Professor Joyce Hawkes var chef på ett stort biokemi-laboratorium i Seattle, USA. En gång under städning i hemmet råkade hon få en tung tavla i huvudet. Hon vaknade i en stor blodpöl av levrat blod och måste enligt egen uppskattning varit medvetslös under en till två timmar. Under denna period upplevde hon något som brukar beskrivas som en ”Nära Döden Upplevelse”, med själslig förflyttning till en annan värld, en oändligt vacker och behaglig upplevelse, och en värld som hon inte ville lämna. Hon möttes där av och kommunicerade med sin sedan tidigare döda mor och mormor och en för henne okänd ”ljusgestalt”. Plötsligt var hon ändå tillbaka i sig själv igen. Upplevelsen gjorde ett mycket djupt intryck på henne, det var ingen dröm eller hallucination, utan upplevelsen var verklig. Livet på labbet och vetenskapen hade varit hela hennes liv och hon älskade det. Men denna upplevelse förändrade allt.
Hon hade aldrig hört talas om ”Nära Döden Upplevelser” och skulle aldrig ha trott på dem även om hon hade. Att det skulle röra sig om ”syrgasbrist” i hjärnan, som är en väldigt vanlig bortförklaring hos medelmåttiga vetenskapsmän, som inte själva varit med om fenomenet, hade hon svårt att köpa. Till detta var upplevelserna alldeles för klara och tydliga. Hon började söka en mera övertygande förklaring, läste och läste och reste till många olika länder.
Ytterligare en omständighet var märklig. Hon kunde nu åstadkomma ”healing” av andra människors olika krämpor bara genom att vidröra dem. På en av sina resor till Bali råkade hon på en kvinnlig schaman, som under trans på ett helt oförklarligt sätt kunde beskriva fenomen i människokroppens olika celler som hon omöjligen kunde ha känt till. De kom att samarbeta under många år. Efter alla dessa nya impulser var Joyce nu inte längre nöjd med sitt vetenskapliga arbete på labbet, ville utvecklas i en annan riktning och lämnade 7 år senare detta lab.
I hennes nya vetenskapliga laboratorium registrerar man hjärnvågornas förändring under healing processen med hjälp av 125 EEG-elektroder på huvudet. Med både den som får och den som ger healing uppkopplade till datorskärmar visas i realtid på skärmarna hur deras samtidiga hjärnvågor förändras av healing. Det spelar ingen roll för resultatet om givare och mottagare befinner sig i samma rum eller på olika sidor av jordklotet.
Det finns 5 olika typer av hjärnvågor, gamma-, beta-, alfa- theta- och deltavågor (uppifrån och ner på skärmen). De intressanta vågorna i detta fall är de nedersta på skärmen, deltavågorna, som man återfinner vid djup sömn, hos avancerade meditatörer och då man ger healing. Ibland kan dessa vågor i samband med healing bli 10 gånger så stora som andra hjärnvågor. Dator-röntgenbilder tagna under ”healing” visar likaså enormt kraftiga aktivitetsökningar av vissa hjärnområden i motsats till då man bara ”tänker”. Så någonting exceptionellt händer verkligen.
När man ger ”distans-healing” (*) med mottagaren 150 mil bort (Seattle – Santa Cruz) eller 1200 mil bort (Seattle – Indien) får man hos mottagaren inte en aktivitetsökning av deltavågorna (som hos givaren) utan en 275% aktivitetsökning av alfa-vågorna. Alfavågor är ofta ett uttryck för lugn och välbefinnande. Mottagaren i Indien beskrev att hon under dessa 10 minuters distans-healing kände ett enormt välbefinnande vilket hon inte känt under hela sitt senaste mycket stressfyllda år.
Mikroskopet och teleskopet har lärt oss mycket. Men vi behöver nu ta ett ytterligare steg och göra vetenskap även av det andliga. Hur påverkar vi andra människor med våra tankar, medkänsla och medlidande och övriga omsorger ? Detta går nu att mäta.
Vad vi däremot inte vet är hur detta och till vilka detta förmedlas, till alla eller bara den man tänker på? Är det en elektromagnetisk vågrörelse eller en andlig energi som förmedlas? Blir effekten större om flera skickar samma tankar – som ett slags resonansfenomen? Hur förhåller sig detta fenomen till ”bön” för att någon skall tillfriskna. Ja, frågorna är många och spännande.
Som slutord kan nämnas att professor Joyce Hawkes inte på något sätt är ensam om denna typ av forskning utan denna görs på många olika ställen. Hon nämner särskilt Richard Davidsons laboratorium i Wisconsin.
[(*) ”Distanshealing”: Givaren sitter med händerna på knäna med handflatorna uppåt och föreställer sig i fantasin hur han/hon ger ”healing” med handpåläggning på mottagarens kropp på samma sätt som han/hon skulle gjort om mottagaren befunnit sig i rummet under hans/hennes händer]