Andra märkliga möten och händelser

1. Berättelsen om Mona

Detta, som jag nu kommer att beskriva, hände i slutet av 1984, när jag gick min 3 månaders randutbildning i kardiologi, som en del i min specialistutbildning till intensivvårds- och narkosläkare. Patienten var en rödhårig 50-årig kvinna med mjölkvit hud och mycket fräknar. Jag nämner detta eftersom detta sannolikt hade stor betydelse för själva händelseförloppet, men det anade man inte då. Patienten hade diabetes sedan många år och tog dagliga injektioner av svininsulin. Hon ansåg sig för övrigt vara helt frisk om man räknar bort hennes diabetes och hon motionerade regelbundet med löpningar i skogen flera gånger i veckan. Humant insulin hade alldeles nyligen syntetiserats och ansågs vara mycket bättre än svininsulin och i stort sett biverkningsfritt. Det trodde man i alla fall. Hon hade av denna orsak alldeles nyligen bytt från svininsulin till humant insulin. Nu kom hon emellertid in till akutmottagningen i ett tillstånd av uttalad fysisk svaghet samt hjärtklappning med mycket hög hjärtfrekvens. Hon orkade ingenting. Samma dag, som hon hade lagts in på hjärtintensiven, träffade jag som hennes behandlande doktor henne och hennes man.

Patienten hade nyss tagits in på sjukhuset och lagts på ett rum på HIA då hon plötsligt fick ett snabbt hjärtkammar-flimmer. Sådana är livsfarliga då flimret gör att hjärtat bara står och flimrar utan att hjärtmuskeln sammandrar sig på ett samordnat sätt vilket gör att det egentligen inte pumpar ut någon större mängd blod. Därför likställes detta flimmer med och kallas därför ofta för ”hjärtstillestånd”. Kammarflimmer leder till döden om de inte behandlas snabbt med en elektrisk stöt, vilken åstadkommer att sammandragningarna i hjärtmuskelfibrerna blir samordnade och kan pumpa ut blod igen. I detta fall blev patienten snabbt medvetslös. Men hjärtavdelningen, som är beredd på sådant här, larmades omedelbart automatiskt och återställde hjärtrytmen inom bara någon minut med en elektriskt stöt över hjärtat. 

Patienten var väldigt svag. Hon talade med låg viskande röst och allt tydde på att hjärtat sviktade. Vi planerade att så fort som möjligt få till stånd en ultraljudsundersökning av hjärtat för att få en uppfattning om dess pumpkraft och hur man i så fall skulle kunna åtgärda detta. Jag förklarade detta ingående för patienten och för maken, som var biologilärare. Patienten måste då omedelbart transporteras till det klinisk-fysiologiska laboratoriet på sjukhuset, där man vid denna tid utförde sådana ultraljudsundersökningar. Maken blev mycket upprörd och ställde sig i vägen för sängtransporten. Han var biologilärare och ansåg att hennes dåliga tillstånd berodde på det nya human insulinet eftersom hennes fysiska tillstånd hade förändrats så drastiskt just i samband med bytet till humaninsulin. Enligt honom var det inte alls något fel på hennes hjärta och därför var en sådan ultraljudsundersökning onödig. Jag var då tvungen, faktiskt enda gången i mitt yrkesliv, att bryskt tala honom till rätta och att han utifrån sina biologikunskaper inte fick lov att styra vilka åtgärder vi som doktorer valt att vidta. Om han fortsatte att obstruera vårt arbete så utsatte han sin maka för kanske ödesdigra risker, menade jag. Han måste upphöra med detta och förlita sig på oss. Patienten, som är knappt vid medvetande, ber då och förmanar i viskande ton med mycket svag röst sin make att inte lägga sig i diagnostik och behandling utan överlåta detta till oss.  

Patienten genomgick strax därefter en ultraljudsundersökning av hjärtat vilken bestyrkte våra misstankar om att hjärtats pumpkraft var mycket låg. Ultraljudsmätningarna visade en utpumpningsförmåga (ejektionsfraktion, EF) på endast 15%. Detta innebär att endast 15% pumpades ut medan 85% blev kvar i hjärtat efter varje sammandragning. Normalt är det precis tvärtom, 85% pumpas ut medan 15% blir kvar. En EF på 12-15% anses vara gränsen för överlevnad, så patienten befann sig på marginalen.

För att utreda vad som var orsaken till tillståndet tog man vävnadsprover från hjärtmuskeln. Man fann en mycket kraftig inflammation i hjärtmuskeln, sannolikt på basen av en allergisk reaktion eftersom det fanns rikligt med eosinofila celler i hjärtmuskeln (vissa vita blodkroppar färgas rödlila av ett visst ämne). Sådana uppträder bara vid allergi eller i samband med parasitsjukdomar. Överläkarna kliade sig i huvudet och hade svårt att ta in att den dåliga pumpkraften faktiskt berodde på en allergisk reaktion på humant insulin, trots att det klara tidssambandet och vävnadsproverna så entydigt tydde på detta. Senare har jag kommit att reflektera över att patienten var rödhårig. Man vet sedan tidigare t. ex. att rödhåriga har större blödningsbenägenhet under operationer och en del andra egenheter. Det skulle kunna vara så att deras insulin inte har samma struktur som icke-rödhårigas, vilket i så fall skulle kunna förklara en allergisk reaktion.

Under den fortsatta vårdtiden var det mycket dramatik kring denna patient, som levde på marginalen. Jag minns att hon vid ett tillfälle i samband med tagning av vävnadsprov från hjärtmuskeln fick ett ventrikelflimmer och förlorade medvetandet medan jag och min kollega Sven-Erik stod över henne vid sängen. När hjärtrytmen regulariserats och hon återfått medvetandet berättade hon omedelbart att hon hade ”träffat Jesus” och kände sig så glad för detta. Hon beskrev att denne varit klädd i vitt och att han hade pratat med henne. Eftersom jag och och min kollega stod på var sin sida om sängen i vita läkarrockar tolkade jag hennes upplevelse som en hallucination eller dröm som hade sin utgångspunkt i våra vita läkarrockar. Men patienten återkom ofta till mig och ville prata med mig om denna upplevelse. Jag lyssnade artigt, men hon avbröt sig ofta innan hon kommit till slutet. Jag tror att jag kanske visade med mitt kroppsspråk att för mig handlade detta om en hallucination. Hon avbröt sig eftersom hon förstod att jag inte förstod. Så tolkar jag hennes reaktion idag.

Hon fick kortison mot sin hjärtinflammation och blev efterhand något bättre. På polikliniska efterkontroller hade hennes ejektionsfraktion efterhand ökat till 20-25 %. Så förlöpte det under tre år. Socialt verkade hon vara väldigt lycklig. Hon hade blivit mormor och fått två barnbarn. Men så en dag, då hon kommit på polikliniskt återbesök, råkade jag stöta på henne i korridoren på det stora sjukhuset. Hon sade: ”Jag vill inte leva så här, Sture. Detta är inget människovärdigt liv, jag orkar ingenting. Jag vill dö. Du förstår, jag är inte rädd för att dö. Jag har varit över på andra sidan och sett hur det är.” Bara någon månad senare dog hon, endast 53 år gammal. Under dessa 3 år hade jag aldrig reflekterat över om dessa upplevelser kunde ha varit sanna, utan alltid tagit dem för att vara hallucinationer. Det var först senare, då jag börjat intressera mig för Nära Döden Upplevelsen, NDU, som jag förstod att denna kvinnliga patient hade haft en NDU.

2. Berättelsen om kvinnan från Jamaica

Någon gång under 1993 befann jag mig på en anestesi-konferens i San Fransisco . En av dagarna tog jag ”time off” från föreläsningarna och reste ut på ett socialt evenemang på en båt i San Fransisco bukten alldeles vid Golden Gate bron. Det är väldigt vanligt i USA att deltagarna på vetenskapliga konferenser tar med sig sina familjer när de är borta några dagar. Bland annat av denna anledning arrangerar man sociala evenemang under konferenserna. På bussen till evenemanget satte jag mig invid en mörkhyad kvinna i 30-35 års åldern. Vi växlade några ord i bussen. Det framgick att hon inte var läkare själv utan följde med sin fästman, som inte heller var läkare, men som representerade en av de privata firmor som ställde ut sina produkter på konferensen.

När vi gick ombord på båten så höll hon sig lite skyggt intill mig och följde efter mig, ty hon verkade inte känna någon annan. Inte heller jag kände någon annan, så det blev att vi pratade i stort sett bara med varandra. Det bjöds på mat i form av chips, frukt och vin. När vi satt oss ner vid ett bord med våra snacks berättade hon om fästmannens arbete. Han var anställd av en firma, som forskat om vikten av tidig nedkylning av hjärnan vid svåra traumatiska skallskador för att minska hjärnans syrgasförbrukning och förhindra hjärnsvullnad. Denna firma ställde nu ut lämplig utrustning för detta ändamål på konferensen. Hon berättade vidare att hon själv studerade medicin under några år men har nu hade slutat med detta. På detta stadium berättade hon inte varför men nämnde i förbigående att hon tyckte att läkarna i USA inte verkade vara så intresserade av människor och människors hälsa utan mera av att tjäna pengar. Yrket hade blivit ett slags geschäft här, menade hon. Själv hade hon dock inte släppt sitt intresse för medicinska frågor och forskade nu kring schizofreni. Jag började då ställa lite frågor till henne om schizofreni, eftersom det intresserade mig. En av de saker jag undrade över var om det fanns någon verklighet bakom de ”röster” som de schizofrena påstådde sig höra. Var dessa röster enbart hallucinationer eller kunde deras hjärnor på något sätt ta in röster från olika radio-eller TV-kanaler eller kunde de rentutav höra andliga röster? Hur mycket vet vetenskapen om detta och vad trodde hon?

