Leicester-modellen utrotade smittkopporna

Den stora demonstrationen 1885;

Man vaccinerade mot smittkoppor redan från 1800 i England men inte förrän 1853 blev det obligatoriskt att vaccinera barn inom 3 månader efter födelsen.  Vägran bestraffades med böter eller fängelse.

Den 23 mars 1885 anordnades en stor demonstration mot tvångsmässig vaccination i Leicester. Den tändande gnistan var att fadern till flera barn, Edward Irons, stod inför rätta för att av samvetsskäl ha vägrat att vaccinera sin andra son, som var två år. Ett annat av Edward Irons barn hade vaccinerats och drabbats av svåra komplikationer. Edward hade, i sin vägran, stöd av sin familjedoktor, som ansåg att en vaccination vore otjänligt för sonens hälsa. Men domstolen var obeveklig och bötfällde Edward Iron till 20 shilling [1].

En ny lag 1867 befäste denna straffpåföljd vilken gällde ännu 1897 [2]. Trots dessa hårda vaccinationslagar drabbades Leicester, hela England och hela världen av smittkoppsepidemier under 1870-talet. Under epidemin 1871-72 inträffade i Leicester mer än 3.000 smittkoppsfall varvid 358 av de drabbade dog [3]. Med vaccinationerna följde också mängder av komplikationer vilket folk lade märke till. 

”Hög tid att erkänna sina misstag”

I ett brev till Leicester Mercury i juli 1884 skrev någon att det för den observante iakttagaren måste framstå som egendomligt att dessa fall inträffar i områden där 96% av alla födda barn är vaccinerade… och att det är hög tid för läkarkåren att erkänna att vaccinationen och flera andra åtgärder är allvarliga och skadliga misstag [4].  

Efter epidemin 1870-71 i Europa tillämpade man lagarna mera rigoröst – men mötte motstånd. År 1869 dömdes 2 personer och år 1881 elvahundra. Totalt under tolvårs-perioden dömdes 6.000 personer. Fängelse utdömdes i 64 av dessa fall och utmätning och försäljning av personlig egendom i 193 fall. På grund av folkets sympatier var dessa egendomar dock svårsålda [5]. Men motståndet mot vaccination fanns redan från början då man sett hur ens egna barn farit illa. Detta var under en tid då man inte förstått vikten av aseptik och vid arm-till-arm vaccination blev man ofta infekterad. Att få uppleva hur ens barn skadats av en vaccination och av myndigheterna då ändå avkrävas att också vaccinera nästa barn  upplevdes som ett angrepp på den individuella friheten [5]. 

De fattiga drabbades mest

Dessutom drabbades de fattiga oproportionerligt mycket eftersom de inte kunde betala sina böter och därför förlorade sin egendomar och möjligheter till försörjning.

I januari 1884 berättades det i Leicester Mercury om Arthur Ward, som hade två barn, som skadats av sina vaccinationer och därför vägrade vaccinera ett tredje. Två polismän sändes ut den 24 november för att utkräva böter eller utmäta egendomen. Arthur Ward var ute och handlade och den ensamma Mrs. Ward hade inga pengar. Möblerna på nedervåningen ansågs inte täcka bötessumman varför poliserna ville utmäta möblemanget på övervåningen. Hon förvägrade dem detta, det blev tumult varvid man hotade med att sätta Arthur Ward i fängelse. Mrs. Ward var vid tillfället gravid men på grund av den skräck som allt detta bråk utlöste fick hon förtidiga värkar och framfödde ett dött barn två dagar senare, den 26 november. Hon återhämtade sig aldrig från detta trauma och dog en månad senare. Den doktor som skötte om Mrs. Ward sade att han, trots att han trodde på vaccinationer, inte tyckte att det kunde vara någon människas plikt – inom något yrke – att genomdriva lagarna på detta upprörande brutala sätt [6]. 

