utformats i bl. a. de engelska och tyska centralbankerna.
Superhemligt möte med olagligt syfte
Under en vecka i November 1910 hölls så ett extremt hemligt möte på ön ”Jekyll Island”, som ägdes av den störste industri- och bankmagnaten i USA vid denna tid, J. P. Morgan. Den ordinarie tjänstepersonalen hade fått ledigt för veckan och man hade anlitat tillfälligt anställda servitörer, som inte kände någon. Deltagarna hade officiellt kommit för att jaga fågel och var inte tillåtna att använda efternamn utan endast förnamn, som dessutom var fingerade. Genom olika senare memoarer av deltagarna har man dock kunnat kartlägga händelseförloppet. Sammanlagt var de sex. Fyra av deltagare representerade 3 olika ekonomiska maktcentra i världen och två representerade amerikanska intressen, åtminstone officiellt.
De sex var:
1. Frank A. Vanderlip, president i den mäktigaste banken vid denna tid, ”National City Bank of New York”. Han representerade William Rockefeller och den internationella investeringsbanken Kuhn, Loeb & Company (där Jakob Schiff var delägare).
2. Henry P. Davidson, senior partner i J.P. Morgan Company
3. Benjamin Strong, CEO J.P. Morgan’s Bankers Trust Company.
4. Paul M. Warburg, en judisk bankir från Tyskland, partner i Kuhn, Loeb & Company och representant för den judiska bankdynastin Rothschild i England och Frankrike och broder till Max Warburg som var CEO i Warburgs bankkonsortium i Tyskland och Holland.
5. Nelson W. Aldrich, republikansk pådrivare i senaten, ordförande i den nationella valutakommissionen, knuten till J.P. Morgan och styvfar till John D. Rockefeller Jr.
6. Abraham Piatt Andrew, biträdande finansminister i USA.
J.P. Morgans roll är lite oklar. Morgan var född i USA men växte upp i London och tillbringade större delen av sitt liv där i nära vänskap med den konkurrerande judiske bankiren Rothschild, som dominerade Bank of England. Många frågar sig idag om den store J.P. Morgan helt enkelt var en hemlig agent för huset Rothschild. När J.P. Morgan, Sr, dog 1913 så ägde han nämligen bara en struntsumma – 68 miljoner dollar – och hans son J.P Morgan, Jr. endast 16 miljoner dollar vid sin död 1943. Samtidigt hade stora summor överförts från J.P. Morgans till Rothschilds konton. Kanske var J.P. Morgan som ”natural born American Citizen” en idealisk hemlig agent för Rothschild.
Sprängstoff
Det som förhandlades var verkligen sprängstoff som inte tålde några utomståendes öron. Jekyll Island-planen gick i stort sett ut på följande:
1. Förhindra att små konkurrerande banker får ökat inflytande och försäkra sig om att kontrollen över nationens finansiella resurser blir kvar hos dem, som nu har makten;
2. Att göra penning-tillgången mera ”tänjbar” för att motverka tendensen till privat kapitalbildning och att återerövra den industriella lånemarknaden;
3. att samla alla små reserver från alla nationens banker i en stor reserv så att åtminstone några av dem kan skydda sig mot valutadränering och bankpanik;
4. Omfördela de oundvikliga förlusterna från bankägarna till skattebetalarna;
5. Övertyga kongressen om att åtgärderna tvärtom är till för att ’skydda allmänheten’.
Paul Warburgs tog kommandot
Enligt den tysk-judiske bankiren Paul Warburg, som tog kommandot i förhandlingarna, rörde det sig mest om tekniska frågor, lätta att lösa. De två första målen för överenskommelsen om en bankkartell kunde man lätt åstadkomma genom att utarbeta ett adekvat men svårförståeligt tekniskt bankspråk omarbetad till juridisk lagtext. Ingen skulle begripa någonting. De tredje och fjärde målen kunde åstadkommas genom att i lagstiftningen inbegripa en slutgiltig långivare, en äkta centralbank med rätten att trycka upp en obegränsad mängd sedlar från ingenting (=fiatpengar). Det femte målet var däremot betydligt svårare att genomföra. För att övertyga kongressen och allmänheten om att bankkartellen på något sätt var till för att skydda allmänheten så lade strategerna på Jekyll Island fram följande handlingsplan:
1. kalla det absolut inte en kartell (vilket det var i allra högsta grad) och inte ens en centralbank (vilket det naturligtvis också var). Den amerikanska befolkningen skulle aldrig ha accepterat Federal-Reserve om de vetat att det var en kartell eller centralbank, som de hade flera tidigare dåliga erfarenheter av.
2. det gällde istället att få det att se ut som ett regeringsorgan (vilket det inte var).
3. etablera 12 regionala grenar för att skapa intryck av decentralisering och inte dominans av Wall Street banker (vilket det blev).
4. börja med en konservativ struktur som innefattar många sunda bankprinciper med vetskap om att bestämmelserna i tysthet kan förändras eller helt kan tas bort under de efterföljande åren. (Det kan nämnas att man sedan kongressens godkännande 1913 genomfört 195 ändringar i bestämmelserna).
5. utnyttja den ilska som skapats av alldeles färska panikrusningar till banken och bankfiaskon för att skapa ett folkligt krav på valutareformer.
6. erbjud sedan Jekyll Island planen som om den vore ett svar på detta folkliga krav.
7. Anställ och begagna universitetsprofessorer för att ge planen ett sken av akademiskt godkännande.
8. Bankirerna på Wall Street måste häftigt tala ut emot planen i skrift och tal för att övertyga folk om att de absolut inte vill ha denna plan och med näbbar och klor slåss emot den.
Av Sture Blomberg
* Denna artikel skrevs av mig någon gång 2016-2017 och publicerades då på sajten ”EveryKindaPeople.blogspot.com” under min signatur /SB. Denna sajt stängdes ner av Google för några år sedan på grund av en artikel på denna sajt som misshagade Google. Vad som förändrats under mellantiden är att den amerikanska statsskulden ökat från 17.000 till 39.000 miljarder dollar. För övrigt gäller samma resonemang.