En av anledningarna till att jag frågade om detta var att jag hade en ung släkting, som påstått sig höra sådana röster. Denne unge släkting, på mammans sida, hade rökt hasch och man vet att det finns ett samband mellan schizofreni och haschrökning. Men även hans far påstods av mamman ha hört sådana röster ibland. Eftersom denne pappa inte rökt hasch, så skulle det kunna vara ett ärftligt inslag i detta, menade jag.

Jag berättade vidare att mamman ansåg att sonen var fruktansvärt intressant, då han hade sina ”schizofrena” episoder. Själv tyckte jag att det lät som en del i ett mano-depressivt syndrom; när sonen var i sin”maniska fas”, som jag menade, kunde han gå upp och sätta sig på taket på deras tvåvåningsvilla och där hålla långa vackra tal i det att han betraktade stjärnorna och hela universum och tänkte inspirerat. 

Allt detta berättade jag för kvinnan, men hon hade inga svar på dessa frågor. Istället började hon plötsligt berätta varför hon slutat att studera till läkare: Hon bodde på Jamaica och hade läst medicin i 2 år. Studierna bedrevs på en liten ö, där alla studenterna var inkvarterade i ett slags internat. (Det måste ha rört sig om enbart prekliniska studier; anatomi, kemi, fysik, biokemi, histologi och fysiologi och då behövs inga patienter och inget sjukhus.) 

Det var sommar och alla studenter, förutom hon, hade rest hem. Hon var ensam kvar. Så plötsligt blåste det upp till orkanstyrka i området. Orkanen rörde sig precis över hennes ö och det blåste något så fruktansvärt. Hon nämnde namnet på orkanen och jag sade då att jag mindes denna (i slutet av 80-talet). Hon blev jätterädd, låste in sig i sin lägenhet på ön och satt och tryckte. Då hörde hon plötsligt en stark röst i örat som sade:

”GÅ UT!”

Det var så konstigt, rösten var så verklig, men det fanns ju ingen annan människa där. Hon blev väldigt konfunderad. Då sade rösten ännu högre:

”GÅ UT!”.

Hon sprang ut ur huset och just då rasade taket in varvid hela huset praktiskt taget krossades. Alla hennes ägodelar förstördes och hennes dyrbara medicinska litteratur blåste bort. Hon hade inte råd att köpa nya böcker och detta var den direkta anledningen till att hon slutade läsa medicin. När den värsta orkanen dragit förbi var hon trött och utmattad. Det var kallt och blött och hon var frusen och hungrig. Hon kände sig förtvivlad och satte sig i en bergskreva för att få lä. Efter många timmar kom en gammal kvinna och hittade henne i bergsskrevan. Den gamla kvinnan hade med sig mat och filtar till henne, vilket gjorde henne jättelycklig och befriade henne från hennes förtvivlade situation. Den gamla kvinnan fungerade som vakt på ön när alla var borta och en stark röst i hennes öra hade uppmanat henne:

”GÅ OCH SÖK!”

Den gamla kvinnan försökte argumentera emot rösten genom att säga till sig själv: ”men här finns ju inga kvar på hela ön, alla har rest hem”. Rösten upprepade dock igen och igen:

”GÅ OCH SÖK!”,

”GÅ OCH SÖK!”

Hon beslöt då att följa röstens uppmaning och tog med filtar och mat och gick över hela ön tills hon hittade den yngre kvinnan. Båda tyckte att det var mycket underligt med rösterna, som talade om för dem vad de måste göra.

Vid ett annat mycket senare tillfälle hade hon träffat en manlig vän, som var konstnär på Jamaica. Denne vän hade lärt henne att meditera. Vid ett tillfälle då de hade mediterat ihop hade hon plötsligt sett framför sig en ståtlig nordamerikansk indian med fjäderskrud och vackra indiankläder. (Jag kan inte minnas om hon sade att hon kommunicerade med honom). När de båda vännerna hade slutat att meditera frågade plötsligt hennes vän: ”Såg du indianen?” Sedan beskrev han indianen i detalj såsom hon också hade sett honom. Hon blev mycket förundrad men samtidigt övertygad om att det fanns en verklighet runt omkring oss som vi inte kände av och inte alls förstod. Om dessa händelser med rösterna i samband med orkanen på Jamaica och meditationen tillsammans med sin konstnärsvän var den direkta orsaken till hennes intresse för schizofreni fick jag ingen klarhet i.

Det sociala evenemanget på båtresan i San Fransisco bukten hade nu kommit till sitt slut. Efter att vi, två för varandra helt okända människor, hade pratat i ungefär 2 timmar om mycket privata förhållanden och händelser i livet skildes vi därefter. Vi utbytte adresser och ett år senare fick jag en inbjudan till hennes bröllop i USA. Hon berättade i inbjudan att hon tidigare bodde i Brooklyn, men nu skulle flytta till Philadelphia. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara vid hennes bröllop och vi tappade därefter all kontakt med varandra. 

3. Berättelsen om Anita

En gång när jag hållit ett föredrag om NDU för sjuksköterskor på Hjärtintensiven på Sahlgrenska sjukhuset berättade några ambulansförare, som var med på mötet, att en sjuksköterska på akutmottagningen hade berättat en liknande historia. Ambulansförarna förhörde sig om hennes medgivande om att låta sig intervjuas och när jag ringde upp denna sjuksköterska berättade hon detta:

20 år gammal (20 år tidigare) hade hon genomgått en bröstplastikoperation. När man avslutat operationen och skulle väcka henne hade tuben dragits ur luftstrupen medan hon ännu inte var vaken och kunde andas själv. Det var mycket vanligt vid denna tid att dra tuben medan patienten fortfarande var djupt sövd istället för när hon är fullt vaken, som man nu oftare gör. Men om man då drar tuben aningen för sent, i ett läge mellan djup sömn och vakenhet, så riskerar man att stämbanden stänger sig. Då kan man inte få ner någon luft i lungorna med hjälp av andningsmask och blåsa samtidigt som patienten inte själv kan andas. Detta är ett extremt farligt tillstånd. Det var vad som hände här. Patienten hade fått vad som kallas ”laryngospasm” och man fick plötsligt inte ner någon luft i lungorna.

Hon upplevde nu hur hon flöt upp mot taket. Hon var alldeles glasklart vaken och vid fullt medvetande trots att kroppen sov. Det började bli kritiskt och hon var alldeles blå om läpparna och grå i ansiktet. Hon såg paniken i salen. Alla skrek och folk kom inrusande för att hjälpa till. Hon såg vilka doktorerna var och vad de gjorde. Hon betraktade sitt huvud liksom bakifrån och hur man höll på med laryngoskopet (instrumentet som man håller undan tungan med och som man har vid ”intubation”) och hur man gång på gång försökte få tuben förbi stämbanden och ner i luftstrupen, utan att lyckas. Men så slutligen lyckades man och hon upplevde hur hon drogs tillbaka in i kroppen. Sedan minns hon inget mera förrän hon vaknade på intensiven.

”Och så var det ’en annan’ i rummet också”, sade hon. ”Vad menar du?”, sade jag. ”Menar du att det var någon annan som inte var verklig?” ”Ja”, svarade hon. Jag frågade om hon hade upplevt någonting ’på den andra sidan’ vilket hon förnekade. ”Det var bara detta.” 

Flera år senare ringde hon upp mig för att rådfråga mig om någonting. Tidpunkten var lite märklig. Det hände nämligen i augusti 1994, bara en vecka efter att min familj återvänt till Sverige efter mina två forskningsår på UCLA, USA. Hon hade fått numret av klinikens sekreterare och frågade om jag kom ihåg henne. ”Ja, mycket väl”, sade jag. ”Det var du som för 20 år sedan fick andningssvårigheter i samband med extubation efter en bröstplastikoperation. Och så fick du en utomkroppslig upplevelse i samband med detta och såg allting i rummet. Och så talade du om en annan person i rummet, som var ett andligt väsen eller så och som på något sätt övervakade det hela.” 

-”Ja, men det var så oerhört mycket mera”, sade hon.

-”Men du sade då att det bara var detta”, svarade jag.

-”Ja, men jag hade en personlig kris just då och ville inte berätta allt och jag visste inte heller hur jag skulle tolka det”, sade hon.

Hon skulle gå en vårdlärarkurs och i denna kurs ingick en uppsats om något ämne. Hon visste inte vad hon skulle skriva om och ville få mitt råd om ”healing”.

-”Jag har ingen stor erfarenhet”, sade jag. ”Men jag tycker absolut att du skall skriva om NDU, eftersom jag tycker att den är mycket central för hela vården.”

Vi diskuterade detta lite fram och tillbaka och hon beslöt att detta skulle bli hennes ämne för uppsatsen.

Hon återvände nu till sin utomkroppsliga upplevelse i samband med ”laryngospasmen” och kompletterade med det som hon inte då hade velat berätta: Efter att uppifrån taket ha iakttagit doktorernas försök att få luft i lungorna hade hon farit genom en tunnel, sett ett ljus i änden av tunneln och därefter kommit ut i ett mycket vackert landskap. Först såg allt lite dunkelt ut. Hon hörde röster som tycktes komma från några moln, men allt tycktes dimmigt. När hon flöt närmare upptäckte hon människor, som talade med henne. Intill henne kom också en stor ljus gestalt, som hon tolkade som Jesus och som hon promenerade tillsammans med. Det fanns fotspår på marken men så plötsligt upphörde dessa. Hon frågade varför de plötsligt försvann.

