En berättelse om A, docent i geologi från Lausanne, Schweiz.
Det var den 29 januari 1998 och jag var på väg till en konferens i Montreux om ’visceral smärta’ (= de inre organens smärta) dit jag var inbjuden som talare. Det var en liten konferens med bara ett fåtal inbjudna talare från varje område och det föll på min lott att redogöra för hjärtats smärtfysiologi. Jag flög till Geneve varifrån jag sedan skulle ta direkttåg från flygplatsen till Montreux. Tyvärr hade jag inte hemifrån via Internet kunnat ordna mina tågbiljetter från Geneve via Lausanne till Montreux, men detta bekymrade mig inte eftersom jag förutsatte att sådant skulle kunna lösas på plats. Väl framme i Geneve visade det sig emellertid att alla biljettkontor på järnvägsstationen var stängda, trots att det var tidigt på kvällen. Jag kände mig lite förvirrad och var tvungen att fråga hur jag skulle kunna skaffa tågbiljetter till Montreux. Man pekade på en biljettapparat på stationen. Denna verkade dock bara ta emot mynt och några sådana hade jag inte, eftersom jag bara växlat in sedlar hemma. Dessutom var min franska eller tyska inte i det skick att jag kunde läsa och följa instruktionerna utan risk för att göra fel. Så jag måste fråga en annan man om priset. Denne nämnde en summa som han dock sade sig vara osäker på eftersom han hade månadskort – men påpekade att det gick att köpa biljetter på tåget. Sedan ändrade han sig och menade att det faktiskt blev billigare med köp i apparaterna och pekade 100 meter bakåt. Det är ”spår 4”, sade han och tillade att jag hade gott om tid eftersom det skulle dröja 20 minuter innan tåget skulle avgå. Jag började gå i riktning mot apparaterna. Då följde han efter och hjälpte mig med hela proceduren. Och så fick jag växel tillbaka. Jag blev lite förvånad över hans hjälpsamhet. Det är inte ofta man möter människor som gör sig en massa extra besvär bara för att var bussiga. Mannen var gråhårig och magerlagd. Han kunde ha varit i 55-60-årsåldern, föreföll vältränad med ett öppet och vänligt ansikte. Efter biljettköpet gick vi sedan åt samma håll, stod tysta en lång stund på samma perrong i väntan på tåget. Vi skulle sedan komma att stiga på samma tåg och också hamna i samma kupé. Mannen skulle alltså åt samma håll vilket förklarade att han kände till detaljerna om tåget. För att inte verka alltför påflugen satte jag mig på motsatt sida om mittgången.
Fortsätt läsa