Sympatier från hela världen

På grund av de allvarliga och ibland dödliga följderna av vaccinationerna så blev det omfattande demonstrationer. Mer än 5.000 åtal väcktes för vaccinationsvägran. Under 1884 dömdes 7 personer  men redan 1885 mer än 45 per vecka. De hårda domarna förslog inte långt mot protesterna som växte snabbare än de lagliga resurserna. Om detta stod att läsa i The Times i mars 1885 [7].  Vidare beskrevs hur det kommit delegationer från hela landet samt sympatibrev inte bara från England, Skottland och Irland utan också från Jersey, Frankrike, Schweiz, Belgien, Tyskland och Amerika [7]. Atmosfären var festlig med musik och banderoller med provocerande budskap som ”Frihet är vår födslorätt och detta kräver vi”, ”Förtryckande lagar skapar folkligt missnöje”, ”Englands mödrar kräver ett upphävande av lagen”, ”Vaccinationens tre hörnstenar – fusk, våld och idioti” och ”Vi ber inte längre om att få bestämma över våra barn utan kräver detta.” Det beskrevs målande i Boston Medical and Surgical Journal hur Stadens borgmästare mottog ett tre kilometer långt och  brett demonstrationståg, som hade en avbildning av Jenner hängande i en galge med plakatet ”barnamördare” på bröstet. De som fått sitta i fängelse. liksom de vars egendomar tagits i beslag möttes av ”beundrande” blickar medan man med ”entusiasm” brände de motbjudande parlamentariska handlingarna [7-9]. En kvinna och två män hade beslutat att överlämna sig till polisen och ta ett fängelsestraff hellre än att låta vaccinera sina barn och de var omgivnas av ”hurrande” folkmassor [1]. Organisatörerna uppskattade demonstrationens storlek till 80-100.000 fredliga deltagare [7]. I talet som hölls beskrevs hur folket led under tvångsvaccinationerna och det poängterades att folkets önskan bara var att få lämnas ifred. Många ansåg att rent vatten, hälsosam mat, ljusa och luftiga bostäder, rena gator och fungerande avlopp var det bästa sättet att bli kvitt smittkoppor. Om sådant emellertid saknades så hjälpte det inte med vaccinationer [10], det var folkets mening. 

”Hellre smittkoppor än vaccination”

Sekreteraren för London Society, Mr. William Young, framhöll att tvångsvaccinationerna våldförde sig på individens frihet och föräldrarnas rättigheter och utövades med tyrannisk brutalitet varför alla borde sätta sig till motvärn [10]. På kvällsmötets resolution i stadshuset – där det fanns representanter från 60 olika städer – kritiserades lagen för att den gjorde om kärleksfulla föräldrar i samvetsnöd till brottslingar, som spred sjukdomar och död och därför bötfälldes, sattes i fängelse eller förlorade allt de ägde. Lagen borde därför överges [11]. En 73-årig man var rörd till tårar. Han hade vaccinerats som två-åring och farit mycket illa, därefter drabbats av smittkoppor som 14-åring, varefter hans hälsa dock förbättrades. Han sade sig mycket hellre vilja drabbas av smittkoppor än vaccineras och hade i detta syfte betalat böter för alla sina tre barn, ty han hade aldrig upplevt något så hemskt som sina komplikationer av vaccinationen [12]. 

Farhågorna kom på skam

Dödsfallen i de fruktade smittkopporna i det totalt vaccinerade Leicester under epidemin 1871-72 undergrävde folkets tro på att vaccinationen överhuvudtaget utgjorde något slags ”skydd”mot smittkoppor. Både fattiga och rika började nu vägra att vaccinera sig själva och sina barn. År 1890 hade vaccinationsfrekvensen sjunkit till endast 5% av de nyfödda från 95% år 1871-72 [13]. Det medicinska etablissemanget agerade nu olyckskorpar och förutsade att denna ovaccinerade stad med dess ”högst brännbara material” [13] skulle drabbas av ”den fruktade sjukan” [8] som skulle sprida sig ”som en löpeld” [14] och skörda många liv. Dessa farhågor skulle visa sig komma på skam – med råge.          

Vaccinationen blev ”frivillig” i Leicester 1885

Oron för att vaccinet varken var säkert eller effektivt samt angreppen på individens fri- och rättigheter gentemot regeringen satte fart på motståndet mot tvångsvaccinering. Folket valde böter och fängelse i allt större utsträckning för att skydda sina barn. Detta motstånd kulminerade i den Stora Demonstrationen i Leicester 1885. Samma år bytte Leicester till ett politiskt styre som förbjöd tvångsvaccinering och erbjöd frivillig sådan istället. Två år senare hade vaccinationsfrekvensen sjunkit till 11-12% [15]. 