-”Därför att jag håller upp dig”, sade han. ”Titta här, nu går du själv och då är det spår och nu håller jag upp dig (hon satt i hans hand) och då försvinner spåren.”

De diskuterade hur hon skulle göra, stanna kvar eller gå tillbaka till livet. Hon ville absolut inte stanna.

-”Jag är ju bara 20 år, jag har ju knappast levt ännu och jag vill leva”, sade hon. 

-”OK, men då måste vi följa dig tillbaka”, sade de.

Och så fick en liten flicka i 10 årsåldern följa henne på en stig tillbaka. De två gick och pratade med varandra.

Efter att ha läst väldigt många böcker om NDU var jag ganska övertygad om att det hon berättade var sant och verkligt. Ändå ville jag att hon skulle uttala sig mera kategoriskt om vad detta var och ställde därför en provokativ fråga:

-”Det där låter ju som en hallucination”, sade jag. ”Jag har aldrig tidigare hört att Jesus skulle vara så stor och kunna hålla en i sin handflata. Vidare den lilla flickan. Är du säker på att detta inte var en hallucination?”

-”Ja, det var så verkligt. Det var ingen dröm.”

Hon berättade vidare att två andliga väsen hade mött upp för att övervaka att hon kunde komma in i sin kropp igen och det var dessa hon beskrivit tidigare. 

Sjuksköterskan berättade också att hon under senare år upplevt mycket märkliga saker som hon inte visste hur hon skulle tolka. Jag förklarade att det var vanligt med parapsykologiska fenomen efter att man haft en NDU. Detta hade belysts av psykologiprofessorn Kenneth Ring i boken ”Livet nära döden”; man fick mera av telepati, prekognition osv., osv. Så det kunde kanske förklara hennes upplevelser.

Hon berättade då om en sådan märklig prekognitiv händelse: En gång, då hon arbetat på akutmottagningen och det var väldigt lugnt och lite att göra, fick hon plötsligt upp en bild av Brunnsparken i Göteborg nära Centralstationen. Hon såg i denna bild Brunnsparkens urinoar och alla träd runtomkring, som skuggar denna, och hon såg en massa människor som stod i en klunga. Man höll på med hjärtmassage på en man som låg på marken. Vad konstigt, tänkte hon. Det var en sekundsnabbt framflimrande bild.

Tio minuter senare ringde ambulansen och berättade att de var på väg till akutmottagningen med en man som segnat ner i Brunnsparken på grund av hjärtflimmer, men som återupplivats. När mannen anlände var han vaken. Det var mycket folk på mottagningen och de gjorde lite undersökningar. När alla undersökningar och provtagningar var gjorda blev sjuksköterskan plötsligt ensam med mannen. Plötsligt frågade han:

-”Brukar du vara med på sådana här utryckningar?”

-”Ibland och ibland inte, svarade hon.

-”Var du med den här gången?, frågade han.

-”Nej, inte denna gång”, sade hon.

Då sade mannen: ”men jag såg dig”.

-”Men jag var inte där”, sade hon.

-”Men jag såg dig”, sade han och tillade plötsligt ”du behöver aldrig vara rädd för att dö”.

-”Det är jag inte heller”, svarade sjuksköterskan.

Hon berättade vidare: ”Jag, min son och min väninna hade varit på Öland på semester”. På hemresan hörde hon plötsligt en stark röst i örat som säger:

-”Du måste förhindra att dina föräldrar går på flyguppvisningen i morgon”.

Hon tyckte det var mycket underligt, stannade upp och undrade vad detta var. Höll hon på att bli psykiskt sjuk ? Hon såg sig omkring för att se om någon i omgivningen tyckte att hon betedde sig konstigt. Sedan slog hon bort det. Klockan 9 nästa morgon hörde hon återigen en stark röst, men denna gång lät den som hennes mors röst. Den tycktes komma uppifrån molnet och sade:

-”Nu är det för sent”.

Hon slog återigen detta ifrån sig. Klockan 13 samma dag hörde hon åter en röst, denna gång lät den arg. Rösten berättade att hennes mamma och pappa hade råkat ut för en olycka i samband med en uppvisning av JAS-plan i Linköping. Planet hade störtat mitt bland publiken och mamman och pappan hade skadats svårt (de var bland de inbjudna gästerna). Rösten uppmanade henne att ringa det och det samtalet, att göra det och det och sedan att göra det och det osv., i en lång lista. Rösten berättade sedan hur det förhöll sig med en viss sak, men tillade att

-”när du är klar med alla dina uppgifter kommer du att glömma detta”.

-”Visst inte”, tänkte hon. ”Det är väl inte svårt att komma ihåg det.”

Hon tog sedan itu med uppgifterna. Hon ringde till Sahlgrenska och fick veta att hennes mamma och pappa fått skallskador och låg medvetslösa i respirator. Hon tog en mängd kontakter och låg verkligen i. När hon var klar med allt detta var hon trött och satte sig att vila på en stol. Då kom hon på att det var någonting som hon skulle komma ihåg. Men det var borta, hon kunde inte komma på det. 

4. Berättelsen om Tina och hennes dotter

Jag hade den 29 mars 1999 deltagit i ett TV-program (”Norra Magasinet”) som handlade om Nära Döden Upplevelsen, vilket hade initierats av mig. Norra Magasinet skulle egentligen bara handla om sociala frågor men eftersom dessa upplevelser visade sig ge så stora förändringar i människors livsinställning så argumenterade jag för att detta kunde få mycket stora sociala konsekvenser. I detta program medverkade också överläkaren i narkos och Intensivvård Göran Grip som översatt många av dessa böcker om NDU till svenska och som varit den stora pionären i ämnet. Som motpol till oss medverkade också apotekaren Dan Larhammar och den engelska psykologen Susan Blackmore.

Genast dagen efter att programmet sänts fick jag ett e-mail meddelande från TV-reportern om att en person, som tillsammans med sin dotter haft sådana här upplevelser, vill komma i kontakt med mig. Jag ringde upp denna person. Hon uppskattade programmet men tyckte inte om ”den där smale läkaren, vad han nu hette”.

-”Du menar han med forskningen om hjärnkemin” ?

-”Ja ”.

-”Dan Larhammar”?.

-”Ja. De här människorna vet ju inte vad de talar om. Man blir så arg. Samma med den där engelska kvinnliga psykologen. Man kan inte bara prata så där rakt ut i luften. Man måste ha upplevt det själv för att förstå det. Har man inte själv upplevt det, så begriper man ingenting.” 

Hon berättar sedan att hon hade haft tre paranormala upplevelser under sitt liv. Den första är en ganska klassisk beskrivning av en NDU: När hon var nio år råkade hon ut för en bilolycka, och lämnade då sin kropp och for in i en tunnel. Hon berättade att ”det var mitt jag som var i tunneln och kroppen var där nere. Jag strävade mot ljuset längst fram i tunneln, jag ville dit, och jag kände mig lycklig”. Men hon hade nästan glömt av denna upplevelse, som om denna inte var den viktigaste, ty de två senare gjorde ett mycket större intryck på henne.

När hon var 17 år hände det sig att hon hade varit ute på lördagkvällen och kommit hem sent på natten. Det var varmt ute och inne och när hon hade kommit in i sitt rum och stängt dörren måste hon öppna ett fönster för att släppa in lite svalka. Klockan kunde ha varit 1.30 – 2.00 på natten, men hon var helt vaken och uppegående. Plösligt lyste det upp i rummet och en vitklädd gestalt svävade in i rummet. 

-”Hur kom han in?”, tänkte hon. ”Han kom in rakt genom dörren liksom. Och jag blev alldeles paff och sade: ”Lars är inte här” (med hänsyftning på sin bror, 26 år.) ”Varför sade jag det ? Och så försvann han ut igen. Han svävade liksom in, precis på det sätt som Clownen Manne beskrev i TV-programmet. Han var klädd i en sådan där…., ja just en sådan där som man brukar ha. Jag minns inte vad det heter.” 

– ”Menar du mantel?”, frågar jag. 

– ”Ja, just det. Den var vit.” 

– ”Var det en manlig eller kvinnlig gestalt?”. 

– ”Det var en manlig gestalt, utan tvekan. Inga vingar eller något sådant, utan bara med en vit mantel, med nakna bara fötter, som svävade ungefär en halv meter ovanför golvet. Oj, han hade sådana underbara och otroligt kärleksfulla ögon. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt sådana kärleksfulla ögon. Och jag kommer aldrig att glömma dessa ögon. Jag upplevde det som om det kunde ha varit Jesus, men sedan har jag tänkt på att det är ju flera människor som berättar om sådant här och Jesus kan ju inte vara överallt, samtidigt.” 

– ”Vilken färg på hade han på ögonen?”, frågar jag. 

– ”Han hade blåa ögon, klara blåa ögon”. Sedan hade han brunt hår med lugg som hängde ner i pannan och halvlångt hår som hängde ner över öronen och ner mot axlarna.”

”Nästa morgon fick jag reda på att min bror hade råkat ut för en bilolycka på natten ungefär vid denna tid. Han hade bromsat in för en hare som sprungit över vägen och kommit i diket och voltat.”

– ”Klarade han sig?”, frågade jag.

– ”Ja, han klarade sig. Det var ungefär som om denna gestalt kommit för att hämta honom, men fått vända åter. Eller att han kommit för att varna mig, eller ge mig ett tecken. Jag vet inte vad.”

Den tredje händelsen inträffade nio år tidigare. Deras andra dotter var då 5 år och satt i rullstol på grund av en cancersvulst i höger knä. 

