Evolutionsteorin förfäktar att däggdjuren (inklusive människan) utvecklats via fiskar, amfibier (t.ex. grodor) och kräldjur. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för detta i form av fossiler eller genetiska samband. Det är också svårt att förstå hur dessa övergångar skulle ha kunnat komma till stånd eftersom det föreligger avgrundsdjup mellan de olika klasserna fisk – amfibie – kräldjur – däggdjur. Författaren Arthur Koestler, som ägnat mycket kraft och tid åt detta hävdar till och med att dessa övergångar omöjligen kan ha skett så som evolutionsteorin föreskriver. Döm själva !
Arthur Koestler:
”Som avslutning på detta avsnitt kommer här ett mindre dramatiskt exempel på evolutionär framryckning – det skenbart blygsamma steg som utgjordes av amfibieäggets omvandling till kräldjursägg. Jag har beskrivit denna process i The Ghost in the Machine och återger den igen, eftersom det darwinistiska schemats förklaring till denna händelse inte bara är högst osannolik utan logiskt omöjlig.
Ryggradsdjurens erövring av torra land började med att kräldjuren utvecklades ur någon primitiv amfibieform. Amfibierna förökade sig i vattnet och deras ungar var vattendjur. Det avgörande nya med kräldjuren var att de till skillnad från amfibierna lade sina ägg på torra land. De var inte längre beroende av vattnet utan hade frihet att röra sig över kontinenterna. Men det ofödda kräldjuret inuti ägget behövde fortfarande vatten omkring sig: om det inte fick vatten skulle det torka ut på ett tidigt stadium. Det behövde också en mängd föda: amfibier kläcks som larver som klarar sig själva, medan kräldjur kläcks först när de är fullt utvecklade. Så kräldjursägget måste utrustas med en stor mängd äggula till föda och äggvita till vätska. Varken äggulan eller äggvitan skulle i sig själva ha något selektivt värde. Dessutom behövde äggvitan omslutas av ett kärl, annars skulle fuktigheten ha avdunstat. Så det måste ingå ett hårt skal av läder- eller kalkartat material i det evolutionära paketavtalet. Men historien är inte slut med det. På grund av skalet kunde kräldjursfostret inte bli kvitt sina avfallsprodukter. Det mjukskaliga amfibiefostret hade hela dammen som toalett – kräldjursfostret måste utrustas med ett slags blåsa. Den kallas allantois och är i vissa avseenden föregångare till däggdjurens moderkaka. Men när detta problem var löst återstod att fostret fortfarande var inspärrat i sitt hårda skal – det behövdes ett verktyg för att ta sig ut. Vissa fisk- och amfibiefoster, vars ägg är omgivna av en geléartad hinna, har körtlar på nosen: när tiden är mogen utsöndrar dessa ett kemiskt ämne som upplöser hinnan. Men foster som är omgivna av ett hårt skal behöver ett mekaniskt verktyg: därför har ormar och ödlor en tand omvandlad till en slags konservöppnare, medan fåglar har en äggtand – en hård utväxt nära spetsen av näbben, som tjänar samma syfte och senare fälls av det vuxna djuret.
Nu måste enligt det darwinistiska schemat alla dessa förändringar ha skett gradvis, med varje steg orsakat av en slumpmutation. Men det är uppenbart att varje steg, hur litet det än var, krävde samtidiga oberoende förändringar som berörde alla de faktorer som var inblandade. Sålunda kunde äggvitans vätskeförråd inte hållas inom ägget utan det hårda skalet. Men skalet skulle vara oanvändbart och i själva verket dödande utan allantois och konservöppnaren. Var och en av dessa förändringar skulle, om den inträffat isolerad, varit skadlig och den drabbade organismen skulle ha gallrats bort av det naturliga urvalet (eller snarare, som ovan föreslagits, av ”naturlig eliminering”). Man kan inte ta en isolerad mutation A och bevara den i ett oberäkneligt antal generationer tills mutation B inträffar i samma ätt, och så vidare till C och D. varje enstaka mutation skulle strykas bort från griffeltavlan innan den kunde kombineras med alla de andra. De är alla beroende av varandra inom organismen – som en funktionell helhet och inte en mosaik. Läran att sammanträffandet av alla erforderliga förändringar berodde på en rad tillfälligheter är en förolämpning inte bara mot sunda förnuftet utan också mot de grundläggande principerna för vetenskaplig förklaring.”
(Ur Janus, sid. 170-171)