”Isolering och sanitet” 

”Leicester Metoden” gick ut på att hålla patienter med smittkoppor i karantän under en tid och grundligt desinficera deras bostäder, vilket visade sig mycket effektivt. Under det kommande decenniet hade man aldrig fler än 2-3 fall samtidigt i staden, trots att endast 10% vaccinerats. Om någon drabbats av smittkoppor ålades husfadern under straffpåföljd att genast rapportera detta till myndigheterna varvid den smittade hämtades upp och fördes till sjukhusvård inom några timmar. På detta sätt utrotades sjukdomen fullständigt – till en mycket futtig kostnad. Därför ansåg man att vaccination var onödig [7]. Även om det nu stod klart att ”Leicester Metoden” var överlägsen vaccination så menade motståndarna att detta var en illusion och att befolkningen skulle få betala ett mycket högt pris i framtiden för att vara ovaccinerade. Man menade att det hela var ett ”gigantiskt experiment”, som skulle leda till en ”massaker” på ”oskyddade” barn. En läkare menade att ovaccinerade barn inte borde få gå i skolan [16] eftersom dessa utgjorde ”en bomb” som kunde ”spränga hela skolan i luften” och sprida sjukdomen till hela landet [8]. Om man tar bort skyddsmuren av vaccinerade runt de ovaccinerade så kommer de lokala myndigheternas ”skryt” att visa sig grundas på en illusion, menade man. Sjukdomsförloppet kommer att ”förbluffa” myndigheterna i staden [17] och dessa bör vid denna kommande ”katastrof” därför ”ta ordentlig lärdom av sina misstag” [5]. Så kunde det låta. Men befolkningen stod på sig eftersom deras erfarenheter visade något annat. 

Smittsamheten sjönk

År 1891-94 utbröt en ny epidemi i England. I det fullt vaccinerade gruv- och jordbruksdistriktet Mold i Flintshire, England, hade man då en 32 gånger högre mortalitet i smittkoppor än i Leicester [18]. Det väl-vaccinerade Birmingham hade 63 fall och 5 döda i smittkoppor per 10.000 medan Leicester endast hade 19 fall och 1 död. Det visade sig således att de ovaccinerade både var mindre mottagliga och hade ett lindrigare sjukdomsförlopp [19]. När sedan allt fler i Leicester med tiden förblev ovaccinerade (och inte bara barn under tio år) ökade skillnaderna ännu mera. Vid epidemin 1892-94 var mortaliteten 0,57 per 10.000 invånare men vid epidemin 1903-1904 endast 0,12 per 10.000 [20]. 

Läkaren C. Killick Millards betydelse

Läkaren C. Killick Millard, tillika Hälsominister i Leicester, berättade i en rapport att han  alltid tidigare trott att vaccination varit ett fullständigt skydd mot smittkoppor, om dock endast temporärt. I ljuset av de senaste 20 årens händelseförlopp hade han omprövat detta – den utgjorde inget skydd [21]. Han tillbakavisade att ovaccinerade skulle vara mera mottagliga för smittkoppor under en epidemi och framhöll att de i samtliga fall faktiskt smittats av vaccinerade vuxna [22]. Själva vaccinationen verkade inte heller så ofarlig som gjorts gällande. Även vid milda symptom var man fortfarande smittsam. Därför var det meningslöst med tvångsmässig vaccination, menade han [22]. Sex år senare, 1910, drog han slutsatsen att vaccination av nyfödda spelade en mindre roll för minskad smittspridning än vad som förespeglats. Att vara ovaccinerad utgjorde inte någon fara för samhället. Detta visades av att man inte haft något smittkoppsfall i Leicester på fem år [23]. Trettio år efter att det framgångsrika experimentet i Leicester startat fanns det emellertid de som fortfarande menade att de ”oskyddade idioterna” någon gång skulle drabbas av en ”katastrof”. I en artikel i New York Times 1914 ansåg man att detta kunde vara naturens sätt att ”sålla bort” de dumbommar, som inte hade förstånd nog för att leva i ett modernt samhälle [24].

Hur kunde de medicinska experterna ha så fel?