Till saken hör detta: Kvinnans man hade en bror, Arendt, som dog 1975. ”Tänk dig detta konstiga namn, Arendt. Jag har aldrig hört talas om någon som haft detta namn, varken förr eller senare.

Nu var det 1990 och flickan kunde inte gå. Man hade diagnostiserat en tumör i höger knä som också spridit sig till lymfkörteln och hon hade ett lymfom. ”Var det akut lymfatisk leukemi?”, frågade jag. 

– ”Nej, det var ingen leukemi utan en ’bencellstumör’ med spridning till lymfkörtel i knäet och spridning till ena njuren och levern. Vi skulle ner till Östra sjukhuset i Göteborg för cellgiftsbehandling. Hon satt i rullstol i köket då hon plötsligt tittade uppåt och åt sidan, ungefär som om hon tittade på någon vuxen och så sade hon: ’Mamma, står det en farbror här?’. Jag, tittade men kunde inte se någon vid hennes sida. Så sade hon plötsligt i frågande ton: ’Arendt?’. Jag blev så paff. Vi hade aldrig talat med vår flicka om Arendt, som ju varit död sedan 15 år. 

Sedan åkte vi ned till Östra sjukhuset och hon fick sin cellgiftsbehandling. Kirurgen talade då ingående om för oss vad som väntade oss. Efter cellgiftsbehandlingen måste hon genomgå en operation. Man måste ta bort tumörområdet och benet skulle sluta växa eftersom det berörde tillväxtzonen i benet. Vidare skulle rekonstruktionen av knäleden bli mycket svår, det skulle bli svårt att få ledytorna att passa, osv., osv. Vi beredde oss på det värsta.

Vid återbesöket kom kirurgen, docent XXX, uppspringande med röntgenbilden. ’Det har skett ett under, benet har läkt sig själv, tumören är helt borta (metastaserna i buken var också borta). Jag har aldrig varit med om någonting liknande, jag har aldrig varit med om att denna tumörtyp läkt på detta sätt, sade kirurgen. Frida måste ha en skyddsängel, skämtade han till.” ”Det har hon också, skämtade jag tillbaka och tänkte på Arendt.” 

Sedan har hon inte haft några som helst besvär, allt är borta och hon har tillvuxit normalt. Hon har t.o.m. blivit mannekäng. 

Vi pratade om meningen med detta. Hon sade att någon mening har väl detta ändå haft för min man har blivit väldigt aktiv i barncancerfonden och har på egen hand samlat in 20 miljoner kronor. En vecka senare skickade hon ett fax tillbaka och tipsade om en artikel om flickan i tidningen Expressen. Jag gick in på nätet och kunde läsa om henne och hennes pappa som startat en välgörenhetsgala för barncancerfonden.

5. Berättelsen om Chandrau

Chandrau Baker är narkosläkare och år 2000 chefsläkare på det lasarett i Winnipeg, Kanada, där han då arbetade. Första gången jag träffade honom var efter en föreläsning som jag hållit om hög thorakal epiduralanestesi och instabil angina på en regionalanestesi-kongress (ASRA) i Chicago 1994. Chandrau kom helt enkelt fram till mig efter föreläsningen och inbjöd mig till sitt sjukhus i Winnipeg för att jag där under tre dagar skulle hålla tre olika föreläsningar. Under tiden mellan föreläsningarna dessa dagar togs jag väl om hand av Chandrau själv, som visade mig runt i Winnipeg. Vi pratade en hel del och jag fick reda på en del om Chandrau, t.ex. hans ”konstiga” namn. Han berättade att hans föräldrar var kanadensare men de hade varit kristna missionärer i Indien, när han föddes. Han hade därför fått ett indiskt förnamn.

Nu var jag åter i Montreal, Kanada den 4-9 juni, 2000 för att föreläsa på Världskongressen i Anestesiologi. Efter min föreläsning på morgonen den 5 juni kom Chandrau fram till mig. Jag blev så glad och föreslog att vi skulle ta en fika tillsammans. Vi beslöt då att vi skulle gå på jazzklubb tillsammans med vänner från Australien. Innan mötestiden med de australiensiska vännerna var inne tog vi en bit mat på en thailändsk restaurang. Jag noterade att den unga flickan som serverade var så där ”gudomligt” vacker som det nästan inte går att föreställa sig. Chandrau berättade om sina föräldrar, som faktiskt inte flyttat tillbaka till Kanada utan från Indien flyttat till Australien. Jag förstod att Chandrau hade en lite religiös bakgrund med tanke på att hans föräldrar varit kristna missionärer och jag kom att tala om mitt intresse för ”Nära Döden Upplevelsen”.

Då berättade plötsligt Chandrau denna historia för mig: En kollega till honom hade för några år sedan berättat om märkliga händelser i samband med hjärtåterupplivning. Två hjärtstillestånd hade samtidigt inträffat på sjukhuset, en på intensivvårdsavdelningen och en på en medicinavdelning några trappor upp i huskroppen. Chandraus kollega var jour på intensivvårdsavdelningen då det inträffade och han tog hand om återupplivningen där. Men då det samtidigt inträffade ett hjärtstillestånd på en medicinavdelning högre upp i huset skickades en ensam sjuksköterska upp till denna avdelning. Patienten på intensivvårdsavdelningen överlevde medan patienten på medicinavdelningen dog.

Patienten på intensivvårdsavdelningen berättade sedan för jourläkaren att han hade ”sett allting” uppifrån taket under sin egen återupplivning. Han berättade också att han hade ”rört sig” upp genom huskroppen och ”träffat” den andra patienten på medicinavdelningen, som han namngav, och under dennes återupplivning kommunicerat med honom. Patienten på medicinavdelningen hade omtalat för patienten på intensivvårdsavdelningen att ”din tid är inte kommen ännu och du skall tillbaka”. 

Hela denna berättelse hade gjort ett mycket stort intryck på anestesi-kollegan och han berättade detta för Chandrau i största förtroende. 

Någon dag senare satt jag, Chandrau Baker och narkosläkaren Nelson Svorkdal, som varit gästforskare hos mig på Sahlgrenska sjukhuset 1996-97, i matsalen på Winnipegs lasarett och samtalade. Jag nämnde då något om denna historia i Nelson Svorkdals närvaro. Chandrau verkade då bli påtagligt nervös och försökte snabbt avsluta detta. Jag uppfattade detta som att det i Kanada ännu anses suspekt att överhuvudtaget lyssna på sådana här historier och att Chandrau inte alls ville bli förknippad med detta.  

6. Berättelsen om Jeff

I mars 1996 föreläste jag på en kardiologkongress i Orlando, Florida. När jag skulle resa hem tog jag taxi till flygplatsen. Taxichauffören, som var en svart man i 35 årsåldern, hade ett ansikte som utstrålade en väldig generositet, varför jag ganska omedelbart började prata med honom. Jag började samtalet med att fråga något som jag funderat över i många år:

-”Hur kan det komma sig att man så sällan ser svarta människor som ägare till små butiker, korvkiosker el dyl.? Man ser ju ofta andra invandrargrupper som oerhört snabbt slår sig på att köpa och sälja olika saker, koreaner, vietnameser osv. Varför är det så att svarta människor sällan driver något eget utan ofta är anställda hos andra ?”

-”Tja, om jag bara visste svaret på det”, svarade han. ”Jag vet faktiskt inte varför det är så. Själv läser jag ekonomi på kvällsskola och hoppas bli företagsekonom och kör taxi bara för att få ihop till mina studier.” 

Vi diskuterade sedan lite olika saker, bland annat den tilltagande kriminaliteten i USA och världen i övrigt och hur man skulle kunna komma tillrätta med denna. På något sätt kom vi in på att dagens människor ofta saknar ett andligt perspektiv, vilket kan få vissa följder för den mänskliga moralen gentemot sina medmänniskor. ”Om inte Gud finns, så är allting tillåtet”, som Dostojievski uttryckte det.

Jag nämnde nu mitt intresse för Nära Döden Upplevelsen och att människor som haft sådana upplevelser fått en helt förändrad syn på livet och även förändrat sina egna personligheter på ett väldigt positivt sätt. De eftersträvar inte längre personliga fördelar på andra människors bekostnad utan går in för att hjälpa andra människor.

-”Ja, jag vet”, sade han.

Jag blev väldigt förvånad över det svaret varför jag frågade:

-”Har du haft en sådan upplevelse?”, frågade jag.

-”Ja”

-”Var den djup?”

-”Ja. Kanske inte det allra djupaste, men ganska djup”, svarade han. 

Han berättade sedan detta:

För 4 år sedan hade han råkat ut för en trafikolycka med bil, som totalt förändrade hans liv. Han hade svävat i livsfara. Det var under denna olycka som han fick sin upplevelse. Tidigare hade han endast ägnat sig åt kriminella handlingar och droger. Hans föräldrar hade varit mycket oroliga och ständigt kommit i konflikt med honom om hans livsföring. Han skrek åt dem att det var hans liv och hur han valt att leva sitt liv angick inte dem.

”Och då skall du veta”, sade han, ”att jag kommer från ett fint svart hem där jag alltid fått mycket kärlek och omtanke av mina föräldrar. Mitt hem var inte fattigt utan ett fint medelklasshem. Jag kan inte skylla på någonting. Men det var som om jag drogs till det negativa. Det enda, som var roligt, var att begå brott, stjäla och knarka.”

Jag frågade då om denna upplevelse förändrat honom djupgående.

-”Ja, totalt”, svarade han. ”Tidigare skyllde jag alltid på att det amerikanska samhället var så svårt att leva i för oss svarta amerikaner. Nu har jag kommit fram till att det är det inte alls. Det finns hur många möjligheter som helst för svarta människor att ta sig upp i detta samhälle, bara man sköter sig. Folk har inte alls fördomar, bara man beter sig hyfsat. Nu har jag fått chansen att studera ekonomi för att ta mig upp och den chansen tänker jag ta. Det är svårt för alla människor att klara sig i detta samhälle, men det är inte ett dugg svårare för svarta än för andra.” 

Sedan berättade han detta:

-”Det märkliga med den här händelsen var inte bara vad jag upplevde utan jag hade också haft drömmar om en bilolycka i 3 år innan denna olycka verkligen hände. Dessa drömmar återkom allt oftare och jag vaknade ofta kallsvettig mitt i natten med denna mardröm. Det var samma dröm, samma bilolycka som återkom gång på gång.”

-”Hände den verkliga olyckan såsom du upplevt den i drömmen?” frågade jag.

-” Ja, nästan identiskt så”, sade han.

-”Det låter ju nästan som en sanndröm, och sådana har man ju hört talas om”, sade jag.

-”Ja. Det blev faktiskt så allvarligt att jag såg mig tvungen att uppsöka en psykiater för att få hjälp med mina mardrömmar”, sade han.

-”Men de tror väl inte på sådant”, sade jag.

-”Jo, denna gjorde faktiskt det. Det var förresten en kvinnlig psykiater”, sade han.

-”Jaså”, sade jag.

”Ja, hon hade själv haft en återkommande dröm om att det en dag skulle komma in en svart man på hennes mottagning som uppsökte henne för att få hjälp med mardrömmar om en bilolycka. Så fort hon såg mig i väntrummet så hade hon tänkt: men där ju han som kommer för sina mardrömmar”.

Sedan pratade vi om den tilltagande brottsligheten och vilken inverkan på sådant som ett ”andligt perspektiv” har. Jag berättade att jag, ända sedan min tidigaste barndom, hade haft känslan av att allt jag gjorde eller tänkte omedelbart var känt av ”Gud”. Ingenting var fördolt. Jag kunde inte begå orätta handlingar eftersom jag då fick dåligt samvete och att jag inte på något sätt kunde dölja detta eller skyla över det. Allt det, som jag kände var fel, det visste också Gud att det var fel. Det var ingen idé att inför människorna försöka bortförklara detta eller skylla ifrån sig. Det var något som bara rörde mig och Gud och enda sättet att rätta till detta var att helt förbehållslöst be den, som jag gjort orätt emot, om förlåtelse. Det var mitt fel, förlåt. Och att detta hade givit mig många vänner. Att försonas och be om förlåtelse då man gjort orätt är något av det viktigaste i livet, menade jag.

Sedan, sade jag, kom en period i mitt liv då jag förnekade att detta var möjligt, eftersom Gud inte kunde finnas. Trodde jag. Jag hade betraktat mig som benhård ateist från och med min konfirmation i 13-årsåldern till för 7-8 år sedan. På grund av berättelserna om NDU har jag återigen kommit tillbaka till min barndoms tro. 

Då sade han så här:

-”Även jag hade en känsla av att det kunde finnas något övernaturligt. Det hände sig en gång då jag var 13 år gammal att jag kände mig sjuk. Ingen annan var hemma i huset och jag gick och satte mig på toaletten. Jag kände mig plötsligt väldigt sjuk. Medan jag satt där så framträdde framför mig en ljusgestalt, alldeles som om den var livs levande. Det var sa otroligt verkligt. Ljusgestalten hade ett vänligt ansikte och log emot mig och sade: ”It’s going to be OK”. Och så försvann den. Var det en manlig eller kvinnlig gestalt”, frågade jag. ”Det var en kvinnlig gestalt”, svarade han. ”Men gav inte detta dig en trygghet och en förvissning om att det finns någonting utanför livet”, frågade jag. ”Ja, på sätt och vis, men jag blev faktiskt mest rädd”, svarade han.

När vi var framme vid flygplatsen i Orlando slutade taxichauffören samtalet med att säga att han inte alls var förvånad över att jag hade tagit upp och diskuterat djupa filosofiska saker med honom under vår taxiresa. Efter att han hade råkat ut för bilolyckan 4 år tidigare, då han hade sin nära döden upplevelse, hade många människor kommit raka vägen fram till honom och utan anledning och förvarning berättat om sina egna liknande upplevelser. Något sådant hade aldrig hänt tidigare i hans liv.

-”Det var som om några undermedvetna krafter styrde dessa människor till mig, så att vi skulle ha kontakt med varandra”, sade han. 

Väl framme vid flygplatsen skildes våra vägar. Han gav mig sitt visitkort. Han hette Jeff.   

7. Berättelsen om den kriminella ynglingen och den svårt hjärtsjuka flickan

Under åren 1992-94 var jag inbjuden som forskare på anestesiavdelningen på University of California, Los Angeles, UCLA. Anställningen innefattade både forskning och kliniskt arbete med operation av svårt hjärtsjuka barn och vuxna. Till min hjälp med forskningen hade jag tilldelats en ”research fellow”, Peter. Han var legitimerad läkare och därefter specialistutbildad till narkosläkare. Han gjorde nu ett fjärde år på sin specialistutbildning som Research Fellow på UCLA. Forskningen gick ut på att använda och samtidigt lära ut den nya teknik för att behandla svår kranskärlssjukdom, som jag utvecklat i min doktorsavhandling. En kväll 1993 då jag och Peter väntade på att vår forskningspatient för kvällen skulle anlända till operationsavdelning fick vi tid för lite diskussion om annat.

Jag berättade då att jag de senaste 5-6 åren intresserat mig mycket för vad de människor som varit nära att dö då hade upplevt under den kritiska perioden. Jag menade att det nu fanns ganska många böcker där läkare intervjuat sådana patienter, av vilka jag läst flera. Och så gav jag en kort redogörelse för dessa böcker. Peter var märkbart tyst och gjorde inga invändningar. Han bara tittade på mig, men sade ingenting.

När jag var färdig med min korta redogörelse frågade jag varför han varit så tyst och hur han såg på sådana här historier. Han svarade att han en gång i Chicago (där han gick sin specialistutbildning i narkos) hade vårdat en ung patient som berättat om just en sådan upplevelse. Patienten var en svart kriminell pojke i 20-årsåldern, som under ett knivslagsmål fått sin lunga punkterad. Han hade varit mycket nära att stryka med, men hade under denna livshotande situation haft en mycket djup upplevelse av en andlig verklighet och under denna upplevelse träffat en ”ljusgestalt”, som kommunicerat med honom.

Efter denna upplevelse hade ynglingen fått en annan livsinställning, helt ändrat sin livsföring, blivit skötsam och hederlig och slutat med alla droger och allt kriminellt. Jag frågade då Peter hur han ställde sig till denna typ av historier. Trodde han på detta? Enligt vår nuvarande världsåskådning kan ju inte detta stämma eftersom denna inte erkänner någon parallell andlig värld, menade jag. Peter sade då att han helt och fast trodde på den svarta grabben, som hade gjort ett mycket djupt intryck på honom. Han fann ingen anledning till att pojken skulle ha ljugit om detta för Peter. Varför skulle han i så fall helt ha ändrat sin livsinställning och livsföring?  

Några dagar efter att jag suttit och diskuterat dessa saker med Peter kom en kvinnlig läkare under specialistutbildning, Sharon, ner i fikarummet och påpekade att det låg ett liten flicka på Intensivvårdsavdelningen, som hade varit med om en Nära Döden Upplevelse. Jag var förvånad över att hon berättade detta för mig och frågade varför hon gjorde det. Hon svarade:

-”du är ju intresserad av sådant.”

-”Hur vet du det?”, svarade jag.-”Det har Peter berättat”.

Och så berättade Sharon detta: 

Denna 10-åriga flicka, som nu låg i respiratorn sedan nästan 30 dagar tillbaka för en svår tracheo-bronchial fistel, som man hade försökt åtgärda men misslyckats med, hade ju också en svår hjärtmissbildning (Fallots tetrad + något annat). Tracheobronkial fistel innebär att det finns en öppen förbindelse mellan mat- och luftstrupe vilket gör att maten kan hamna i luftstrupen, vilket är absolut livsfarligt. Denna förbindelse måste därför stängas med hjälp av en operation. Och det var detta man nu misslyckats med.

Vid en tidigare operation, då flickan var tre år hade hon också nästan strukit med. Jag förmodar att denna tidigare operation gällde hjärtmissbildningen Fallots tetrad, som innebär en kombination av fyra olika svåra hjärtmissbildningar. Den treåriga flickan hade berättat att hon under denna operations traumatiska skeden ”varit över på andra sidan” och där träffat en ”ljusgestalt”.

Men hon hade även träffat många andra gestalter, bland annat sin tidigare döda syster, som hon beskrev mycket ingående. Den treåriga flickan hade velat stanna på ”den andra sidan” men systern hade talat om för henne att ”hennes tid ännu inte var kommen”. Hon hade ”fortfarande en uppgift att fylla på jorden”. Det märkliga i hela historien var att systern hade dött två och ett halvt år innan den treåriga flickan själv föddes och syskonen hade således aldrig träffats i livet. Detta förundrade föräldrarna mycket. Efter sin Nära Döden Upplevelse blev den lilla flickan väldigt religiös från ungefär 7-årsåldern och var alltid noga med att gå i kyrkan på söndagarna. Av personalen på intensivvårdsavdelningen beskrevs hon som en mycket ”mogen” liten människa, som lugnade sina föräldrar inför framtiden. Hon var inte alls rädd för att dö.