Trots att de flesta barnen i Leicester förblev ovaccinerade så inträffade inga nya utbrott. Hur kunde de medicinska experterna ha haft så fel? E. M. Crookshank [25], som författat boken History and Pathology of Vaccination och varProfessor i jämförande patologi vid King’s College, London, uttryckte sig 1893 så här om vaccination: ”Tyvärr har vaccinationens betydelse förstorats upp i den medicinska utbildningen så till den milda grad att det knappast, ens under vår levnad, är möjligt att inse och erkänna dess futtighet, trots att ingenting skulle bidra mera till yrkets anseende och styrka vetenskapen om förhållandet mellan renlighet och sjukdomar…När smittkoppor hålls under kontroll genom rapportering och isolering kommer vaccinationen att försvinna och endast ha historiskt intresse” [26]. Detta uttalande skulle visa sig vara alltför optimistiskt. Vaccination fortgick nästan hundra år till och man har aldrig kommit till insikt om att smittkopps-vaccinationen varit onödig och skapat mycket lidande och död. Än idag framhålls den som ett föredömligt exempel och upprätthåller tron på vaccineringens stora betydelse för hälsan.

Tvångsmässig vaccination upphörde först 1948

Den tvångsmässiga vaccineringen upphörde först 1948 i England. Då hade experimentet i Leicester pågått i mera än 60 år. Dr. Millard skrev då att det under de 62 år som gått sedan vaccinationen övergivits, endast hade förekommit 53 dödsfall i smittkoppor och endast två under de senaste 40 åren. Han menade att vaccinationerna stadigt minskat sedan man införde en ”samvetsklausul” tills nu 2/3 av födda barn är ovaccinerade vilket inneburit att dödsfallen i smittkoppor nu är i det närmaste försumbara. Mellan 1933-46 dog endast 28 personer i en population på 40 miljoner och bland dessa inget spädbarn under ett år [27]. 

 Artikel från 1980: sanitära åtgärder HELT avgörande

I en Medicinhistorisk artikel från 1980 påstod författaren Stuart M. Fraser att Leicester Metoden var det första exemplet på framgångsrik utrotning av en sjukdom utan hjälp av vaccination. Istället hade man helt förlitat sig på sanitära åtgärder [28]. 

År 1946, fyrtiotvå år efter sin rapportering om smittkoppor 1904, förklarade dr. Millard, som var Hälsominister i Leicester under åren 1901 till 1935, varför han ansåg att den tidens medicinska experter hade haft så fel. Det berodde på att de hade förutfattade meningar och inte undersökte händelseförloppet förutsättningslöst. De var ”biased”, vilket innebär att man bara ser det man förväntar sig att se. Detta är mycket vanligt i alla sammanhang men en dödssynd inom vetenskap, eftersom man då ofta kommerr till fel slutsats. Att smittkoppor försvunnit efter att vaccinationen introducerats berodde inte på vaccinationen i sig, men framställdes så i varje medicinsk lärobok. Detta hyllades därför som den preventiva medicinens enastående triumf [27]. Man använde diagram för att visa sambandet mellan tvångsmässig vaccination och smittkoppornas försvinnande, men detta samband var inget orsakssamband – och således falskt – eftersom mortaliteten i smittkoppor fortsatte att sjunka även efter att vaccinationerna minskade. Detta har nu pågått i 60 år [27]. Efter 1872 sjönk både vaccinationsfrekvens och död i smittkoppor. I motsats till vad vaccinationsentusiaster hävdar så sjönk mortaliteten bland barn samtidigt som vaccinationsfrekvensen störtdök. Det är viktigt att notera att mortaliteten bland barn inte började förändras förrän under 1880-talet, trots tvångsmässig vaccination sedan 1853. Denna vaccination bidrog inte på minsta sätt till barnens överlevnad – i någon ålder. De behandlingsprinciper som tillämpades i Leicester hade varit helt avgörande [29]. Det 60-åriga experimentet visade inte bara på en framgångsrik metod utan också på hur felaktigt det medicinska tänkandet kunde bli. Trots framgångarna i Leicester så fortsatte regeringar överallt att med lagens hjälp tvinga vaccination på folket. 

Vaccinationen ett misslyckande 

Åldermannen Thomas Windley, som var ordförande i sanitetsutskottet i 47 år, provocerade 1902, under ett möte i Kungliga Institutet för Folkhälsan, den medicinska professionen att erkänna Leicesters framgångar. Han påpekade i en artikel, som han skrivit och läste upp, att tiden nu är kommen för att erkänna att ”det onda, som de föreställde sig skulle komma då man slutade vaccinera folk inte har inträffat”. De borde därför ge Leicester ett välförtjänt erkännande för att de fått de regelbundet återkommande utbrotten av smittkoppor att helt försvinna [30]. 