Flickan hade gjort ett enormt intryck på all personal på intensivvårdsavdelningen och enligt Sharon talade man ständigt om henne. Hon blev dock allt sämre och sista tiden låg hon nersövd i respiratorn och dog efter 30 dagar. Enligt rykten så dog flickan på sin systers födelsedag, vilket tolkades symboliskt på avdelningen.

8. Berättelsen om Gary och Kathy

Gary och Kathy var kanadensare. Gary hade dock arbetat 2 år i USA och hade fått ett kontrakt på 3 år för att arbeta för GM som chef på Saabs fabrik i Trollhättan. De var grannar till en läkarkollega på Sahlgrenska och hans fru och vi träffades på en fest hemma hos denna kollega och hans fru i november 1996. Gary och Kathy var katoliker och det kändes narurligt att diskutera olika religiösa frågor med dem. Vi kom då in på lite sidospår som rörde paranormala händelser. Och jag nämnde mitt intresse för Nära Döden Upplevelser.

Kathy berättade då att hennes far 11 år tidigare fått ett hjärtstillestånd men hade återupplivats. Fadern hade berättat för henne att han hade förflyttats upp under taket i rummet under detta hjärtstillestånd och under hela återupplivningen hade kunnat iakttaga allting som skedde, hur de gick tillväga etc., etc. Alltså en typisk utomkroppslig upplevelse som är en del av Nära Döden Upplevelsen.

Kathy berättade också denna historia: När hon var liten flicka hade hon bott alldeles i närheten av en liten sjö i området kring Detroit. Det fanns inte så många människor som bodde i detta område. Närmaste grannar bodde några kilometer därifrån. Dessa grannar hade en liten pojke på 5 år. En dag då Kathy var 8-10 år hade hon lekt väldigt mycket på stranden med denna pojke och ”passat” honom. Pojkens familj hade lämnat stranden tidigare än Kathys familj, som upptäckte att den lilla pojken hade glömt sin T-tröja varför de tog denna med sig hem till sig för att överlämna den senare.

På natten hade Kathy en ”dröm”, men det var så verkligt att hon än idag inte säkert kan säga om det var en dröm eller verklighet. Alla detaljer hade etsat sig fast och hon kunde fortfarande minnas allting glasklart. Hon hade vaknat av någonting under natten och när hon tittade sig omkring i rummet såg hon den lilla pojken sitta på hennes systers sängkant. Det var den lilla pojken, men ändå inte. Hon fick en känsla av att det var ett andligt väsen eller någonting liknande. Hon blev alldeles uppskakad och pratade med sin mamma om detta, som slog bort det. Nästa dag fick hon höra på radion att den lilla pojken hade blivit överkörd och alldeles ”tillplattad” av en ”truck” samma dag som han senare ”sågs” i hennes sovrum. ”Det var som om han hade kommit för att tacka mig för att jag lekt så mycket med honom den dagen”, sade Kathy.

Kathy fick tårar i ögonen när hon berättade denna historia för oss och sade då urskuldande att hon blir alldeles uppskakad när hon tänker på detta, trots att det var 30-40 år sedan det hände. 

9. Berättelsen om Biba

I slutet av 1990-talet var jag på en konferens om regional anestesi i Aten. Där lärde jag känna Biba, en kvinnlig indisk narkosläkare från Argentina, som bodde och arbetade i Chicago. Biba umgicks i de inre kretsarna av arrangerande anestesiologer, säkert på grund av att Chicago var ett av USAs två stora centra för regionalanestesi. Hon var nära vän till några av de mest kända namnen inom regionalanestesi och verkade älska konferenslivet.

På konferensen i Aten hade Biba lärt känna en kvinna som ägde souvenir-boutiquen på vårt konferenshotell och dessa båda blev väldigt goda vänner. Biba och den grekiska boutiqueägaren samt ytterligare en kvinnlig anestesiolog arrangerade sedan med mig och två andra manliga narkosläkare om att gå ut och äta på kvällen på en fin restaurang vid havsbrynet i utkanterna av Aten. De två andra manliga doktorerna var dock bundna till den officiella festen, men lovade att sluta upp på vår restaurang senare. De kom emellertid aldrig så jag blev bara vi fyra, jag och de tre kvinnorna.

Det var en underbar kväll med en vacker stjärnhimmel, varma vindar, god mat och så Retzina. Miljön fick mig att tänka på alla grekiska filosofer och jag frågade den grekiska kvinnan hur man i Grekland uppfattade alla historier om grekiska gudar och halvgudar. ”Halvgudar”, sade jag, ”vad var det egentligen? ” Ingen vid bordet förstod detta, inte ens grekiskan. Det var som om tankeinnehållet från den antika tiden gått helt förlorat.

Jag gjorde en parallell till den föregående egyptiska perioden och berättade att när jag hade läst Paul Bruntons bok ”Till Egypten” så tyckte jag mig förstå att alla nutida arkeologer ”var på helt fel spår”. De verkade inte alls förstå de tankar som måste ha upptagit människorna i Egypten. Pyramiderna var ju inte huvudsakligen gravar utan kultplatser och mysterieskolor där man undervisade bl. a. om döden. Detta framgick väldigt tydligt när man läste Paul Bruntons och andras böcker om Egypten. Jag menade nu att det, som Paul Bruntom berättade, stämde ganska väl med sådant som berättats av människor, som haft en Nära Döden Upplevelse.

Då sade Biba plötsligt att ”en sådan har jag haft”.

-”Va!”

Hon berättade att hon en gång råkat ut för en svår bilolycka. Hennes medvetande hade då plötsligt farit upp i luften och hon hade sett hela olycksplatsen uppifrån. Hon såg sig själv liggande medvetslös på marken med hennes nya högklackade skor liggande utslängda runtomkring. Hon såg när ambulansen kom, vad de gjorde med henne och allt däromkring.

-”I det ögonblicket förändrades mitt liv”, sade hon. ”Sedan dess har jag aldrig varit rädd för att dö”… ”Jag förstod att livet bar på en hemlighet.”

Jag blev väldigt förvånad över hennes berättelse. Detta hade jag inte kunnat föreställa mig. Under den glättiga ytan fanns en person med djupt allvar och stor livsvisdom.

Jag frågade då vem hon mera berättat detta för.

-”Ingen”, svarade hon.

Och detta är det typiska för människor, som haft en Nära Döden Upplevelse: de har ingen som de vågar berätta detta för och de håller det därför för sig själva. 

10. Berättelsen om Oskar

Jag höll ett föredrag om NDU någon gång i början av 1990-talet i ett litet klubbhus utanför Uddevalla. Endast ett tiotal personer mötte upp. På detta möte berättade fem av deltagarna om sina egna NDU:er. Tyvärr har jag glömt alla deras berättelser utan denna från Oskar, som utbildade sig till filmare på filmskolan ”Film i Väst” i Trollhättan. Oskar frågade om han kunde få filma föredraget och hade med sig filmkamera med stort stativ. Det gick bra för mig. Efteråt förklarade han att han skulle använda föredraget som en skoluppgift på filmskolan och att filmen senare skulle visas på Uddevallas Museum. Mötet blir väldigt lyckat med fina diskussioner.

Bland annat berättade Oskar att han en gång varit på väg att drunkna. Han hade hoppat från ett 7 meters hopptorn, men kommit för djupt ner till botten. Det var gyttjigt och hans fötter hade fastnat i gyttjan. Han kunde inte komma loss och började bli desperat. Han kämpade och kämpade. Slutligen orkade han inte kämpa längre och han började se ett ljus i en tunnel. Han kände sig så lycklig. Nu tänkte han inte längre på att han ville leva. Nej, han ville till ljuset. Han kände sig så fridfull och lycklig. Han ville till ljuset. 

Hans kamrater hade blivit oroliga när Oskar aldrig kom upp igen och de förstod att han hade fastnat. De dök och försökte fånga upp honom. En kamrat fick tag i honom och drog upp honom. Oskar var så arg på honom för att han räddat honom. Oskar ville inte alls bli räddad och det tog lång tid innan han kom över det, berättade han.

11. Berättelsen om Kim

Kim var AT-läkare på ett lasarett i mellan-Sverige där jag någon vecka i november 1996 vikarierade som stafettläkare på intensivvårdsavdelningen. I lasarettets matsal pratade jag en dag om Nära Döden Upplevelsen, som intresserat mig i nästan ett helt decennium. Så fort jag började prata om detta ämne i något privat sällskap så visade det sig att väldigt många människor i min närhet haft denna upplevelse, påstod jag, varför jag sade att det var så vanligt att det nästan kunde betraktas som en normalvariant. Det var därför underligt att det pratades så lite om detta bland våra kollegor, som ändå berörs av liv och död nästan varje dag. Jag sade till Kim att under de sista åren hade jag fått sådana berättelser från åtminstone fyra sjuksköterskor på Sahlgrenska sjukhuset och från fyra eller fem doktorer. Dessa hade ju vetenskaplig utbildning och borde kunna värdera detta på rätt sätt. Hon var tyst en stund och så sade hon plötsligt att

-”Nu har du träffat din sjätte doktor”.

-”Jaså, du har också haft en NDU, sade jag.

-”Ja, tre gånger. En gång hade jag hjärtstillestånd.” 

Två dagar senare sökte jag upp henne på hennes avdelning på lasarettet och hon berättade då detta: Hennes familj ägde en lägenhet i Södra Spanien. En gång när hon var 18 år gammal skulle hon och hennes pappa köra hem med bil genom Pyrinéerna i Spanien. Hon var den som körde och hon körde fort som alltid. Efter tretton timmars körning i ett streck var hon väldigt uttröttad. Det hade blivit mycket molnigt och dimmigt högt uppe i bergen och vägarna var smala och svårkörda över Pyrinéerna och man såg inte alls långt framför sig vilket hade förvärrats av den täta dimman. I ett krön och i en sväng på de smala bergsvägarna dök det plötsligt upp en stor lastbil framför henne. Kim hade hög fart och måste snabbt göra ett val; antingen köra rakt fram och frontalkrocka med lastbilen eller svänga ut till vänster ut för stupet.

Plötsligt syntes en smal gestalt, som badade i ljus, till vänster om lastbilen och denna gestalt vinkade ut henne till vänster om lastbilen, där det kunde stupa rakt ner. Hon beslöt sig för att följa ljusgestalten och svänga ut till vänster. Krampaktigt försökte hon följa denna gestalt och bara köra åt hans håll. Det fick bära eller brista. Allt gick mycket snabbt. Lastbilen passerade och när hon saktat ner farten och stannat ser de att just på detta ställe var vägen bredare eftersom det var en busshållplats här. Och gestalten som badade i ljus var borta. 

Nästa gång var hon 21 år. Hon var otroligt ledsen och deprimerad. Satte sig vid sitt skrivbord med huvudet i händerna och tittade ut genom fönstret. Då plötsligt svävade hon upp i taket och kunde se sig själv bakifrån sittande vid skrivbordet. Hon kunde se på sin kroppshållning vid skrivbordet att hon var deprimerad. Men hon tyckte sig också skönja ett ljust band som sträckte sig från taket och ner till kroppen. Hon blev oerhört rädd att hon skulle bli kvar utanför sin kropp och när hon väl hade tänkt denna tanke så var hon vips tillbaka ner i sin kropp. Nästa dag när hon skulle gå ner för trappan från sitt rum till det gemensamma studentköket märkte hon plötligt att hon var omgiven av en blåvitt skimmer. Hon tycktes liksom sväva aningen vid sidan av sig själv och tyckte inte riktigt att hon gick på sina fötter. Hon fick då en ingivelse att skriva ner allt detta, som hon upplevt, och först när hon gjort detta försvann det blåvita skimret.

Tredje gången var hon 24 år.  Omständigheterna kring denna händelse ville hon inte närmare gå in på, men hon råkade först ut för ett ventrikelflimmer och därefter ett hjärtstillestånd. Hon lämnade återigen sin kropp och blev oerhört orolig. Hon ville ju leva och tänkte att om bara hennes vän läkaren Mats vore där och hjälpte henne så skulle allt gå bra. Honom hade hon egentligen bara träffat vid några tillfällen och kände ganska ytligt. Hon befann sig i någon slags tunnel med ett enormt ljus längst fram i tunneln. Så fick hon en elektrisk stöt och märkte hur hela kroppen liksom hoppade till. Så vaknade hon och utanför dörren stod Mats. ”Det var väl konstigt”? 

12. Berättelsen om Barbro

Min kusin Ninni, som är nästan 20 år äldre än mig har ett barn Barbro som är några år yngre än mig. Eftersom Ninni hade blivit medveten om mitt intresse för NDU tipsar hon om att Barbro ett tiotal år år tidigare berättat för henne om en utomkroppslig upplevelse för många år sedan. Jag ringde upp Barbro och hon berättade att när hon var 12 -13 år fick hon mycket hög feber samt svår huvudvärk. På dessa symptom misstänkte man först hjärnhinneinflammation vilket dock avskrevs. Hon hade också ont i magen och på misstanke om blindtarmsinflammation så beslöt man att öppna buken och se efter. Som det ibland är i dessa fall, så var blindtarmen frisk men patienten hade istället uppsvullna lymkörtlar i tarmarna, vilket liknar symptomen vid blindtarmsinflammation. Den friska blindtarmen togs dock bort ”en passant”, som man sade på den tiden. Läkarvetenskapen vid denna tid trodde att blindtarmen inte fyllde någon funktion alls utan bara var en rest från evolutionen, varför den alltid togs bort ”en passant” så fort man öppnat buken av något annat skäl. Så skedde alltså här, men så gör man inte längre.

Men mitt under operationen märkte Barbro plötsligt hur hon var vaken och hur hon liksom ”flöt” upp mot taket. Hon hade inte ont trots att de skurit upp buken, Hon låg på rygg men någonstans på vägen upp mot taket vände hon sig plötsligt om och kunde titta neråt på operationen. Hur denna vändning kom till stånd vet hon inte, bara att det skedde. Hon kunde nu se att det stod sju personer runt operationsbordet. När man sövde henne hade det bara varit två narkossköterskor, som förberedde sig för sövning, och en doktor som presenterade sig som kirurg, men som sedan gick ut genom dörren igen.

Under operationen såg hon allt mycket tydligt. Det fanns ett instrument som höll operationssåret öppet och hon kunde klart beskriva detta instrument. Sedan hade de klämmor i huden och hon mindes precis hur dessa satt. Hon kommer ihåg att hon efter operationen hade märken precis där hon sett att dessa klämmor suttit. Annars var hon inte så intresserad av själva operationen utan tittade mest på människorna. Hon tittade på deras ansikten och väldigt mycket vad de hade i händerna och vad de gjorde med sina händer.

-”Det var en kvinna som gick ut och kom in med en skål. De pratade mycket runt operationsbordet.”

-”Förstod du vad de sade, eller kommer du ihåg det?”, frågade jag.

”Nej. Men det var en väldigt lugn stämning, de verkade inte vara ängsliga eller rädda för någonting utan operationen flöt fram väldigt stillsamt”.

Efter operationen hade Barbro talat om för dem att hon sett dem.

-”Det är omöjligt”, hade de sagt.

-”Jo, men det gjorde jag”, sade Barbro. ”Du stod bakom mitt huvud, och du stod tillsammans med den och den. Du stod på andra sidan och du gjorde det och det”, hade Barbro sagt.

De bara skakade på huvudena. ”Men de frågade om jag hade haft några smärtor. Som jag förstod det ville de veta om jag varit vaken under operation.”

-”Hade du några smärtor?”, frågade jag.

-”Nej, ingenting.” (Det var alltså inte ett fall av ”awareness”, dvs. att patienten var dåligt sövd.)

13. Berättelsen om Tiong

Tiong är narkosläkare (anestesiolog) och var när detta skrevs ner chef för thoraxanestesin på ett sjukhus i Holland. Ursprungligen är han kinesättling från Indonesien, som senare flyttade till Holland. Hans forskning, precis som min forskning, handlade om hög thorakal epiruralbedövning (ryggbedövning) i samband med behandling av eller operation av kranskärlssjuka patienter. Efter mina 2 år som Visiting Professor på UCLA 1992-94 kom Tiong att ersätta mig som Visiting Professor under det nästkommande året.

Tiong hade gjort en del väldigt fina vetenskapliga arbeten om fördelarna med ryggbedövning under operation av kranskärlssjukdom, som nu blivit nästan klassiska. Han hade blivit mycket nära vän till John och Erin, som båda var narkosläkare på thoraxoperation på UCLA, Los Angeles. John var min närmaste chef och Erin hans hustru.

En kväll satt jag, Tiong, Erin och Sheri, som skötte hjärtlungmaskinen under hjärtoperation, och och diskuterade i John och Erins hus, medan John var i Houston hos sin 5-åriga dotter. Vi pratade om parapsykologiska fenomen, som Erin, Sheri och jag diskuterat på en fest tidigare, och Erin frågar Tiong vad han trodde om sådant.

Jodå, han trodde att det fanns mycket runt omkring oss, som vi inte visste om eller kunde förklara. Och så berättade han om när han var tio år och bodde med sina föräldrar i Indonesien. Han hade blivit plötsligt sjuk av en okänd anledning och låg i koma sedan 14 dagar. Tiongs pappa hade besökt olika doktorer på det lokala sjukhuset men ingen visste varför han var sjuk eller hur man skulle kunna bota honom eller ens väcka honom. Tiong hade fått antibiotika och diverse andra västerländska mediciner men ingenting hade hjälpt.

En bekant som bodde en bit ifrån deras hem föreslog att de skulle resa till en ”klok gumma”, dvs en shaman, någonstans långt, långt hemifrån. Tiongs pappa var tveksam, ty han trodde inte alls på sådant. Men de hade inget val. De gav sig av med den medvetslöse Tiong. När de kom fram till den angivna platsen så möttes de av den ”kloka gumman” som sade:

-”Jag har väntat på er”.

Och så hade hon berättat vilka de var, Tiong och Tiongs familj. Hon hade berättat detaljer ur deras liv. Tiongs pappa hade blivit mycket förvånad. Sedan hade hon gjort hon i ordning någon ”dekokt” som de skulle försöka få ned i magen på Tiong.

-”Vad var det?”, frågade jag.

-”Ja, du skulle inte tro det om jag talade om det”, sade Tiong. ”Det var någon slags aska som hon blandat med vatten. Om han får i sig detta så kommer han att vakna”, hade hon sagt. Tiong hade vaknat upp ur komat inom 10 minuter. Den ”kloka gumman” hade sedan berättat att Tiong skulle fortsätta att vara mycket sjuk ända tills han blev femton år, men att han därefter skulle komma att vara frisk.

-”Och just så har det blivit”, sade Tiong. 

14. Erins berättelser

Erin arbetade som narkosläkare på thoraxkliniken på UCLA. Jag uppfattade henne som extremt duktig i sitt arbete och hon var gift med min närmaste chef, John, som var verksamhetschefens högra hand på kliniken. En gång då jag och Erin satt ensamma i launchen utanför operationsrummen nämnde jag något om den 10-åriga flickan på Intensivvårdsavdelningen, IVA, som sagt så märkliga saker till sina föräldrar och personalen på IVA. Jag berättade att jag sedan flera år tillbaka intresserat mig för vad som händer när man dör och läst många böcker om Nära Döden Upplevelsen.