Dr. J.W. Hodge publicerade 1911 en vetenskaplig artikel om hur smittkoppor hade kommit under kontroll i Leicester. Han menade att experimentet är en ögonöppnare för folket men sticker i ögonen på vaccinationsförespråkarna i hela världen. Här hade man, i en stad med en kvarts miljon innevånare under ett kvarts sekel, visat att en befolkning som slutat med vaccination var mindre mottaglig och drabbades lindrigare än då 95% av samma befolknings nyfödda vaccinerades och de vuxna vaccinerades flera gånger om [31].

Sture Blomberg 

[Uppgifterna i boken är huvudsakligen hämtade från den amerikansk njurläkaren Suzanne Humphries bok ”Dissolving Illusions”, ISBN: 9781-480216891]

Referenser: 

[1] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues, ” Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, p. 1195

[2] Alfred Milnes, MA, ”Statistics of Small Pox and Vaccination, with Special Reference to Age-Incidence, Sex-Incidence, and Sanitation,” Journal of the Royal Statistical Society, September 1897, p. 557

[3] Stuart M. F. Fraser, ”Leicester and Smallpox: The Leicester Method.” Medical History, 1980, vol. 24, p. 330. 

[4] Leicester Mercury, July 3, 1884.

[5] C. Killick Millard, MD, DSc, ”The End of Compulsory Vaccination,” British Medical Journal, December 18, 1948, p. 1073. 

[6] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues, ” Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, pp. 1195-1196.

[7] ”Anti-Vaccination Demonstration at Leicester.” The Times, March 24, 1885.

[8] ”A Demonstration Against Vaccination.” Boston Medical and Surgical Journal, April 16, 1885, p. 380. 

[9]”Anti-Vaccination Demonstration at Leicester.” The Leeds Mercury, March 24, 1885.

[10] J.T. Biggs, Leicester: Sanitation Versus Vaccination, 1912, p. 117

[11] ibid., 1912, p. 120

[12] ibid., p. 125-126.

[13] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 337. 

[14] B.O. Flower, ”Fallacious Assumptions Advanced by Advocates of National and State Medical Legislation, ”  Twentieth Century Magazine, vol. IV. no. 24, September 1911, p. 537. 

[15] The Parliamentary Debates, vol. CCCXXVI, June 1, 1888, p. 933 

[16] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 340. 

[17] ”Leicester, and Its Immunity from Small-Pox,” The Lancet, June 5, 1886. 

[18] William Scott Tebb, MD, A Century of Vaccination and What i It Teaches, Swan Sonnenschein & Co., London 1898, pp. 93-94. 

[19] J. W. Hodge, MD, ”Prophylaxis to be Realized Through the Attainment of Health, Not by the Propagation of Disease,” The St. Louis Medical and Surgical Journal, vol. LXXXIII, July 1902, p. 15.

[20] J.T. Biggs, Leicester: Sanitation Versus Vaccination, 1912, pp. 459-460.

[21] ibid., pp. 507.

[22] ibid., pp. 510-511. 

[23] ibid., pp. 406-407.

[24] ”Urges Necessity for Vaccination, Commissioner Goldwater’s Contention Indorsed by American Medicine, Canada’s Scourge Warns, England’s Neglect May Result in a Smallpox Disaster, Germany Keeps it Down.” New York Times, April 5, 1914. 

[25] Edgar March Crookshank, M.B. London, 1884, Prof. of Comp. Path, and Bacteriol. King’s Coll.; Director of the Bacteriological Laboratory, King’s College, London. 

[26] Edgar March Crookshank, History and Pathology of Vaccination Volume I: A Critical Inquiry, 1889, London, pp. 465-466. 

[27] C. Killick Millard, MD, DSc, ”The End of Compulsory Vaccination,” British Medical Journal, December 18, 1948, p. 1074. 

[28] Stuart M. Fraser, ”Leicester and Smallpox: The Leicester Method,” Medical History, vol 24, 1980, p. 324

[29] Derrick Baxby, ”The End of Smallpox, ” History Today, March 1999, p. 16. 

[30] Thomas Windley, Leicester and Smallpox: Thirty Years’ Experience: A Paper Read at the Annual Meeting of the Royal Institute of Public Health, Held at Exeter, August 1902. 

[31] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 342.