Hon sade då i förtroende att hon trodde på detta, därför att hon själv varit med om en märklig händelse. En tid efter att hennes mycket älskade moster hade dött så hände plötsligt detta: Erin hade precis vaknat och låg kvar i sängen och funderade över något. Då plötsligt fick hon se sin moster inträda i rummet som om hon vore livs levande sägandes: ”I am feeling so fine.” Och så försvann mostern lika plötsligt som hon kommit.

Erin tyckte detta var mycket märkligt men blev samtidigt väldigt rädd för att denna upplevelse var en ”hallucination” som skulle kunna vara början på en sinnessjukdom. På eftermiddagen ringde så plötsligt hennes syster och nämner att en märklig sak inträffat samma morgon. Systern berättade då om en identisk upplevelse, som Erin haft, vilken också inträffade vid samma tidpunkt. Erin förstod då att hennes upplevelse inte varit någon hallucination utan en verklig händelse och att det finns saker runt omkring oss som vi inte begriper. Hon drog slutsatsen att det kunde finnas en andlig verklighet runt omkring oss. 

Några år senare när jag återvänt från Sverige till Los Angeles i augusti 1996 träffade jag John och Erin igen hemma i deras hus. John hade ett ärende till sjukhuset varför Erin och jag blev ensamma. Då började Erin berätta att en annan mycket märklig händelse inträffat under det senaste året. Hon hade sövt ett svårt sjukt hjärtbarn som genomgick en mycket komplicerad hjärtoperation på UCLA. Erin upplevde att hon var på väg att förlora detta barn och kände sig mycket stressad.

Plötsligt erfor hon att hon inte var ensam i rummet utan att ”någon” stod bakom henne eller ”satt” på hennes axel och ”dirigerade” henne. Känslan var mycket påtaglig och den var nästan fysisk ungefär som om hennes händer styrdes av någon annans vilja. Samtidigt kunde hon liksom höra en röst som sade till henne vad hon skulle göra, ”nej, gör inte så, ge epinephrine, ge det och det, nej, gör inte så”, etc. etc. Hon följde dessa råd, klarade upp situationen så att barnet klarade sig igenom operationen. Efteråt var hon mycket förvirrad över vad som hänt och berättade för John på kvällen att det hela varit mycket märkligt.

-”John, det var inte jag som klarade upp situationen. Det var någon annan som gjorde detta för mig. Under en hel timma var det någon annan som rörde mina händer. Jag kan inte förklara det och jag vet inte vad som hände, men det var inte jag som gjorde det.”

Vid detta besöki augusti 1996 i Los Angeles tog Erin återigen upp den märkliga händelsen då hennes nyss avlidna moster vid exakt samma tidpunkt på morgonen visat sig i andlig skepnad för Erin och hennes syster. Erin berättade nu att inte bara en syster utan båda hennes systrar samt Erin hade haft identiskt lika upplevelser denna morgon 1993.

Vid mitt besök i LA i augusti 1996 berättade Erin vidare om en märklig upplevelse som inträffade före allt detta och innan hon träffade John. Hon hade en dröm som återkom gång på gång i vilken hon såg en mans ansikte väldigt tydligt. När hon sedan träffade John på Houstons Heart Institute erinrade hon sig genast att detta var det ansikte, som hon gång på gång sett i sin dröm. Hon slog då detta ifrån sig eftersom det hela var löjligt. Inte tänkte hon ta kontakt med honom bara för att hon om och om igen hade drömt om detta ansikte. Sedan visade det sig att John skulle komma att bli Erins handedare under hennes specialistutbildning till narkosläkare. De blev kära i varandra. John skilde sig och gifte om sig med Erin. Dessa drömmar har hon aldrig vågat ta upp med John den dag som idag är.

15. Sheris berättelse

Sheri var perfusionist, vilket innebar att hon skötte om hjärt-lungmaskinen i samband med öppna hjärtoperationer på UCLAs thoraxklinik i Los Angeles, USA. Hon var också Erins bästa väninna. På samma lilla fest hemma hos John och Erin i augusti 1996, som jag tidigare skrivit om berättade jag om mitt intresse för NDUs för Sheri, som satt alldeles intill mig. Hon svarade då:

-”do you mean astral projections?”

Hon berättade att hon så länge hon kunde minnas hade lämnat sin kropp och åkt ut i rymden och rört sig över stora områden. På min fråga om hon berättat detta för någon sade hon att när hon var liten så trodde hon att alla kunde göra så. Därefter förstod hon att det inte var så och hon lärde sig att hålla tyst om sina upplevelser. Hon kunde göra ”astral projections” hur lätt som helst under sin ungdomstid ända tills hon var i 20-årsåldern.

Men därefter slutade hon att göra så. Och nu visste hon inte hur hon skulle kunna åstadkomma detta, fastän hon så gärna ville.  Hon har försökt, men det har inte gått. Jag berättade då för Erin om Sheris upplevelser men dessa hade Erin ingen aning om. De har aldrig diskuterat sina respektive upplevelser, trots att de är bästa vänner.

16. Johns mammas berättelse

John var min närmaste chef på UCLAs thoraxklinik. Hans biologiska pappa hade dött två år innan detta berättades för mig i augusti 1996. Johns mamma och pappa hade skilt sig redan när John var ett eller två år och John hade därefter aldrig träffat sin biologiska far förrän på faderns dödsbädd, då John reste ner och besökte honom i Texas.

Strax före vår fest i augusti 1996 hade Johns mamma ringt till Johns hustru Erin och berättat om en mycket konstig upplevelse hon haft och ville veta vad Erin trodde om detta. En morgon innan Johns mamma hade stigit upp ur sängen hade Johns biologiska pappa ”liksom suttit på hennes säng med ett brett leende mot henne”. Han hade varit så ”oerhört verklig”, men han var ju egentligen död nu. Mamman frågade Erin om hon skulle tolka detta som en  hallucination eller att hon var på väg att bli ”tokig”. Erin svarade då att hon trodde att detta kunde vara på riktigt och att vi egentligen inte vet allting om livet. Detta hade lugnat mamman. 

17. Lottas berättelse

Lotta var sjuksköterska på IVA. När jag håller mitt allra första föredrag för sköterskor och undersköterskor på Intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska sjukhuset någon gång 1989, säger plötsligt Lotta att ”detta” är ju sådant som hon hade upplevt under meditation och hon syftade då på den utomkroppsliga upplevelsen, vilket hon vidhöll inför alla de andra på föreläsningen. Hon hade ”lyft sig” från sin kropp och långsamt svävat upp mot taket ovanför sin kropp och kunnat iaktta kroppen liggande på sängen. 

Vid ett senare tillfälle när vi var ensamma i korridoren utanför IVA frågade jag Lotta hur många gånger hon hade varit utanför sin kropp under meditation.

-”Många gånger”, svarade hon.

-”Hur många gånger”?, frågade jag.

-”Jag vet inte”, svarade Lotta.

-”Trettio gånger”?, frågade jag.

-”Ja många, många fler gånger”, svarade hon, ”fast nu har jag inte gjort det på 15 år.”

-”Varför det?”, frågade jag.

-”Sedan jag fick barn har jag aldrig haft någon tid att meditera”, säger Lotta.

Jag frågade vidare hur hon upplevde det att vara utanför sin kropp. Hon svarade att hon kände sig som ”en liten prick” och som om hon var ”en del av universum”. Jag frågade också om hon tidigare hade berättat detta för någon.

-”Endast för en enda person”, och denna enda person var hennes bästa väninna.

18. Den svenske psykologens berättelse

Under många år vikarierade narkos- och intensivvårdsläkare en till två veckor per år på norska sjukhus på sin jourkompensationsledighet. Ett av de sjukhus vi hade en stafett till var på ett sjukhus som låg två timmars bussresa väster om Oslo. I samband med min tjänstgöring där höll jag vid två tillfällen föredrag om Nära Döden Upplevelsen. När jag nästan kommit till slutet på mitt föredrag sade en svensk psykolog, en 40-årig man i publiken plötsligt:

-”Nä, nu måste jag bara få berätta min historia, det är därför jag kommit hit.”

Han berättade sedan att han 20 år tidigare hade råkat ut för en bilolycka och fått pannbenet intryckt på höger sida. Doktorerna hade sagt att om det hade tryckts in lite till så skulle han ha dött. Efter olyckan hade han legat medvetslös i åtta veckor. Han berättade att han under sin medvetslöshet hade lämnat sin kropp och farit ut i rymden och sett jordklotet som en blå planet. Han hade också farit oerhört snabbt genom en tunnel och på andra sidan träffat andra nu döda människor, som han hade kommunicerat med.

Han hade känt sig så lycklig och lätt. När han skulle beskriva denna lyckokänsla sade han att det var jättesvårt därför att han saknade ord för detta. ”Men tänk er en orgasm och tiodubbla detta”, sade han. Då har man ungefär denna känsla. När han befann sig där på den andra sidan hade han förstått allt. Det stod också klart för honom att han hade en uppgift på jorden, som måste fullgöras. Men när han hade kommit tillbaka till sitt normala liv igen, så hade han glömt vad det var han skulle fullgöra. Han bara visste att han hade en uppgift och han försökte nu finna ut vilken.

[Inom parentes kan nämnas att det var just detta som Sokrates hade upplevt och som han tvingades tömma giftbägaren för. Sokrates hade nämligen förlett ungdomen i landet genom att påstå att han ”varit ute och flugit i luften” och sett den blåa planeten på avstånd]/